”Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö”

För ett halvt sekel sedan, under kalla krigets epok, skrev påven Johannes XXIII sin banbrytande encyklika Pacem in terris. Förutom att kritisera kärnvapenkapprustningen och vapenlagringen gav han sig in i en lång diskussion om mänskliga rättigheter (i den naturliga lagens sammanhang) och om staternas skyldigheter. Encyklikans fullständiga titel var Om att upprätta världsfred: i sanning, rättvisa, välfärd och frihet och dess försvar för mänskliga rättigheter var något till synes nytt i kyrkans officiella uttalanden. Det var i högsta grad relevant för ärkebiskop Oscar Romeros sammanhang i El Salvador.

I något som tycks vara en direkt referens till Latinamerika skriver påven Johannes: ”I traditionellt kristna stater […] är de världsliga institutionerna ofta inte inspirerade av kristna motiv och kristen anda […] I våra ögon ligger förklaringen i ett tydligt glapp mellan tro och handling.”

Det är den vackra avslutningen av Pacem in terris som jag skulle vilja påstå inramar Romeros verksamhet som präst och bis­kop. Ja, den skulle sannerligen kunna utgöra hans epitafium: ”Fred är inget annat än ett tomt ord om den inte vilar på en ordning […] grundad i sanningen, byggd på rättvisa, närd och inspirerad av kärleksfull omsorg och förverkligad under beskydd av friheten.” Pacem in terris lade enligt mångas förmenande grunden för Andra Vatikankonciliets Pastoralkonstitution om kyrkan plats i världen av idag, Gaudium et spes, som utkom två år senare (1965). Och Gaudium et spes, med dess uttalade uppdrag att noga utforska tidens tecken, utgjorde en ständig inspiration för Romero. Han läste den salvadoranska ”tidens tecken” i ljuset av evan­geliet samtidigt som han tolkade evangeliet i ljuset av ”tidens tecken” – ett teologiskt angreppssätt som den i USA verksamme teologen David Tracy kallar mutually critical correlation [ömsesidig, kritisk växelverkan].

Oscar Romeros utnämning till ärkebiskop av San Salvador i februari 1977 kom som en chock för stiftets präster och lekfolk, och förmodligen också för Romero själv. Mannen som kom att efterträda honom, biskop Rivera Damas, hade förväntats få posten. Damas delade helhjärtat den välkände, avgående biskopen Luis Chávez’ prioriteringar och dennes vision av en kyrka jämsides med folket.

Men detta var en styggelse för den jord­ägande eliten och för militären som styrde El Salvador. De lyckades, genom en ung, oerfaren och ärkekonservativ nuntie, kardinal Mario Casariego, i grannlandet Guatemala, övertyga Vatikanen om att man i stället borde utse den uppenbart menlöse och socialt konservative hjälpbiskopen Oscar Romero, som de trodde delade deras avsmak för detta kyrkliga, sociala engagemang.

De som tillhörde oligarkin var å sin sida fast beslutna att klamra sig fast vid sin rikedom och sin makt och inte låta sig utmanas av vare sig kyrkan eller de enkla lantarbetarna. De upprätthöll ett arrendesystem för jordegendomar med socker- och bomullsodling, där 2 procent av befolkningen ägde 60 procent av marken och endast 14 familjer hade en förkrossande makt – där den lagstadgade lägstalönen för en kaffeplantagearbetare var en fiktion (även på katolska jordägares plantager); där tusentals jordlösa campesionos nötte landsvägarna i jakt på tillfälliga påhugg, där fackföreningar och bondeförbund var förbjudna i lag, där en blomstrande exportekonomi för jordbruket endast medförde umbäranden och undernäring för de fattiga på landsbygden, där oppositionspartier vanligtvis vann valen men genom systematiskt fusk alltid förlorade rösträkningen.

Svaret på den sociala oro och på de folkliga demonstrationer som följde blev ett våldsamt förtryck och bildandet av dödspatruller, vilka i sin tur gav upphov till gerillarörelser på vänstersidan. Men den blyge, lojale och rättrogne Romero, mannen som de inte trodde skulle ställa till med något, förändrade och förändrades. Han skulle aldrig bli en politisk bondepjäs i kaffebaronernas och andra grupperingars politiska schackspel, vare sig till höger eller vänster. Den ende som manipulerade Romero var Gud – till vilken han vände sig i bön och kommunion under flera timmar varje dag. Hans ärkebiskopsinstallation 1977 sammanföll med ett omfattande fusk i presidentvalet, som sedan följdes av dödande och dittills aldrig skådade motsättningar inom landet. Knappt hade han flyttat in, när jesuitprästen Rutilio Grande, en man i epicentrum för den sociala konflikten på landsbygden, mördades av en dödspatrull, när han var på väg i sin bil för att fira mässa. Hans kropp var pepprad av poliskulor.

