Adlai E. Stevenson skulle inte ha klarat sig särskilt bra under 2007 års första presidentvalsdebatter, trots att han var en av de största talarna i Amerika under 1900-talet. ”Religiösa erfarenheter är högst privata”, sade en gång den tvåfaldige presidentkandidaten, ”och för min del är inte färdiga fraser tillgängliga”.
Stevenson genomförde sina presidentvalskampanjer åren 1952 och 1956 under en annan era än vår egen, en tid då de flesta röstande inte ville att religion och politik skulle uppträda på samma arena.
Mer än ett halvsekel senare kallade en republikansk presidentkandidat, Ron Paul, president George W. Bushs utrikespolitik för ”okristen”. En annan kandidat för det republikanska partiet, Duncan Hunter, har hävdat att Gud vill att en republikan ska bli president. Demokratiska partiets Bill Richardson vill att de som röstar ska veta att hans sinne för social rättvisa kommer sig av att han är katolik; och Joe Biden, också han demokrat, menar att ”världens böner inte kommer att hindra en orkans framfart”.
Hur kan vi veta dessa saker? Det är fritt fram att jaga vår trosövertygelse i amerikansk politik idag. Varför? Därför att George W. Bush använde sin religiösa övertygelse på ett effektivt sätt, och ledde många av sina medkristna till valurnorna i två val där deras röster förändrade valresultatet. Det republikanska partiets religiösa bas kan inte ignoreras, även om den inte längre är vad den en gång har varit. Och demokraterna hoppas på att vinna alltifrån moderata till de liberala troendes röster som fångats upp av Bill Clinton, men dumt nog försummats av John Kerry.
En genomgång av utskrifterna från debatterna som hållits mellan demokrater och republikaner år 2007 och från kandidaternas egna möten kan ge varje röstande en uppfattning om vad presidentkandidaterna sagt om tro och politik. Eftersom inte allt som kandidaterna har sagt om tro återfinns i dessa utskrifter, och eftersom samma frågor inte ställdes till alla kandidater under alla debatter, ger denna artikel en ögonblicksbild och inte en fullkomlig bild. Men det ger oss en aning om vad dessa män och kvinnor tänker om tro och politik. Och även om frågorna inte längre förvånar oss, kan svaren fortfarande göra det.
Gud och republikaner
Gud är inte någon främling i republikanernas politik, särskilt inte sedan 1980-talet när Moral Majority fick in en fot i den kristna koalitionen och för en tid dramatiskt förändrade det republikanska partiets inriktning. Det är då inte heller överraskande att tron nämndes nästan omedelbart i den första presidentvalsdebatten förra våren, och i varje republikanskt presidentvalsmöte sedan dess.
Republikanernas kandidater ägnade mycket av tiden år 2007 åt debatter där de balanserade mellan att insistera på att deras tro har betydelse och påverkar deras världsbild, och att samtidigt betona att de inte har för avsikt att tvinga på någon annan dessa sina åsikter. Mitt Roney, tidigare guvernör i Massachusetts, försökte sig på denna balansgång: ”Detta är trots allt en nation”, sade han, ”som vill ha en troende person som ledare, men vi väljer inte våra ledare med tanke på vilken kyrka de går till.” Med andra ord ska presidenten vara troende, men inte nödvändigtvis ha någon särskild tro.
Förre guvernören i Arkansas, Mike Huckabee, höll med om detta när han sade: ”Jag är inte oroad över en person som har en annan tro. Vad som oroar mig är en person som säger till mig att hans tro inte påverkar hans beslut.” För Huckabee som är baptistpredikant är det viktigt att kandidater ”är öppna och ärliga” om sin tro. ”Det hjälper oss att förklara vilka vi är, vilka våra värdegrunder är, vad som får oss att fungera.”
Men för guvernör Huckabee fanns det en gräns för denna öppenhet och ärlighet: När han i en annan debatt pressades av CNN:s Wolf Blitzer angående utvecklingsläran, antydde Huckabee att hans åsikter i detta ämne var ovidkommande: ”Det är intressant att den frågan ens skulle ställas till någon som ställer upp i presidentvalet.”
