Pär Lagerkvist – grubblaren under stjärnorna

Tyvärr är det ganska vanligt att ett författarskap faller i glömska efter författarens död, även om författaren varit känd och prisad. Vem läser i dag Olle Hedberg eller Dagmar Edqvist? Pär Lagerkvist har väl aldrig varit glömd, men under många år var det omöjligt att få tag på hans böcker i bokhandeln, frånsett kanske Dvärgen eller Gäst hos verkligheten. Nu har dock Svenska Akademien införlivat honom i sin Klassikerserie, och Pär Lagerkvist-samfundet tycks ha fått nytt liv under de senaste åren.

Man skulle kunna indela Pär Lagerkvists författarskap i perioder: den experimentella, modernistiska ångestdiktningen, naivismen och den stora enkelheten, beredskapsdiktningen under andra världskriget samt slutligen existentiella frågor från och med Barabbas (1950). Mer givande är att begrunda några motivkretsar, som går igenom hela hans författarskap: rädslan för döden, ondskan, grubblet över meningen med livet, främlingskapet och utvaldheten. Inledningsvis bör dock något noteras om hans biografi.

Barndomsmiljön

Pär Lagerkvist föddes den 23 maj 1891 i Växjö. Fadern var bangårdsförman, och familjen bodde i en liten våning i ett stort hus alldeles intill järnvägen. Pär Lagerkvist var yngst av sju syskon. Storebror Gunnar blev folkskollärare, någon av systrarna blev småskollärarinna, men Pär var den ende som fick ta studenten. Han började föra dagbok i januari 1906, och där kan man följa hans grubbel och hans troskamp. Den 9 december skriver han att han går och konfirmeras och att undervisningen denna dag handlat om hur Jesus bespisade 5 000 män. ”Hur skall jag kunna tro detta? Det låter som en vacker saga. O, jag olycklige som icke kan tro blott därför att millioner ha trott det före mig utan vill tänka litet själv. O, den som kunde tro allt, allt. O, jag förhärdade som ej vill tro det som Gustav Adolf, Luther och andra stora män trott.” Året 1907 inleder han med orden: ”Ett nytt år har gått in. Skall jag under dess lopp förlora min barnatro? Gud hjälpe mig!” Senare under januari skriver han ”Jag vill försöka få en egen övertygelse, vilken jag kan behålla genom hela livet. Jag vill tänka fritt. Och dock hoppas jag, att jag ej skall behöva bli fritänkare.” I gymnasiet hade han stiftat bekantskap med en ny lära (troligen darwinismen), vilket ytterligare undergrävde hans tro.

I Gäst hos verkligheten och i dagboken beskrivs hemmet som en stilla, tyst plats, vilket är ganska märkligt med tanke på att familjen bodde i ett stort hus, där järnvägsrestaurangen var inhyst och där tågen ångade fram och tillbaka alldeles utanför. Det måste ha varit mycket liv och mycket folk runt omkring, men inne i lägenheten var det tyst. 1920 noterar han i dagboken:

”Jag minns ett litet kök i en gammal stad, ett långt, smalt rum fullt med gamla ting. I ena ändan var spisen, där var mörkt. Där stod en gammal gumma i matos och rök. I andra ändan var ljust, där stod ett bord. Där satt en gammal man och åt. På väggen över bordet hängde en liten smal hylla. Där låg Guds ord, tre tunga böcker med stor skrift.

Det var ett tyst rum, men uppfyllt av kärlek.

Gud, matos och kärlek.

Det var mitt hem. Och ett rikare har ingen haft. Rikare är inte människan.”

I hemmet fanns alltså bara tre böcker: Bibeln, psalmboken och Arndts Postilla. Därför är det märkvärdigt att han redan i sin dagbok, 15 år gammal, skriver att han skall bli Diktare (med stort D), Guds skrivbiträde på jorden, som han också kallade sig. Och det blev ju det som han ägnade sitt liv åt. Veterligen hade han aldrig något avlönat yrke, frånsett att han i sin ungdom kunde skriva en och annan konstrecension.

Han lämnade Växjö efter sin studentexamen 1910 och kom aldrig tillbaka dit. Kanske behövde han barndomsmiljön orörd i minnet som stoff för sin diktning? Man kan tänka på de kända dikterna ”Det är vackrast när det skymmer”, ”Nu vänder mor sitt bibelblad” eller ”Det kom ett brev om sommarsäd / om vinbärsbuskar, körsbärsträd / ett brev ifrån min gamla mor / med skrift så darrhänt stor.” Han var oerhört skygg för insyn, värjde sig mot journalister (Inga hemma-hos-reportage där inte!) men också mot forskare. Den bortvändes ansikte är en talande titel på sonen Ulf Lagerkvists bok om sin far. Han ville heller aldrig blanda sig i hur hans verk tolkades.

