Utopin om enheten

Sociologer och statsvetare har länge beskrivit och analyserat den vertikala uppdelning av politiskt och civilt samhällsliv enligt religiöst-ideologiska kriterier som präglat åtskilliga kontinentala länder. Detta till skillnad från den övervägande horisontella, klassmässiga indelning som utmärkt de anglo-saxiska och nordiska samhällena. Från nederländskan fick man termen verzuling, översatt till eng. pillarization, uppdelning i ”pelare”. I Nederländerna var denna modell mest påfallande, där inte endast partier, fackföreningar, skolor, sjukhus, försäkringskassor utan t o m etermedierna var organiserade på detta sätt.

Företeelsen var inte begränsad till religiöst blandade länder som Nederländerna, Tyskland och Schweiz, utan även Belgien och Österrike erbjöd exempel på verzuling. Ännu kring 1960 föreföll – systemet intakt, även om det i förbundsrepubliken aldrig helt rekonstruerats efter att ha krossats av nazismens totala stat.

Men under 1960-talet föreföll det som om denna samhällsmodell snabbt bröts upp. Det mest uppenbara var de kristliga partiernas minskade inflytande och kristliga fackorganisationers sekularisering. Men utvecklingen mot en upplösning hejdades till mångas överraskning, och främst visade det katolska skolväsendet en påfallande motståndskraft.

I skilda länder kunde denna verzuling omfatta olika delar av samhällslivet. Det var naturligt att uppfatta utvecklingen som huvudsakligen sammanhängande med den katolska kyrkans. När denna på 60-talet öppnade sig mot samhället och världen och samtidigt kastades in i en identitets- – kris föreföll upplösningen av det vertikalt segmenterade samhället vara en naturlig följd.

Nyare forskning har emellertid pekat på att det långt ifrån endast varit den katolska befolkningsdelen som organiserat sig på detta sätt. Visserligen är det uppenbart att orsaken till det katolska organisationsväsendets snabba expansion från mitten av 1800-talet var ett slags självförsvar mot en liberal eller protestantisk statsmakt, men arbetarrörelsens organisatoriska utbyggnad följde tidsmässigt ganska snart efter, inte bara genom fack och parti, utan också genom sociala och kulturella organisationer, liksom även för fritid och idrott. För att ”pelare” skall komma till stånd krävs ett subsamhälle och subkultur, som bildar grunden till ett organisationsnät som omfattar de flesta av samhällets subsystem. I den anglosaxiska världen uppstod förvisso en industriarbetarnas subkultur, men där bröts denna med uppdelningen på skilda religiösa subkulturer på ett sätt som förhindrade verzuling. Samtidigt var de konfessionella motsättningarna mindre klara än på kontinenten, främst fanns ingen principiell kyrkofientlighet inom arbetarrörelsen.

Vad som händer nu är att de forna subkulturerna alltmer upplöses, vilket i lika mån gäller den katolska och den socialistiska, medan organisationsnätverken förblir i stort intakta. När det karakteristiska draget av social movement som en gång förenade subsamhället och organisationsnätverket till en pelare försvunnit kallar Staf Hellemans, sociolog i Leven, vad som kvarstår för ”neo-korporativa konglomerat”.

Folkrörelse och subkultur

Om man från denna kontinentala begreppsbildning vänder sig till vårt land, slås man av bristen på pillarization, men av dominansen för korporativa konglomerat. Men dessa är här inte rester av pelare. Utmärkande för Sverige, både i den vetenskapliga debatten och i den praktiska politiken, är att de ekonomiskt och klassmässigt grundade organisationerna och de religiösa aldrig betraktats och behandlats på samma sätt. Detta kan förefalla förvånande med tanke på allt som sägs i Sverige om folkrörelserna och deras vanliga indelning i arbetarrörelse, frikyrkorörelse och nykterhetsrörelse.

Arbetarrörelsen i Sverige kom att i stort sett skar pa det organisationsnät över flera samhällets subsystem som kunde förvandla ett subsamhälle till en ”pelare”. Men redan på 30-talet segrade folkhemsiden, vilken kom att motverka den socialistiska subkulturen och i stället medverka till att socialdemokratin övertog det gamla svenska enhets- och överhetssamhället.

Inte heller frikyrko- och nykterhetsrörelsen har skapat någon bestående subkultur, även om mycket särpräglade sådana har existerat lokalt. På det politiska området har dess inflytande varit tämligen stort, men alltid och alltmer splittrat.

Pingströrelsen har haft ambitioner att utveckla en subkultur och ett organisationsnät, men den har varit för liten för att uppnå annat än nivån för ”sekt- eller ghettobildning”.