Dessa två svar avslöjar den retoriska slaka lina kandidaterna balanserar på: de måste tala om sin tro men samtidigt undvika alla detaljer som kan vara besvärande för dem.
Förre borgmästaren i New York City, Rudolph W. Giuliani, är myc-ket väl medveten om detta. Giuliani, som är katolik, har under en lång tid skrivit under på en politik som gått emot inte bara några av hans personliga åsikter (exempelvis det moraliska problemet i abortfrågan), utan även mot hans kyrkas lära och mot en majoritet i det republikanska partiet. Således försökte den nuvarande republikanske frontfiguren att dra en skarpare gräns mellan tro och politik än merparten av hans politiska motståndare gjort: ”Religion är mycket viktigt för mig”, sade han. ”Men jag har haft offentliga ämbeten största delen av mitt liv och avlagt tjänsteeder för att upprätthålla respekten för lagen, och jag har behövt fatta beslut som jag tror är de rätta för ett land som vårt.”
Att han därmed avser ett sekulärt land blir klart av det som följer: ”Jag tar hänsyn till min religion, jag tar hänsyn till min förståelse av konstitutionen, jag tar hänsyn till mina åsikter om vad jag menar vara viktigt i ett pluralistiskt samhälle.”
Kongressrepresentanten från Texas, Ron Paul, konsulterar också konstitutionen, men detta får honom att dra en än skarpare gräns mellan tro och politik än vad Giuliani gör. Då han blev tillfrågad om sin åsikt om kyrka och stat sade han att ”vi borde stifta mycket färre lagar i denna fråga … och vi behöver inte fler lagar som bestämmer om religionsärenden eller bön i skolan.” Samtidigt som Paul erkände att han är baptist och har kommit ”till sin Gud genom Kristus”, försökte han vädja till den liberala känsligheten hos republikanerna som vill ha mindre styrning och färre offentliga intrång i den privata sfären. Det återstår dock att se om de försvarsorienterade och socialt konservativa delarna av partiet är villiga att lyssna på detta budskap.
Pauls partikamrat, den republikanske kongressrepresentanten Tom Tancredo från Colorado, verkade ha det lättare än sina kollegor, eftersom det för honom inte var frågan om en balansgång mellan tro och politik. Han är presbyterian och han sade till en grupp väljare vid ett möte att hans tro skulle ha ett direkt inflytande på hans offentliga politik när det kom till frågan om abort. När det handlar om de ofödda, sade han, ”kommer alla i min ministär att tala om dem som människor, som individer, därför att det är just vad de är, därför Gud sade till Jeremia ’Jag kände dig innan du var i moderlivet …’ Vi i detta land måste förstå att oavsett våra politiska övertygelser och allt politiskt prat som är i omlopp, så går det inte att komma ifrån detta: Gud sade: jag kände dig innan du var i moderlivet.”
Om utvecklingsläran
Huckabee hade en poäng här: Det verkar underligt att en presidentkandidat i en debatt skulle tillfrågas om han eller hon tror på utvecklingsläran eller inte. Ändå gick det republikanska partiet och skepsisen hos offentliga medier på samma linje i en debatt som visade att detta egentligen var mindre konstigt än man skulle kunna tro. En ansenlig del av den republikanska basen tror inte bara på kreationismen, de tror också att utvecklingsläran är en teori med dåligt anseende som inte borde läras ut i allmänna skolor. Lägg därtill trångsynta medier som antagligen betraktar kreationismen som om inte rubbad, så i alla fall högst säregen, och voilà – så får vi frågan från Wolf Blitzer: ”Tror du på utvecklingsläran?”
Senator John McCain från Arizona, med ett rykte om sig att vara en rättfram talare, svarade ja med eftertryck. Huckabee antydde att han inte trodde på utvecklingsläran, men nyanserade sig i en senare debatt då han sade: ”Jag tror att vare sig Gud gjorde det på sex dagar eller om han gjorde det på sex dagar som står för längre tidsperioder, så gjorde han det, och det är det viktiga.” McCain utvecklade då sin syn på saken. När det handlar om undervisning om utvecklingsläran, försökte McCain lugna både skeptiska medier och den republikanska basen: ”Jag tror att våra barn i skolan kan bli undervisade om olika synsätt i olika frågor. Men jag lämnar undervisningsplanen till skolstyrelsen.”