Tidig diktning och programskrifter

Han kom till Uppsala, läste litet förstrött olika ämnen men vistades mestadels hos sin bror Gunnar, som var folkskollärare i Vittinge. År 1912 debuterade han med novellsamlingen Människor, som enligt en sarkastisk kritiker mest bestod av tankstreck.

År 1913 for han till Paris, smältdegeln för all modernistisk konst: kubism, expressionism etc. Han umgicks med konstnärer, inte med författare, och hemkommen till Sverige gav han ut den estetiska programskriften Ordkonst och bildkonst. Han vänder sig mot naturalism och psykoanalys, borgerlighet och materialism. Ett diktverk skall vara matematiskt konstruerat: stora linjer, förenklad, uttrycksfull form, gestalta allmänmänskliga känslor, ångest till exempel. ”Enkla tankar, osammansatta känslor inför livets eviga makter, sorg och glädje, vördnad, kärlek och hat, uttryck för det allmänmänskliga som höjer sig över individualiteten.”

Första världskriget hade inneburit en chock för mänskligheten. Allt man trott på var slaget i spillror. Kvar fanns ångesten. Munchs kända tavla Skriet är tidstypisk.

Pär Lagerkvists första diktsamling Ångest (1916) är ju uttryck för hans tankar i programskriften. Expressionismen ville så effektivt som möjligt ge uttryck för en stark känsla. I titeldikten kan man enkelt exemplifiera detta med några ord: ”Ångest, ångest är min arvedel, / min strupes sår, / mitt hjärtas skri i världen.” Det normala bildspråket är att strupen skriker och hjärtat har sår. Här ger strupens sår en känsla av instängdhet, ett skri som inte kommer ut, bara fastnar i en sårig strupe, en förstärkt ångest.

Under första världskriget bodde han i Danmark och skrev där en ny programskrift, Modern teater (1918). Där gör han upp med Ibsen och det naturalistiska dramat men beundrar den sene Strindberg. Teater skall vara teater, inte sant eller skönt. Allt oväsentligt skall skalas bort, mimik, plastik, tekniska möjligheter tas till vara. ”Vi måste få ge uttryck för all den ångest, varmed livet uppfyller oss.” Han tillämpade sitt program i en serie enaktare, främst Himlens hemlighet. Scenen är jordklotet med utspridda figurer, alla utan namn och utan att kunna ha kontakt med varandra. Ynglingen, som förgäves grubblar över livets mening, står inte ut utan begår självmord genom att hoppa, vilket bara föranleder förströdda kommentarer. Alla är uppfyllda av sitt. Det är den totala kontaktlösheten som pekar fram mot absurdismen.

Pär Lagerkvist var radikal också när det gällde stavning. Han hade under en period i sin ungdom ambitionen att stava som det låter. Det är nu han börjat stava sitt namn Pär med ä och Lagerkvist med k.

I Danmark gifte han sig med danskan Karen Sørensen. Dottern Elin föddes. Men det blev ett mycket olyckligt äktenskap, och efter kriget, år 1920 stack han bara i väg till Paris, och brodern Gunnar fick rycka in och ta hand om Karen och Elin och det ekonomiska trasslet.

1925 var skilsmässan klar och han kunde gifta om sig med Elaine Sandels, änka efter konstnären Gösta Sandels, som varit Pär Lagerkvists gode vän. 1926 föddes tvillingpojkarna Bengt och Ulf. Familjen vistades mestadels utomlands de första åren: Grekland, Italien, Frankrike, på somrarna i Rönnäng på Tjörn. Omsider slog man sig ner i en villa på Lidingö.

Ångestdiktningen, ja. Kanske kände Pär Lagerkvist att han lämnat ut för mycket av sig själv? ”Jag har sålt min smärta på ett torg” heter det i en dikt från 1920. Samtidigt är kanske ångest villkoret för all skapande verksamhet, som den amerikanske psykoanalytikern Rollo May hävdar. I diktsamlingen Aftonland (1953) står följande lilla dikt, där Pär Lagerkvist tycks vara inne på liknande tankar:

Att hjärtats oro aldrig må vika.

Att jag aldrig må få frid.

Att jag aldrig må försona mig med livet, inte heller med döden.

