Haiku från dess hemland

I ett halvt sekel har det kommit vackra små böcker på svenska med översättningar av japanska kortdikter, men vanligen har de helt saknat förklaringar och kommentarer till den rika tradition där denna form av poesi har vuxit fram. Små bilder ur naturen eller känslovärlden har fått stå helt på egen hand, något som de inte sällan har lyckats med. På sistone har intresset för den mest koncentrerade av dessa former, nämligen haiku, blivit allt mer märkbart i Sverige. Det är en internationell trend, särskilt i hela den engelskspråkiga världen, från Nya Zeeland till USA, Kanada och Storbritannien liksom på det krigshärjade Balkan.

Ett av skälen är kanske en övermättnad på modernistisk poesi som lämnar de flesta läsare utanför. Haiku är en tillgänglig dikt som också kan uppfattas som en andlig övning (jämför artikeln i Signum 1/2002).

Men den är i sitt hemland också en del av en längre och tämligen invecklad tradition. Dagens fristående haiku växte fram ur långa kedjor av dikter, skrivna i samarbete mellan flera poeter, där den bäste fick äran att inleda med en vers som med tiden också kunde läsas isolerad. En synnerligen initierad framställning av hela detta komplex ger nu Lars Vargö, diplomat och japanolog. Redan med sin titel anger Japansk haiku, världens kortaste diktform vad boken handlar om. Den diskuterar olika typer av haiku i dag men behandlar framförallt den japanska haiku-diktningen och hela den estetiska tradition som tar sig uttryck där. En stor del av boken består av översättningar, där den japanska texten också är med i transkriberat skick. Den har också enkla men uttrycksfulla, ofta lätt humoristiska, teckningar av Owe Gustafson, vilket bidrar till det behagliga intrycket av den vänligt knubbiga volymen.

Här finns de fyra stora haiku-diktarna, alltifrån sent 1600-tal: Bashô, Buson, Issa och Shiki, och man kan jämföra Vargös enkla prosa med många andra översättningar. Han avstår både från stavelseräkning och andra litterära grepp, vilket kan göra det lite svårt att se varför dessa verser har gjort så djupt intryck. Av särskilt intresse är dock något betydligt mer ovanligt, nämligen en omfattande grupp, närmare trehundra, japanska haikuer från 1900-talet. De avviker på många punkter från de regler som äldre haiku utgick ifrån och är inte sällan tämligen överraskande.

Vad läsaren kan sakna är kommentarer, försök att ge den bakgrund som diktaren utgick ifrån men som utlänningen vanligen är utan. Med undantag för enstaka korta fotnoter lämnas man helt åt sin egen förmåga att finna ut innebörden i texten. I den japans-ka traditionen är visserligen flertydigheten en poetisk dygd, men den förutsätter ändå en gemensam kulturell bakgrund. Somliga läsare kan trivas med att inte få några pekpinnar, medan andra förgäves frågar sig vad som är finessen med det hela. Hur skall man till exempel förstå Oki Amari i följande haiku: Snarare än Jesus / är det Maria som påminner / om unggräsets bomull.

Andra verser skapar en mer tillgänglig känsla, som Okamoto Hitomi: Om röster måste höjas / här, i ensamheten / får det allt vara vildgässens. Ett annat exempel, Hasegawa Sôgyo: Inför provet / klättrar barnet upp i ett träd / och ser ut över havet.

Som exempel på en haiku som skulle vinna på en kommentar med fakta kan man anföra en av Yamaguchi Seishi: Väl ute på havet / kan den inte återvända / vintervinden.

Det handlar nämligen om självmordspiloterna under andra världskriget, de som kallades för andarnas vind, kamikaze. När de väl hade flugit ut över havet på väg mot de fientliga krigsskeppen hade de inte ens bränsle nog för att kunna ta sig tillbaka hem. Detta ger dikten ett smärtande djup som det är svårt att gissa sig till utan någon fingervisning.

Vargö ger all information man rimligen kan önska om haikuns historia och bakgrund, med ett överflöd av termer ur den japanska estetiken som den intresserade har allt skäl att uppskatta. Han avstår medvetet från en yttre form som skulle ge också den översatta dikten en poetisk karaktär utan överlämnar själva innehållet åt läsaren att göra det bästa av. Det rika urvalet, särskilt av de hos oss föga kända 1900-talsdiktarna, gör den till en värdefull introduktion till ett rikt och omväxlande område. Däremot får man söka belysande diskussioner kring de enstaka dikterna på annat håll.

Vargö är också redaktör för den lilla ambitiösa tidskriften Haiku, som kommer ut oregelbundet och presenterar både teoretiska diskussioner på tillgänglig nivå, översättningar av japansk haiku och moderna svenska försök att skriva i denna lockande form, som dock inte är så anspråkslös som många tror utan tvärtom rymmer alla möjligheter till raffinemang inom sitt begränsade utrymme. Den har också haft tävlingar om haiku på svenska och förbereder en antologi om ämnet som komplement till den tidigare svensk-japanska haiku-antologin Aprilsnö.

Haiku är i sitt hemland fast förbunden med årets växlingar. Ofta når de långt över alla geografiska gränser. Det är inte svårt att känna sig in med Tomiyasu Fûsei: Glädje / och en aning ensamhet / den gamle och våren.