Amerikas mest brännande moraliska problem
Vid en debatt i Manchester, N.H., tillfrågades republikanska kandidater om vad de ansåg vara Amerikas mest brännande moraliska fråga och vad de tänkte göra åt den om de blev president. Föga förvånande höll de flesta av dem med om att det mest brännande moraliska problemet är det som rör hotet mot det mänskliga livet. Men många ”pro-life”-före-språkare har under de senaste åren blivit mer känsliga för den kritik som riktas mot dem att det enda de bryr sig om är abortfrågan, och flera av kandidaterna gjorde klart att de menade någonting mer med ”pro-life” än enbart ett motstånd mot legala aborter. ”Många av oss som är pro-life har, uppriktigt talat, gjort misstaget att ge människor intrycket att pro-life betyder att vi bryr oss intensivt om människor så länge barnet är i livmodern”, sade Huckabee. ”Vi har inte visat … att vi respekterar livet i alla skeden, inte bara under graviditeten.”
På detta sätt var Huckabee, som är baptist, i alla fall retoriskt sett samstämmig med de katolska biskoparna i USA som betonat en bred livsetik, samtidigt som de understrukit att kränkningar mot de ofödda intar en särställning. Katoliken Rudy Giuliani ville uppenbarligen ge samma svar som Huckabee, trots sin pro-life-inställning, så han gav en ännu mer flexibel tolkning av uttrycket pro-life. För den tidigare borgmästaren är den största moraliska utmaningen för Amerika att överföra våra värderingar ”som kommer till oss från Gud” till resten av världen. Bland dessa värderingar finns också vår tro på mänskliga rättigheter. Faktiskt har Amerika enligt Giuliani ”en moralisk förpliktelse att finna det rätta sättet att dela med sig av detta till resten av världen”.
Ron Paul underströk ännu en tråd i det så kallade sömlösa vävens-argumentet, nämligen sitt motstånd mot orättfärdiga krig, då han sade att det största hotet mot mänskligt liv är ”att vi i vår tid har börjat accepterat tanken på krig i förebyggande syfte”.
Paul förstärkte denna ståndpunkt i en senare debatt: ”Jag tror att det finns en kristen lärosats om ett rättfärdigt krig. Och jag är helt övertygad om att denna nation har glidit bort från detta … Och jag ser detta som på många sätt okristet. Jag anser att det vi gör i kristendomens namn är mycket farligt och inte en del av vad kristendomen egentligen handlar om.”
Det är överraskande att en huvudfåra i den nuvarande republikanske presidentens politik, den mest öppet kristne presidenten sedan Jimmy Carter, skulle betecknas som icke–kristen vid en republikansk presidentvalsdebatt. Lika häpnadsväckande är det att publiken hälsade Pauls uttalande med applåder och att inte en enda republikan trädde upp till försvar för Bushs lära om krig i förebyggande syfte. Detta kan antyda att kristna republikaner, som i likhet med de flesta amerikaner har tröttnat på kriget i Irak, också har ett plågat samvete med tanke på rättfärdigandet av detsamma.
En apokalyptisk strid
Sedan George W. Bush lovade att Amerika skulle ”befria världen från våldsverkare” efter den 11 september har vi vant oss vid att politiker talar om kampen mot terrorism som en strid mellan gott och ont. Det är intressant att notera hur långt detta språkbruk numera går, särskilt i republikansk politik, där det till viss del kan förstärkas av kristna apokalyptiska föreställningar.
Giuliani tillrättavisade demokraterna för att de inte tillräckligt tydligt har hållit isär begreppen då han uttryckte häpnad och bestörtning över att inga demokrater i sina debatter någonsin använde orden ”radikal islamisk terrorism”. För John McCain är ”kriget mot radikal islamisk extremism” en ”transcendent strid mellan gott och ont”. Romney sade att amerikaner står enade i tron, vilket betyder att ”de människor vi strider mot, det är de som är splittrade i tron”. Huckabee har emellertid använt sig av det skarpaste språkbruket för att beskriva det så kallade kriget mot terrorismen då han kallar det ”ett teologiskt krig. Vi strider mot människor vars religiösa fanatism inte kommer att tillfredsställas förrän varenda en av oss är död.”