Att min väg må vara oändlig, mot ett okänt mål
.

Trosproblematik och rädslan för döden

I Gäst hos verkligheten beskrivs huvudpersonen Anders som en enstörig, grubblande pojke, som behärskas av den stora rädslan för döden. Han har utvalt en sten i skogen. Dit dras han nästan tvångsmässigt, särskilt när det är riktigt kallt och otäckt väder. Han knäböjer vid stenen och ber bara om denna enda sak: att ingen skall dö.

Gradvis kan man ändå i Pär Lagerkvists diktning finna en försoning med tanken på döden. Redan i dikten ”Det är vackrast när det skymmer” från 1920 men ännu tydligare i ”Livsbåten” (ur Sång och strid 1941). Båda dessa dikter är vanliga i dödsannonser. I den sena romanen Ahasverus död (1960) får den arme vandrande juden till sist förmånen att slippa leva århundrade efter århundrade. Han får till sist dö.

Trosproblematiken förblir aktuell genom hela Pär Lagerkvists författarskap. I tonårsdagboken skrev han om sin vilja att få tänka fritt men samtidigt om sin rädsla att förlora sin tro. Som vuxen kan man spåra en nostalgisk längtan tillbaka i dikter som ”Nu vänder mor sitt bibelblad” eller ”Det kom ett brev om sommarsäd”. ”Om du tror på en gud och någon gud inte finns, då är din tro ett ännu större under”, skriver han, och i Den lyckliges väg (1921) heter det i en dikt förtröstansfullt: ”Tvivla än en liten tid / snart skall du dock tro”. I Ahasverus död (1960) heter det: ”Bortom all helig bråte måste det heliga självt finnas.” Han kallar sig själv ”en troende utan tro” eller ”en religiös ateist”.

Ondskan

De flesta som hör kombinationen Pär Lagerkvists författarskap och begreppet ondskan associerar säkert till Dvärgen, romanen som kom ut 1944, mitt under brinnande krig. Handlingen utspelas vid ett italienskt furstehov under renässansen. Med enkla medel får Pär Lagerkvist fram en tydlig tidsfärg: Bernardo, universalgeniet, är en lätt maskering för Leonardo da Vinci, livet vid hovet skildras i all sin renässansglans med överdådiga gästabud, strider, giftmord, en dvärg som en av ingredienserna vid hovet etc. Stilen är korthuggen, krönikeartad, utan bildspråk, passande till ämnet.

Huvudpersonen är Dvärgen. Läsaren följer händelseförloppet ur hans synvinkel, eftersom boken består av hans fiktiva dagbok. Det är ett mycket effektivt grepp från författarens sida att dels låta Dvärgen beskriva allt vad han är med om och sina egna känslor och reaktioner, dels att inför läsaren låta honom omedvetet avslöja sig själv i all sin litenhet.

Hurudan är då Dvärgen? På första sidan får vi veta hur han ser ut och hur han uppfattar sig själv och sin roll vid furstehovet:

”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet. De flesta dvärgar är narrar. De ska säga lustigheter och göra konster som kommer herrskapet och gästerna att skratta. Jag har aldrig förnedrat mig till något sådant. Ingen har ens föreslagit mig det. Redan mitt utseende förbjuder en sådan användning av mig. Min uppsyn passar inte ihop med löjeväckande upptåg. Och jag skrattar aldrig.”

När man då betänker att Pär Lagerkvist själv endast var 165 cm lång och i sin ungdom var rödhårig kan man falla i tankar. Jag skall återkomma till det.

Viktigare än utseendet är förstås Dvärgens inre. Han är en alltigenom steril person, förändras aldrig, utvecklas aldrig, är stelnad och död och avskyr allt som är levande och vackert. Han kan inte se stjärnorna. Han skrattar aldrig, avskyr sentimentalitet och avskyr kärlek i alla dess former men mest den unga, oskuldsfulla kärleken. Han avskyr musik (”musik är det värsta jag vet”), vilket är avslöjande. Redan under antiken formades den uppfattningen att musik har att göra med sfärernas harmoni, med en himmelsk verklighet. Den människa som inte har sinne för musik är med andra ord en ond människa. (Hos Shakespeare är den uppfattningen fortfarande aktuell. De verkligt onda människorna i hans dramer, Jago i Othello till exempel, saknar utan undantag sinne för musik). Vidare är han en dvärg, en förkrympt person, vilket också redan under antiken sågs som ett uttryck för en snedvriden och ond personlighet.

