Ringen fullbordad

Stridselefanter i superformat, en här av halvgenomskinliga spöken, glödande floder av lava – som man kunde vänta sig av den sista filmen efter Tolkien, Sagan om konungens återkomst, är de våldsamma effekterna de mest framgångsrika. Här finns vissa minnesvärda scener utan motsvarighet hos författaren, som Gollums lyckade försök att göra Frodo och Sam tillfälligt osams. Annars är de psykologiskt raffinerade situationerna i romanen så hoppressade i filmen att de blir närmast obegripliga, till exempel förhållandet mellan Denethor och hans yngre son. Det är också svårt att uppbåda något intresse för det som titeln anspelar på, när skådespelaren helt saknar utstrålning. Filmens Aragorn är inget kungaämne, på sin höjd en välartad väktare ute på egen hand. Man får vara glad att han i alla fall har tvättat håret före kröningen.

De tekniker som har skapat specialeffekterna är däremot värda allt beröm, även om själva stridsscenerna blir enformiga i längden, särskilt som de – av naturliga skäl – inte är särskilt realistiska men desto mer tidskrävande. Inte heller kan man räkna med att åskådarna känner en verklig spänning inför hur det egentligen skall gå, för de flesta har säkert läst romanen eller känner åtminstone till handlingen i stort. Vad man är nyfiken på rör snarare det sätt på vilket regissören har tolkat händelserna. Det gäller att vara påläst; inte många torde gå och se den här filmen utan att ha sett föregångarna, men man kan notera att den andra filmen i serien avvek på ganska många smärre men viktiga punkter från romanen. Den kretsade kring Rohan och det stora slaget där, men för att vara krigare var både Rohans män och deras alviska hjälptrupper (ett påfund av regissören) märkligt defaitistiska, vilket var minst lika störande som den klumpiga humorn kring dvärgen Gimli eller Eowyns tafatta flirtförsök – för att inte tala om hur Aragorn blir räddad ur floden av en sällsynt förståndig häst.

Den tredje och avslutande filmen i serien omfattar alltså händelserna i stora delar av den andra volymen, inklusive jättespindeln, likaväl som hela den tredje i romansviten. Det gäller för åskådaren att hålla ordning på vilka strider det är fråga om, varvid belägringen av Minas Tirith är väl försedd med pirrande hemska effekter. Själva staden på sin klippa är en fröjd för ögat, och scenen med vårdkasarna som tänds den ena efter den andra i de snöiga fjällen är visuellt en höjdpunkt. Saurons slutliga undergång sker också med allt buller och bång man kan begära.

Det lyckliga slutet är däremot mer än lovligt sockersött, särskilt som regissören medvetet har avstått från alla de stridigheter som drabbar hobbitarnas hemland och där de i romanen får tillämpa vad de har lärt sig av krigisk organisation under sina skiftande faror och äventyr. I filmen kommer de ostört hem och sitter sedan på krogen och skrattar tillsammans. Inte ett ord om upprensningen i Fylke. Däremot giftermål, färd till de grå hamnarna – en orgie i kulisser – och Sams hemkomst i de grällaste färger, som en annan födelsedagstårta. Även den som efterlyser glädje och godhet på bio måste sucka att det inte var den smaksättningen man ville ha.

Till glädje för tillverkarna av den teknik som börjar efterträda videofilmen, nämligen dvd, har filmerna också kommit ut i denna form, och detta i olika varianter. Normalt sett är en film den version som efter vederbörlig klippning visas på bio. Peter Jackson har däremot släppt synnerligen förlängda versioner (extended version) av både den första och den andra filmen i serien, och det blir med tiden en förlängd utgåva av denna avslutande film också. Det rör sig om mängder av utvidgningar, som faktiskt ofta gör filmen betydligt mer sevärd på dvd än vad den var på bio (om man nämligen har inhandlat just den längre varianten, inte den som motsvarar biografversionen). I fråga om den andra filmen i serien, Sagan om de två tornen, är skillnaden nästan pinsamt stor; tilläggen är så mycket bättre än det mesta av grundversionen. Dessutom för de berättelsen vidare på ett meningsfullt sätt.

Vad filmerna beträffar kan man rent allmänt säga att de är välgjorda krigiska äventyr i storslagna landskap. Däremot är skådespelarna högst medelmåttiga, även om hobbitarna blir bättre ju mer elände de går igenom. I särklass bäst är Gollum, som är en ren datorprodukt. Vad är det för glädje med en Aragorn eller Faramir som fullkomligt saknar karisma? Kvinnorna är ännu mindre tilldragande. Orkerna är märkligt lättdödade för att vara så storvuxna och väl rustade som de är, medan alverna är mer hårdföra än poetiska, även om Legolas är ariskt skön i sin blonda kyla. Ett Hollywood i kubik från Nya Zeeland och en teknikens triumf.

Däremot kan för en uppmärksam läsare av romanen den här filmatiseringen med alla sina psykologiska brister bli en sporre att begrunda hur genomtänkt och raffinerad Tolkiens egen framställning är. De som till äventyrs fortfarande fnyser åt honom har allt skäl att tänka om. I vilken annan berättelse misslyckas hjälten med sitt slutliga avgörande uppdrag, vilket i stället blir utfört av skurken? Godheten segrar alltså genom ondskan, som i sin tur förfelar sitt eget medvetna syfte. Den som vill teologisera Tolkien – som var en allvarligt övertygad och djupt reflekterande katolik – har gott om material för detta (men bör skriva bättre än sina föregångare på området).

En ny översättning till svenska av berättelsen om ringarnas herre är på gång, vilket kan behövas, eftersom den gamla trots obestridliga förtjänster misslyckades med att återge den ofta höga stilen i berättelsen; efter decennier av texter för skrivbordslådan utvecklades Tolkien till en ofta raffinerad stilist. Den vars engelska räcker till bör läsa honom i original (och den som finner de första avsnitten alltför sega kan utan vidare gå direkt till det första egentliga kapitlet). Den som blir förtrollad kan sedan med häpnad följa de postumt utgivna berättelserna och begrunda hur lång och snårig vägen var.