Hertigen mot strömmen

För tämligen jämnt hundra år sedan slog en nyutkommen fransk roman ner i den samtida produktionen av dyster och verklighetsinriktad gråvädersrealism som en färgsprakande påfågel mitt bland alla sparvar. Det var en föregångare till den dekadens som kom att bli ett viktigt inslag i sekelskiftet, när man hade tröttnat på samhällsförbättrande ambitioner att använda litteraturen – och bildkonsten – till indignationsreportage. Den blev också, till författarens egen förvåning, en fingervisning om den katolska renässans som skulle komma.

När Joris-Karl Huysmans (parisare av flamländsk härkomst, 1848-1907) skrev sin roman À rebours, dvs. Mot strömmen, (på svenska 1946) hade han fatt nog av den naturalism som kretsade kring Zola och där han själv hade utmärkt sig som en övertygande och lidelsefull skildrare av livets totala tristess.

Fulheten och bristen på varje lyftning i tillvaron hade drivit fram hans första verk. Men med tiden räckte inte detta. När hans helt avvikande berättelse kom 1884, visade det sig att hans fantasi sökte sig åt nya håll.

A rebours är en skildring av en nervsjuk människa, hertigen Jean des Esseintes, som i sin ensamhet – och med synnerligen goda ekonomiska tillgångar – bygger upp en tillvaro av esteticism, där han kan leva livet genom ersättare: genom valda representanter för bildkonst, litteratur och natur (under en period samlar han orkidéer, förutsatt att de gör ett konstgjort intryck).

Han beundrar Baudelaire och Mallarme – vilket inte var en självfallen banalitet på den tiden utan tvärtom en vald smak som gjorde poeternas särart rättvisa -, han samlar bilder av Moreau och låter binda in sina älsklingssidor i specialbeställda band. Senlatinets språkliga nybildningar attraherar honom, och han är synnerligen beläst inom katolsk litteratur, utan att innehållet betyder något. Eftersom han är impotent, far hans sexuella intressen inskränkta sig till minnen och ett försök att fördärva en ung pojke genom att under en kort tid ge honom tillträde till en påkostad bordell.

Detta är ett av de få tillfällen där han befattar sig med andra människor. Annars är hans liv en självvald isolering, där tjänstefolket är en självfallenhet men inte far visa sig. Man skulle kunna säga att författaren samlar en rad starka, ofta mörka och farliga, ingredienser i livet och kokar en buljong på dem, och det är bara detta extrakt som huvudpersonens utmattade kropp och själ kan orka med.

Slutligen är des Esseintes så sjuk att läkaren förbjuder honom att fortsätta denna ensliga livsföring och tvingar honom att flytta tillbaka till Paris.

Även om romanens huvudperson har fatt vissa drag från verkliga – men men livsdugliga – excentriker, är des Esseintes inte avsedd som en sannolik person. Romanen lever på sin stämning, sin förmåga att suggerera både fantasi i allmänhet – t.ex. associationer mellan musikinstrument och spritsorter – och i synnerhet det grymma, fördärvliga, tjusningen hos lasten, som aldrig mer än antyds.

Denna fosforskimrande glans kunde verka tämligen förbleknad i ljuset av psykoanalysers som med helt annan kraft visade på de destruktiva drifterna också i de till synes friska människornas djup, men idag verkar des Esseintes närmast som ett äldre, sjukligt syskon till de ungdomsrörelser som har svept fram de senaste två decennierna med popmusik som inspiration. Psykedeliska och hårdrockssatanistiska riktningar har utvecklat liknande drag som de Huysmans med stor personlig fantasi manade fram. Idag skulle hans huvudperson förmodligen blivit designer och utformat ”inne”-restauranger och diskotek av något perverterad typ.

På detta sätt kan A rebours förefalla sällsamt modern: tiden har hunnit ifatt den. Åtskilliga författare lockades av förebilden, men den ende vars verk lever är Oscar Wilde. Illa komponerad och naivt koketterande med ondskan – ändå har Dorian Grays porträtt (The picture of Dorian Gray, 1891) en egen charm.

Men vad skulle komma efter en sådan roman som Huysmans? En recensent av A rebours, Barbey d’Aurevilly, på sitt något tvivelaktiga sätt en övertygad katolik, kommenterade att efter en sådan roman återstod bara två möjligheter för författaren: revolvern eller krucifixet.

Huysmans gick den senare vägen. I en rad berättelser – alltför lösligt komponerade för att motsvara de galliska kraven på klarhet – låter han sin huvudperson pröva på det andliga livets skilda sidor. Han börjar i natten, Là-bas, ”där borta” 1891, med satanism och ockultism och fortsätter En route med den totala kontrasten, livet i ett trappistkloster, fram till fördjupad fromhet i vardagslivet, La Cathédrale, 1898, som huvudsakligen är en rad samtal kring den medeltida symboliken i katedralen i Chartres, och slutligen L’oblat,

1903. Den sista titeln syftar på att författaren hade blivit oblat hos benediktinerna.

Han skrev nu verk för andlig uppbyggnad, starkt präglade av hela atmosfären i den katolska renässansen i Frankrike, som var inriktad på lidande, det ställföreträdande lidande som människor kan ta på sig i Kristi efterföljd för världens eller enstaka individers frälsning (för en briljant studie av hela epoken se The reactionary revolution. The catholic revival in French literature 1870-1914, av Richard Grifiiths, London 1966). Till Huysmans sena verk hör skildringar av det medeltida helgonet Lydwine från Schiedam och av Lourdes. Han levde också efter sin lära. När han drabbades av den muncancer som blev hans död, vägrade han att gripa till bedövningsmedel. Detta lidande skulle han bära utan lindring.

I sin litterära utveckling gick han från den ena ytterligheten till den andra, från naturalistisk förfulning till ockultism och därifrån till glödande fromhet av tidspräglad art.

Litterärt förblir väl A rebours hans viktigaste bidrag, och franska nyutgåvor i pocket visar att han för många är aktuell, en fantasins häxmästare, som samtidigt visar på det bräckliga i den amoraliska esteticismens korthus. Hans prosa slår ut som en påfågel, överdragen med fosfor-

en bild som säkert skulle ha tilltalat des Esseintes, han som lät förgylla en sköldpadda och fatta in sällsynta ädelstenar i skalet.