Det påstås att personer som hämtar sin näring ur världens olika andliga traditioner verkligen kan möta varandra endast i tystnaden. På ett sätt tydliggör detta påstående helt enkelt att var och en av dessa traditioner sätter stort värde på tystnaden. Men det avspeglar också något som väldigt många personer som är engagerade i dialogen mellan religionerna har konstaterat: när de troende talar om sina olika andliga erfarenheter så fördjupas de skillnader som finns mellan dem snarare än att möjligheterna till en förståelse skapas. Det som frammanar missförstånd och konflikter mellan de troende från olika religioner, det är när man talar om sina erfarenheter, det är när man skapar en begreppsapparat för det som med nödvändighet är bortom varje begrepp.
Slutsatsen av den analysen blir att ju mer människor anstränger sig för att beskriva det mysterium som de lever av, desto mer avlägsnar de sig från möjligheten att verkligen mötas på djupet. Då blir det inte svårt att förstå att man tar sin tillflykt till tystnaden, om man är angelägen om att få uppleva det som på djupet förenar de troende. På så sätt möts kristna och buddhister särskilt gärna i ”den tysta meditationen”, även om de har radikalt olika sätt att ”tänka” (och beskriva) världen, människans belägenhet, historien, den mänskliga personen, etc. De som upplever denna grundläggande tystnad och den gemenskap som den leder till har ofta svårt att förstå nyttan med att föra diskussioner om det de tror på och det de upplever. Sådana diskussioner visar sig nämligen ofta ofruktbara och leder till konflikter.
Tystnaden uttrycker något centralt i varje persons andliga upplevelse. De olika sätt man använder för att tala om denna upplevelse säger ofta mer om det som skiljer än om det som förenar. Men i denna artikel vill vi göra tydligt att ordet ’tystnad’ inte är entydigt. Det finns alla sorters ”tystnader”. Och de är alla ”talande” för dem som ”har öron att höra med”. Men paradoxalt nog ”talar” de också om mångfalden i människans andliga erfarenheter.
Somliga av dessa tystnader är gemensamma för alla, även om de upplevs väldigt olika av troende som färdas på skilda vägar av tro. Andra tystnader återspeglar erfarenheter som är speciella för den ena eller and-ra av dessa vägar (vi kommer huvudsakligen att hålla oss till kristendomen och buddhismen, två traditioner som tillmäter tystnaden stor betydelse). Påståendet att troende från olika religioner nästan automatiskt finner varandra i tystnaden är långt ifrån självklart, som vi ska se, liksom att erkännandet av de skillnader som de olika tystnaderna ”talar” om i gengäld kan hjälpa oss alla att gå framåt som ”färdkamrater”1 mot tillvarons fullhet.
Eftersom ämnet är stort och denna artikel ganska kort så ska vi göra ungefär som en zenmästare. De tavlor som mästarna i denna tradition framställer är utomordentliga: med bara några penseldrag lyckas de framkalla fantastiska landskap. Mycket ofta är det de tomma mellanrummen som hjälper till att frammana helheten. I det följande ska vi endast ge några ”penseldrag”, men vi hoppas att var och en av dem, liksom de tomma utrymmen som med nödvändighet uppstår mellan dem, ska hjälpa läsaren att förstå på vilket sätt tystnaden verkligen är mångstämmig.
Den gyllene regeln
Det första ”penseldraget” gäller den gyllene regeln för all dialog och hur denna regel ska användas inför de tolkningar som vi gör om tystnadens betydelse i de olika religionerna. Regeln är mycket lätt att formulera, även om den inte alltid är så enkel att följa: nyckeln till att förstå meningen med varje begrepp som en tradition använder för att tala om det som är viktigast för den finns inom denna tradition. Man ska inte söka nyckeln till att förstå vad kärleken är för de kristna hos buddhister-na; det finns inte heller något i kristendomens inre sammanhang som hjälper oss att fånga vad medkänslan är för buddhismen. Kärleken är ju i kristendomen en av de teologala dygderna, medan allt i buddhismen förklaras utan Gud. (Gud med stor bokstav, vilket på en gång innebär att han är något absolut och samtidigt en kärlekens Gud som träder i relation till människan.) Och dessutom talar man alltid, i den kristna kärlekens sammanhang, om varje människas värdighet, och denna värdighet kan inte skiljas från övertygelsen att varje människa är skapad till Guds avbild. Denna idé är helt främmande för buddhismens inre logik. Den buddhistiska medkänslan, å andra sidan, måste förstås helt utan referens till kristendomen. Denna dygd är en avspegling av den visdom som får människan att se att alla varelser som lever i universum (buddh-ismen är inte antropocentrisk) är beroende av varandra.2 Om vilken varelse som helst lider, då lider alla varelser på jorden. Om ett barn föds i armod i ett avlägset land, då lider jag; och när jag lider, då lider hela världen med mig. I detta sätt att se världen är det uppenbart att ingen kan förbli oberörd av någon annan på jorden; medkänslan ”tvingar sig fram”, därför att den andre inte är så mycket en ”annan” som det verkar.