Demokrater och tro
Demokraternas presidentvalsdebatter präglades i liten utsträckning av en sådan apokalyptisk retorik. Barack Obama gav ett skäl till detta, då han sade att ”faran med att använda gott mot ont i kontexten av krig är att det kan leda oss till att inte vara så kritiska mot vårt eget agerande som vi borde vara”. Men demokraternas möten innehöll färre uttalanden om tro och om Gud i allmänhet. I själva verket nämndes inte Gud förrän efter 80 minuter in på ett 90 minuter långt möte i den första debatten med demokraterna, jämfört med att Gud omtalades nästan omedelbart i den första samlingen hos republikanerna: under de tre följande samlingarna hos demokraterna nämnde man inte tro över huvud taget. Demokraterna talar inte det religiösa språket flytande, trots Carter och Clinton.
År 2004 nominerade de en kandidat, John Kerry, som helt uppenbart tyckte att det var obehagligt att visa upp sin religiösa byk offentligt. Detta passade bra i ett demokratiskt parti som ibland känner olust inför att nämna Gud och politik i samma andetag, och som har medlemmar som är öppet fientligt inställda till organiserad religion. Demokraternas kandidater diskuterade ändå sina religiösa övertygelser i ett antal debatter och möten.
Intressant nog är att man i båda partierna ser att ju mer extrem kandidaten verkar vara, desto sannolikare är det att han eller hon också talar fritt om tro och politik. Bland republikanerna betydde detta att ju mer konservativ en kandidat var, desto mer talades det om Gud och offentlig politik. För demokraterna var det den politiske vilden, den liberale kongressledamoten Dennis Kucinich från Ohio som mest frekvent refererade till sina andliga värderingar.
Om tro och politik
Kucinich är den ende av demokraternas presidentkandidater som stöder kompensation för slaveriet för afro-amerikaner, ett ställningstagande som placerar honom långt ut på vänsterkanten i demokraternas politik. Hans försvar för detta är, som han något djärvt uttryckte det vid det demokratiska partiets kandidat-debatt i South Carolina, den bibliska uppmaningen att ”vara en som helar det brustna”. ”Det har inträffat ett brott”, sade han. ”Vi måste erkänna det … Ja, jag är för en kompensation för brottet.” Katoliken Kucinich som har uttalat att han tidigare i sitt liv varit influerad av Dorothy Day och Katolska arbetarrörelsen hävdar att hans andliga värderingar säger honom att ”vi måste ha tro, men också goda gärningar”.
I ett 30 sekunder långt svar citerade Kucinich både Markusevangeliet och profeten Jesajas bok, och i ett annat svar påstod han att han bar med sig den helige Franciskus fredsbön i sin bröstficka till varje debatt. På ett sätt liknar hans ståndpunkt den som företräds av Tancredo i det att han inte ser någon konflikt mellan sin tro och sin politik, och inte heller något behov av någon balansgång mellan dem. ”Som president”, sade han, ”kommer jag att föra in starka andliga värderingar till Vita huset.” Högst bland dessa värderingar är, enligt hans svar i debatter, kärleken. ”Kärlek har en omvandlande kraft, och detta är vad jag kommer att ta med mig till Vita huset”, sade Kucinich.
Kärlek är också det högsta andliga värdet för den första medlemmen av den unitariska kyrkan som ställt upp som presidentkandidat efter Adlai Stevenson, förre senatorn fån Alaska, Mike Gravel. ”Det viktigaste i livet är kärlek”, sade han. ”Det är den som ger modet makt, och modet utrustar de övriga dygderna.” Detta budskap skulle kunna gå väl hem hos den liberala falangen av partiet, för vilken tal om kärlek är lika beundransvärt och icke-hotande som en traditionell bullmamma.
Joe Biden, senator från Delaware, försökte dra en något skarpare gräns mellan sin tro och sin politik. ”Religion utgör drivfjädern till mina värderingar”, sade Biden som är katolik, men ”förnuftet dikterar resultaten. Min religion undervisade mig om missbruk av makt.” Biden berättade att hans favoritlärare var rektorn vid hans högstadium som drevs av norbertiner: ”Han hette Justin E. Diny. Han var präst och han lärde mig att den största synd mänskligheten kan begå var maktmissbruk, och den näst största synden var att stå bredvid och se på när makten missbrukas.” Således sade Biden: ”var det detta som fick mig att skriva lagen mot kvinnomisshandel”.
