Roms första kristna – en förföljd minoritet?

Många människor har en mycket bestämd uppfattning om hur de kristna levde i Rom under de första två århundradena. Det är en bild som präglas av två av den eviga stadens främsta sevärdheter, nämligen katakomberna och Colosseum. Kring dessa väver man sina föreställningar om ständiga förföljelser och nattliga möten i katakomberna. Det här är en bild som vi nog är tvungna att glömma. Vi vet lite eller ingenting om den här tiden, som ändå är den viktiga epok när den romerska kyrkan bildades och fick den form som delvis lever kvar än idag.

De senaste åren har man gjort nya upptäckter som ger oss betydligt mer kött på benen. I en grävning under kyrkan S. Lorenzo in Lucina i Rom har man funnit spår efter den romerska församlingens första decennier, fynd som i sin ålder är unika i hela världen. De tvingar oss att en gång för alla begrava den romantiska och heroiska bilden av fornkyrkans liv i det romerska imperiets hjärta. Men för att riktigt kunna förstå hur viktiga upptäckter man har gjort i denna utgrävning, som ännu är oavslutad, måste vi först måla upp en bakgrund av vad vi vet om denna fascinerande tid från andra källor.

Vad källorna berättar

En händelse i fornkyrkans historia som tyvärr har smittat av sig på föreställningen om hela denna tid, är den tragiska förföljelsen under kejsar Nero (54-68). Sommaren år 64 utbröt en katastrofal brand, som skövlade större delen av Rom och skördade oräkneliga dödsoffer. Man misstänkte snart att Nero själv hade anlagt branden, för att kunna bygga upp en ny, praktfull stad och uppkalla den efter sig själv. För att avvända misstankarna från sig själv, kastade Nero skulden på de kristna. Han lät gripa så många han kom åt och avrättade dem på de mest groteska sätt. Men Tacitus berättar, att det enda han uppnådde var att väcka allmän sympati med de stackars kristna.

Församlingen i Rom fanns redan innan Petrus och Paulus kom till staden, och vid den här tiden måste den alltså redan ha blivit så stor och känd, att det var meningsfullt att försöka kasta skulden på dem i den allmänna opinionen. Tyvärr berättar inte Tacitus någonting om de kristna förutom att många av dem avrättades.

Men denna förföljelse var begränsad både i tid och rum. Det gällde bara de kristna i själva staden Rom, och det hela utspelade sig under hösten 64. Därefter har vi ingenting att ta fasta på förrän sextio år senare, på vintern år 112. Då sitter guvernören i Bithynien i norra Mindre Asien, Plinius d. y., och undrar förtvivlad vad han skall göra med dem som anklagas för att vara kristna. Han har ingen tidigare erfarenhet av sådana domar, och i sitt bryderi skriver han till sin vän kejsar Trajanus och frågar hur han skall förhålla sig. Kejsarens svar är mycket intressant, om man läser det på rätt sätt.

Trajanus skriver, att det inte finns några egentliga riktlinjer för sådana processer. Om någon anklagar dem för att vara kristna, vilket i och för sig var straffbart, skall de straffas. Men, säger han: ”conquirendi non sunt”, man skall inte söka upp dem. Det här är mycket viktigare än man kan tro, det är i själva verket i ett nötskal kejsarnas linje mot de kristna under hela denna tid. Att förstå dessa tre ord rätt är enda sättet att få en någorlunda sann bild av de kristnas liv i det romerska riket.

Det existerade nämligen ingen allmän åklagare i Rom. Även om det var ett brott att vara kristen, kunde man alltså inte dömas för det om inte en privatperson angav en. Inte heller fanns det någon polis som kunde gripa dem. Som vi skall se längre fram, när vi kommer in på fynden under S. Lorenzo in Lucina, så visar också dessa fynd att de kristna visserligen aldrig var helt accepterade, men att det var sällan de egentligen behövde frukta för sina liv. Under Hadrianus (117-138) och Antoninus Pius (138-161) levde alltså de kristna i en period av lugn. Kyrkan spreds och utvecklades, och dess ledare kunde fritt resa genom imperiet.

