Slutet för den religiösa mångfalden i Mellanöstern?

År 1998 publicerade den välkände islamologen Bernard Lewis en bok som fick namnet The Multiple Identites of the Middle East (Mellanösterns många identiteter). I boken riktade Lewis uppmärksamheten mot den mångfald av religioner, språk, folk och kulturer som samexisterar i Mellanöstern. Bokens teser var ett svar på Samuel Huntingtons idé om en >i>Civilisationernas kamp och hans uppdelning av världen i monolitiska block, där Huntington ville göra Mellanöstern till en del av den ”muslimska världen”.

Våldet fortsätter utan slut

Men Mellanöstern och Nordafrika har förändrats på djupet sedan Lewis gav ut sin bok. Ända sedan slutet av 1960-talet har läget i regionen varit spänt men stabilt, men en rad händelser har gjort tillståndet alltmer osäkert, samtidigt som det dessutom inte verkar finnas något slut i sikte för de så ofta våldsamma förändringsprocesserna: det internationella militäringripandet i Afghanistan 2001, den USA-ledda invasionen av Irak 2003, revolutionerna i Tunisien och Egypten 2011, det blodiga inbördeskriget i Syrien och inte minst den havererade fredsprocessen mellan israeler och palestinier.

Men vilka blir konsekvenserna för de olika samhällsgrupperna? Vad innebär det för den religiösa och kulturella mångfald som i Bernard Lewis ögon ännu vid slutet av 1900-talet framstod som typisk för regionen? Vilka tänkbara roller kommer det att finnas för icke-muslimska minoriteter i framtiden, i synnerhet för de kristna, som bortsett från muslimerna utgör den absolut största religiösa gruppen i Mellanöstern? Är de religiösa grupperna på väg att oåterkalleligen glida ifrån varandra? Eller skulle de religiösa grupperna kunna lämna ett viktigt bidrag till att bevara eller återskapa den religiösa och kulturella mångfalden?

En mosaik av folk, religioner och kulturer

Araber, kurder och turkmener, armenier, araméer och greker, iranier, turkar och nubier – dessa är bara de viktigaste folkgrupperna i Mellanöstern. Sunniter, shiiter och alawiter, kristna, judar och druser, bahaier, zoroastrier, yezidier och mandéer – religionerna är lika mångtaliga som folken. Språken och kulturerna överlappar med religiösa och etniska identiteter: Det finns arabisktalande kristna, kurdiska muslimer, yezidiska kurder, turkmenska shiiter, arameisktalande kaldéer och syriska alawiter. Beroende på sammanhang framhävs olika delar av de mångfaldiga identiteterna.

Men de olika gruppernas liv tillsammans har emellanåt varit långt ifrån friktionsfritt och fredligt, även om man i tidningsartiklar ibland kan få läsa att religionerna fram tills nu ”alltid har levat tillsammans i fred”. Vore det kanske bättre att tala om ett liv bredvid varandra snarare än tillsammans?

Den maronitiske patriarken, kardinal Béchara Boutros Raï, har beskrivit Libanon som en mosaik, där han liknade folkgrupperna vid färgade stenar som tillsammans skapar en hel bild. Men enligt honom är det bara i Libanon som något sådant förekommer på ett jämlikt sätt, eftersom islam – respektive de judiska israelerna i särfallet Israel – utgör en överordnad princip i alla andra länder. I Berlin hölls ett symposium den 30 november 2015, anordnat av den tyska biskopskonferensens arbetsgrupp för Mellanöstern, där många högt uppsatta kyrkoledare och experter från regionen deltog. Där framhöll den libanesiske patriarken att det krävs en stat utan statsreligion för att medborgarna ska kunna garanteras jämlikhet och en fredlig samvaro.