Det är intressant att lägga märke till att den buddhistiska medkänslan och den kristna kärleken finner sina konkreta uttryck på nästan identiska sätt – både kristna och buddhister hjälper dem som lider – men innebörden i deras beteende, anledningen att hjälpa en annan människa, är radikalt olika. Här framgår hur mycket man kan missta sig om man påstår att det inte finns någon skillnad mellan kärlek och medkänsla. Det är på samma sätt med en buddhists tystnad när han ägnar sig åt en mental disciplin å ena sidan och å andra sidan den tystnad som är en del av en kristens bön eller meditation. Endast det inre sammanhanget i varje tradition låter oss se i vad och hur mycket dessa tystnader skiljer sig åt – och också det de har gemensamt.
Låt oss hålla denna regel i minnet hela tiden när vi steg för steg ska upptäcka de olika ”tystnader” som ”talar” med sådan vältalighet om det som finns i hjärtat av människans andliga äventyr.
Att förbereda sig för tystnad
Att alla andliga traditioner värdesätter tystnaden beror på att de är väl medvetna om att det är omöjligt att gå vidare på de vägar de föreslår om man låter sig översköljas av det buller som anfaller från alla sidor. Vårt andra ”penseldrag” vill helt enkelt lyfta fram den ansträngning som var och en måste göra för att nå fram till tystnaden. Det är ett betydande arbete, att förbereda sig för tystnaden innebär inte bara att skydda sig mot bullret som finns omkring oss; när en människa befinner sig på en stillsam plats så finns möjligheten att hon blir varse det förfärliga buller som bor i oss! Och detta buller hindrar henne avsevärt i hennes andliga strävan. De som tar sin tillflykt till det ”yttre” bullret, visst gör de det därför att de vet, i djupet av sig själva, att detta mer eller mindre uthärdliga buller hindrar dem från att komma i kontakt med det ”inre” buller som är mycket mer hotfullt och svårt att kontrollera? Varje andlig tradition värd namnet ger människan medel att få tyst på detta inre buller som håller henne borta från det som är hennes djupaste väsen.
De troende från olika religioner förenas åtminstone i den ansträng-ning de gör för att nå fram till denna tystnad. För alla gäller det att få tyst på det, huvudsakligen inre, brus som hindrar människan att se tillvaron som den verkligen är (ett uttryckssätt som är mycket omtyckt av buddhisterna, men som varje människa som söker sanningen mycket väl kan använda). Men, om vi ska följa regeln som vi gav tidigare, måste vi nog erkänna att de olika traditionerna antagligen inte skulle kunna komma överens vare sig om vad detta inre ”buller” består av, vilken mening den eftersökta tystnaden skulle kunna ha eller vad den skulle tjäna till (om den nu ”tjänar” något till – vilket är långt ifrån säkert för vissa buddhistiska skolor).
Låt oss hastigt begrunda några exempel. En person som har sina rötter i den kristna traditionen vet mycket väl att det inre bullret hindrar henne från att upptäcka den ”stilla bris” genom vilken den helige Ande är närvarande och aktiv i henne (och runt omkring henne). Hon vet att tystnaden ger henne möjligheten att ”höra” denna ”bris” och att öppna sig för den. Tystnaden hjälper henne också att bättre ”höra” det Ord som Gud, med oändlig finkänslighet, riktar till henne. I bägge avseende-na förblir Gud den radikalt annorlunda. Strävan efter tystnad hör hemma i en andlig aktivitet där relationer är själva strukturen. I den kristna tanken måste man förstå detta för att ”se tillvaron som den är”. Och det buller som det gäller att få tyst på är allt som hindrar människan från att öppna sig för honom som kallar henne att öppna sig för det annorlunda.