Men vid mitten av 100-talet förändras bilden. Kristendomen börjar först nu på ett mer omfattande sätt söka sig ut till hedningarna. Dessförinnan hade man framför allt vänt sig till judarna och kretsen kring dem. Under de första hundra åren efter Kristi död vilade kyrkan i sig själv, i väntan på hans snara återkomst. Men nu växer den ut över dessa gränser och det var först nu som man såg den helt fristående från den judendom den sprungit ur. Omkring år 200 har kristendomen utvecklats till att bli en av de stora religionerna i det romerska riket. För mannen på gatan i Rom hade judarna länge varit det största hotet mot samhället med sin kompromisslösa religion, men nu tog de kristna över deras roll i det allmänna medvetandet. År 202 förbjöd kejsar Septimius Severus kategoriskt alla omvändelser, både till judendom och kristendom. Först nu har vi alltså kommit fram till den första större åtgärden mot de kristna – för första gången en åtgärd som omfattar hela imperiet. Under 200-talet mångdubblas antalet kristna martyrer snabbt under de hundra år som är kvar, innan Konstantin slutgiltigt tillåter kristendomen år 313. Men från och med 200-talet vet vi förhållandevis mycket om de kristnas liv och situation, sch därför drar vi gränsen för vår artikel ungefär vid detta årtal.

Så mycket säger alltså de skriftliga källorna. Det är också den bild som mer balanserade historiker har presenterat de senaste hundra åren. Har då historiens unga systervetenskap arkeologin något att berätta för oss?

Vid första ögonkastet verkar det ganska nedslående. Om vi bortser från alla de heliga platserna i Jerusalem och det Heliga Landet, som är mer eller mindre säkert identifierade, har vi inga arkeologiska lämningar att ta fasta på från den här tiden. I Rom finns många minnesmärken från den tidiga kyrkan, men de är nästan alla från 300-talet och senare. Till och med katakomberna är för sena – före år 150 fanns det inga alls, och de skapades framför allt under 200- och 300-talen. Under den romerska församlingens första hundra år förväntade man sig ju att Herren när som helst skulle komma tillbaka, och i den situationen var det inte så aktuellt att ordna särskilda kristna begravningsplatser. De medlemmar av församlingen som trots allt gick bort begravdes på blandade utlänningskyrkogårdar.

Den kristna arkeologins Grand Old Lady, Margherita Guarducci, har under de senaste decennierna utforskat en sådan begravningsplats. Det är den som ligger under Peterskyrkan, och där har hon med säkerhet kunnat identifiera själve aposteln Petrus’ grav, rakt under högaltaret. Han begravdes där av sina trosfränder, efter att ha korsfästs den 13 oktober år 64 (Margherita Guarduccis datering).

Här står vi inför det äldsta, och naturligtvis det viktigaste kristna minnesmärket i Rom. Vi får väl anta att de kristna hedrade apostlagraven redan från början, men det var först vid mitten av 100-talet som den markerades särskilt. Som vi minns var det en tid när kyrkan ändrade sin karaktär och fick en starkare förankring i omvärlden, och den konstruktion som brukar kallas ”Gaius monument” kan ses som ett uttryck för det. Delar av detta monument står kvar än idag under resterna av den stora basilika, som kejsar Konstantin byggde över Petrus grav i början av 300-talet.

Detta är allt vi har. Naturligtvis byggde man inga regelrätta kyrkor i början, så det är inte så märkligt att det finns så få spår. Kyrkohistorikerna och arkeologerna har förklarat det med en särskild teori. De säger, att de kristna samlades hemma hos någon som hade ett rymligt hem, så som man kan läsa i Nya Testamentet. Ur detta utvecklades så småningom en särskild typ av hus, som de kallar ”domus ecclesiae”. De skall har varit privathus som var inrättade så, att man kunde ha kristna gudstjänster i en större samlingssal. Den äldsta kristna kyrka man har känt till, byggd år 232 i Dura Europos i Mindre Asien, ser också ut som om den har utvecklats ur ett vanligt privathus. Men den svaga länken i teorin är att man inte har kunnat identifiera en enda ”domus ecclesiae” någonstans i världen! Också här är grävningarna under S. Lorenzo in Lucina intressanta.

