Gudstjänstkoden – finns det ett sakralt språk?

Tiden prövar allt. Tradition är att hålla lågan levande, inte att tillbe askan. Liturgin är en gåva från våra föregångare, aldrig en ren skrivbordsprodukt. Dess signum är cyklisk upprepning och igenkännlighet, i förening med Guds ords (och förkunnelsens!) nyhet. Den är allas egendom och får inte manipuleras av gudstjänstansvariga.

Varför fira gudstjänst? Liturgi, sade Andra Vatikankonciliet 1963, är kulmen och kraftkällan i all kyrkans verksamhet, till människans helgelse och Guds förhärligande. Den uppenbarar vad kyrkan är: mänsklig och gudomlig, synlig och osynlig, i brinnande aktivitet och vilande i kontemplation, närvarande i världen fast på pilgrimsvandring mot den framtida staden (liturgikonstitutionen, § 10 och 2). Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Den är hela församlingens gåva och uppgift, som alla är kallade att delta i med sina erfarenheter och livsfrågor, heter det i förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan (SKU 2016:1, s. 13). Målet är en gudstjänst för hela livet, där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen, ett möte mellan Gud och människa, mellan himmel och jord, mellan nutid och framtid, smärta och glädje, brustenhet och mening, fördolt och uppenbart, dåtid och framtid. Inför Guds ansikte blir människan hel, säger provutgåvan av Kyrkohandbok för Equmeniakyrkans församlingar (2016, s. 12).

Förnyelsearbetet väcker frågan om det liturgiska särspråket, om det existerar, och vad dess egenart i så fall är. Finns det en trons dialekt?

Det kristna särspråket

Grekiskan (koiné-varianten) var kyrkans gemensamma språk i det romerska imperiet. Kristendom är från början en översättning. Jesus talade ju arameiska, den dåtida varianten av hebreiskan, men hans budskap spreds och förkunnades normalt på andra språk. Grekiskan var den romerska urförsamlingens språk. Grekiskan var i väst också det urbana proletariatets språk, motsvarigheten till vår tids engelska, som de flesta människor nödtorftigt behärskar. Den kristna missionen kunde bygga på den språkliga grund som hade lagts av de helleniserade judiska församlingarna, som sedan länge läste Bibeln (alltså Gamla testamentet) i grekisk översättning (Septuaginta), sammanställd på 100-talet f.Kr. i Antiochia i Syrien. Den är ett oberoende, tidigt textvittne av omistligt värde. Septuaginta blev ett led i uppenbarelsen, avgörande för kristendomens födelse och spridning, den version som de nytestamentliga författarna var förtrogna med och citerade.

Men för en vanlig grekisk läsare var den uppseendeväckande. Där fanns inte bara hebreiska namn (Môusês, Dauid, Sion) utan också främmande oöversatta ord som terafim (husgudar), manna, cheroubim, serafin, sabaoth, alleloyia, amen. Också kristna teologer måste länge försvara den grekiska bibeltexten mot de bildades förakt. Biskopen Theodoretos (d. 460) sade att för de kristna fanns det inget konstigt i dessa ord, de var som deras egna barn.

Bibelgrekiskan skapade en sakralstil, ett ”hieratiskt register” (Alexis Léonas), typ poterion (’bägare’) för lidande, mnesteia (’förlovning’) för förbund, moicheia (’äktenskapsbrott’) för avgudadyrkan. Till detta kommer ett antal egenheter i syntax och ordföljd, för att inte tala om de typiska bibliska tankerimmen (”att förkunna i gryningen din barmhärtighet, och din sanning om natten”).

De grekisktalande kristna hade därmed redan ett lingvistiskt instrument för sin nya tro. Men de latintalande saknade denna bakgrund. De måste anstränga sig mer, i avsaknad av ett sådant bibliskt språk. De tidiga latinska översättningarna (med samlingsnamnet Vetus latina) gjordes efter ögonblickets behov i församlingarna och blev följaktligen ett lapptäcke av varianter. Augustinus klagade över att alla som inbillade sig att de kunde en smula grekiska också trodde sig vara kapabla bibelöversättare.

Ur det klassiska latinets synpunkt ger dessa ord-för-ord-översättningar ett mycket egendomligt intryck. Många nyord hade kalkerats på grekiskan (beneplacitum ’välbehag’, glorificare ’förhärliga’, sanctificare ’helga’). Men mest uppseendeväckande är lånorden: osanna, sabbatum, baptisma, charisma, diaconus, episcopus, martyr, evangelium.