Romeros inledande tvivel blev till profetisk beslutsamhet. Söndagen därpå påbjöd han att stiftets samtliga kyrkor skulle hållas stängda. Han kallade de troende till en enda gemensam mässa, som han skulle fira framför katedralen. Han predikade vältaligt om pater Rutilio, inför en skara på mer än 100 000 människor – och gav ett passionerat vittnesbörd om den gräsliga sanningen. Allteftersom krisen förvärrades och blodsutgjutelsen tilltog, uppmanade han till ånger och sinnesändring.

Men jämsides med sina vädjanden och uppmaningar till fred erbjöd Romero ärkestiftets tjänster för att försöka medla och skapa dialog. Men viktigast av allt var att han reagerade på våldets offer, oavsett vem som utövat det. Som han skrev till en bis­kopskollega i Bogotá: ”Min nya befattning tycks ha lett mig in på vägen mot Golgata.”

Två månader senare kidnappade och mördade en vänstergerilla den salvadoranske utrikesministern Mauricio Borgonovo, som Romero desperat hade försökt få fri. Svaret kom blixtsnabbt – trots Romeros vädjanden om att inte hämnas – genom att nästa präst mördades, pater Alfonso Navarro. Vid begravningen slog Romero fast: ”Våld utförs inte endast av dem som dödar utan också av dem som uppmanar till dödande. Våldet är kriminellt även hos dem som helt enkelt inte gör allt som står i deras makt för att avslöja dess ursprung. De är lika stora syndare som de som siktar med vapnen för att döda.”

Om vi tar ett steg åt sidan, så ser vi att Romeros uppdrag inte var något annat än evangelisering i dess djupaste mening, genom att predika Evangeliet som ett glatt budskap för de fattiga och genom att förverkliga denna goda nyhet i människors vardag. Han var en evangelist par excellence. Kyrkan, sade han, vill inte lämna något annat bidrag än Evangeliets. Hon har inte något rent politiskt bidrag att ge och inte några rent mänskliga förmågor att erbjuda. Hon är endast intresserad av att erbjuda landet Evangeliet om den fullständiga frälsningen av och förbättringen för kvinnor och män, en frälsning som också involverar de strukturer som salvadoranerna lever i, så att dessa strukturer, i stället för att hindra dem snarare hjälper dem att leva sina liv som Guds barn.

Romeros teologi kan bäst beskrivas som saligprisningarnas teologi, och det är endast när dessa praktiseras som det går att bygga kärlekens civilisation. Han säger: ”En kärlekens civilisation är inte sentimentalitet, det är rättvisa och sanning. En kärlekens civilisation som inte krävde rättvisa för folket skulle inte vara en sann civilisation.”

Romeros egen rymd var hans katedral. Här slog han upp textläsningarna och tolkade dem i El Salvadors kontext. Sedan kom veckans goda nyheter – firningsämnen och helgondagar, gäster och solidaritetsbrev. Därefter kom de dåliga nyheterna, incident efter incident, illdåd efter illdåd. Han nämnde alla offer vid namn – vad som hade hänt, var och när, och vem som var ansvarig. Han sökte rättvisa, understödde kompensation och erbjöd själavård. Detta arbetssätt var en föregångare till sanningskommissionerna runt om i världen.

Under tre år ställdes Romero inför totalt dominerande och extrem fattigdom; paramilitära grupper som dödade byledare, massakrer på bönder; säkerhetsstyrkor som sköt urskillningslöst mot demonstrationer i städerna; politiska fångar som torterades och försvann; offer som halshuggits av dödspatruller; det korrumperade rättsväsendet; lönnmorden på sex av hans präster och ett dussintal kateketer, affärsmän och ministrar i regeringen och andra offentliga personer som kidnappats och avrättats av vänstergerilla; dödshot från både höger och vänster.

Romero erbjöd hela tiden kyrkans medling, i synnerhet inom konflikter kring arbete och jord, eller i kidnappningsfall. Men våldet intensifierades – obevekligt. Han ägnade en stor del av både sitt tredje (1978) och fjärde (1979) herdabrev åt en undersökning av våldet, genom att skilja mellan statens godtyckliga våld, som använder sig av fysiskt våld, och strukturellt våld som verkar genom rättsskipningen och därefter terrorvåldet hos både högern och vänstern.

I en predikan 1978 skrev han: ”När kyrkan fördömer revolutionärt våld kan hon inte glömma att det också finns institutionellt våld, och att våldet från desperata förtryckta människor inte kan övervinnas med ensidiga lagar, med vapen eller övermakt. Revolutionärt våld måste i stället, som påven säger, förebyggas genom modig självuppoffring, och genom att man avstår från många bekvämligheter.” Två år senare skickade Romero ett öppet brev till president Jimmy Carter där han ber om ett stopp av USA:s militära bistånd till El Salvador, ett bistånd som han säger används för att döda oskyldiga campesinos. Detta blev en väckarklocka för kyrkorna i USA för att intensifiera sin solidaritet och sin lobbying mot det militära stödet till regimen i El Salvador.

Medan El Salvador gled allt närmare krig och hoten tilltog förstod Romero att han skulle dö. De som fanns runt omkring honom försökte övertala honom att bära en skottsäker väst eller skaffa livvakt. Hans svar var enkelt: ”Varför ska herden ha skydd när hans får fortfarande faller offer för vargar?” Strax innan han dog sade han till en mexikansk tidning: ”En biskop kan dö, men Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö.”

Klockan 18.25 måndagen den 24 mars 1980, på årsdagen av ett dödsfall, celebrerade Romero en mässa i kapellet på det cancersjukhus där han bodde. Hans predikan utgjordes av en reflektion över Johannes­evangeliets ord: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd” (Joh 12:24). Efter sin predikan flyttade sig Romero till mitten av altaret för att lyfta upp kalken och patenen med orden: ”Må denna brutna kropp och detta blod, som utgjutits för människor, uppmuntra oss att ge vår kropp och vårt blod för att lida de smärtor som Kristus led, inte för sig själv utan för att skänka rättvisa och fred åt vårt folk …”.

Säkert såg han hur mördaren siktade mot honom genom den öppna kapelldörren. Romero ropade inte till, eftersom han fruktade att de som fanns omkring honom också skulle bli dödade. Men han ryckte till och blev kallsvettig. Prickskytten fyrade av och kulan trängde in i Romeros kropp precis ovanför hjärtat. Han sjönk ihop på golvet vid foten av ett stort krucifix, blödande ur mun, näsa och öron. Kaos bröt ut. Han lades på flaket i en pickup men förklarades död vid ankomsten till sjukhuset.

Låt oss fundera över detta: I ett av de mest katolska länderna i världen skjuts ärkebiskopen i landets huvudstad ihjäl medan han läser mässan. Dådet utfördes av en dödspatrull med kopplingar till landets väpnade styrkor, nära allierade med Pentagon, i en operation som planerats, godkänts och finansierats av välbärgade och inflytelserika medlemmar av den katolska oligarkin. År 2010 framförde Mauricio Funes, El Salvadors president, en offentlig ursäkt till Romeros familj och till folket i El Salvador för statens delaktighet i lönnmordet och den efterföljande mörkläggningen.

Vad innebär det att minnas ärkebiskop Romero i dag, och vad bör det innebära? Den grundläggande kristna modellen för att minnas är: ”Gör detta till minne av mig.” Att minnas Romero måste för kyrkan för det första innebära att fortsätta hans arbete – inte bara genom att älska de fattiga utan genom att faktiskt försvara de fattiga och söka rättvisa för de korsfästa folken i vår värld, ta risker för freden och för Guds rike. Likt honom innebär det att kämpa med alla paradoxer och konflikter som ett sådant engagemang kastar oss in i. Han varnade oss sannerligen i tydliga ordalag: ”En kyrka som inte lider under förföljelse men som åtnjuter privilegier och stöder sig på världsliga ting – se upp – det är inte Jesu Kristi sanna kyrka.”

Romero har visat att ”prioritering av de fattiga” inte bara är meningslös retorik från det sena 1900-talet. Han levde den. Och på så sätt utmanar han oss – och om vi verkligen engagerar oss, så är prioriteringen av de fattiga möjlig att förverkliga, även för biskopar. Hos Romero fanns det inget ”glapp mellan tro och handling”, mellan rätt lära och rätt handlande. Retoriken i hans förkunnelse och lära, och det pastorala handlande som åtföljde dessa var sammanhängande, följdriktiga och ömsesidigt underbyggda.

Hans väg till martyriet påminner oss om att biskopskollegiets enighet inte är ett grundläggande värde i [Guds] rike och att rädda ansiktet på hierarkin aldrig kan övertrumfa att tala sanning om brott mot de mänskliga rättigheterna och att bevaka de utsattas och exkluderades rättsäkerhet.

Romero är inte en martyr därför att de dödade honom. De dödade honom därför att han var en martyr, som vittnade för sanningen, för kyrkans läroämbete, för Andra Vatikankonciliet, och i högsta grad om Pacem in terris.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 4 maj 2013 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/.

Julian Filoschowski är tidigare ledare för Caford och ordförande för Archbishop Romero Trust.