Låt oss nu till slut gå över till själva utgrävningarna, som vi hela tiden har hänvisat till under den tidigare delen av artikeln. De har pågått under de senaste sex åren och är som sagt ännu inte avslutade. Därför är heller inte några ordentliga rapporter publicerade, vilket gör det svårare att redogöra för resultaten. Men vad man har funnit är så fascinerande, att det vore synd att vänta kanske tio år tills de definitiva publikationerna kommer. Här följer alltså en liten aptitretare om något som vi kan förvänta oss att få höra mer om.

Utgrävningarnas historia

Den fd journalisten Don Piero Pintus från Sardinien blev 1980 kyrkoherde för den anrika kyrkan S. Lorenzo in Lucina, vid affärsgatan 11 Corso i Roms medeltida kvarter på Marsfältet. Don Piero, som är en handlingskraftig och oförskräckt man, startade genast två projekt som har gjort honom ryktbar över hela Rom. Kanske är han den av Roms kyrkoherdar som har figurerat mest i massmedia de senaste åren. Det ena projektet försatte honom genast i en penibel situation: det var när han skulle börja sända närradio från församlingslokalerna och satte upp en ofantlig antenn ovanpå kyrkans 1100-talskampanil. Ett ramaskri steg upp bland de pietetsfulla romerska miljövårdarna, och en process inleddes som slutade med att Don Piero förra hösten var tvungen att ta bort antennen från kampanilen och sätta den på huset bredvid, vilket var, hör och häpna, polishuset!

Det andra projektet, som kanske ligger mer inom ramarna för den här artikeln, var att släppa lös de tyska arkeologer som under flera år bett att få gräva under kyrkan. Låt oss först förklara helt kort vad tyskarna letade efter. Med den store tyske arkeologen Edmund Buchner i spetsen hade tyska institutet i Rom under slutet av sjuttiotalet grävt på flera andra platser i närheten. Det var fråga om ett storslaget projekt att lokalisera Augustus enorma solur, som täckte ett område motsvarande flera kvarter på dagens Marsfält. Detta solur bestod av en stor, öppen plats, delvis stenlagd, med en egyptisk obelisk vid ena långsidan som visare. Kejsar Augustus byggde det som en del av den propaganda, som förkunnade att han hade inlett ett nytt ”saeculum”, vilket inte bara betyder sekel utan också tidsålder, epok. Augustus ville framstå som grundaren av den eviga fredens tidsålder, och det försökte han tala om med hjälp av många monumentalbyggnader på Marsfältet. Den som är fallen för att se sammanhang, kan tänka på att det var med detta solurs hjälp som Augustus utlyste sin skattskrivning. Härifrån utropades det romerska rikets ”Greenwich main time”.

Efter att ha återfunnit olika delar av soluret under obskyra källarvalv på andra ställen på Marsfältet, var det så dags att ta sig ner genom golvet i kryptan i S. Lorenzo in Lucina. Man visste nämligen att den uråldriga kyrkan var byggd över solurets norra kant. Under flera års tid hade tyskarna försökt beveka Don Pieros företrädare, som tydligen var mer byråkratiskt sinnad. Don Piero själv insåg genast att han kunde dra nytta av grävningen, inte minst för att äntligen råda bot på fuktproblemen som hotade att förstöra kyrkan. Så inleddes denna omfattande grävning. Den är ett samarbete mellan Tyska institutet under Edmund Buchner och la Sovrintendenza Archeologica di Roma under den lika kompetenta arkeologen Maria Elena Bertoldi. Med Don Pieros entusiastiska välsignelse började man gräva 1981. Redan från början gav grävningarna stort genljud i massmedia, och de fascinerande fynden har gett upphov till de mest fantastiska spekulationer. Kanske är tyskarna de som har fått ut minst av hela affären. La Soprintendenza däremot, som hade hand om den kyrkliga arkeologin, har blivit rikligt belönad.

Vad man har funnit

Som i de flesta utgrävningar handlar det här om att utforska följder av lager, som olika tider har lämnat efter sig. Genom att Marsfältet har varit utsatt för både översvämningar, bränder och omfattande ombyggnader är lagren här tjockare än på många andra ställen. Augustus solur ligger till exempel på en nivå av 9.25 meter över havet, medan dagens gatunivå utanför kyrkan är 16.28 meter över havet.

