Gunnel Vallquists långa räckvidd

Gunnel Vallquists omfångsrika och innehållsrika liv fick stor räckvidd. Efter begravningsmässan i S:ta Eugenia den 29 januari uttryckte flera förvåning över uppslutningen – omkring 250 personer, äldre och yngre, kom för att ta farväl; märkligt med tanke på hennes höga ålder och att hon hade sin offentliga gärning på tämligen långt avstånd, ungefär så resonerade iakttagarna.

Så kunde det te sig, verkligheten såg annorlunda ut. Gunnel Vallquists böcker har visat sig lika livskraftiga som hon själv. Teologiskt och kyrkohistoriskt intresserade, och inte minst religiösa sökare, fortfor att läsa henne – och att söka kontakt. En medelålders man fick i höstas ”äntligen chansen” att tacka henne för det hennes andaktsbok Morgon och afton (1976) hade betytt i hans ungdom. Strax före jul kom ett vykort från en 18-årig gymnasist – med översättning som specialintresse; han hade lusläst Proust och bad, i rörande ordalag, om hennes autograf.

Gunnel Vallquist föddes 1918 i Stockholm. Fadern var överstelöjtnant vilket medförde täta förflyttningar och olyckliga skolbyten; undantaget blev Helsingborg där hon trivdes så väl att hon började tala helsingborgska. Räddningen undan vidare oroliga omflyttningar för den intellektuellt brådmogna kom i form? av ett par års internat i en prästgård med informator, en period som förändrade allt. Under den nyutexaminerade lärarinnan Maja Melanders beskydd utvecklade Gunnel den läshunger och intellektuella redlighet som i så hög grad kom att prägla hennes liv – och Maja Melander förblev en oskattbar vän.

I Katolska läroår (1995) berättar Gunnel Vallquist om hur skolans kristendomsundervisning ”genom sin bastanta desinformation väckte mitt intresse för katolicismen” och hur skriverier i dagspressen om den ”katolska faran” fick henne att aktivt söka kunskap. Med sig hade hon starka intryck från Svenska kyrkan där hon blivit konfirmerad och fått avgörande själavårdande kontakter; dessutom fanns i familjen en vardagsfromhet som ett arv främst från hennes farfar, kyrkoherde i Vilske Kleva.

Det blev père d’Argenlieu hos dominikanerna i Stockholm som tog sig an undervisningen från våren 1938. Gunnel, som befann sig i ett omvälvande skede också genom ett tidigt ingånget och snart upplöst äktenskap, meddelade ivrigt föräldrarna att hon absolut ville bli upptagen i den katolska kyrkan. Fadern, som försäkrade att han förstod allvaret, bad henne ändå att ge det hela lite andrum och vänta ett år, något hon besviket fann sig i. När väl upptagningen ägde rum, den 25 mars 1939 i S:ta Ingridshemmets kapell, hade hennes djupt avhållne far avlidit, 46 år gammal.

Resten är, som det brukar heta, historia – en historia Gunnel själv har skrivit om. Åren i Uppsala, med studier i romanska och nordiska språk samt litteraturhistoria, fick en avgörande guldkant genom intensivt umgänge med andra unga katoliker, ofta samlade till grötfrukost i Gunnels studentlya. Arne Rask skulle småningom bli benediktinmunk i Tyskland, Torgil Magnuson blev legendarisk konstprofessor i Rom och Birgitta Broomé skulle komma att göra viktiga insatser för svenskt katolskt liv som dominikansyster Catharina. Jesuitpatern Josef Gerlach var följeslagaren på deras nyanträdda väg och hans betydelse för gruppens utveckling är väl beskriven i Katolska läroår: ”För mig står Josef Gerlach som en av dessa tysta hjältar som med oförvillad blick och obrottslig lojalitet upprätthåller Kristi kyrka i världen.”

Från 1946 kom Gunnel Vallquist att bo och arbeta i Frankrike, de första fem åren i Paris, senare i Saint-Benoît-sur-Loire. Åren i Frankrike kom att formera det som skulle bli ett ovanligt produktivt och innehållsrikt liv. Länge umgicks hon med tankar om att söka sig till en klostergemenskap, något hon slutligen avråddes från av jesuitpatern Daniélou, vars personlighet och föreläsningar skulle få stor betydelse för hennes utveckling som katolik. Det hindrade inte att Gunnel kom att praktisera en närmast klosterliknande disciplin för det arbete som väntade; hennes texter om franska författare i Bonniers Litterära Magasin hade fått tidningarna i Stockholm att närmast tävla om hennes tjänster. Hon knöts som skribent till Dagens Nyheter 1951 men lämnade redan efter ett år. Varför? frågade jag. Därför att den frankofile chefredaktören Herbert Tingsten norpade åt sig just de böcker Gunnel ville skriva om. 1952 gick hon till Svenska Dagbladet – något som dock inte påverkade den vänskapliga kontakten med Tingsten – och det var där, i ett medarbetarskap som skulle vara bortåt 60 år – hon kom att skriva hundratals recensioner och understreckare, inte minst de rapporter från koncilieåren i Rom som kom att utgöra stommen till de fyra dagböcker som publicerades åren 1964–1966. Andra Vatikankonciliet var och förblev en höjdpunkt i Gunnel Vallquists både yrkesmässiga och privata liv – en ojämförlig upplevelse som berörde så gott som alla nivåer i hennes tillvaro. Werner Jeanrond har formulerat det så: ”Gunnel Vallquists stora intresse som katolik och ekumen gäller inte kyrkopolitiska moden och intriger, utan kyrkans kallelse att följa Jesus Kristus.”

Från 1950 och trettio år framåt blev översättandet av Marcel Prousts À la recherce du temps perdu ett arbete som närmast blev en daglig följeslagare för Gunnel. Uppdraget hade först gått till Gunnar Ekelöf som lär ha utkvitterat ett förskott men sedan hade benägenheten att inte avhöras. Nu blev det annorlunda. När det som av många bedömts vara 1900-talets största svenska översättarbragd väl var i hamn avtackades Gunnel Vallquist med professors namn, 1981.

Året därpå, den 1 april, blev hon invald i Svenska Akademien på den stol, nr 13, som varit glesast befolkad därför att innehavarna levat länge; företrädaren, Anders Österling, blev invald 1919. Oberoende, integritet, arbetsro, andlig ostördhet – allt sådant var livsviktigt för Gunnel Vallquist; att, som nu, komma att bli indragen i det kulturella etablissemanget var något hon inledningsvis förhöll sig skeptisk till. ”Men jag är ju så ofta insnöad härute”, sade hon, som en antydd flyktväg, när vi sågs senare i april då hon återkommit till Rimbo från Washington; när signalen från Akademien letat sig fram till Washington hade hon varit oanträffbar eftersom hon deltog i en fasteaktion mot Ronald Reagans rustningspolitik.

I praktiken kom Gunnel Vallquist att bli en av de flitigast närvarande bland De Aderton, när hon väl upptäckt att hon mycket väl, i full respekt, kunde förbli Gunnel Vallquist; med liv och lust kastade hon sig in i arbetsuppgifter som gällde till exempel grammatik och språklära. Sista gången hon närvarade blev den 7 december i fjol; det samtal hon efter Nobelföreläsningen då fick med Svetlana Aleksijevitj bli slutpunkten för 33 års arbete, något hon själv var alldeles klar över.

Så mycket får utelämnas i denna text – den otåliga ekumenen, den skarpa debattören, den liturgiska varelsen, den profetiska rösten – men inte vännen. Så förunderligt fördomsfri, så uppriktig och rak; uppmuntrande, trofast, generös. Distansen i förening med inlevelsen, tilliten, engagemanget, stilen, urskiljningen, kunskapstörsten. kvalitetskraven – hur hon ryggade inför styggelser i tidningstexter som vi läste på slutet tillsammans. Och hur man visste vilken oskattbar gåva hon var.

Carl Otto Werkelid är f.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagbladet 2001–2008.