Att förbereda sig för tystnad är inte mindre angeläget för buddhister-na. Det buller som det gäller att få tyst på är där nära förbundet med den andliga okunnighet som hindrar människan att gå framåt på den väg som Buddha visar på. Vi ska hålla i minnet att varje buddhistisk skola analyserar denna okunnighet på sitt eget sätt, men allmänt sett kan man säga att det rör sig om en oförmåga att verkligen acceptera att inget har en egen existens, inte heller individen, och att därför allting saknar verklig substans och varaktighet. Detta buller kan ta formen av ”associations-tankar” som fyller varje individs själ och förvränger hennes syn på verkligheten. Dessa tankar utövar att starkt inflytande över individens handlande: hon ser allt genom dem och lever i dem. Den mest skadliga ”associationstanken” gäller just existensen av ett permanent jag i människan, ett jag som skulle ha en egen existens och inte alls vara beroende av andra. Detta jag blir då världens centrum, allt tänks och upplevs utifrån det, vilket leder till ett självupptaget levnadssätt som skapar motsättningar mellan individen och de andra, och även inom individen. Men om hon förmår få tyst på detta inre ”buller” så att hon kan se sig själv och andra som de verkligen är (både andra individer och varje annat fenomen), då når hon på samma gång fram till den verkliga lyckan. Allt sammanfattas i två korta verser i Dhammapada, en samling aforismer ur den äldre buddhismen (som också är den mest lästa texten bland buddhister, från alla riktningar):
”I allt är det själsliga det viktigaste, det själsliga är det som dominerar. Allt kommer från det själsliga. Om en människa tänker eller handlar i ett dåligt själsligt tillstånd så följer lidandet lika tätt som hjulet följer hoven hos oxen som drar en kärra.”
Detta ”dåliga själsliga tillstånd” är anden som är behärskad av den typ av buller som vi beskrivit tidigare. Allt detta måste man få tyst på eller, för att använda en annan formulering, man måste rena själen. Detta finner vi i den andra versen:
”I allt är det själsliga viktigast; det själsliga är främst. Allt sker genom det själsliga. Om en människa talar eller handlar med en renad själ kommer lyckan att följa henne lika tätt som hennes oskiljaktiga skugga.”
För att rena det själsliga måste man verkligen förbereda sig för tystnad, så att man når fram till en verklig icke-bundenhet (vilket redan är en sorts tystnad) och sätta sig i kontakt med den verkliga världen.
Låt oss sammanfatta: att förbereda sig för tystnad, att få tyst på bullret inom oss och utanför oss – ja, de troende i olika traditioner är överens om att sträva efter detta. Men den tystnad som det gäller är mycket olika i de olika fallen. I ett kristet sammanhang så tänker och handlar den troende så att hennes tystnad hör intimt samman med en interpersonell relation mellan människan och Gud. Så är det inte i buddhismen, där allt förstås utan denne personlige Gud som finns i centrum av den kristna erfarenheten. Denna skillnad är viktig också för att förstå en helt annan sorts tystnad, den som man tar sin kloka tillflykt till när man frestas tala om det som är nödvändigt bortom varje begrepp: nirvana, tomheten, ”Buddhas natur”, ”icke-dualiteten”, eller också, för att återvända till det kristna sammanhanget, Gud.
Tystnaden ”inför” det outsägliga
Vårt tredje ”penseldrag” måste dras på ett annat sätt. Redan det faktum att ordet ’inför’ står mellan anföringstecken visar hur obekvämt det är att hålla denna pensel. Detta ord ’inför’ är redan för många ett ord för mycket. För det innebär ju faktiskt att den som tiger gör det ”inför”, eller ”framför”, det outsägliga, vilket alltså nödvändigtvis skulle vara något annat än inför henne själv. Eftersom det Yttersta, eller Gud, för den kristne, faktiskt är radikalt annorlunda än människan, är detta sätt att tala inte nödvändigtvis motsägelsefullt – på villkor att man gör klart för sig att de begrepp som man använder för att ”beskriva” denne annorlunda, och den relation man kan ha med honom, alltid är inadekvata. Den kristne vet, eller borde veta, att Gud, eftersom han är Gud, inte låter sig fångas i någon färdigsydd begreppsdräkt. Användandet av detta ord ’inför’ skapar emellertid några grundläggande problem för många buddhister. För dem finns det ingen verklig mening i att skilja mellan varje