Kirkuk ett mångfaldens laboratorium

Staden Kirkuk i hjärtat av Irak med sin mångfald av religiösa grupper och trosgemenskaper kan sägas vara en miniatyrmodell av Libanon: ett slags laboratorium för religiös och kulturell mångfald. Kirkuk ligger på gränsen mellan den självstyrande regionen Kurdistan och den del av Irak som styrs av centralregeringen i Bagdad. Där lever fyra folkgrupper (araber, kurder, turkmener och assyrier) med var sitt språk. Där lever dessutom sunnitiska och shiitiska muslimer och kristna sida vid sida. Fram till 1960-talet fanns även en stor judisk församling. Mittpunkten i deras tillvaro var den gammaltestamentlige profeten Daniels grav, belägen i stadens citadell (i den före detta synagogan brukar numera muslimer samlas för att be).

På grund av stadens språkliga och etniska mångfald kunde Kirkuk enligt stadens kaldéeiske ärkebiskop Yousif Thomas Mirkis inte undgå att bli en tillflyktsort för ”kulturella flyktingar” från de områden av Irak som erövrats av den så kallade Islamiska staten, IS. I stora delar av nordöstra Irak, där IS framfart hålls tillbaka av peshmerga, är kurdiska det gängse språket och eftersom många av dessa flyktingar inte talar kurdiska har de sökt skydd i Kirkuk. Det gäller i synnerhet många studenter som har fortsatt sina högskolestudier vid stadens arabiskspråkiga universitet. I de kurdiska storstäderna Erbil, Dohuk och Sulaymaniyah undervisar man bara på kurdiska.

Religioner och statskollaps: exemplet Irak och Syrien

Men hur länge kommer Kirkuks ”laboratorium” att finnas kvar? Under de senaste tre åren har läget i staden förvisso blivit bättre. Dessförinnan förekom häftiga motsättningar och bombattentat mot kyrkor, moskéer och statliga inrättningar. Men den så kallade Islamiska statens krigare befinner sig bara några kilometer från staden, och staden och områdets rika oljefyndigheter är och förblir ett stridsäpple mellan Bagdad och den regionala kurdiska regeringen. Sedan Saddams fall har centralregeringen i Bagdad mycket sällan kunnat garantera säkerheten i staden. Säkerhetsläget förbättrades först sedan en kurdisk guvernör tog över styret. Därmed blev det även lättare för de olika folkgrupperna och religionerna att samexistera.

Just här ligger problemet: Efter den USA-ledda invasionen 2003 började den irakiska staten att falla sönder. Det har gjort det svårare för landets olika grupper att leva tillsammans, och därmed står den religiösa och kulturella mångfalden inför ett allvarligt hot. För landet som helhet innebär det följande: I början av detta årtusende levde över en miljon kristna i landet och 2014, före den så kallade Islamiska statens frammarsch i Mosul och på den kristet dominerade Nineveslätten, fanns uppskattningsvis 300 000 kvar. Sedan dess har ytterligare 130 000 kristna flytt. Bland människorna i flyktinglägren finns många som vill lämna landet för gott och försöka få kontakt med släktingar och vänner i Nordamerika, Europa eller Australien.

IS-trupperna massakrerade yezidierna utan nåd. Kvinnorna gjordes till slavar och alla yezidiska byar i landets nordvästra delar förstördes. Nu lever de flesta av dem tillsvidare i lägren kring Erbil och Dohuk, under mer eller mindre eländiga omständigheter. De shiiter, ofta etniska turkmener, som befann sig i de IS-kontrollerade delarna av Irak fördrevs eller dödades omedelbart.

Det verkar bara finnas plats för sunnitiska araber i den så kallade islamiska staten, men även de har flytt i hundratusental till mindre oroliga delar av landet. Där det tidigare faktiskt fanns en tilltro mellan vissa folk- och religionsgrupper råder numera misstro. Husen har plundrats av grannar som stannat kvar, kyrkor har förstörts och den så kallade Islamiska staten har förintat ett mångtusenårigt kulturarv. Det är högst otroligt att de flyktingar som har lämnat Mosulområdet någonsin kommer att återvända till sina tidigare boplatser. Misstron har vuxit sig alltför stark. Det ”kulturella folkmord” som den kaldeiske patriarken Louis Raphaël I Sako varnade för sommaren 2014 är i full gång.