För utvecklandet av ett modernt välfärdssamhälle spelar det uppenbarligen ingen roll om kontinentala eller svenska strukturella förutsättningar föreligger. Det framgår klart av Göran Therborns bidrag till Lycksalighetens halvö, Den svenska välfärdsmodellen och Europa, FRN-Framtidsstudier, där han kallar välfärdsstatens organisation på kontinenten ”korporativ”, men den nordiska ”territoriell, parlamentarisk och byråkratisk”. Vi kan också läsa hur han uppfattar den västtyska sjukförsäkringen som snarast bättre än den svenska. Detta förutsätter dock inte alls som man ofta vill mena, att sjukvårdsproduktionen sker helt i offentlig regi. Nyligen kunde man i den tyska officiella statistiska tidskriften Wirtschaft and Statistik se hur förbundsrepublikens sjukhus kunde delas i tre ungefär lika stora kategorier, offentliga, ”fria allmännyttiga” och privata. Av bäddarna kom något mer än hälften på de offentliga, drygt en tredjedel på de fria allmännyttiga och en sjundedel på de privata. De fria allmännyttiga är övervägande kyrkliga.

I den nyutkomna tredje delen av Ju mer vi är tillsammans, SOU 1987:35, en utredningsserie om ”folkrörelsernas” roll i kommunerna, finns ett referat av en snart utkommande avhandling av Jan Ekberg. Han försöker göra en ny gruppering av ”folkrörelser”. De uppträder vid skilda tider, men åtminstone de äldre har bestånd under längre tid. Först urskiljer han ”arbetets rörelser”, alltså sammanslutningar baserade på den ekonomiska belägenheten. Därnäst kommer ”iderörelserna”, uppenbarligen främst frikyrkor och nykterhet. Den tredje kategorin är ”identitetsrörelser”, alltså byggda på en gemensam identitet som kvinnor, föräldrar, invandrare från ett visst land etc. och slutligen ”interaktionsrörelser” med vilka skall förstås dels de nya aktionsgrupperna som miljörörelsen, dels uppenbarligen också idrottsoch hälsorörelser.

Resumen är alltför kortfattad för att ge svar på många frågor om kriterier och gränsdragningar. Det förefaller också som om kommunperspektivet spelat en betydande roll. Om de två sistnämnda kategorierna av folkrörelser kommer att bli mer permanenta vet vi föga om. Uppenbarligen skall de uppfattas som olika uttryck för ”den tysta revolution” som med Brian Inglehart många menar att samhället genomgår, och som visar på andra grundläggande värden än dem som kommer från den materiella kampen eller den religiösa tillhörigheten.

Det sekulariserade enhetssamhället

Det som på ett slående sätt särskiljer både den svenska verkligheten och den svenska socialvetenskapliga teorin, är att den dominerande religiösa grupperingen, Svenska kyrkan, helt lämnas utanför varje diskussion. Uppenbarligen därför att den inte kan definieras som folkrörelse eller social rörelse, då den är en del av den offentliga förvaltningen. Detta har ju nyligen eftertryckligt och pedagogiskt inskärpts, då dess församlingar i sin egenskap av kommuner inte kan göra anspråk på stöd med offentliga medel för förskoleverksamhet.

Denna Svenska kyrkans försvinnande i den offentliga förvaltningssfären är, givetvis uttryckt i helt andra kategorier, detsamma som Birgitta Trotzig beskriver i sitt uppmärksammade bidrag till Lycksalighetens halvö, Det sekulariserade Sverige: Det sakralas hemligheter.

Det är sannolikt att i det etniskt, kulturellt och religiöst homogena Sverige aldrig några egentliga förutsättningar har funnits för ett samhälle, där folkrörelser kunnat utvecklas till pelare. Men att det kommit att utmärkas av den extrema grad av offentliga monopol på utbildnings- och vårdområdena som nu är fallet, och som inte har sin motsvarighet ens i övriga nordiska länder, torde bero på två förhållanden.

Den första är svenska kyrkans ovilja att någonstans på vägen mot institutionernas sekularisering söka skapa något alternativ och bryta enheten. Lika viktigt är socialdemokratins avgörande redan för femtio år sedan att inte heller störa enheten med att skilja kyrkan från staten resp. att inte bygga ut sitt eget organisationsnät och sina egna institutioner utan i stället förvalta och omforma det gamla enhetssamhället.

Om vi, trots Birgitta Trotzigs beska utfall mot varje samhällsvetenskapligt perspektiv, återvänder till h~es text i Lycksalighetens halvö (s 9 1)

”Dominanten som har givit de religiösa och politiska världarna här i landet deras säregna utformning är utopin om Enheten – vars nattsida är en sorts förödande förträngnings- och beskärningsdrift.” – – – ”. . . den svenska iden, … som också det socialdemokratiska statsbygget genom en långsam historisk process har kommit att underordna sig och uppfatta som sin egen, är att vårt samhälle i sin essens är konfliktlöst.”