Dvärgen är mycket stolt. Han är dvärg, men ingen narr. Han har dödat den andre dvärgen vid hovet, eftersom han vill vara ensam. Han avskyr alla kroppsliga funktioner och är paralyserad av skam och äckel, när Bernardo vill teckna av honom naken. Han tål inte att någon kommer honom nära. Han njuter av strid och dödande och våld och känner sig ”som Satan själv” under blodbadet vid banketten. När kriget brutit ut blir han omåttligt lycklig. Fursten är den enda människa han mött som han inte föraktar, och varför det? Jo, ”han är mycket falsk”.

I slutet av romanen blir han anklagad och dömd, bland annat för att ha medverkat till furstinnans död, och blir inlåst i en fängelsehåla. Där sitter han ganska lugn till sinnes. De sista raderna i boken lyder:

”Jag ska nog få tillfälle att fortsätta min krönika uppe i dagsljuset som förr och det ska väl åter bli bruk för mig. Om jag känner min herre rätt kan han inte i längden undvara sin dvärg. Så tänker jag här i min källarhåla och är vid gott mod. Jag tänker på den dag, då man ska komma och lösa mina bojor för att skicka bud efter mig igen.”

Hur skall man nu tolka denna bok, utgiven år 1944, när kriget pågick för fullt? Att det är en allegori över tidens diktatorer, Mussolini och Hitler, står utom allt tvivel. Men att bara se romanen som en samtidsskildring i historisk förklädnad vore att förenkla alltför mycket. I själva verket handlar det nog om människans villkor i alla tider. Dvärgen kan, som jag redan nämnt, till det yttre ha drag av Pär Lagerkvist själv. Kanske är det en uppgörelse med den egna egoismen och självupptagenheten, men säkert syftar det till något mer allmänmänskligt. Fursten kommer alltid att behöva sin dvärg. Ondskan finns alltid redo att invadera oss alla. Från fängelsehålans mörka djup dyker den upp igen, fast vi kanske trodde att den var besegrad. Det är en pessimistisk bok, där det verkar som om Pär Lagerkvist hade givit upp. Ondskan kommer alltid att vara vår följeslagare, och det tycks inte finnas någon hjälp.

Dvärgen blir Satan själv, den Onde personifierad. Det finns fler djävulsgestalter i Pär Lagerkvists diktning. Här skall bara nämnas en, från novellen ”Hissen som gick ner i helvete” ur Onda sagor från 1924. När kamrer Jönsson och lilla frun sjunkit med hissen längst ner i helvetet, möts de av djävulen som artigt slår upp hissgrinden och säger God afton. ”Han var flott, i en frack som hängde på den håriga översta ryggkotan som på en rostig spik.” Här är djävulen banaliserad, vilket förvisso inte kan sägas om Dvärgen.

Vad är meningen?

Grubblet över livets mening finns med som en orolig underström genom hela Pär Lagerkvists författarskap. Här skall bara nämnas ett par exempel. Ynglingen i Himlens hemlighet som hoppade av jorden efter att förgäves ha sökt svar på livets mening har redan nämnts. I den långa titelnovellen i Det eviga leendet från 1919 är scenen dödsriket. Ett stort antal människor sitter och samtalar med varandra och berättar om sina liv, men ingen av dem kan förstå, varför de har levat. Någon föreslår, att man skall gå till Gud och fråga. Sagt och gjort. Ett oändligt tåg ger sig av. Omsider träffar de på en liten gubbe som står och sågar ved, och de förstår att det är Gud. (Det tycks vara en bisarr gudsbild, men att det är Gud kan läsaren förstå av en scen i Gäst hos verkligheten, där den lille Anders träffar på en gubbe som sågar ved. Gubben säger åt honom, att det är allt tur för dig och dina föräldrar att jag finns, för om inte jag sågade ved att elda med skulle ni frysa ihjäl.) De döda ställer gubben till svars. Vad har han menat med deras liv? Han kan just inte svara något. När de ställer fram de döda barnen, ler han litet och säger att när han skapade barnen var han bara lycklig. De döda låter sig nöja, och på vägen tillbaka är det en av dem som säger: ”Jag erkänner dig kära liv, som det enda möjliga bland allt som inte kan tänkas.” Det tål att fundera på, men Sven Linnér och andra Lagerkvistforskare talar om Pär Lagerkvists livstro på 1920-talet.

I den sista diktsamlingen, Aftonland (1953) står följande korta dikt:

Jag ville veta

men fick bara fråga,

jag ville ljus

men fick bara brinna.

Jag begärde det oerhörda

och fick bara leva.