I den grekiska östern var man mer öppen för den klassiska paideia (bildningsgången) än i väst. Grekiskan hade hunnit ojämförligt längre i förmågan att uttrycka abstrakta tankar. Detta gjorde latinarna ännu mer konservativa. Septuaginta fann genast ett ord för ’frälsare’, sotêr, som i profangrekiskan betydde ’befriare från förtryck eller ockupation’. Latinarna letade länge förgäves efter en lämplig motsvarighet utan politisk klang och stannade efter lång tvekan för nyordet salvator, av det oklassiska verbet salvare, ’rädda’. Augustinus kommenterar: ”salvare och salvator var inte latin innan Frälsaren kom och gjorde dem till latin” (Sermo 299,6).

Nijmegen-skolan inom latinistiken, med Christine Mohrmann (1903–1988) som främsta namn, blev bekant för sin tes att de första latintalande kristna utvecklade ett eget språkbruk (ett Sondersprache), med böjning, ordförråd och syntax som avspeglade fattiga förhållanden. Mohrmann underströk självmedvetandet: de kristna ville uttrycka sin tros nyhet, sin särart, som stack ut i det omgivande samhället. Särspråket kan rent av ha varit ett hinder för de kristna författarna. Kyrkofadern Tertullianus (ca 200) säger: ”Inte många tar till sig våra skrifter, som är otillgängliga för andra än kristna.” Kanske var detta en för honom typisk tillspetsning, men de kristna hade ett eget språk och skämdes inte för det.

När kyrkan 313 blev tillåten inleddes en ny, bildningsvänlig tid också i västkyrkan. Antalet högutbildade konvertiter växte. Kristna med skolning använde det vårdade, utmejslade litteraturspråket. Syntesen mellan dessa två lingvistiska strata blev efterhand medeltidens kyrkolatin.

Senare forskning har ifrågasatt Mohrmanns sociolingvistiska teser, med argumentet att hennes källor var för få och för speciella. Ska man tala om ”kristet” latin, då får man skilja mellan det motsträviga bibelspråket, den torra sakprosan i kyrkliga förvaltningstexter och de höglitterära produkterna, kateketiska skrifter, hymner – och liturgiska böner. Men faktum kvarstår: de kristna hade en egen vokabulär. De var inpyrda av Bibelns språk, av dominicum eloquium, ”Herrens sätt att tala”, som Augustinus kallar det.

Hållbara böner

Språk är inte bara att kommunicera fakta så kort och klart som möjligt. Det är också personens uttryck, ett ”yttrande” av det inre. Talat språk är aldrig skilt från kroppsspråket. Det rör sig i ett spänningsfält mellan entydig information (teckengivning) och emotionell växelverkan med omgivningen. Eftersom språket är ett socialt medium måste det bygga på överenskomna betydelser, ett strukturerat system, en kod som betingas av historia, sociala nätverk, skolning, kulturella referensramar, psykologi, aktuell situation. Ett rent privat språk kan visserligen frigöra psykisk energi (som Ronja Rövardotters vårskrik, eller ”primalskriket”) och är då en form av tungotal (glossolali). Det duger inte till ordergivning, lagstiftning eller läkarrecept, den andra extremformen av språk, med dess krav på absolut precision. Och mitt emellan ytterligheterna finns poesin: ”Äkta poesi kan kommunicera innan den blir förstådd”, säger T.S. Eliot, något som alla som fascinerats av en diktrad kan intyga, inte därför att den är begriplig: ”Det enda jag vill säga glimmar utom räckhåll som silvret hos pantlånaren” (Tranströmer). Poesi är släkt med musik. Vad ”betyder” en tonslinga som inte vill lämna mig i fred?

Kyrkans liturgiska språk har alltså utvecklats under förutsättningar som det lönar sig att känna till. Liturgin existerar mellan ytterligheterna, mellan tungotalet och den mystika tystnaden. Den talar ett språk som möjliggör kommunikation. Men detta språk är en balansgång mellan begriplighet och expressivitet. Det är ett sätt att organisera religiös erfarenhet. Varje form av tro på det okontrollerbara, det transcendenta, ”Guds vilda härlighet” (Martin Lönnebo), mynnar ofrånkomligt ut i ett sakralspråk som traderas från släkte till släkte. Det blir avslipat, stiliserat, skiljer sig från vardagsspråket. Det blir stabilt, håller fast vid vissa ålderdomliga uttryck. Det använder retoriska figurer, parallellismer och antiteser, språkrytm, vokalharmonier och allitterationer.

