Påven i USA

När påven kom till Kalifornien reste han norröver längs den gamla Camino Real och de olika missiones, som grundats på 1700-talets andra hälft av den spanske missionären fra Junipero Serra. San Fernando, Santa Barbara, Carmel, San Francisco är bara ett litet urval av de nya centra han lämnade efter sig. Broder Serra hade nu ett dubbelt syfte med sin verksamhet. Han ville givetvis sprida kristendomen, men han uppmuntrades även av den spanska kolonialmakten för att motverka en liknande aktion från norr till söder. Ryssarna hade nämligen upptäckt Alaska, och trängde ner för västkusten där även de grundade missionscentra och stödpunkter. Skiljelinjen kom att gå norr om San Francisco. (100 år senare skulle Ryssland sälja Alaska till USA för en spottstyver, något som de säkert retat sig över flera gånger sedan dess.)

För många amerikaner skulle det säkert passat att i påven få uppleva en ny missionär på väg att stoppa kommunismens framfärd. Men Johannes Paulus låter sig inte utnyttjas, och han förleds inte till dylika förenklingar. Han må ha sina erfarenheter från hemlandet Polen och han hyser inga illusioner om den teoretiska materialismens faror. Men han kom till USA som pilgrim, som själavårdare och ansvarig ledare för hela den katolska kyrkan. Även här i landet glömmer man lätt bort Gud, påpekade han. Vi upplever ett samhälle med överflödande materiella tillgångar, men också med en frigjordhet som bygger på moralisk relativism. När man underminerar den moraliska strukturen så skjuter man även Vår Herre åt sidan och tar inte längre frågan om det yttersta ansvaret på allvar. Då genomsyras samhället också av en praktisk form av ateism, som omfattar både den enskilde och det allmänna, framhöll han i Monterey.

Påven var länge professor i etik, och det märks i hans framtoning. Samtidigt känner han sitt ansvar som Petri efterträdare som skall styrka sina bröder i tron och förkunna fullheten av Kristi budskap för dem. I mötet med en omgivning som lägger tonvikten på det pragmatiska känner han sig dubbelt förpliktad att framhäva det allmängiltiga och objektiva i kyrkans förkunnelse och vikten av läroämbetet. Londontidningen The Times noterar som många andra att påven använde många tillfällen att predika den moraliska återhållsamhetens stränga budskap men kommenterar:

– För en del skulle sanningen i hans budskap varit mer godtagbar om hans beundran över de mera materiella sidorna av den amerikanska tillvaron varit mer uppenbar. Men ett sådant budskap borde godtas av såväl konservativa som liberaler, när det kommer från en andlig ledare, som påven vid detta besök än en gång visade sig vara.

Det påminner om en engelsk kvinnlig journalist, som reflekterade över påvens ord om familjen i York 1981. Normalt så uppmuntras vi i vår moderna livsstil, skrev hon, och så kommer en som helt klart fördömer fria förbindelser, en egoistisk syn på sexuallivet, som fordrar fullständig trohet i ett livslångt äktenskap. Först blir vi chockade, men så småningom inser vi att han nog egentligen har rätt. För är vi ärliga mot oss själva vet vi att så borde det nog vara, och gudskelov att någon äntligen säger det så öppet, även om vi vet att vi inte kommer att klara av att leva upp till allt detta. Så den engelska journalisten.

Kanske ligger dilemmat just här – att leva upp till det. För många av oss, inte minst i nordligare länder, finns det ett krav på att teori och praxis skall höra ihop. Man får inte ställa fordringar som få lyckas leva upp till, för att sedan ”förlåta allt i biktstolen”. Det kallar vi för dubbelmoral.

För Johannes Paulus II är ett sådant tänkesätt helt felaktigt. Hans uppgift, och kyrkans uppgift, är att förkunna evangeliet och dess krav i sin fullhet, utan kompromiss med ”världen”. Han är medveten om att det är idealet som han lägger fram, men börjar man göra avkall på det på grund av människors svaghet så gör man deras situation ännu värre, för nu har de inte längre ett högt mål att se upp till. ”Ni skall vara fullkomliga som eder Fader i himmelen” – vem känner inte behov att skruva ner det kravet åtskilliga grader?

