På spaning efter elfte budordet

Under de gångna månaderna publicerade Dagens Nyheter på debattsidan ett femtontal bidrag med titeln Det elfte budordet. De återspeglar den pågående etiska dialogen i Sverige. Eftersom artikelserien i flera stycken följer den etiska linje som har berörts i Signum kan det vara på sin plats att sammanfatta och på några punkter kritiskt kommentera debatten. Författarna framför dels önskemål om att kyrkan skall fördjupa sin etiska insikt och öka sin moraliska insats och dels tvivel på hennes förmåga att formulera hållbara handlingsregler för vår tid.

Till en början kan det vara befogat att lyfta fram några gemensamma drag i bidragen. Redan det faktum att teologer och terapeuter, etiker och läkare, fysiker och journalister, författare och företagsledare har belyst samma frågeställning måste betraktas som en stor framgång. De har drivits av den gemensamma övertygelsen att etiska värderingar är det kilt som håller ihop dagens samhälle. När man försöker att beskriva den gemensamma nämnaren i mångfalden av författarnas ställningstaganden finner man i de flesta bidragen följande tyngdpunktsförskjutningar:

1 Från tekniskt kunnande till etisk medvetenhet

Så gott som alla bidrag är impregnerade av en djup oro över en för långtgående teknologisk styrning av människornas vardag. Det teknologiska förnuftet kan inte ge vägledning om hur de grundläggande existentiella problemen i tillvaron skall och kan lösas. Det är i synnerhet den medicinska teknologins försåtliga benägenhet att grumla människovärdet som flera skribenter med eftertryck påtalar. Omsorgen om de svagas människovärde är samhällsmoralens probersten, dvs den extra hårda diamant med vars hjälp vi kan kontrollera äktheten hos andra ädla stenar, skriver Sture Gustafson som i många andra sammanhang har gjort sig till tolk och synnerligen engagerad försvarsadvokat för dem som inte kan föra sin egen talan.

2 Från pliktetik till konsekvensetik

I jämförelse med Guds tio bud som företräder den pliktetiska traditionen kräver DN-serien nästan genomgående att tyngdpunkten läggs på ett konsekvensetiskt synsätt. Även de som i likhet med Per Sundström, läkare och etiker i Linköping, menar att Guds tio bud rymmer en radikal profetisk etik som är relevant för vår tid kan inte

komma ifrån att den konsekvensetiska inriktningen har blivit oumbärlig. Det påpekades också från katolskt håll att tänkbara långsiktiga följdverkningar av våra handlingar kan bli ödesdigra för kommande generationer. Vi producerar kemiska ämnen, bedriver ärftlighetsforskning (i syfte att inom en inte alltför avlägsen framtid kunna förändra vårt genetiska program), tillåter industriella produktionsprocesser, och framför allt utövar en konsumtionsorienterad livsstil vars langsiktiga skador på miljön och oss själva vi måste väga in i våra etiska värdeprioriteringar. Det är därför som vi måste handla så, att följdverkningarna (särskilt de långsiktiga) av våra handlingar är förenliga med det mänskliga livets fortbestånd. Detta förutsätter emellertid en livsbejakande miljö.

3 Från näretik till fjärretik

Det är alltså inte vilken diffus konsekvensetik som helst som man i DN-serien är överens om. Det är helt oförsvarligt att godkänna forskningsprojekt med t ex samhälls- och naturvetenskaplig inriktning utan att först ha gjort en noggrann analys av projektets långsiktiga konsekvenser. Detta var kanske inte nödvändigt i gårdagens etik som var en närhetens och samtidens etik. Visserligen skövlade man för flera tusen år sedan skogar i Grekland och senare i Spanien vilket ledde till lokala ekologiska katastrofer. Det som sker i vår egen tid har inte längre bara lokal utan får direkt global verkan. Den lokala och tidsmässigt begränsade etiken var egentligen också skräddarsydd för människan, näretiken var en antropocentrisk etik som en av författarna framhöll. Fjärretiken däremot får inte längre nöja sig med att bara uppmärksamma människans krav, rättigheter och livsmöjligheter. Fjärretiken är en kosmocentrisk etik som väger in allt levande och även den oorganiska materien i den etiska bedömningen. Vad hjälper en antropocentrisk etik när atmosfären och vårt grundvatten är förgiftade?

