Harry Potter tillbaka på bio

Medan läsarna alltmer otåligt väntar på den femte boken i serien om Harry Potter, elev i internatskolan för trolldom – och det behöver väl inte särskilt påpekas vilken enorm framgång böckerna har haft – har filmen efter bok nummer två kommit, Harry Potter och hemligheternas kammare. Den är välgjord underhållning och håller sig liksom den första ganska nära Rowlings berättelse. Många av specialeffekterna påminner om den förra filmen, främst det tuffa bollspelet med flygande kvastar och den suggestivt skrämmande arkitekturen i skolans undangömda delar. Den flygande bilen är ett viktigt nytt inslag liksom husalven, helt och hållet en skapelse av datorn. Monstren är fler och mer obehagliga, jättespindlar och basilisken som en väldig orm.

Däremot är den subtila grunden i berättelsen nästan helt borta. Vi får bara en snabb muntlig redogörelse för hur den unga skolflickan har drivits till att utföra diverse onda handlingar genom suggestionen från en gammal – högeligen speciell – dagbok. Därigenom blir det mest originella och kusliga draget i romanen nästan utsuddat. Spelet med tiden återges visuellt med att scener ur det förflutna är fotograferade i svartvitt, medan Harry, betraktaren från nutiden, är i färg, men den unge dagboksskrivaren verkar i motsats till Rowlings beskrivning lika fysiskt påtaglig som Harry.

Själva den synliga skildringen av dagboken, som genast slukar all text man skriver in i den men själv skriver sina egna svar och kommentarer, är elegant gjord, och spöket på flicktoaletten är en av de mer övertygande – man får väl inte säga mer levande – rollerna.

Harry själv är modig och barnsligt vacker och tvekar just aldrig, även om han blir bekymrad över sina likheter med den onde trollkarlen.

Här får han ett svar som står för visheten i filmen: det kommer inte an på ens anlag eller förmåga utan på ens egna val och handlingar.

Det finns djup i Rowlings berättelser som filmerna inte gör rättvisa, men det hänger också samman med att det är frågan om skilda medier, med olika uttrycksmöjligheter. Våldet är mer betonat i filmen än i boken, men dagens barn förväntas vara härdade, eller avtrubbade. Mycket av filmen är inspelat i en av de gamla engelska katedralerna, alltså en fröjd för ögat, om man uppskattar gotisk arkitektur. De många specialeffekterna av skilda slag är genomgående övertygande – men har man sett den första filmen blir detta bara vad man väntar sig, det ofrånkomliga problemet med alla uppföljningar.

I en film av detta slag begär man inte några märkliga skådespelarprestationer. Det är miljön och specialeffekterna som gäller. Att husalven Dobby – en ren produkt av avancerad datateknik – har mer av minspel och kroppsspråk än Harry eller någon av hans vänner är knappast stötande.

Däremot kan en intresserad åskådare plötsligt känna en spricka i själva illusionen när de tämligen platta personerna möter en skådespelare som verkligen kan agera, med små medel skapa intrycket av en komplicerad karaktär.

Detta händer främst i en scen mot slutet där Lucius Malfoy uppträder, i boken helt enkelt en djupt osympatisk rasistisk snobb. Här blir han något betydligt mer intressant: en kyligt överlägsen aristokrat med isande självbehärskning. I jämförelse framstår den gode trollkarlen, skolans rektor, som föga mer än en ställning för att klistra löshår och lösskägg på, med ett stilla plirande över glasögonen som det enda – föga övertygande – tecknet på hans överlägsna magiska förmåga och djupa människokännedom.

Kanske är detta bara en slump, kanske kan man se det som ännu ett uttryck för vår tids allmänna svårighet att gestalta godheten eller ens tillerkänna den en inneboende styrka.

Om filmen väcker frågor är det alltså delvis andra än de avsedda, kanske en välbehövlig överraskning.