människas djupa natur och ”Buddhas natur” (eller ”Tomheten”) – alltså allt det som har att göra med det yttersta och det absoluta. På den nivå som gäller den fulla sanningen kan det inte finnas någon åtskillnad mellan subjekt och objekt, eller mellan subjekt och subjekt. Därför talar flera skolor om ”icke-dualitet” i avseende på detta. Varje åtskillnad mellan sakerna och individerna (flertal, kort sagt) hör hemma på en annan nivå, den som gäller denna världens sanning, som är relativ och ofullständig. På samma nivå finns också, helt logiskt, språket, begreppen, idéerna, bilderna, ja, allt det som bildar det buller som hindrar den ovetande människan från att erfara sin egen djupaste natur. Allt detta måste inverka på betydelsen av den tystnad som utmärker den ”negativa vägen”, eller den ”apofatiska vägen”, som är så kär både för buddhister och kristna. Inriktningen på den radikala tystnad som utmärker de former av buddhism där ”icke-dualiteten” är central finns till exempel i ”Vimalakîrtis undervisning” (Vimalakîrtnirdesa). Detta är en grundläggande text för de flesta buddhister som tillhör ”den stora vagnen” (Mahâyana), den form av buddhism som utvecklades under första seklet av vår tideräkning och som finns framför allt i norra Asien (Kina, Korea, Japan och Tibet). Det åttonde kapitlet i denna text, som har rubriken ”Inledning till läran om icke-dualiteten”, för oss mitt in i en tävling mellan bodhisatvor – ordagrant ”Väsen” (sattva) som strävar mot ”Upplysningen” (bodhi) – som blir ombedda att förklara vad ”icke-dualiteten” är. Förklaringarna blir allt mer sofistikerade och nyanserade allt eftersom tävlingen utvecklas. Till slut är det dags för den store bodhisatvan Mañjusrî (som har organiserat denna tävling och som är själva sinnebilden för den buddhistiska visdomen) att ge sin beskrivning. När man läser den blir man frestad att tänka att han löpt linan ut när det gäller att tala om ”icke-dualiteten”:
”Mina herrar, ni har alla talat väl; men enligt mitt förmenande leder ändå allt ni har sagt till dualiteten. Att utesluta varje ord och inget säga, ingenting uttrycka, inte uttala något, inte undervisa något, inte utpeka något, det är att träda in i icke-dualiteten.”
Därefter ber Mañjusrî att Vimalakîrti ska säga sin mening:
”Du son av din familj [Vimalakîrti var inte munk], nu när var och en av oss har sagt sitt, vill du i din tur förklara för oss vad läran om icke-dualiteten är […] Vimalakîrti förblev tyst.”
Mañjusrîs reaktion kommer med en gång:
”Mañjusrî, kronprinsen, gav sitt godkännande till Vimalakîrti och sa till honom: ’Bra, bra, du son av din familj: just så är det med bodhisatvornas inträde i icke-dualiteten. I detta ämne har inte fonemen, ljuden eller idéerna någon användning.’”
Denna Vimalakîrtis tystnad kallas ”åsktystnaden”, den som på det mest vältaliga sättet uttrycker kärnan i den buddhistiska erfarenheten. Om nu ”fonemen, ljuden och idéerna” inte har någon användning så beror det på att om man skulle använda dem så skulle man införa ett särskiljande där det inte kan finnas något, vilket hindrar människan från att se tillvaron sådan som den verkligen är på den fulla sanningens nivå – enligt denna form av buddhism.
För en kristen betyder ”outsäglig” inte nödvändigtvis ”omöjlig att lära känna”. Fast vi blir aldrig färdiga med att upptäcka detta mysterium som vi lever av. När en kristen tiger inför detta mysterium beror det på att han vet att allt han kan komma på att säga nödvändigtvis är inadekvat. Denna inställning är grundläggande, eftersom den hindrar oss från att falla i fällan att tro att vi äntligen vet vem Gud är, att det inte finns något ytterligare att upptäcka, vilket skulle innebära att jämställa Gud med den uppfattning om honom som vi har vid en viss punkt i vår andliga utveckling. Denna apofatiska inställning kommer alltid att ha sin plats i den kristna teologin och mystiken. Men se upp med att fastna i den! Det finns nämligen en annan farlig fälla för den kristne: att tänka att den tystnad som hör till den apofatiska vägen skulle vara ”sista ordet” om Guds mysterium, ty också från centrum av denna tystnad kan ett ord springa fram – ja, det har redan gjort det i skrifterna och i Kristus. På så sätt ser vi att den apofatiska vägen för den kristne är oskiljaktig från den mer positiva väg som kallas katafatisk.
Öknens tystnad – och dess motsats
Man skulle kunna tillföra ytterligare ”penseldrag” till denna tavla, men det viktigaste finns nog redan på papperet (det viktigaste, det får man inte glömma, finns till mycket stor del i de tomma delarna av tavlan). Givetvis finns också öknens tystnad. Den talar om smärtan i det avstånd man upplever till den man älskar, ett avstånd som man ofta upplever som en frånvaro. Men i den kristna tankevärlden kan Gud egentligen inte vara frånvarande från människan, eftersom själva hennes exi-stens beror av Guds närvaro.
Finns denna tystnad i buddhismen? Visst kan uppvaknandet verka mycket avlägset, men detta uppvaknande är inte så mycket upplevelsen av en annans närvaro, snarare är det en upplevelse som ger människan möjlighet att ”se tillvaron som den är” – och i detta finns inte utrymme för tanken att människan kan bjudas in till att leva i gemenskap med en Gud som är radikalt annorlunda. Sedan finns också upplevelsen av en gemenskap med Gud som är så till den grad intensiv att det inte behövs några ord för att tala om den. Återigen är detta en tystnad som hör hemma i ett relationssammanhang som förutsätter att det är två friheter som möts, Guds frihet och människans frihet. Också buddhister kan uppleva gemenskap, men denna gemenskap finns på den världsliga och relativa sanningens nivå. På den nivån kan det annorlunda ha en mening. I det sammanhanget praktiserar buddhisterna medkänslan. Men det är inte lika enkelt att se hur denna gemenskap skulle kunna förstås på den fulla sanningens nivå, där det inte kan finnas ”två” (”icke-dualiteten”) och där tystnaden blir nödvändig. I detta sammanhang får ordet gemenskap en helt annan mening.
Allt detta syftar till att visa hur tveksamt påståendet att de troende från olika religiösa traditioner förenas i tystnaden är. Detta påstående följs ofta av ytterligare ett som säger att det är orden, begreppen och dogmerna som åtskiljer. Men att de troende inte förenas på riktigt i tystnaden beror ju, som vi har sett, på att inget talar så tydligt som tystnaden och att denna tystnad egentligen är flera. Men om nu de troende inte verkligen förenas i tystnaden, så har de ändå möjligheten att där möta varandra på djupet. Se där en fantastisk plats för dialog, på villkor att var och en är beredd att lyssna till den andres tystnad, låta sig ifrågasättas av den andres tystnad och låta sin egen tystnad tala. I ett sådant kraftfält kan man undvika faran att tro att tystnaden – vår egen tystnad – är det sista ordet om det Yttersta eller om Gud.
översättning: björn hjalmarsson
Artikelförfattaren är vice direktor för I’Institut de science et de théologie des religions vid l’Institut Catholique i Paris och chefredaktör för www.theologia.fr.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Études, mars 2007.
Noter
1. Enligt dokumentet ”Dialog och förkunnelse: reflektioner och riktlinjer för den interreligiösa dialogen” (1991), innebär engagemanget från Kyrkans medlemmar och från de troende från andra religioner en ömsesidig tjänst som medger att båda parter går framåt på vägen mot en verklig utveckling. Texten publicerades gemensamt av Påvliga rådet för interreligiös dialog och Kongregationen för folkens evangelisering. Denna formulering finns i paragraf 79: ”Man kan mena att Kyrkan, i dialogen, har en profetisk roll i förhållande till de religioner som de [människor från olika religiösa traditioner] tillhör. När de vittnar om Evangeliets värden ställer de frågor till dessa religioner. På samma sätt kan Kyrkan, eftersom hon är märkt av mänskliga begränsningar, bli ifrågasatt. Genom att de främjar dessa värden, i en tävlan om att visa respekt för Guds mysterium, kan Kyrkans medlemmar och de troende från andra religioner återfinna varandra som färdkamrater på den gemensamma väg som hela mänskligheten är kallad att vandra. Påven Johannes Paulus II sade detta i Assisi, vid avslutningen av Bön-, faste- och pilgrimsdagen för freden: ’Låt oss i detta se ett föregripande av det som Gud vill se förverkligat i mänsklighetens historia: ett broderligt framåtskridande i vilket vi ömsesidigt ledsagar varandra mot det hinsides mål som han bereder för oss.’”
2. Detta synsätt utmärker Theravada-buddhismen (de äldstes skola). Andra former av buddhismen lägger tonvikten vid att vars och ens djupaste natur är samma som ”Buddhas natur”, eller också på betydelsen av läran om icke-dualiteten (se längre fram). Medkänslan är i buddhismen nära förbunden med visdom.