4 Från individual- till socialetik

Det är uppenbart att den enskilda människan är och förblir det moraliska ansvarets enda subjekt och i många avseenden även primära objekt, i synnerhet när det gäller att värna varje människas människovärde, även det enskilda fostrets, den psykotiska och senildementa patientens. Många bidrag vädjar direkt till den enskilda människans samvete och ansvarstagande. Detta är riktigt och nödvändigt, men ofta otillräckligt. Den enskilde kan i fråga om både moralisk känslighet och etisk insikt vara avtrubbad eller driven av alltför höga krav. Vi behöver varandras stöd både för vår etiska insikt och vår moraliska insats. Individualetiken måste kompletteras av en nätverksetik. Denna komplementära etik möjliggör också den etiska samverkan på det ofta frammanade dialogtorget. Där skall det permanenta etiska samtalet reglera villkoren för vår samlevnad.

5 Från auktioritetsetik till dialogetik

Med få undantag reser artikelförfattarna krav på att kyrkan skall ställa upp till en etisk dialog i en förändrad värld där kyrkan ”läser om” sina heliga skrifter och traditioner och levandegör den vishet som är nedlagd i dem. Kyrkan skall dock inte få låta sig missbrukas av vare sig politiska, vetenskapliga eller ekonomiska makthavare eller av forskare som använder sig av hennes experter för att legitimera sådan forskning som undergräver människovärdet (t ex när medicinsk forskning begagnar sig av levande organ eller celler från aborterade foster). Att ta steget från en tidigare praktiserad auktoritetsetik till en mer ödmjuk och generös dialogetik får alltså inte innebära att man okritiskt underkastar sig samhällets nya auktoriteter. Förutom Sture Gustafson varnar särskilt Elisabet Hermodsson kyrkan för undfallenhet inför ”vetenskaplig självhärlighet”. En dialog är minst av allt betjänt av bristande klarsyn och självständighet. Dialogtorget får inte bli gycklarnas marknad.

Den långtgående etiska samsynen på de nämnda punkterna skall inte skyla över den ofta markanta och ibland försåtliga egenarten hos en rad författare. Nils Uddenberg menar alldeles korrekt att det inte står något om kärnkraft eller fosterdiagnostik i bibeln. Med detta konstaterande frånhänder han kyrkan allt berättigande att delta i den etiska dialogen. ‘Människorna tvingas att söka vägledning någon annanstans.” Det är ett djärvt resonemang och en halsbrytande slutledning docenten i medicinsk psykologi gör med tanke på den omfattande verksamhet inom dessa områden som pågår med den kristna uppenbarelsen som inspirationskälla.

En liknande logisk kullerbytta gör Birgitta Forsman som hävdar att moralen bygger på förnuftet och inte på någon gudomlig uppenbarelse. Det är därför som kyrkan har spelat ut sin roll som vederhäftig dialogpartner. Antagligen har doktoranden i forskningsetik aldrig hört talas om Thomas av Aquino, en central gestalt i moralfilosofins historia. Han framhåller att alla etiska normer till sitt innehåll principiellt är tillgängliga för förnuftet (lex naturalis est constituta in ratione) vilket torde förvåna Birgitta Forsman med tanke på att Thomas av Aquino fortfarande är en av kyrkans ledande teologer. Därmed är han emellertid, tillsammans med många företrädare för samma tradition, bannlyst från filosofiska institutioner i Sverige trots att han företräder en förnuftsgrundad etik. En sådan etik står enligt Forsman och hennes forskningsetiska intressen bara att finna utanför kyrkan eftersom all religion är förnuftsvidrig. Man undrar ibland var fördomarna sitter djupast och var tålamodet prövas mest.

Därmed inte sagt att kristendomens bristande moraliska medvetenhet inte förtjänar kritik. Den är välkommen men den skall vara välgrundad. DN-Debatt-serien om Det elfte budordet gav rikligt tillfälle att träna upp lyhördheten för nya etiska signaler. Den visade också att kristendomens företrädare med stor frimodighet kan ge sig ut på det etiska dialogtorget där de på nytt tas på allvar.