Gudsnamnet

Till den andliga värnplikt som akademiker anses böra underkasta sig, hör att informera den bildade allmänheten om ”vetenskapens nuvarande ståndpunkt”. Detta kan ske på olika sätt. Föreläsningsföreningarna för väl numera ofta en tynande tillvaro, men radions program Värt att veta på söndagseftermiddagarna har i det lilla formatet blivit något av en ersättning. Tidningarnas kultursidor upplåter ibland beredvilligt sina spalter. Men först och främst är det givetvis genom böckerna som denna viktiga verksamhet bedrivs. Ofta kallas det litterära resultatet av detta för populärvetenskap. Termen är kanske inte enbart lyckad, något av ytlighet vidlåder den och ”populär” kan föra tanken till publikfriande. Men det finns också en genre som i brist på bättre benämning skulle kunna kallas populär vetenskap, med klar tonvikt på det senare ordet. Här avser författaren inte endast att presentera en konsensus bland forskarna inom ett visst område, utan även att göra ett självständigt bidrag. Men – och detta är viktigt – formen för detta bidrag är sådant, att det inte skall krävas omfattande specialkunskaper för att kunna följa med i argumenteringen. Den vetenskapliga apparaten finns med men är nerbantad. Omsorg ägnas åt framställningens litterära form.

Ett alldeles ovanligt lyckat exempel på denna svåra men nödvändiga genre är den bok som skall anmälas här, Tryggve N. D. Mettinger, Namnet och närvaron – gudsnamn och gudsbild i böckernas bok (Libris 1987). Författaren, professor i Gamla testamentets exegetik i Lund, har under flera år ägnat sina forskningar åt olika gudsnamn i bibeln, bl a Sebaot. I detta arbete sätts undersökningarna kring de olika gudsnamnen i Gamla testamentet in i en större bibelteologisk kontext, främst bestämd av gudsbilden.

Mer än en teolog torde ha utvecklat en viss aversion mot det myckna talet kring ”gudsbilden” på senare år. Mer eller mindre löst underbyggda teorier har uppträtt med anspråk på att förbättra vår bild av Gud. Något sådant är det givetvis inte fråga om här. I denna bok framträder den solide vetenskapsmannen, som utifrån ett minutiöst detaljstudium av texterna vill framhålla vad bibeln själv säger om Gud. Och hur dessa utsagor, i varje fall i Gamla testamentet, är intimt relaterade till de olika namnen på Gud.

Här passerar de alla revy. Först och främst givetvis det högheliga Namnet framför alla andra namn, det som möjligen har uttalats Jahve. Redan bibeln förknippar detta namn med Sinai och det är tydligt att det är från och med Mose som det får sin stora betydelse. Några entydigt säkra belägg från förmosaisk tid är inte kända, möjligen i vissa egyptiska texter. Mettinger ansluter sig till den tolkningslinje som i namnet ser en existensutsaga: ”Han är”.

Därnäst kommer ett kapitel om de speciella gudsnamn som möter i patriarktexterna i 1 Mos: Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Här saknas det inte teorier inom forskningen – den mest kända är lanserad av tysken Albrecht Alt på 1920-talet – och de tas alla upp till en så pass grundlig diskussion som utrymmet medger. I ett kort kapitel ges en religionshistorisk bakgrund om gudar och myter i Kanaan, som sedan får bilda den relief mot vilken framställningen av ”den levande Guden” avtecknar sig. Detsamma gäller om ”den kämpande Guden”: Herren såsom konung. Här förs också – liksom på flera andra ställen – linjerna in i Nya testamentet.

En klar tyngdpunkt har boken i kapitlet om Sebaot. I sin 1982 publicerade monografi The dethronement of Sabaoth – studies in the shem and kabod theologies, har förf. lämnat ett tungt vägande bidrag till förståelsen av detta vanliga men alls inte lättförståeliga gudsnamn. De slutsatser som drogs där kan nu tillämpas här. Klart uppvisas att Herren Sebaot är den tronande och regerande Guden. Föreställningen har av allt att döma sina rötter i templet i Silo, och har sedan framför allt knutits till kerubtronen i det allra heligaste i Jerusalems tempel.

Efter en framställning av olika gudsepitet hos Deuterojesaja kommer så en annan av bokens teologiska tyngdpunkter, kapitlet om Job och hans Gud. Den som tycker sig ha svårt att få ut något väsentligt ur Jobs bok – kanske därför att den alltför ensidigt lästs som en teodice – bör läsa Mettingers framställning och får sedan med all säkerhet en ny syn på denna märkliga bok i bibeln, både litterärt och teologiskt ett mästarprov utan all like.

Samma sak kan sägas om stilen i denna bok. Här möter ingen torr och sömngivande akademisk prosa, tvärtom lyser framställningen av välfunna bilder och pregnanta formuleringar. Bara några exempel? ”Inför hotet om en långsam drunkningsdöd i texternas ocean av enskilda data försöker forskaren sammanfatta och generalisera och hamnar då lätt i blodlösa abstraktioner” (s 15) – det gäller dock inte om denna förf! ”Det kan inte vara bibelforskarens uppgiitatt jaga storvit ”på trons domäner” (s 22). ”På den betonggråa fängelsemuren målar profeten för sitt folk upp en väldig alfreskomålning med färger av suggestiv lyskraft” (s 157).

Till bokens egenskap av att vara lättläst bidrar i hög grad de 23 faktarutor som finns utspridda i framställningen, likaså illustrationerna och ordförklaringar. Alla hebreiska och grekiska ord är omskrivna till västerländska bokstäver.

Givetvis kan en och annan sak diskuteras – det vore förunderligt annars. Förf. avstår från att diskutera det i särklass vanligaste gudsnamnet i Gamla testamentet, Elohim, med den motiveringen att det är så vagt och konturlöst. Det kan sägas med en viss rätt, men det hade ändå varit trevligt att få några synpunkter på detta allmänsemitiska ord för Gud (som vi har i arabiskans Allah), så mycket hellre som förf. utförligt diskuterar El i de kanaaneiska texterna. Någon riktig förklaring till att Sebaot är så sällsynt i Psaltaren får vi inte heller. Det hade man annars kunnat vänta, med tanke på att templet spelar en så central roll i Psaltaren och Sebaot ju var relaterad till templet. När det slutligen gäller Jobs bok och den höga frekvensen av gudsnamnet Shaddaj (1917: ”Den Allsmäktige”, men säkert en feltolkning) i denna bok, menar förf. att det kan förklaras ur den omständigheten att Job framställs som en patriark, och det är i patriarktexterna som Shaddaj hör hemma. Detta verkar inte helt övertygande. Det är riktigt att Job påminner om patriarkerna i den prosaiska ramberättelsen, men knappast i dialogdelen och därmed bokens huvuddel. Just när det gäller distributionen av de olika gudsnamnen i olika böcker och teologiska traditioner finns nog en del kvar att göra.

Bokens yttre år mycket tilltalande, och förlaget Libris förtjänar en stor eloge för att ha velat satsa på en bok med en trots allt ganska begränsad läsarkrets. Det skall då framhållas, att boken egentligen innehåller mer än titeln lovar och att vi här i verkligheten fått något av en gammaltestamentlig bibelteologi på svenska. Att den som sådan är den första i sin art på svenska behöver väl inte särskilt framhållas.

I inledningen av kapitlet om Job och hans Gud skriver förf. att ”den Job som i sin förtvivlan rasat mot både Gud och människor får som svar av Herren något som närmast liknar en tvåtimmars föreläsning över valda naturvetenskapliga ämnen”. Det gäller alltså Job 38-41. Några sidor längre fram citerar förf. med instämmande någon som sagt att vad Gud i dessa kapitel serverar är ”drei Stunden Naturkunde fur Hiob”. Om Job fick sitta som åhörare i två eller tre timmar – eller flera – kan kanske vara svårt att med säkerhet avgöra. En sak är emellertid säker. De läsare som finner vägen till denna bok – och de blir förhoppningsvis många, både teologer och icke-teologer – kommer att tillbringa många timmar i dess sällskap. Det kommer inte att bero på något yttre tvång, men väl det inre tvång som ligger i glädjen över att kunna följa en fängslande tankegång.