Typfall av sakralspråk är de fornkyrkliga nattvardsbönerna. Kyrkans huvudgudstjänst, eukaristin, var språkligt sett oreglerad under de första tre århundradena. Gudstjänstledaren improviserade utifrån givna mönster i en välkontrollerad frihet, där kravet på korrekt lära satte gränser för kreativiteten. I ett ramverk med fasta element var denna bön helt inspirerad av bibelspråket. Analyserar man de äldsta eukaristibönerna över ett stort område upptäcker man gemensamma drag i struktur, stil och retorik. Dessa gemensamma element går tillbaka till den förlitterära perioden, då prästerna lärde sig formlerna utantill, och vi ska inte underskatta förmågan till memorering hos människor som var tränade att hålla tal utan manuskript.

Den norske exegeten Sigmund Mowinckel (1884–1965) har kartlagt formlerna i Psaltaren. De är inte tecken på stagnation utan svarar mot ett mänskligt behov, en religiös grundlag. Också den som vill vara spontan märker snabbt att givna mönster anmäler sig, vilket många predikanter (och deras åhörare!) kan intyga. När man i fornkyrkan småningom samlade lyckade böneformuleringar uppstod de liturgiska handböckerna. De fornkyrkliga nattvardsbönerna har ett givet mönster. De riktar sig till Fadern och innehåller (ordningen kan växla) en lovprisning för skapelsen och återlösningen, folkets acklamation – det trefaldiga Helig – instiftelseorden, påminnelsen om Kristi liv, död och uppståndelse (anamnesen), åkallandet av Anden (epiklesen), frambärandet av lovprisningsoffret, betecknat av gåvorna på altaret, förbönerna för levande och döda, samt den avslutande lovprisningen (doxologin). De klassiska kanonbönerna, avfattade på 300-talet i höglitterär stil långt från det dagliga talet, används fortfarande dagligen, ett gott betyg på hållbarhet.

Välljud och allmängiltighet

I den latinska kristenheten fortlevde improvisationen längre än i öst, vilket förklarar det stora antalet varianter av den inledande lovprisningen (prefationen): i Verona-handskriften, liturgiska formulär sammanställda under tidigt 600-tal, finns 267 prefationer, ett antal som i det tridentinska Missale Romanum krympte samman till 11 och i den nutida romerska liturgin uppgår till 85.

Kyrkan i Rom övergick från grekiska till latin långsamt och stegvis under loppet av hundra år. Processen var avslutad med påven Damasus (d. 384). Just Damasus, med spansk bakgrund, uppdrog åt Hieronymus att framställa en latinsk enhetsöversättning av Bibeln. Detta, och formandet av ett latinskt liturgispråk, ingick i ett projekt att evangelisera den romerska kulturen. Samtidigt diktade Ambrosius i Milano (d. 397) sina hymner, de anti-arianska sånger som fortfarande ingår i tidebönen. Den romerska bönestilen är avslipad, avvägd, ekonomisk i uttrycket, med många små teologiska pärlor, eleganta som matematiska formler. Den typiska strukturen i orationerna (kollektbön, bön över gåvorna, bön efter kommunionen) är denna: Gud åkallas, en relativsats med ett gudomligt attribut eller en handling, en begäran i imperativ eller konjunktiv, syftet med bönen, avslutning. Strukturen är given, men elementen kan flyttas, dubblas eller utelämnas.

Dessa böner är formulerade enligt kraven på prosarytm. Fraserna ska helst sluta på ett av tre sätt: ursus planus (typ ésse consórtes), velox (méritis adiuvémur) eller tardus (sémper obtíneat). Liturgisk bön är helig retorik. Därför motsvarade den de tre syftena med talekonsten, information (docere), välljud (delectare) och påverkan (movere). Gregorius den store skriver i ett brev 598 att dessa böner är författade av lärda män. Dessa lärde torde vara sekreterare vid den påvliga kurian, med uppgift att skriva ner och revidera särskilt lyckade böner i häften.