I kryptan fann man först vad man redan kände till sedan tidigare: den gamla golvnivån i den kyrka som på 400-talet invigdes till den helige Laurentius ära. Spanjoren Laurentius var ärkediakon i Rom, och hade troligen sina ämbetslokaler just på den här platsen, men mer om det längre fram.

Man visste att det hade funnits en byggnad på platsen innan, en byggnad som man i de djärvaste stunderna vågade datera tillbaka till 300-talet. Men när man trängde ner genom den gamla kyrkans golv och återfann den tidigare byggnaden, visade det sig att den var mycket äldre än någon hade vågat föreställa sig.

Det rör sig om en treskeppig sal, ungefär 20 meter bred och 23 meter lång. Den delas på längden av två rader av kraftiga, korsformade pelare. Denna kyrka eller samlingslokal, eller hur man skall identifiera den, är känd från de skriftliga källorna. De berättar något mycket intressant för oss.

År 366 skulle man utse en ny påve, ert ny biskop av Rom. Det var inget självklart val och Rom delades i två läger. Man valde en påve vid namn Damasus, som senare blev en av de stora byggherrarna i Rom. Men samtidigt valde man en ”motpåve”, och källorna berättar att han valdes i Trastevere, alltså på andra sidan Tibern. Det kan ha skett i de lokaler som senare blev kyrkan Santa Maria in Trastevere, där man vet att det har funnits mycket gamla kristna samlingslokaler. Men Damasus framstod ändå som den rättmätige påven, och det med motiveringen att han hade blivit vald ”in Lucinis”. Det kan knappast röra sig om något annat än denna samlingslokal under S. Lorenzo in Lucina.

Det är ju intressant att se, att bara själva platsen där han valdes gav honom auktoritet. Det måste ha varit en plats som de kristna ansåg vara mycket viktig, antagligen traditionsrik och förknippad med någon form av auktoritet. På grund av denna och andra uppgifter tror man, att vi här står inför den romerska församlingens främsta ämbetslokaler. Därför skulle också ärkediakonen Laurentius ha uppehållit sig här, och det är troligen därför som kyrkan än i dag bär hans namn. Andra indicier på att det rör sig om en viktig plats är att där fortfarande förvaras många viktiga och mycket gamla reliker. Ett exempel är påven Alexander I:s kranium. Alexander I dog år 115, och detta är en relik som omnämns mycket tidigt, och då nämns det också att den förvaras just här.

Men allt detta var egentligen saker man redan visste. Vad man inte visste var hur gammal den här byggnaden i själva verket var. Grävningen utförs som sagt av två ”team”, och ofta nog har de åsikter som står mot varandra. Så är framför allt fallet vad gäller dateringen. Tyskarna är skeptiska mot alla alltför tidiga dateringar, medan la Sovrintendenza lutar mot mycket tidiga byggnadsår. Men till och med tyskarna medger, att den samlingslokal som man har funnit knappast kan ha byggts efter år 200. De tror att en realistisk datering kan vara slutet av 100-talet, medan italienarna tror att lokalen i själva verket har byggts redan under påven Alexander eller möjligen hans efterträdare Sixtus I (död 125). I anslutning till denna lokal har man också funnit vad som onekligen är mycket likt en fornkristen dopgrav, ett baptisterium. Hur man än daterar själva lokalen bör baptisteriet få samma datering.

Står vi alltså inför världens äldsta kyrka? Det är svårt, till och med för den mest skeptiske, att förneka det. Tidningarna var naturligtvis fulla av artiklar om denna upptäckt.

Men vad som verkligen väckte uppmärksamhet, för att inte säga sensation, var när man precis mitt under den nuvarande kyrkan fann rester av ett privathus på en ännu lägre nivå. Det rör sig om en byggnad som är svår att datera, och ännu svårare att identifiera. Allt som finns kvar av vad som en gång tycks ha varit ett praktfullt hus, är nu ett mosaikgolv och en ganska liten del av en vägg med freskmålningar. Dessa är målade i en stil, som är påfallande lik den stil man använde under Nero (54-68). Just omkring år 50 vet vi, att Augustus solur hade börjat förfalla, och att man började bygga in på området.

Man vill naturligtvis gärna identifiera huset som kristet. Nu är det tyvärr så lite bevarat, att man inte ens kan se husets grundplan. Målningarna har inga kristna motiv, men det vore å andra sidan väl mycket begärt av ett hus, som kanske byggdes bara tjugofem år efter Kristi död! Vi får vänta på att arkeologerna avslutar sin analys av det.

Men det är intressant bara att det är ett privathus? Som vi sade var ju Marsfältet ett område, där kejsar Augustus byggde sina mest monumentala byggnader, och ingen visste att det hade funnits privathus här.

En` möjlig förklaring kan vara, att kejsarna närmast efter Augustus koncentrerade sitt byggande till andra områden. Då sjönk områdets status, och en välbärgad privatperson kan ha haft möjlighet att antingen köpa en tomt eller en fd offentlig byggnad. Att de kristna överhuvud taget har haft en stor samlingslokal mitt i centrum så tidigt är redan det en sensation. Det tyder på, att det har funnits rika personer i församlingen. Man kan tänka sig att en rik matrona, som kan ha hetat Lucina (vi vet att det var ett omtyckt namn bland kristna kvinnor, eftersom det härleddes ur ”lux” – ljus), har köpt huset eller tomten och skänkt åt församlingen. Man vet att de äldsta kyrkorna ofta uppkallades efter sina upphovsmän. Men om de kristna kom till platsen redan under det äldsta husets tid får vi kanske aldrig veta.

När man upptäckte det här äldsta huset på våren 1983, kunde man läsa många spekulationer i tidningarna om att det här skulle vara huset, där Petrus och Paulus bodde. Faktum är att det finns en gammal tradition om att de skulle ha bott i de här kvarteren. Den traditionen har man alltid avfärdat, eftersom man trodde sig veta att det aldrig hade funnits några privathus över huvud taget i området. Det är fascinerande spekulationen Men kanske är det bäst att inte göra för mycket av dem.

Vad innebär fynden för vår bild av de kristnas liv?

Det viktigaste är nog detta: två saker är förvånande med att de kristna hade en sådan samlingslokal mitt i Roms monumentala centrum. För det första är det lite överraskande att de faktiskt har kunnat ha en öppen lokal mitt i det hedniska Rom. Det förstärker den bild vi försökte måla upp i början av artikeln, av en grupp kristna som visserligen inte var älskade, men som inte heller behövde frukta för sina liv mer än vid mycket sporadiska tillfällen. För det andra är det intressant att de har haft råd? Det var nog inga billiga lokaler. Det visar att kyrkan genom sina församlingsmedlemmar tidigt hade tillgång till ganska stora resurser.

Vågar vi vara djärva en liten stund? Kan det rent av vara så, att kristendomsförföljelserna under 200-talet inte bara berodde på de kristnas vägran att tillbe kejsaren? Låt oss ta vår ärkediakon Laurentius som exempel. Han förvaltade kyrkans tillgångar under kejsar Valerianus regering. Kejsarna spenderade mycket tid och pengar på fåfänga krig i östern, och omkring år 250 hade man kört statskassan i botten. Laurentius häktades och avrättades år 258, efter att ha vägrat att ge kejsaren tillgång till kyrkans egendomar, eller ”skatter”, som legenden säger. Kan en bidragande orsak till de häftiga förföljelserna vara att de ekonomiskt pressade kejsarna tyckte, att de kristna församlingarna hade det för bra? (En italiensk dagstidning på skämthumör kallade till och med Laurentius för ”kardinal Marcinkus föregångare”?)

En annan följd av grävningarna är mindre, men mer påtaglig och kanske lika spännande. Vid ingången till S:t Lars katolska kyrka i Uppsala sitter idag en stenplatta inmurad i väggen. Denna sten satt en gång i golvet i den stora samlingslokalen från slutet av I00-talet. I själva verket satt den alldeles vid ingången, och den fantasifulle kan se för sig, hur den spanske ärkediakonen har vandrat över stenen varje gång han har gått till sitt arbete, för att förvalta de tillgångar som blev hans väg till martyrdöden.

Olle Brandt studerar arkeologi. Under två somrar har han arbetat som assistent vid Svenska institutet i Rom och följt utgrävningarna under S Lorenzo in Lucina.