I Syrien står de kristna grupperna och andra minoriteter inför ett liknande dilemma: Alltsedan början av konflikten har kyrkliga ledare varnat för en statskollaps i Syrien liknande den i Irak. I det kaos som råder i striderna mellan beväpnade grupper löper minoriteterna risk att trasas sönder. Antalet islamistiska miliser har ökat, vilket har spätt på oron än mer. Och tyvärr är oron ofta berättigad: Hoten mot de kristna och anledningen till att de fördrevs var inte den så kallade Islamiska statens framgångar i landets norra och nordöstra delar. Sådana händelser har förekommit i rapporter sedan 2012. Då började grupper som till exempel Jabat al-nusra vinna mark på bekostnad av landets sekulära opposition och lade stora delar av provinsen Idlib under sig.

De kristnas friheter kringskars kraftigt: offentliga högtider och klockringning förbjöds, man påtvingade alla muslimska klädkoder. Många präster och ordensmedlemmar fördes bort eller arresterades och tvingades stå till svars inför sharia-domstolar. Budskapet är otvetydigt: Kristna kan till nöds tolereras, men de är inte önskvärda och det bästa vore om de gav sig av så snart som möjligt.

Ett flertal kyrkliga ledare har kidnappats och det mest välkända fallet är den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen av Aleppo, Gregorios Yuhanna Ibrahim och hans grekisk-ortodoxe biskopskollega Paul Yazigi, men även den italienske jesuitpatern Paolo dall’Oglio är en av dem. Det har skapat stor rädsla bland den kristna befolkningen – ingen går säker!

Enligt uppgifter ska en tredjedel av den kristna befolkningen i Aleppo ha lämnat staden. Denna storstad har varit föremål för häftiga strider och var tidigare ett kristet centrum i Syrien. Det allra viktigaste är stabilitet, inte bara för de kristna. Så sade den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen i Damaskus, Dionysius Jean Kawak, för en tid sedan. ”Jag tycker inte om att man hela tiden diskuterar läget för de kristna i Syrien. Alla som lever i Syrien – inklusive de kristna – lider av bristen på stabilitet i landet! Men jag kan samtidigt inte förneka att de kristnas lidande förmodligen är större än andras, eftersom de dessutom är en minoritet och på grund av att den islamistiska extremismen sprider sig alltmer.”

Läget i Egypten

Frågan tränger sig på: Statsmakten i Syrien och Irak har kollapsat, vilket har lett till kaos och en kraftig tillväxt för islamistiska och terroristiska grupper – Är kanske därför en stark stat en nödvändig garant för att kunna bevara både religiös frihet och den därmed förbundna religiösa och kulturella mångfalden? Man kan ofta höra de kyrkliga ledarna i Syrien prisa Hafis sekulära Baath-regim eller Bashar al-Assad, eftersom de till skillnad från andra regeringar i området säkerställde religionsfriheten och dessutom gav kyrkorna omfattande friheter.

Men det finns andra – bland annat den påvlige nuntien i Syrien, Mario Zenari – som framhåller att det förvisso fanns en omfattande religionsfrihet, men att man inte för den skull får glömma att andra mänskliga rättigheter förtrampades. Men likväl får man sammantaget intrycket av att kyrkoledningen i Syrien skulle vilja ha tillbaka en stark stat.

I Egypten är läget ungefär detsamma: När Muslimska brödraskapet störtades lierade sig de större kyrkorna med den nye presidenten Abdelfattah al-Sisi. Situationen i Egypten är visserligen en annan. Mohammad Mursi avsattes som en följd av landsomfattande demonstrationer, där flera miljoner människor deltog. Därefter hölls fria val och en överväldigande majoritet lade sin röst på presidentkandidaten al-Sisi. Men på grund av den osäkerhet som de kristna genomled under det år som Muslimska brödraskapet satt vid makten, söker många kyrkor och kristna nu finna trygghet hos en stark politisk ledare. För dem framstår stabilitet och en stark stat som en förutsättning för verklig religionsfrihet och för att de skilda religionerna ska kunna leva tillsammans.

Religionsfrihet och rättigheter för de traditionella kyrkorna, om än inte i överensstämmelse med den mer omfattande synen på frihet som finns i väst, ingår likväl i den nya författningen från 2014. För de kristna framstår det som en försäkran om att även kopterna kommer att få en plats i det egyptiska samhället under den nya regeringen. När Muslimska brödraskapets fanatiska anhängare angrep kyrkor och kristna inrättningar i augusti 2013 (sammanlagt brändes över 80 kyrkor ner över hela landet) uppfattades det av de kristna inte bara som ett hot mot deras egen existens, utan även som ett hot mot staten som sådan. Al-Sisi-regeringen för en målmedveten kamp mot terrorism och islamistisk extremism och har lagt sig vinn om att samarbeta med kyrkorna. För de kristna är det ett tecken på att al-Sisi och hans regering är på rätt väg. De förväntar sig att Europas länder ska stödja den nya regeringen i arbetet för social och ekonomisk utveckling och i kampen mot islamistisk extremism.

Maged Yani är aktiv i ett flertal organisationer som arbetar oberoende av regeringen och han sitter även i landets nationella råd för frivilligorganisationer. Yani och många andra kristna observatörer i landet förnekar visserligen inte att det ibland är mycket svårt att engagera sig politiskt och socialt, i synnerhet för dem som arbetar med mänskliga rättigheter. Men hans råd är att engagera sig inom ramarna för civilsamhället där detta är möjligt, snarare än att vidta stridsåtgärder. Förändringar sker enligt honom ett steg i taget och i ett land som Egypten, där det under 60 års tid bara har funnits militärregimer, kan man inte förvänta sig att systemet och människors mentalitet skulle kunna förändras i grund på bara två eller tre år.

Gemensamt socialt engagemang bygger broar

Enligt aktivisten Maged Yani måste Mellanösterns kyrkor rikta sin uppmärksamhet mot de mängder av fattiga människor som nästan helt saknar utbildning och som har stora svårigheter att klara livsuppehället. Alltför ofta har de använts som ett politiskt verktyg, och deras besvikelse och hopplöshet har sedan omvandlats till religiös extremism och till hat mot ”den andre”.

Yani menar även att ett gemensamt socialt engagemang skulle kunna föra kristna och muslimer närmare varandra. Tillsammans skulle de kunna uträtta något som verkligen bidrar till samhällets utveckling. De olika religiösa grupperna måste enligt Yani arbeta fram gemensamma intressen och målsättningar och sedan skrida till verket med förenade krafter. Ty även om dialog är viktigt, är praktiskt samarbete det bästa sättet att bygga broar och bevara freden. På så sätt skulle de religiösa grupperna kunna bevara sin identitet och bygga vidare på den med utgångspunkt i sina positiva traditioner. Men samtidigt skulle de genom ett sådant socialt engagemang för samhällets alla medlemmar kunna sträcka sig ut över de egna gränserna och komma i kontakt med den andre. Då, menar Yani, skulle olikheterna plötsligt framstå som en tillgång och synen på den andre skulle bli en annan.

Emanuel Youkhana är assyrisk präst och ledare för den kristna hjälporganisationen Christian Aid Program Nohadra – Iraq (CAPNI). Med hänsyn till flyktingkatastrofen i Irak anser han att ett gemensamt nödhjälpsarbete över religionsgränserna är en förutsättning för att kunna leva tillsammans i framtiden. Som ett exempel nämner han ett projekt där muslimska, kristna och yezidiska religiösa ledare utbildats tillsammans för att kunna ägna sig åt socialt hjälparbete. De studerar tillsammans, knyter kontakter med varandra och återvänder sedan var och en till sitt sammanhang för att verka där.

När det gäller Syrien hänvisar jesuitpater Peter Balleis, som under många år varit internationell ledare för Jesuit Refugee Service (JRS), till samarbetet mellan kristna och muslimer i JRS:s utbildningsprojekt och deras sociala arbete. Här handlar det enligt Balleis om ömsesidig respekt för varandra och inte om att föra samtal om olika teologiska uppfattningar. Det konkreta samarbetet kallar han för en ”diapraxis” av gemensamt arbete, tjänande och firande bortom religionsgränserna.

De kristnas framtid i Mellanöstern

”Det finns de som försöker slå mynt av religiösa skillnader, och i ett samhälle som inte skiljer mellan religion och stat blir det ett dödligt och effektivt vapen.” Varningen kommer från generalsekreteraren för det ekumeniska Middle East Council of Churches, Michel Jalakh. Men har man då verkligen ställt frågan om de kristnas framtid i Mellanöstern på rätt sätt? Den maronitiske patriarken Béchara Raï korrigerar frågan på följande sätt: Vad har Mellanöstern för framtid över huvud taget? För honom handlar det först och främst om att bevara hela den identitet som präglar området och som kristna, muslimer och andra har byggt upp tillsammans under många århundraden. ”I Mellanöstern har kyrkan funnits i 2 000 år. Tillsammans med muslimerna har vi skapat en gemensam kultur. Vi har gett dem kristna värderingar och tagit emot andra från dem”, säger kardinal Raï. Denna mångkonfessionella kultur påverkas visserligen av politiska omständigheter, men så länge kyrkan förblir en ”surdeg” finns heller inget slut på den religiösa mångfalden. Fadi Daou har grundat och leder stiftelsen Adyan som arbetar för interreligiöst samförstånd. Han ser en möjlig framtid för regionen i ett ”interkulturellt medborgarskap”. Till skillnad från ett mer sekulärt synsätt innebär detta ett försök att ta vara på alla positiva aspekter av de olika religionerna, men även på de värdefulla delar som Mellanösterns otaliga folk och etniciteter bär på i sina kulturer.

På en sådan grund skulle man kunna skapa en ny förståelse av vad det innebär att bidra till samhället, ett nytt synsätt som är öppet mot den andre. Därigenom undviker man att dra sig tillbaka i den egna gemenskapen, avskildheten i hemkyrkans rum, något som man i vissa länder har ägnat sig åt under många år.

Genom att tillsammans ägna sig åt socialt arbete inom civilsamhället kan man lära sig att värdesätta mångfalden av identiteter. Det skulle kunna vara ett sätt att lämna pluraliteten bakom sig, sluta leva bredvid varandra som de skilda religionerna och kulturerna har gjort, och närma sig pluralismen, ett bejakande av mångfald, av samarbete och ett gemensamt liv. I ett sådant framtida Mellanöstern skulle alla få plats.

Trots att de politiska omständigheterna för närvarande är vidriga, trots att de kristna och andra grupper hotas av förföljelse och fördrivning, trots att inte alla – vilket även gäller de kristna kyrkorna – är beredda att sluta fokusera bara den egna trosgemenskapen och öppna sig för samarbete med de andra – trots allt detta manar oss de ovan nämnda exemplen till handling nu. Och om det lyckas skulle patriark Raïs sätt att besvara den inledande frågan kunna vara det rätta: Nej! Detta är inte slutet för den religiösa mångfalden i Mellanöstern.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 1/2016.

Matthias Vogt är islamolog och Mellanösternexpert. Chef för den internationella katolska missionsorganisationen Missios arbete i Mellanöstern och Nordafrika.