I några fall kan källorna identifieras: påvarna Leo, Gelasius och Gregorius den store. Gelasius (påve 492–496) kämpade mot kvardröjande hedniska bruk i Rom och använde liturgin som övertalning. Flera orationer speglar hans agenda, till exempel den kollektbön som ännu används: Deus qui errantibus / ut in viam possint redíre iustítiæ / veritatis tuæ lúmen osténdis / da cunctis qui christiana professióne censéntur / et illa respuere quæ huic inimíca sunt nómini / et ea quæ sunt ápta, sectári. I exakt översättning: ”Gud som för de vilsegångna / så att de kan återvända till rättfärdighetens väg / visar din sannings ljus / ge åt alla som hör till den kristna bekännelsen / [förmåga] att förkasta det som är oförenligt med detta namn / och att följa det som är lämpligt.” Vad som åsyftades var den urgamla Lupercalie-festen 15 februari, då halvnakna ynglingar, nedsölade med djurblod, sprang omkring och daskade unga kvinnor i baken, vilket troddes vara bra för fertiliteten. Både katoliker och protestanter ber fortfarande varianter av samma bön, ett åskådningsexempel på varje djupare texts öppenhet för skiftande tolkningar. Kollektorna i det gamla romerska missalet för söndagarna Septuagesima, Sexagesima och Fastlagssöndagen tillkom under langobardernas härjningar i Norditalien. I den svenskkyrkliga högmässan bad man intill mitten av 1900-talet: ”Hör, milde Herre, ditt folks bön, så att vi som med rätta varda straffade för våra synder, må nådeligen bliva förlossade, ditt namn till ära.” Orden avsåg från början 590-talets ockuperade och pesthärjade Rom. Formuleringarna var tillräckligt generella för fortsatt bruk, i ständigt nya situationer.

Från latin till talade språk

När den romerska liturgin reformerades efter beslut av Andra Vatikankonciliet 1963 utnyttjade man många källor som fallit i glömska: gallikanska, gotiska, frankiska, liturgin i Milano och traditionen från Lyon. Det nya latinska missalet utkom 1970. Men hur skulle man överföra antik konstprosa till levande språk? Rom hade utfärdat anvisningar om detta redan 1964. Grundtexten skulle översättas av experter på exegetik, liturgi, latin, musik och målspråket. Ytterligare riktlinjer utfärdades 1969 i instruktionen Comme le prévoit. Den förespråkade dynamisk ekvivalens, en metod utformad av den amerikanske översättningsteoretikern Eugene A. Nida (1914–2011). Ord-för-ord-översättningar, särskilt från latin, blir ofta absurda och förvrider innehållet. Målet är att ge nutida gudstjänstfirare samma sakinnehåll och emotionella effekter som originalet uttryckte för många sekler sedan. Naturligtvis finns ingen exakt vetenskap om vad som i dag är ”ekvivalenta” uttryck.

Metoden tillämpades mest radikalt av den engelskspråkiga liturgikommissionen, vars mässbok godkändes 1973. Resultatet kom med tiden att uppfattas som outhärdligt banaliserande och glanslöst. Kyrkohistorikern Eamon Duffy recenserade en kollektbön med orden: ”En magnifikt avvägd augustinsk meditation över dialektiken nåd–lydnad har förvandlats till en vag semipelagiansk anhållan om stöd om vi eventuellt skulle snubbla.”

Det var framför allt denna engelska mässbok, använd över stora delar av planeten, som 2001 ledde fram till den nya romerska instruktionen Liturgiam authenticam, som upphävde tidigare anvisningar och krävde att alla texter skulle översättas mer exakt. Man tillät visserligen ändringar i ordföljd, syntax och rytm men krävde att texten översattes fullständigt och utan parafraser eller förtydliganden. Anpassningen till målspråket måste vara ”återhållsam och diskret”. Liturgiska översättningar skulle bevara originalets värdighet, skönhet och dogmatiska precision och fostra till ”vördnad och tacksamhet inför Guds majestät, till hunger och törst efter den levande Guden”. Liturgisk bön är inte bara produkt av en viss kultur vid en viss tid. Den ska också bidra till att forma kulturen. Den måste avvika från vardagsspråket och bidra till framväxten av ett sakralt språk med specifik vokabulär, syntax och grammatik. Den kan då påverka vardagsspråket, något som bevisas av historien (man kan tänka på Miles Coverdale och Thomas Cranmer, som utformade Book of Common Prayer och därmed det engelska sakralspråket – för att inte tala om Martin Luther och hans Deutsche Messe 1526).

Romersk rit på svenska

Den svenska versionen av den romerska mässboken 1987 tillkom enligt reglerna i Comme le prévoit. När den svenska mässboken sedan utkom i mer definitiv version 2013 var den omarbetad enligt kraven i Liturgiam authenticam, fast med romerskt tillstånd att fortsatt använda de cirka 1 600 orationerna i den tidigare mässboken. Dessa var översatta enligt principen dynamisk ekvivalens, med målet att vara slitstarka, möjliga att upprepa dag efter dag eller år efter år, och därutöver säga något som inte är självklart. Svenskan förfogar sedan urminnes tid över vissa stilmedel, som fortfarande är gångbara i högtidligt tal, nämligen assonanser, allitterationer, ordpar och lakonismer. De har använts återhållsamt. Strävan var att undvika onödiga ord, välja det knappare av två alternativ, föredra obestämd form av substantiv, utelämna ”och” mellan samordnade satser och undvika överflödiga konjunktioner. Beträffande ordpar måste stereotyper som ”kraft och styrka” avvisas. Rytmiska överväganden, och strävan efter bibliska men idiomatiska vändningar, var avgörande. Samma principer tillämpades i den nya svenska översättningen av Chrysostomos-liturgin, tagen i bruk 2013 av ortodoxa församlingar i Finland och Sverige.

Den 1 oktober 2017 trädde instruktionen Magnum principium i kraft. Comme le prévoit återupprättas, och i praktiken överlåts frågan om liturgiska texters duglighet till lokala biskopskonferenser – ett led i påven Franciskus strävan att låta biskoparna så långt möjligt svara för sitt eget fögderi.

Arv och eget i den svenska kristenheten

Frågan om sakralspråk ställs också i protestantiska gudstjänstordningar, som inte lika mycket bygger på förpliktande (kanske antika) förlagor, med undantag av bibeltexter, Herrens bön och instiftelseorden. I det nu omdiskuterade förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan är ambitionen att skapa ett inkluderande språk, dock, ”när det gäller Treenigheten, inkarnationen och uppenbarelsen i Kristus”, i kontinuitet med traditionen. Man vill att talet om Gud i möjligaste mån ska vara könsneutralt och att Guds överhöghet balanseras med uttryck som ”Befriare”, solidarisk med de marginaliserade och förtryckta. Ett ”dialogiskt förhållningssätt” eftersträvas mot grupper som exkluderas i samhället. Målen illustreras i de föreslagna texterna, som ofta mycket litet eller inte alls ansluter sig till traditionella mönster. En mängd alternativ anges, och man kan be: ”Fjällens och det öppna landskapets Gud, skogarnas och den rika mångfaldens Gud, städernas och det pulserande livets Gud, i din närhet vill vi leva, i ditt namn vill vi be.” Kyrko-ovana nordbor med känsla för naturen kan tilltalas av denna formulering, som dock knappast tål upprepning.

Också Equmeniakyrkans provutgåva eftersträvar inkluderande språk och gudsbilder bortom genus, hierarkier och kön. Principerna har inspirerats av direktiven för Svenska kyrkans handbok. ”Gudstjänsten ska till språk och uttryck inkludera män och kvinnor, barn och gamla, minoritetsgrupper, människor med olika kulturell bakgrund och olika förmågor. Det innebär att den som arbetar med gudstjänsten behöver vara medveten om hur det talade ordet används, vilka bilder som lyfts fram, vilka pronomen som används för det heliga, men också hur själva gudstjänsten gestaltas.” Här sägs också att det är ”lättare att följa med om gudstjänstledaren memorerat det som ska sägas, snarare än att han eller hon läser innantill”. Den föreslagna ordningen är rik på alternativ. Man märker en försiktig anknytning till klassiska strukturer (här kallade ”flöden”), med antydan till en eukaristibön, varav en är riktad till Kristus. En inledande lovprisning lyder (i alternativ 1): ”Livets Gud, du är nära som luften vi andas, som brödet vi delar, som vinet vi smakar. Tack för Jesus, som genom hela sitt liv, in i döden och i uppståndelsen visar din kärlek till oss.”

Tiden prövar hållbarheten, hur tradition och nutid, nedärvda liturgier och nyskrivna utkast, kan samsas och fortleva.

Litteratur

Christine Mohrmann: Liturgical Latin. Its Origin and Character. London 1959, nytryck 2007.

Uwe Michael Lang: The Voice of the Church at Prayer. Reflections on Liturgy and Language. San Francisco 2012.

Christer Pahlmblad: Mässa för enhetens skull. Kommentarer och förslag till en reviderad mässordning för Svenska kyrkan. Skellefteå 2014.

Cecilia. Katolsk gudstjänstbok, fjärde upplagan. Stockholm 2013.

Den gudomliga liturgin av vår fader bland de heliga, Johannes Chrysostomos. En nyöversättning. Helsingfors 2012.

Förslag [till] Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, del 1. Uppsala 2016.

Provutgåva [av] Kyrkohandbok för Equmeniakyrkans församlingar. Stockholm 2016.

Anders Piltz är professor em. i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift.