Rensning av skoldebatten

Skolan diskuteras ständigt ur många olika aspekter men det är i stor utsträckning samma grupp av människor som deltar i det offentliga samtalet. Med tiden kan deras ställningstaganden bli rutin och argumenten trötta. Det finns alltså skäl att med stor förväntan öppna SNS Välfärdspolitiska råds årsrapport för 2003. Mot bakgrund av debatten om den svenska skolans kris undersöker fyra ekonomer hur svensk utbildningspolitik lyckats uppnå två av sina mera framträdande mål: jämlikhet och tillväxt.

På basis av en grundlig genomgång av tillgänglig statistik och experimentella undersökningar diskuteras frågor av typen: Hur står sig den svenska skolans resultat vid en internationell jämförelse? Har den ökande konkurrensen mellan skolor lett till ökad segregation, bättre elevprestationer, mindre resurser per elev etc.? Är det värt pengarna att öka lärartätheten för att förbättra studieresultaten?

När forskare konsekvent anlägger referensramar från sin egen disciplin på ett främmande verksamhetsfält kan det leda till att nya sidor synliggörs och nötta fraser avslöjas. Rapporten ger flera exempel på detta. Den svenska skolan – effektiv och jämlik? är i många avseenden en spännande läsning.

Svårt att upptäcka bokens förtjänster

Genast detta är sagt är det dags för en reservation. Det är en bok med många förtjänster men det är svårt att upptäcka dem.

Främsta skälet är att den är slarvigt genomförd. Dels i sin utformning: räknefel förekommer, beskrivningarna vid tabeller och diagram är sammandragna till obegriplighet och i flera fall anges inte ens de olika axlarnas definition. I vissa fall är också texten så präglad av den ekonomiska referensramen att den är svår att förstå för en person med annan bakgrund. Dels innehåller texten flera exempel på slarv i samlandet av bakgrunds-information. Ett av de mest flagranta exemp-len är när man skriver om behovet av att utvärdera de stora datorsatsningar som gjorts i skolan. ”Återigen är detta ett område där det inte finns några allvarliga försök till svenska utvärderingar – i alla fall inte såvitt vi känner till” (s. 56). I själva verket är denna skolsatsning mycket grundligt utvärderad.

Men kanske beror just denna miss inte på slarv utan på att författarna inte känner igen utvärderingarna som utvärderingar. Det är möjligt att de är så inriktade på ett kvantitativt tänkande att de inte förstår sig på den pedagogiska verksamhetens paradigm eftersom den inte är kvantitativ.

Detta leder över till den andra av bokens svagheter: att de frågeställningar man bearbetar är hämtade ur en endimensionell mediadebatt med enkla kvantitativa frågor snarare än ur den mångfacetterade pedagogiska verkligheten. Det är utmärkt för rensningen av debatten men när författarna bortser från begränsningarna i sitt eget upplägg och ger råd till skolans politiker, praktiker och forskare, då blir det inte bra. I sista kapitlet argumenterar man t.ex. för en ökad användning av ”riktiga” experiment inom skolans utvecklingsarbete utan att reflektera över orsaken till att man inom det pedagogiska fältet övergett de traditionella experimenten som metod, nämligen att de är för endimensionella för att ge användbar information.

Det experiment som ges som förebild är ett tydligt exempel. Syftet med det var att studera klasstorlekens betydelse för resultaten. Slumpvis utvalda grupper av småskoleelever fick gå i skolklasser av olika storlek med slumpvis fördelade lärare. I själva verket är ett sådant experiment värdelöst just på grund av randomiseringen. Dels skapar den mindre klasstorleken troligen inga effekter i sig, varken positiva eller negativa, men den ger möjlighet att använda undervisningsmetoder som i sin tur kan påverka resultaten. Experimentet måste alltså styras så att dessa undervisningsmetoder verkligen kommer till användning vilket troligen omöjliggörs av att lärarna fördelas slumpmässigt. Dels är effekterna av dessa undervisningsmetoder ganska säkert specifika för olika grupper av elever, ett fenomen som blir osynligt då även fördelningen av eleverna randomiseras.

Vilka är då bokens förtjänster?

Den omfattande empiriska rapporteringen har mycket att ge åt den som läser boken i syfte att informera sig. Man får bl.a. veta att svenska elevers kunskaper och färdigheter ligger mycket högt i olika internationella jämförelser. Även kunskapsnivån bland de vuxna är mycket hög och dessutom ganska jämnt fördelad. Andra intressanta slutsatser är att ökningar av andelen friskolor inte tycks leda till ökningar i skolkostnader, där-emot har det fria skolvalet lett till ökad segregering. Att det ekonomiska utbytet av hög-re utbildning är klart lägre i Sverige än i USA och Storbritannien är väl väntat men kanske inte att det är högre eller jämförbart med övriga OECD-länder. Tvärt emot vad som ofta påstås i debatten visas också att en ojämlik fördelning av utbildning ger sämre ekonomisk tillväxt.

På ett mera principiellt plan har rapporten åtminstone två viktiga förtjänster.

Det ligger för det första ett stort värde i att det pedagogiska fältets frågor formuleras i en ny referensram. Utifrån nationalekonomins standardantagande, att människan handlar ekonomiskt rationellt (s. 23), formuleras frågor om kvantitativa samband. Även om frågorna blir endimensionella kan de peka på försummade aspekter. Författarna formulerar t.ex. frågor om resurser och resultat på ett sådant sätt att det framgår att det är de svaga eleverna som förlorar mest på en minskad lärartäthet. Vidare synliggör de ett samband mellan kvantitativa test i skolan och framtida inkomster. Utifrån ett pedagogiskt helhetsperspektiv drar man väl inte samma slutsatser som författarna men själva frågeställningen kan vidareutvecklas på ett fruktbart sätt.

Den andra och viktigaste förtjänsten är just det som tidigare beskrevs som en svaghet: experimenten och de statistiska undersökningarna kan inte besvara skolans utvecklingsproblem, men just genom att de är endimensionella svarar de mot den aktuella debatten om skolans kris och blir en välbehövlig motbild. Mediedebattens förenklade polariseringar och svart-vita mönster utvecklas av författarna till genomtänkta och nyanserade frågor. Och mot de vinklade svaren ställs rapportens välgrundade fakta. Avslutningsorden lyder: ”Reformer i stort och smått på skolans område bör bygga på gedigen empirisk evidens och inte på modeflugor som fått fäste bland utbildningskonsulter och i massmedierna” (s. 146).

Rapporten ger själv inte den empiri som man kan bygga reformer på men den är ett utmärkt vapen för att sticka hål på några av skoldebattens luftfyllda ballonger.