Demokratiska partiets kandidat Barack Obama, senator från Illinois tillbringade en stor del av förra sommaren med att genomföra ’trosresor’ i kyrkor i Iowa, och han påstod också att hans andliga värderingar inspirerar hans beslutsfattande. Obama har, kanske mer än senatorn från New York, Hillary Clinton, som mål att fånga upp rösterna från de religiöst sinnade demokraterna, i synnerhet afroamerika-nerna som givit frikostigt stöd åt Hillarys make. Sålunda var han villig att åberopa sin tro i debatter och han utmanade det han uppfattade som en kultur inom det demokratiska partiet i vilken man ser med misstänksamhet på religion i det offentliga rummet. ”Jag är stolt över min kristna tro”, sade han, ”och den inspirerar det jag gör. Och jag tycker inte att folk med min trosbakgrund ska hindras från att debattera i det offentliga rummet.”
Obama gav senare, genom att på ett imponerande sätt inta en tredje ståndpunkt, lugnande besked till icke-troende demokrater genom att säga att medan offentliga politiska ställningstaganden kan ha sin grund i personliga religiösa över-tygelser, har de som befinner sig i det offentliga livet en förpliktelse att ”översätta våra religiösa värderingar till sådana moraliska begrepp som alla människor kan dela, inklusive de som inte är troende”. Med andra ord måste religiösa övertygelser omvandlas till ett sekulärt men ändå moraliskt språk som alla kan tala. I detta avseende är Obamas ståndpunkt inte helt olik den Giuliani intar, som ju förespråkat en liknande översättning.
John Edwards har ytterligare ett sätt att närma sig det hela. Han talade ofta om de ”moraliska problem” vi möter som ett folk, och talade om för ett auditorium att fattigdomen är det stora moraliska problemet i vår tid. Men Edwards var snar att påpeka att fast Gud är viktig för honom, och att han ber till Gud varje dag ”både för att få förlåtelse och råd”, så skulle det vara ”fel för mig att pracka på mina personliga trosuppfattningar på det amerikanska folket eller att fatta något beslut, något policybeslut, som påverkar Amerika, grundat på mina personliga trosuppfattningar”.
Denna ståndpunkt är lik Giulianis, men i stället för att åberopa argumentet för att rättfärdiga ett impopulärt ställningstagande i abortfrågan, som Giuliani gjorde, valde Edwards att åberopa argumentet för att förklara att trots att han personligen motsatte sig samkönade äktenskap, så skulle han försöka att erbjuda homosexuella par alla rättigheter som hör till ett äktenskap, genom civila partnerskap.
Bönens makt
En opinionsundersökning som nyligen genomförts av Pew Forum om religion och offentlighet visade att Hillary Clinton betraktades som den minst religiösa av toppkandidaterna, även om hennes djupa religiösa tro är väl dokumenterad. En orsak till denna motsägelse kan vara att hon i presidentvalsdebatterna inte har givits många möjligheter att tala om sin tro.
Det kan finnas ytterligare skäl. Clinton verkar inte känna sig väl till mods när hon talar om detta ämne. Vid ett möte sade hon till åhörarna att hon inte skulle ha klarat sig igenom sin makes otrohetsaffärer utan sin tro. Men hon var inte beredd att utveckla detta vidare. ”Jag tar min tro på stort allvar och den är väldigt privat”, sade hon. ”Och jag kommer från en tradition i vilken man kanske är lite för misstänksam mot människor som skyltar helt öppet med sin tro, så för mig faller det sig inte helt naturligt att tala om tro och visa upp min tro offentligt … Jag kan inte låta bli att tänka på fariséerna.”
I ett annat sammanhang avslöjade Clinton lite mer. Kandidaterna fick frågan om huruvida de trodde att bönen har kraft att påverka sådana händelser som orkanen Katrina eller broraset i Minneapolis föregående sommar. Clintons svar var, som brukligt är hos en sådan förgrundsgestalt, försiktigt och till intet förpliktigande. ”Jag låtsas inte att jag förstår Guds visdom och makt”, sade hon, ”men jag har konsekvent litat till bönen under hela mitt liv … Jag är mycket beroende av tron, och bönen är en stor del av detta.”