Jag beklagade mig.

Men ingen förstod vad jag mente.

Främlingskapet och utvaldheten

Titeln på självbiografin är betecknande: Gäst hos verkligheten. Detta främlingskap får många pregnanta uttryck i den sista diktsamlingen Aftonland (1953):

En främling är jag, blev till främling född.

En främling ännu i min levnads höst.

Med gamla ögon ser jag mig tillbaka.

Var kommer vi ifrån? Vad är vår själ?

Frågor som aldrig upphör och aldrig får något svar. Eller i en annan dikt: ”Jag ville vara en annan, / en främling, en annan än jag.”

Men främlingskapet kan ha att göra med utvaldheten, att vara drabbad av Gud:

”Min själ är utvald till att söka fjärran, / fördolda ting, att vandra under stjärnor.”

Eller i en annan dikt i Aftonland: ”Vem gick förbi, / förbi i den djupa barndomsnatten / och lämnade mig övergiven / för evigt.”

Att denna upplevelse av främlingskap men också av utvaldhet har med upplevelser i barndomen att göra förefaller troligt, i varje fall framkommer detta i många dikter i Aftonland, särskilt tydligt i den dikt som frågar: ”Vad upplevde jag den kvällen / höstkvällen när jag gick efter ved åt mor?”

Jag-personen upplevde himlens gränslösa mörker, en ödslighet utan gräns:

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,

Allt som funnits förut, allt som varit mitt,

min lilla häst med tre ben, min gummiboll,

min glädje att vakna om morgonen,

solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,

alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köksspisen

märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte.

Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de andra

var jag inte längre något barn.

Det är lätt att se för sig situationen: den lille pojken, som drabbats av stjärnhimlens oändlighet men inte talar med någon om det utan sätter sig på sin pall, ”långt borta från de andra”, en Gäst hos verkligheten.

Att vara utvald av Gud, drabbad av Gud är utmärkande för de sena romanerna. Barabbas har alldeles konkret blivit utvald att ersätta Jesus, att få leva i stället för honom. Men Barabbas kan aldrig frigöra sig från synen av den blodiga kroppen på korset. Sibyllan, utvald att vara Apollos pythia, längtar efter ett vanligt kvinnoliv med man och barn, matlagning och tvätt, men det får hon inte. Hon skall ensam föras ner i källaren i templet i Delfi och bli besatt av ångorna och tala vad guden befallt henne att tala. Gunnar Tideström, tidigare professor i litteraturhistoria i Uppsala, lanserade tolkningen att detta bland annat var ett självporträtt. Att Pär Lagerkvist i Sibyllans gestalt skulle ha bekänt sin önskan att bli befriad från diktandets plåga, att vara Diktare med stort D, och att i stället få leva ett normalt, enkelt och vanligt liv. Ahasverus, den vandrande juden, som nekade Jesus att vila sig mot hans hus, blir dömd till evigt vandrande genom århundradena, förföljd av den lidande guden.

Men vem är då denne Gud?

Grubblet intensifieras i flera dikter i Aftonland, den sista diktsamlingen (1953): ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? / Som uppfyller hela världen med din frånvaro?”

Den obegriplige guden, som inte finns men som ändå förföljer honom, gör honom till en främling, isolerad från andra människor:

Den gud som inte finns,

det är han som tänder min själ i lågor.

Som gör min själ till en ödemark,

till en rykande mark, en svedjemark som ryker efter eld.

För att han inte finns.

Det är han som frälsar min själ genom att göra den utarmad

och förbränd.

Den gud som inte finns.

Den fruktansvärde guden.

Kanske blottas i den dikten också skräcken att vara utbränd, inte kunna skriva längre, att bli ”en ödemark”.

I den mest pregnanta dikten i Aftonland uttrycks obevekligt ett konstaterande av hur tillvaron är beskaffad, och det finns slutligen bara plats för frågor, aldrig för några svar:

Spjutet är kastat och vänder aldrig tillbaka.

Glödande skall det genomfara mörkret

I sin heliga båge.

Utslungat är det för alltid

Med sin lågande spets

Och ännu inte födda mänskohjärtan väntar att genomborras av det.

Utslungat är spjutet för alltid.

Vems är handen som slungade spjutet,

Vem är spjutkastaren?

Någon måste ha kastat det.

Och att döma av kraften bör det ha varit en

?mäktig hand.

Vem är han som slungat sin andes spjutspets

?genom mörkret,

Vem är spjutkastaren?

Det är jag, den genomborrade, som frågar.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet