Guds blick

Min broder och betraktare av Guds ikon, tråd fram och säg: Herre, i denna bild betraktar jag, i det som mina ögon erfar, din försyn. Du är lika nära vart och ett ting (i skapelsen) som dess egen existens, den existens utan vilken det inte kan finnas. Du som är alltings absoluta existens, är så nära allt, som om du inte brydde dig om något annat än just det. Därför vill ingenting finnas till i någon annan existensform än sin egen, och det betraktar sin egen existens som något så dyrbart, att det hellre vill låta allt annat gå under än sin egen existens.

Herre, du låter mig aldrig göra mig någon annan bild av dig än att du älskar mig högre än allt annat. Jag är den enda som din blick aldrig överger. Och eftersom blicken vilar där kärleken finns, så erfar jag din kärlek mot mig, ty dina ögon vilar på mig, din ringa tjänare, oavvänt. Och så är din kärlek inget annat än du själv, Herre, som älskar mig, och därför är du alltid hos mig.

Du överger mig inte, Herre. På alla sidor beskyddar du mig, du som har den högsta omsorgen om mig. Ditt vara, Herre, överger inte mitt vara, jag finns, i den mån som du är hos mig. Och eftersom din blick är ditt vara, därför finns jag, därför att du ser mig. Och om du skulle vända bort din blick, då kunde jag ingalunda finnas kvar. Men jag vet att din blick är din allra högsta godhet, som inte kan låta bli att kommunicera sig själv till allt som är mottagligt för den. Därför kan du aldrig överge mig, så länge jag är mottaglig för dig. Det beror därför på mig om jag blir så mottaglig för dig som möjligt.

Denna mottagningsförmåga, som jag har fatt av dig, och i vilken jag har en levande bild av din allsmäktiga kraft, det är den fria viljan, genom vilken jag kan utvidga eller inskränka min mottaglighet för din nåd: utvidga den, när jag strävar efter att vara god, därför att du är god, rättvis, därför att du är rättvis, barmhärtig, därför att du är barmhärtig, när all min strävan enbart är vänd mot dig, därför att all din strävan enbart är vänd mot mig, ty du som är kärleken, är endast vänd mot mig.

Och vad är mitt liv, Herre, om inte en omfamning, där din ljuvliga kärlek omfamnar mig så ömt? Högre än allt älskar jag mitt liv, därför att du är ljuvheten i mitt liv. Nu ser jag i en spegel, i en ikon, i en gåta det eviga livet, som är detsamma som det saliga skådandet.

Och Herre, vad är din blick, när du med kärlekens öga ser på mig, annat än att du blir sedd av mig? När du ser på mig, låter du mig se på dig, du som är den dolde Guden. Jag ser, Herre, hur angelägen du är att visa ditt ansikte för alla som söker dig.

Hur olycklig är inte varje syndare, som övergivit dig, livets källåder, och söker dig utanför dig, i det som utan dig är intet och ingenting skulle vara, om du inte ur intet hade kallat det till att vara. Men när han vänder åter till dig, då skyndar du utan att dröja honom till mötes, och innan han ser på dig, har du med en faders ömhet vänt din barmhärtighets blick mot honom.

Du, Herre, är min följeslagare på pilgrimsvandringen. Du rör dig med mig, och så länge jag rör mig upphör du inte att röra dig. Om jag stannar är du också med mig, om jag stiger upp, stiger du upp, om jag stiger ned, stiger du ned. Så ofta jag åkallar dig, är du nära, ty att åkalla dig är att vända sig till dig. Du är här, innan jag vänder mig till dig. Du ser allt, och din blick är ditt handlande. Du verkar allt, och jag har inget som du inte skänker.

Varje ansikte, som kan blicka in i ditt, ser inget annat eller annorlunda än sitt eget, ty det ser sitt äkta väsen (videt veritatem suam). Den äkta förlagan (veritas exemplaris) kan inte vara något annat eller annorlunda än det.

Herre, din blick är ditt ansikte. Den som med kärleksfullt ansikte ser på dig, han finner inget annat än ditt ansikte, som kärleksfullt blickar på honom. Ju större kärlek som han strävar att se på dig med, med desto större kärlek finner han att du blickar på honom. Den som ser på dig med vrede, finner ditt ansikte vredgat. Den som ser på dig med glädje, finner ditt ansikte glatt. När ögat blickar genom ett rödfärgat glas, ser det allt i rött. Och när själens öga är invärvt i inskränkningens och lidelsens slöja, då ser det dig som är föremålet för dess blick, på ett inskränkt och affekterat sätt.

Men den som lyfter sin blick mot ditt ansikte och gör sig vissa föreställningar, han är fjärran från ditt ansikte. Varje begrepp om ditt ansikte är mindre än ditt ansikte, Herre, och allt skönt, som kan tänkas, är mindre än ditt ansiktes skönhet. Ditt ansikte är den absoluta skönheten, den form som ger form åt varje skön form. I alla ansikten ser man ansiktenas ansikte beslöjat och i en gåta. Man kan inte se det avslöjat så länge man inte, bortom alla ansikten, går in i en sorts hemlig och dold tystnad, där inget finns av vetande eller föreställning om ansiktet. Detta dunkel, denna molnsky, detta mörker eller ovetande, där den går in som söker ditt ansikte, när han lämnar bakom sig allt vetande och alla begrepp, är absolut förutsättning för att se ditt ansikte utan slöja, det mörkret avslöjar att ansiktet är där, över allt beslöjat.

Ju större han vet att mörkret är, desto verkligare nalkas han i mörkret det osynliga ljuset.

När jag ser på ett träd ser jag i dess frö inget träd, utan fröets kraft, och denna fröets kraft är det som utvecklas till ett träd. Det finns inte något i trädet som inte redan fanns i fröets kraft. Men fröets kraft är, när man går till dess orsak, som är kraften i all kraft, inte fröets kraft, utan den absoluta kraften. Därför är trädet i dig, min Gud, och i dig finns dess verkliga förlaga.

Du, Gud, är den absoluta kraften och naturen bakom alla naturer. O Gud, vart har du fört mig, så att jag kan se ditt ansikte, som är den absoluta verkligheten i allt som finns, som är konsten och vetandet i allt som kan vetas? Den som far se ditt ansikte, ser allting blottlagt, och inget är dolt för honom. Den som har dig, Herre, har allt; allt har den som ser dig.

O Herre, sötma i allt ljuvligt, du har lagt i mitt fria avgörande, om jag vill vara min egen. Om jag inte är min egen, är du inte min. Du gör friheten nödvändig, eftersom du inte kan vara min om jag inte är min egen, och eftersom du lagt detta i mitt avgörande, så tvingar du mig inte, utan väntar på att jag skall välja att vara min egen. På mig beror det, inte på dig, Herre, du som inte inskränker din allra största godhet.

Jag började läsa Fader vår, och du ingav mig att jag skulle besinna hur du är vår Fader. Din kärlek är din blick. Din faderlighet är din blick, som omfattar oss alla på en faders vis. Du älskar varje barn så, att var och en känner sig älskad framför alla andra.

När jag öppnar en bok ser jag hela sidan som ett oklart sammanhang. Om jag vill urskilja varje enskild bokstav, stavelse och orden, är det nödvändigt att jag vänder mig i tur och ordning från det ena till det andra. Men du Herre läser samtidigt hela sidan. Om ditt väsen genomtränger allt, då är det din blick, som är ditt väsen. Du ser allt, och vart och ett, på en gång. Med allt som rör sig, rör du dig; med allt som stannar, stannar du; och när de ena rör sig, medan de andra står stilla, då står du stilla, Herre, samtidigt som du rör dig, du går och du vilar. Men ändå kan man inte säga att ditt absoluta ansikte står stilla och rör sig, ty det finns före all vila och rörelse i sin absoluta och osammansatta oändlighet. Först efter denna oändlighet finns motsatser som rörelse och vila och allt som kan sägas eller tänkas.

Därför förstår jag att jag måste gå in i mörkret och gå med på motsatsernas sammanfall, vilket övergår förståndets förmåga. Där måste jag söka verkligheten. Där möter mig omöjligheten, ovanför intellektets allra högsta möjlighet, när jag kommer fram till det som är okänt för varje intellekt och som varje intellekt bedömer som längst bort från verkligheten. Där finns du, min Gud, som är den absoluta nödvändigheten

Jag tackar dig, min Gud, för att du uppenbarar för mig, att det inte finns någon annan väg att nalkas dig än den som för alla människor, också de lärdaste filosofer, tycks fullkomligt oframkomlig och omöjlig. Du har visat mig att man inte kan se dig någon annanstans än där omöjligheten möter oss och hindrar oss.

Du ingav mig. Herre, du som är föda för de stora (Augustinus), att jag skall göra våld på mig, ty omöjligheten sammanfaller med nödvändigheten. Jag fann en plats där man kan finna dig utan slöja, inhägnad av motsatsernas sammanfall. Det sammanfallet är muren kring paradiset, där du bor. Dess port bevakas av förståndets högmodsande. Om den inte besegras, finns ingen möjlighet att komma in. Du är synlig bortom motsatsernas sammanfall, men aldrig hitom det. När därför omöjligheten är detsamma som nödvändigheten, då finns det inget, Herre, som din blick ej ser.

Herre, det förefaller mig som om din blick talar. När jag predikar, då når mitt ord samtidigt och omedelbart hela den församlade menigheten och varje enskild åhörare. Ett ord yttrar jag, och i detta enda ord talar jag till var och en. Det som för mig är kyrkan, det är för dig, Herre, hela världen och varje enskilt skapat ting.

O djup av rikedom, hur outgrundlig är du inte! När jag föreställer mig skaparen som skapar, då är jag ännu utanför paradisets mur. När jag föreställer mig skaparen som skapad (Jesu mänskliga natur), då har jag ännu inte gått in, utan jag är vid muren, men när jag ser den absoluta oändligheten som du är, när varken namn som skapande skapare eller skapad skapare passar på dig, då börjar jag skåda dig utan slöja och går in i paradisets lustgård. Du är överhuvudtaget över varje uttryck eller föreställning. Du är skaparen, men oändligt mer än skaparen.

Herre Gud, du hjälper dem som söker dig. Jag ser dig i paradisets lustgård, och jag vet inte vad jag ser, ty jag ser inget synligt. Jag vet bara att jag vet att jag inte vet vad jag ser och aldrig kan veta det. Jag vet inget namn att sätta på dig, för jag vet inte vad du är. Om någon säger att du kallas så eller så, då vet jag bara därav att du inte heter så. Ordens möjlighet att beteckna är den mur bortom vilken jag ser dig.

Du oförklarliga ömhet, du ger dig till den som ser på dig, liksom om du tar emot ditt vara från honom och gör dig lik honom, för att han skall älska dig än mer, ju mer du liknar honom. Vi kan inte hata oss själva. Därför älskar vi det som delar och ledsagar vårt vara. Vi omfattar vår likhet, därför att vi framställer oss själva i den bild, i vilken vi älskar oss.

Herre, du gör så att jag ser kärleken i mig själv, eftersom jag ser mig som älskande. Och när jag ser mig älska mig själv, ser jag att jag är värd kärlek. Och jag ser att jag är bandet mellan båda. Jag älskar, jag är älskad, jag är bandet mellan dem. (En treenighetsanalogi i människans inre.)

Du avslöjar för mig, eländige, den stora hemligheten, att människan inte kan förstå Fadern utom i Sonen, han som är gripbar och medlare. Och att förstå dig är att förenas med dig.

O gode Jesus, i dig ser jag den mänskliga naturen på djupaste sätt förenad med Gud Fadern. Genom att vara människoson har du på det djupaste sättet, Jesus, förenat det mänskliga barnaskapet med gudsbarnaskapet, så att du med rätta kallas Guds Son och Människosonen. Det mänskliga barnaskapet är inte bara grundat i det gudomliga, så att de båda är invävda i varandra (complicite) utan som det attraherade i den attraherande och det förenade i den förenande. Det är inte möjligt att skilja Människosonen från Guds Son i dig, Jesus.

Den mänskliga naturen kan inte överskrida sina gränser så att den blir väsensförenad med den gudomliga, lika litet som det ändliga skulle på ett oändligt sätt kunna förenas med det oändliga. Det skulle nämligen uppgå i det oändligas identitet och upphöra att vara ändligt. Men dig, gode Jesus, ser jag innanför paradisets mur. Du är lika mycket Gud som en skapad varelse, oändlig lika mycket som ändlig, och det är omöjligt att se dig utanför muren. Du är sambandet mellan den gudomliga skapande naturen och den mänskliga skapade.

Jesus, universums mål, i dig vilar hela skapelsen i sin yttersta fullkomning. Du är helt okänd för alla visa i denna världen, ty i dig besannas de oförenligaste motsatser. Du är ju skapare såväl som skapad, attraherande såväl som attraherad, ändlig såväl som oändlig. Bara de små som har tron far del av denna nådefulla och livgivande uppenbarelse. Den finns i ditt allraheligaste evangelium, som är himmelsk föda, som en längtans dolda ljuvlighet i mannat som inte kan smakas utom av den som tror och äter. Men om någon tror och tar emot det, då skall han göra en äkta erfarenhet av att du har stigit ned från himlen och ensam är sanningens lärare.

.

Att se Gud Fadern och dig, Jesus, hans Son, det är att vara i paradiset och den eviga härligheten.

Varje enskild människas mänskliga natur är förenad med dig, Jesus, som det enda mediet, genom vilket Fadern drar alla människor till sig. Du är därför, Jesus, den enda möjligheten för någon att bli lycklig. Du är Faderns uppenbarelse. Ingen människa kan ju se Fadern, bara du hans Son, men efter dig den som far se honom, därför att du uppenbarar honom. Så förenas i dig det ändliga med det oändliga och oförenliga.

Ingen har någonsin här i köttet utom du, Jesus, sett tingens substans och väsen (substantiam rerum et quidditatem). Du har ensam verkligen sett människans själ och ande och vad som är i henne. Din gåva är det, min Gud, att jag har hela denna synliga värld och hela Skriften och alla änglar till min tjänst, som hjälper mig att göra framsteg i min kunskap om dig. Framför allt har du givit mig Jesus som lärare, väg, liv och sanning, så att alls inget kan fattas mig. Du stärker mig med din helige Ande. Genom honom inger du mig det rätta valet här i livet, de heliga önskningarna. Du lockar mig genom en försmak av ljuvligheten i härlighetens liv, så att jag kan älska dig, det oändliga goda.

Allt erbjuder du mig, eländige, som du har skapat ur intet. Varför dröjer jag då att skynda efter doften av dina salvor, du min Smorde? Vad håller mig kvar? Har min okunskap om dig, Herre, hållit mig kvar, och den tomma njutningen i sinnenas värld, så är detta inte längre något hinder. Jag vill, Herre, och din gåva är det att jag vill, lämna allt detta som hör till denna världen, eftersom världen vill lämna mig. Jag skyndar till källan, jag har nästan fullbordat loppet. Nu kan jag säga farväl till världen, eftersom jag åstundar segerkransen. Drag mig, Herre, ty ingen kan nå fram till dig om du inte drar honom, så att jag, lösgjord från allt, blir fri från denna världen och förenas med dig, Gud, den frie, i evighetens härlighet och liv. Amen.