Senator Christopher Dodd från Connecticut lade på ett liknande sätt till: ”Jag skulle inte försöka mig på några gissningar om Herrens avsikter här.” De andra kandidaterna för demokraterna var mer rakt på sak: Biden och Edwards, som båda hävdade sig vara bönens män, svarade ändå blankt nej – bön kan inte påverka på det sättet. Båda männen hänvisade till perioder då de hade bett när de genomgått personliga tragedier, Biden när hans fru och dotter dog i en bilolycka och Edwards när hans son också förolyckades i trafiken. Edwards fångade deras känslor när han sade: ”Jag tror inte att man genom bön kan hindra hemska saker från att inträffa.”
Ännu en gång intog Obama en mellanställning. Även om bön inte kan hindra en orkans framfart, sade Obama, kan bönen hjälpa till att ”styrka oss i motgångar … och också att finna empati och medkänsla och vilja att ta itu med frågor vi kan styra över”.
Gravel gav inte något direkt svar på frågan, men delgav publiken följande insikt: ”Man kan be. Jag har alltid slagits av det faktum att många människor som ber också är desamma som vill gå ut i krig och som vill döda sina medmänniskor. Detta stör mig.” Bill Richardson, guvernör i New Mexico, var kanske den som kände sig minst bekväm vid denna fråga: ”Jag ber, jag är katolik. Jag tror att min känsla för social rättvisa grundar sig i att jag är katolik. Men i mina avgöranden är bönen privat.”
Tävlingen om att i det demokratiska partiet vinna de troendes röster är i full gång – främst mellan Obama och Clinton, som under de senaste veckorna anordnat en egen ”trosresa” i South Carolina. Att döma av svaren under dessa utfrågningar verkar det som om Obama kan ligga i ledningen. Han känner sig trygg med att tala om sina religiösa övertygelser men kan samtidigt försäkra oroliga demokrater om att hans religiösa tro inte utgör något hot.
Betydelsen av att tvinga på någon någonting
Mest överraskande är hur mycket kandidaterna – både demokrater och republikaner – verkar ha gemensamt. De flesta av dem ville visa upp sin tro i det offentliga rummet, genom att säga att den var viktig och att den påverkar deras världsbild. De flesta av dem ville också understryka att deras religiösa åsikter inte skulle tvingas på någon annan. Detta är den punkt på vilken de skiljer sig åt som mest. Kandidaterna har vitt skilda åsikter om vad som avses med begreppet ’tvinga på’. Exempelvis John Edwards, som anser att fattigdom är ett moraliskt problem, men ändå är inte hans upprop för nya handlingsprogram för att minska fattigdomen, enligt honom, ett sätt att ”tvinga på någon någonting”. Men varför är det i så fall ett påtvingande för Edwards att tillåta sina åsikter om det moraliska i samkönade äktenskap att påverka hans ståndpunkter? Å andra sidan är det för de flesta republikaner inte att tvinga på amerikaner en religiös åsikt när man motsätter sig samkönade äktenskap, utan ett försvar av en grundläggande institution i den västerländska civilisationen. För flertalet demokrater är det ett orimligt påtvingande av en religiös åsikt, att neka samkönade par de rättigheter som ett äktenskap ger.
Kanske är det inte så mycket som har förändrats sedan Adlai Stevenson ställde upp i presidentvalet. Enligt opinionsundersökningar vill de flesta amerikaner inte att politiker ska fatta beslut som grundar sig i religiösa åsikter. Å andra sidan ställer amerikaner fortfarande frågor om kandidaters tro och politik. Om det inte fanns någon efterfrågan på sådana frågor skulle kommersiella medier antagligen sluta ställa dem. Kanske har amerikaner inte något emot frågorna; kanske är det svaren vi har något emot, särskilt när vi inte håller med om dem.
översättning: hedvig larsson
Artikelförfattaren är jesuit och vice chefredaktör för de amerikanska jesuiternas tidskrift America. Artikeln var ursprungligen publicerad i America nr 20/2007.