Mera Merabs skönhet

”Omläsning” var ämnet, fast i det här fallet skulle jag nog hellre säga ”omläsningar” i pluralis, därför att jag har läst om Torgny Lindgrens berättelser med titeln Merabs skönhet från 1983, inte bara en utan många gånger, och varje gång funnit något nytt att glädjas åt. Ja, humor och förmåga att glädja sig över det enkla, mitt i svåra och sorgliga livsvillkor går som ett stråk igenom boken. Skräddare Molins bonader har en central funktion i berättelserna och redan på tredje sidan låter Lindgren Molin tillverka sin första bonad med texten ”Fröjden eder med bävan” (Ps 2:11).

Det är skräddare Molin och hans bonader som bildar en ram åt berättelsesamlingen. I den första historien misslyckas Molin med att sy kläder och börjar i stället tillverka väggbonader med bibelord och tänkespråk. Han går runt i byarna kring Norsjö i Västerbotten och säljer sina alster med stor framgång, därför att han tar som vana att vid försäljningen dra en historia om folks livsöden i de omkringliggande trakterna. Folk älskar att höra Molins historier om och om igen, och det är dessa lite burleska berättelser som utgör innehållet i boken. Titelnovellen ”Merabs skönhet”, som handlar om en sällsynt vacker ko, är en av dem. Torgny Lindgrens fabuleringskonst är välkänd och berättelserna får ofta en oväntad vändning, en knorr på svansen som avslutning.

Även om fantasin drar iväg mot oanade höjder finns det i botten en realism, som förmedlar hur småbönder och torpare i Västerbotten hade det för hundra år sedan eller mindre. Livsvillkoren var ofta hårda med fattigdom, arbetslöshet för dem som inte ägde skog, tuberkulos som tog död på hela familjer och så vidare. Samtidigt var människorna förnöjsamma och lyckades bevara livsgnistan mitt i bedrövelserna. Bygderna var präglade av norrländska väckelserörelser och flera av berättelserna rör kringresande predikanters öden och äventyr. Folk kunde sin Bibel och kommunicerade ibland med hjälp av bibelcitat.

Dialekt och ord

Vad är det då som är så fascinerande med den här boken? Läsupplevelser är personliga och jag kan bara nämna något av vad som tilltalat mig. Dit hör språket. Liksom Sara Lidman skriver Torgny Lindgren delvis på dialekt, en begriplig sådan som speglar folks kynne och karaktär. Man talar inte i onödan, och när man säger något är det kortfattat och aningen kärvt. Beprövade, kärnfulla ordspråk eller bibelord används gärna i stället för egna försök att uttrycka sig. Till det knapphändiga hör att man drar samman adjektiv och substantiv till ett enda ord och på så vis slipper böja adjektiven, exempelvis ”predikanterna brukar taga sig nyvackernamnen” (s. 36), eller ”han satte upp nyhagan” (s. 56). Andra dialektala särdrag är att substantiven får bestämd form om de är huvudord, till exempel ”syskonen hade han aldrig haft” (s. 121), och att ändelserna ofta böjs annorlunda än i rikssvenska – ”magan” i stället för ”magen”. Många fler särdrag kunde tilläggas – annan ordföljd med mera.

Att jag finner dialekten så intressant beror på att jag känner igen mycket av den från min egen uppväxt i landskapet söder om Västerbotten, alltså Ångermanland. Jag vistades då ofta på landsbygden och fann att man där hade ett ordknappt språkbruk och att äldre människor ibland kommunicerade via ordspråk. Men jag kan inte minnas att man använde sig av bibelcitat när man tilltalade varandra, vilket antagligen berodde på att dessa bygder var mindre präglade av väckelserörelser än de västerbottniska.

Det var inte ovanligt i de här delarna av Sverige att termometern mitt i vintern sjönk till 30 minusgrader och då blev det svårt att tala utomhus. Läpparna och tungan liksom stelnade av kölden och man uppmanades av vuxna i ens närhet att vara tyst och inte ”dra in kalluften”. Att man inte talade i onödan, uttryckte sig kortfattat och drog samman orden antog jag berodde på kylan och att man måste spara på den kroppsliga energin tills den behövdes bättre. En språkforskare skulle troligen inte godta denna förklaring, men så var min barnsliga fundering, som alltså återupplivades av Torgny Lindgrens västerbottniska språk.

I ångermanländskan finns även inslag av jämtska ord och det är väl naturligt med en språklig påverkan mellan grannlandskapen. När det gäller att utnyttja den lokala dialekten i dråpliga berättelser ligger Västerbotten utan tvekan i täten med alla sina berömda författare.

Om det finns ett genomgående tema i boken, så borde det vara orden, orden som meningsskapande och orden som maktmedel. När skräddare Molin övergår från att sy kläder till att tillverka bonader säger han till sin hustru Judit: ”Kläderna är en världslig sak. Men orden är livets bröd” (s. 12). Samtidigt är orden inte att leka med, ty när de uttalas blir de oanade maktmedel till död eller liv. I berättelsen ”Ordet” omtalas att ovanligt många i Samuel Burvalls släkt har dött i tuberkulos. När Samuel ska mönstra i det militära blir han därför tillfrågad om han haft lungsot. Därmed är det farliga ordet ”lungsot” uttalat och drabbar Samuel omedelbart. ”Och han förnam huru ordet träffade honom som en kula, det var som om det rev opp ett hål ini örat hans, och han kände huru giftet bortur ordet spridde sig uti kroppen med bloden, nu är det förbi med mig tänkte han …” (s. 50).

Men orden kan också ha en motsatt verkan och bli så underbara att de gör en människa alldeles vimmelkantig av lycka. I berättelsen ”Stubbrytaren” är detta vad som inträffar för Jakob i Inreliden, när hans hustru Gerda vill varna honom vid ett kritiskt ögonblick, då han håller på att bryta upp en stubbe med hjälp av en stubbrytare. Hon ropar: ”Gulle dig, Jakob! Du ska vara försiktig!” Dessa ord gör honom helt omtumlad.

”Och det ropet, det var det underbaraste som Jakob hade förnummit i hela sitt liv, det var så outsägligt varmt och darrande och så genomsyrat av omtanke och kärlek att han stannade opp halvvägs med veven, ropet hennes gjorde honom alldeles matt och vimmelkantig, han kände att han var tvungen att få se henne, och han vred huvudet och överkroppen så att hon kanske skulle komma till synes, men veven höll han fortfarande, och han fick verkeligen se henne, hon stod på bron och däri vänsterhanden hade hon lillflickan och däri högerhanden hade hon dockan, och aftonsolen lyste oppå henne ifrån sidan så att han såg huru förklädet låg mot magan och låren hennes och hon hade bundit om håret sitt med blåschalen och hon hade munnen öppen och ögonen hennes var vitt uppspärrade av ängslan och hängivenhet, härligare kan människan icke vara” (s. 203).

Jakobs omskakande upplevelse utgör i mitt tycke bokens vackraste kärleksskildring (omfattande en enda mening). Eftersom han är helt uppfylld av Gerdas ord och röst inom sig, förlorar han all sin kraft och det blir till sist stubben som besegrar honom med ett kraftigt slag över ”höftleden, oppå höftsenan”. Den som är någorlunda bevand­rad i Gamla testamentets berättelser associerar nog här till Jakobs kamp med Gud i Första Mosebokens trettioandra kapitel, där en annan Jakob också får ett slag på höftbenet och säger: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” (v. 26) – Den välsignelse Jakob i Inreliden får är av ett annat slag: ”Men inom sig såg han bara Gerda och han var sprängfull av rösten och orden hennes, den där ivern och oron och värmen, detta att hon tyckte om honom så mycket att hon nästan hade gråten däri rösten, så att då han föll framstupa så begrep han icke vad det var som hände, han fattade icke vad det var som drabbade honom, vad det var som slog honom som en Guds vredes hand och slet opp honom däri bröstet, om det var veven eller om det var kärlekens nästan outhärdliga hetta, det finns orden som är som glödande kol, gulle dig Jakob, du ska vara försiktig” (s. 204 f.).

Omsorgen om Guds skapelse

Det agrara samhälle som författarens påhittade människor levde i bör inte idealiseras eller bli föremål för romantiska drömmar. För många innebar det nöd, lidande och orättvisor. Men läsningen inger likväl vissa reflektioner om hur bristen på valmöjligheter och de knappa omständigheterna förde med sig ett förhållningssätt till materien, naturen och djuren som i dag ses som föredömligt när det gäller omsorgen om miljön. Det faller sig naturligt att tänka i dessa banor efter klimatmötet i Paris och påven Franciskus aktuella encyklika Laudato si angående omsorgen om vårt gemensamma hem (den viktigaste boken 2015 enligt Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman). Påven pläderar där för en förändrad livsstil utan masskonsumtion, och för en omvändelse till ”ekologisk andlighet” grundad på evangeliet. Frågan är om inte Lindgrens människor fick med sig den sortens andlighet med modersmjölken och kanske inte behövde någon omvändelse. I encyklikan skriver påven att ”det andliga livet inte är något som är avskilt från kroppen eller naturen eller från världsliga realiteter utan något som levs i och med detta, i gemenskap med allt som omger oss” (§ 216). Jag tycker att människorna i Lindgrens berättelser lever i just en sådan gemenskap och konkretiserar vad påven talar om.

Av förklarliga skäl var dessa småbönders konsumtion minimal, eftersom de själva tillverkade mycket av vad som behövdes, och för att överleva fick de samverka med naturen och behandla den varsamt. Förhållandet till djuren var likartat. I berättelsen ”Gloria” blev hästen med samma namn ”som en förtrogen för att icke säga syster” till Altea, hustrun i huset, och sorgen blev stor när stoet måste slaktas för att familjen behövde mat. ”Det var icke så alldeles enkelt detta med Gloria, att samtidigt sörja henne och äta opp henne” (s. 111 f.).

Ur omsorgen om allt skapat utvecklades en förmåga till förundran och hänförelse till den grad att det gjorde ont i Gabriel när han betraktade kon Merabs skönhet. ”Merab var svart över ryggen och sidorna, kinderna var vita och oppå låren hade hon stjärnorna, vitstjärnorna, och öronen hade en vitkant och mellan ögonen hade hon en ljustofs, hon var den vackraste ko han någonsin sett” (s. 125). – Boken, som utkom för över 30 år sedan, kan fortfarande fungera som en påminnelse om att det är fullt möjligt att glädjas åt och förundras över skapelsen och det enkla som är gratis i tillvaron. Det må vara en häst, en ko, en solnedgång eller något annat.

Det enda som förbryllar mig är denna västerbottniska boks omslag. Varför valde man Helmer Osslunds målning ”Höstafton, Nordingrå” som omslagsbild till den första utgåvan 1983? Inget ont sagt vare sig om konstnären, som målat många vackra ångermanländska naturmotiv, eller om Nordingrå i Ångermanland. Men varför gick det inte att uppbringa en omslagsbild med anknytning till Västerbotten, då ju allt i boken utspelar sig i detta landskap?

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.