Guds språkrör nu och då

Ord produceras och multipliceras i accelererande takt. Bokhyllorna måste utvidgas, biblioteken byggas ut, tidningar mikrofilmas, radio- och TV-kanalernas samtliga program lagras för all framtid. Inget får försvinna. Vi lagrar ofattbara tyngder av döda ord, på hårddiskar och i arkiv i underjordiska bergrum. De sjunker, petrifieras, blir miljarder ordfossiler. Civi-lisationens avfallsprodukter, medan livet går vidare.

Ju fler orden blir, desto mer devalveras deras värde. Betyder de något i vår västerländska civilisation? Ändrar de något? Är de ett löfte om något? Finns det ännu ord som ger liv och som dödar? Kan man ge sitt liv inför altaret, till en annan eller till Gud, genom att säga några ord? Är någon förpliktad att stå vid sitt ord? Hur räddas vi ur ordens olidliga lättviktighet?

Finns det ännu människor som med sitt liv går i god för sina ord? Dessa som vi kallar profeter, äkta profeter, som är svåra att definiera men som känns igen när man möter dem.

De gamla romarna gjorde Fides, troheten i ord och handling, till en person, den personifierade högerhanden, tecknet på den absolut förpliktande överenskommelsen. Trovärdigheten, troheten är ett grundbegrepp i bibeln, där Guds egen klippfasta pålitlighet (som uttrycks med en hebreisk rot som går igen i ordet Amen, ”det är förvisso sant”) är grunden för allt som är sant och trovärdigt: ”Jag svär vid mig själv, det jag säger är sant, mitt ord står fast” (Jes 45:23). Det klippfasta ordet är Kristus (Matt 7:24). Han kräver av sina lärjungar en liknande fasthet. Retorikens regel om sparsamhet med orden har Jesu sanktion (Matt 12:36 f.). Den som är slarvig med orden begår stöld mot sin omgivning.

Den största tjänsten en profet kunde göra oss i dag är att återge orden deras tyngd. Detta kräver en ödmjukhet, sannfärdighet och lödighet som börjar långt innan man öppnar munnen. För att orden skulle få tillbaka sin tyngd måste de för-ankras i någonting utanför männi-skan, något som är sanningens och meningens klipp—-grund. Orden måste ha sin rot djupt i en icke-manipulerbar sanning.

För att kunna tala sanning måste man leva i sanningen. Det kräver med andra ord en inkarnation: att bli det ord man uttalar. Att med sitt liv lösa in meningen med sitt ord. Detta är enligt Jesus i Bergspredikan vad som sker med någon som lyssnar på hans ord och handlar efter dem. Det är som att bygga sitt hus på berggrund, oåtkomligt för slagregn, översvämningar och ras (Matt 7:24).

Ordens makt beror på vem som yttrar dem, och i vems namn det sker. Därför finns det vid sidan om det resonerande förnuftet också andra diskurser, som kan vara minst lika övertygande, nämligen poesin och profetian.

Profeterna i Gamla testamentet har vissa gemensamma drag. Guds kraft har kommit över profeten och tvingar honom eller henne att tala: lika självklart som lejonets rytande får blodet att isa sig, lika självklart måste man profetera när Herren har börjat tala (Amos 3:8). Att ta emot Herrens ord, det är som att äta en bokrulle (Hes 2 och 3). Ordet smakar ljuvligt och ger en djup glädje (Jer 15:19) men drabbar också som en instängd eld (Jer 20:7–9), ett raseri som inte kan behärskas (Jer 6:11).

Med sitt ord tar profeten del i Herrens skapande. För profeterna är moral inte en teori utan ett förhållande till en personlig Gud inom ramen för ett förbund. Att leva i ett rätt förhållande till Gud gör att männi-skan kallas rättfärdig. All mänsklig handling står under Guds dom.

Den profetiska diskursen

När man i det grekisktalande kulturområdet skulle översätta det hebreiska ordet för profet, nabi’, då hade man redan ett känt begrepp att ta till, profêtes. Ordet var sedan länge etablerat och betydde ”en som tolkar”. Först så småningom kom det att betyda ”en som förutsäger”. Förmågan att skåda in i framtiden var inte det första och viktigaste: profeten var den som förmedlade och tolkade gudens vilja inför offentligheten. Profeten talade tydligt och redigt, han var inte extatisk i den meningen att man måste översätta hans ord till normalt språkbruk.

Denna typ av profeter fanns också utanför Israel. Också där fick människor drömmar, visioner och extatiska upplevelser. De kristna räknade med profetiorna i de sibyllinska böckerna, som talar om världens undergång, och den katolska liturgin anspelar på dem i den kända sekvensen Dies iræ. Profetian är en nådegåva som kan drabba alla, oberoende av religion och den säger ingenting om pro-fetens moraliska kvaliteter: varken Bileam (4 Mos 22–24) eller översteprästen Kajafas (Joh 11:51) räknas i bibeln till Guds vänner.

Ingenting garanterar heller att människor som uppträder med profetismens yttre attribut har sitt uppdrag från Gud. Sanna och falska profeter finns det gott om i såväl Gamla som Nya testamentet. Upprördhet är inget kriterium på autenticitet.

Ändå måste en profet tala med patos. Han är tvungen att tala, mot eller med sin vilja. Utan den gammaltestamentliga bakgrunden vore vårt begrepp ”socialt patos” obegripligt: de grekiska filosoferna kände förvisso inget socialt patos. För Aristoteles är moral ett föremål för lugn och saklig utredning, en utdragen och omständlig argumentation som författaren/föreläsaren håller med sig själv.

Men profeterna brännmärker överträdelserna mot lagen och förbundet. De argumenterar inte, de låter sin indignation få fritt lopp. En profet analyserar inte, han anklagar. Guds vrede är det yttersta argumentet, Guds besvikelse över människan när hon inte lever upp till sin kallelse och sin värdighet.

Ty den profetiska diskursen förutsätter människans möjlighet till omvändelse. Profeten tror människan om kapaciteten att vrida rätt det som är ur led. För profeten är hennes tragedi att hon inte utnyttjar sin frihet. Profeternas hotelser gäller bara till dess syndaren vänder om. Varken individen eller samhället är något statiskt, dömt att hopplöst fortsätta i samma hjulspår: ”Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta att göra det onda och lär er att göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte” (Jes 1:15 ff.). Gud är barmhärtig, lojal och trofast, han vill inte att syndaren dör, utan att han vänder om, me-dan tid är.

Nya testamentet tar upp alla dessa trådar. Kristus är Profeten. Han är mer än så: han är Ordet, som Gud uttalade vid skapelsen, som i tidens fullbordan uttalades av Gud i förkroppsligad gestalt och som inte skall vända tillbaka till honom utan att ha utfört allt som Gud uppdrog det att göra (jfr Jes 55:11). Han är den som skall vrida rätt det som var krokigt och förvridet (Luk 5:31 f.). ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden – om den ändå redan brann!” (Luk 12:49). Han är den som inlöste sina ord med sitt liv.

Birgitta profeten

Även om katolska kyrkan aldrig officiellt har betecknat någon som profet, förutom de personer som kallas så i bibeln, är det uppenbart att åtskilliga helgon måste beskrivas just så: Franciskus, Vincent Ferrer, Katarina av Siena, Birgitta – och det vore orättvist att inte nämna också Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Det levande Ordet som talar och handlar i Gamla och Nya testamentet har inte dragit sig tillbaka ur historien eller stelnat till en text. Det verkar och väljer vem det vill, var det vill, att tala i dess namn.

Birgitta Birgersdotter är ett märkligt exempel: en societetsdam ur den högsta aristokratin, en åttabarnsmor med en osannolik kallelse. Det står utom allt tvivel att hon uppfattade sig som profet, även om hon inte använde ordet (som på hennes tid så gott som enbart betydde: ”en som skådar in i framtiden”, vilket inte var Birgittas huvuduppgift). Hon kommer med chockerande anspråk. Hon är i trettonhundratalets Sverige vad Mose var på sin tid i Egypten. Kristus sade till henne: ”Jag är den röst som ljöd ur den brinnande busken och som nu talar med dig.”

Likheterna mellan Gamla testamentets profeter och Birgitta är många och slående. Ett profetord i Gamla testamentet inleds vanligen med formeln ”Så säger Herren”. Profeten talar inte i eget namn, han använder budbärarformeln, motsvarande underskriften i moderna brev. Domsorden överväger och kan ha tre olika adressater: enskilda, mest kungar eller furstar, hela folket eller främmande folk. Lyckoprofetiorna är långt mindre vanliga, i synnerhet som de klassiska profeterna just bekämpade lyckoprofeterna. Grunden till räddningen är Guds egen trohet, hans lojala solidaritet med sitt folk. Vid sidan av domsorden finns också maningstalen, som förutsätter möjligheten till omvändelse och lyckligt slut. Extatiskt vibrerande syner växlar med genomreflekterade tydningar i klarare stil. Profeten har själv sett till att hans ord skrevs ned, eller så har hans lärjungar fixerat dem skriftligt. Förkunnelsen betraktas som ett levande ord med betydelse utöver stundens och kunde därför utläggas i nya lägen.

Det levande ordets tyngd

Vad skulle en profet ropa i vår tid? Säkert detsamma som i alla tider. Utan större fantasi kan man ute i världen och hemma i Sverige finna material för profetior i gammaltestamentlig stil. Men en sak tycks mer än andra vara värd profetens verop.

I vår kultur lever vi på ytan, i ett flimmer av bilder som visas en kort sekund för att väcka begär. Det är en trolöshetens kultur. Få vågar binda sig i förpliktande former av vänskap, kärlek, omsorg, tro, trohet för livet. Det är en kultur för flyktvägar och reservutgångar, en kultur som överger det svaga och oskyddade. Det är en tid av otrohet mot förbundet. Orden har blivit flyktigare än morgondimman. Många växer aldrig ur puberteten, och någon annan får betala priset för deras trolöshet. Många barn lämnas föräldralösa redan i föräldrarnas livstid och utsätts för andra livsstilsexperiment, därför att de vuxna funnit ett sätt att tills vidare arrangera sitt liv bekvämare.

Vi vet att varje löfte vi avger förr eller senare blir svårt att hålla. Svårigheten kommer, frågan är bara när. Varför skulle vi då hålla fast vid förpliktelser vi iklätt oss, när de blivit till besvär?

Profeten skulle ropa: Därför att Gud gör det, och vi är hans barn. Vi vill och vågar göra det som Gud gjort först. Den heliga historien har från början varit en löfteshistoria. Han lovade Noa att livet aldrig mer skulle utplånas i en total katastrof och satte sin båge i skyn som ett hoppfullt tecken. Han lovade Abraham en avkomma, oräknelig som himlens stjärnor och sandkornen på havsstranden. Han lovade Mose ett slut på slaveriet i Egypten och gick före sitt folk som en molnstod om dagen och en eldstod om natten. Han lovade att sända en profet, en sådan som Mose.

Han sände honom, i tidens fullbordan, Profeten som skulle komma hit till världen (Joh 6:14). Han blev människa när Maria från Nasaret uttalade ett Ja, ett ord vars innebörd hon ännu långt ifrån förstod men aldrig kunde tänka sig att ta tillbaka. Hon litade på ängelns ord. Hon litade på att de var förpliktande.

Hennes son kunde inte vika av från den väg han måste gå, inte ens när korset restes framför honom. Han kunde inte dra sig tillbaka, trots förslag om mera komfortabla lösningar.

Han skulle ha tillfredsställt sin yta men svikit sitt djup. Han var Ordet, som inte kunde tas tillbaka.