Det hindrar inte att man skulle önskat en mer ingående dialog när påven mötte de 321 amerikanska biskoparna i San Fernando. Han hade i god tid fått texten till de inlägg som fyra biskopar framförde. Mest intressant var det som ärkebiskop Quinn hade att säga om moralfrågor. Han citerade både John Courtney Murray, den amerikanske jesuit som betydde så mycket för det Andra vatikankonciliets dekret om religions- och samvetsfrihet, och kardinal Newman, som talade om sensus fidelium – de troendes och biskoparnas gensvar – som en nödvändig förutsättning för kyrkans läroämbete.

Johannes Paulus II tog inte upp denna invit, och gick inte heller in på önskemålet om en dialog i Paulus VI:s anda. Han förnekar den inte, men de representerar två olika påvetyper. Paulus VI framställdes ibland som en Hamletfigur, som hade svårt att fatta beslut, men hans intellektuella läggning fick honom att studera motpartens argument och se dem inifrån, vilket gjorde det svårare att ta ställning. För den nuvarande påven, som är starkt medveten om sitt ämbetes krav, ligger förkunnelse och konkreta ställningstaganden mer i centrum.

Därmed inte sagt att han är en enkelspårig och ensidig person. Som vanligt slog hans stora människokärlek igenom vid så många tillfällen, vid mötet med fattiga invandrare, lantarbetare i Kalifornien, ungdomar, barn och sjuka. Till de sistnämnda hörde en grupp AIDS-sjuka och deras anhöriga i San Francisco. Han sade inte många ord just till dem, men han mötte dem som en förstående broder och omfamnade dem på ett sätt som inte brukar ingå i AIDS-kampanjens vanliga reklam.

Påven möttes på sin resa genom den södra delen av USA av stora skaror av invandrare, från Kuba, Mexico, Mellanamerika och Haiti. Man räknar med att år 2 000 över hälften av alla katoliker i USA kommer att vara spansktalande, och det ställer stora krav på kyrkan och hela samhället.

Även om påven inte får tillfälle att turista på sina resor kommer han dock i kontakt med många människor och får mängder av intryck att ta med hem till Rom. Hela oktober månad sitter han dagligen tillsammans med de 200 deltagarna i den internationella biskopssynoden, som dryftar lekmännens ställning i kyrkan, och det blir en tid för honom att lyssna och reflektera.

Han kan då få tillfälle att reflektera över de ord som Donna Hanson riktade till honom vid ett möte med lekmän i USA. Hon är ordförande i biskopskonferensens rådgivande organ.

Mrs. Hanson citerade att indianskt ordspråk: ”Döm aldrig en annan människa innan du gått i hans skor en hel dag.”

”Jag vet att kyrkan inte är en demokratisk institution, där allt röstas fram, men jag vill bli uppfattad som en mogen, bildad och ansvarig person. Om jag inte ställer frågor, om jag aldrig kommer med en utmaning, aldrig blir involverad i en beslutsprocess i kyrkan, så känner jag mig förnedrad som person och kränkt i de rättigheter som både kyrkan och samhället tillerkänner mig.

Jag är van vid att få samtala, överlägga, att bli tillfrågad. Om jag ställer frågor betyder det inte att jag är upproriskt avvikande. Det är snarare ett tecken på min önskan till aktivt deltagande, ett tecken på både kärlek och mognad.”

Vi vill gå din väg, sade Donna Hanson till påven, men vädjade också till honom att gå deras väg, i församlingar med lekmän som hör till de bäst utbildade och teologiskt mest intresserade i hela världen. Där det finns prästbrist, men också små levande grupper av lekmän som inte bara styrker varandra utan även för ut Kristus på gator och torg, finns Kyrkan representerad i världen.

Vi har alla fått gåvor av samma Ande, vi har våra olika uppgifter i Kristi kyrka, och det gäller både Dig som påve och oss som lekmän. Vi är alla tillsammans Guds barn – låt oss också vandra vägen tillsammans, slutade Mrs Donna Hanson.