Sven Stolpe och biografierna

Det existerar en mycket stor litteratur om Jeanne d’Arc, ofta romantiserad och sentimental, byggd på legender och fransk patriotism. Stolpe ville med sin biografi 1959 teckna ett så objektivt och källkritiskt korrekt porträtt som möjligt, samtidigt som han inte gör någon hemlighet av att han beundrar och vördar helgonet. Just därför har hon rätt till absolut och skoningslös ärlighet. Men han vill också försöka förstå henne inifrån. Enligt Stolpe var Jeanne d’Arc en ”frisk personlighet” med ”en naturlig, sund syn på den egna kroppen, saklig, harmonisk, kraftfull, okonstlad” med sinne för humor och rentav för drastiska skämt, en ”livlig fransk flicka snar till att gråta, både inför Gud och när hon blivit skymfad; hon grät spontant och utan blygsel, även när hon de första gångerna blev förolämpad”. Han tror inte på att hon skulle ha haft några övernaturliga insikter i militära angelägenheter. ”Hon vet ingenting om strategi, om militär teknik, hon går fram driven av en impuls och ställer sig i spetsen för ett ur mänsklig synpunkt dumdristigt företag – och hon lyckas.” Därigenom befriades Orléans, engelsmännen slogs tillbaka, kungen kunde föras till Reims och krönas. Enligt Stolpe är den dalande kurvan i hennes inflytande och den slutliga avrättningen på bålet inte uttryck för ett nederlag, som det ju är enligt mänsklig måttstock, utan detta visar tvärtom att hon är Guds verktyg, en profetissa och mystiker, som offrar sig och dör därför att hon är uppfylld av den gudomliga kärleken. Hon förkroppsligar drömmen om den rena jungfruns oskuld och heroism och drömmen om helighet mitt i fulheten och högmodet i världen. Hon är, enligt Stolpe, ”ett av de få exemplen på en själ som äger helighet utan att ana det. Hon förverkligar i sin enkelhet och naivitet en kristen själs innerligaste och mest väsentliga känslor […] Hon måste dela undantagsmänniskans, helgonets tragiska lott; hennes livs slutpunkt är att hon kom i samma situation som den döende Frälsaren: att erkänna Guds kärlek och hålla fast vid den, även när den inte uppenbarade sig, och när allting tycktes peka på att hon var övergiven av Gud och människor.”

Många har ansett att denna biografi över Jeanne d’Arc utgör höjdpunkten i Sven Stolpes produktion. Hjalmar Sundén, känd religionsfilosof, kallade den för ”ingenting mindre än en litterär bragd”.

Disputationen på drottning Kristinas Maximer

Sven Stolpe hade egentligen velat disputera i Rom, eftersom han inte trodde att något svenskt universitet kunde vara i stånd att till fullo förstå sig på drottning Kristina. I stället skedde disputationen i Uppsala i maj år 1959, under professor Victor Svanberg, Stolpes lärare och vän sedan gammalt. Fakultetsopponent var docent Lars Gustafsson, expert på 1600-talet. Avhandlingens titel, Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer, markerar att Stolpe ville teckna en utvecklingslinje i Kristinas tänkande och andliga utveckling utifrån de maximer hon skrivit ner. Problemet var dock att inga original av maximerna finns bevarade, endast en renskrift från 1680. Dateringen av de enskilda maximerna blir därför svår eller omöjlig. Fakultetsopponenten, och senare den historiska expertisen, hängde främst upp sig på att man inte kan teckna en utvecklingslinje, så som Stolpe gör, utan att ha klarlagt kronologin. Stolpe konstaterar att en stor grupp maximer är präglade av en stoisk livsuppfattning, typisk för hennes tidigare liv. En annan grupp vittnar om djupare andliga erfarenheter och tyder, enligt Stolpe, på inflytande från senare idéströmningar. På detta grundar han tre teser:

1. Övergången till katolicismen förutsatte inte någon religiös omvändelse. Redan i ungdomen var Kristina skeptisk till den lutherska läran, kom under inflytande av stoiska tankegångar och hyllade den starka personligheten som höjer sig över tillvarons bekymmer genom att segra över sig själv, behärska sig, vara oegennyttig. Kristi försoningsdöd ansåg hon inte vara nödvändig. Den smorde monarken hade en särställning som Guds ställföreträdare, höjd över andra dödliga. I det läget kom hon, enligt Stolpe, i kontakt med franska libertiner, som aldrig öppet angrep den katolska kyrkan men ändå var en sorts fritänkare. Kristina bjöd in många sådana franska libertiner till Stockholm. I strid mot tidigare forskning hävdar Stolpe att det inte var de franska lärdas fromhet som lockade henne utan tvärtom deras otro. Han hävdar också att hon var mycket bevandrad i deras skrifter. Enligt Stolpe valde Kristina den katolska kyrkan därför att den svenska kyrkan ställde stränga krav på rätt och moral, och att inte ens statsöverhuvudet kunde räkna med några friheter därvidlag. Hon hoppades att få större utrymme för sina libertinistiska idéer i den katolska kyrkan. Någon verklig omvändelse skulle det alltså inte vara tal om. Hon behöll sin förkärlek för cyniska maximer och sin något frivola livsstil och förnekade centrala dogmer som inkarnationen, uppståndelsen och Kristi frälsningsverk.

2. Den äkta omvändelsen ägde, enligt Stolpe, rum mycket senare. Kristina har haft år av tvivel och andlig vånda, delvis på grund av en hopplös kärlek till kardinal Azzolino. Då kommer hon under inflytande av kvietismen. Spanjoren Molinos, en from och karismatisk präst, blev en tid Kristinas andlige ledare. Molinos teser blev i en påvlig bulla år 1686 förklarade för kätterska och han blev dömd till livstids fängelse. Kristina försökte använda allt sitt inflytande för att rädda honom, men förgäves. Då han blivit dömd förstörde hon alla komprometterande dokument. Hon har emellertid, enligt Stolpe, av ett antal maximer att döma genomgått en verklig omvändelse och blivit medveten om sitt högmod och sina övriga synder. Stolpe menar att kvietismen rensade bort allt som hon tyckte var teologiskt svårsmält i den katolska läran.

3. Stolpes tredje tes handlar om tronavsägelsen. Han avvisar med kraft teorierna om att orsaken skulle ha varit motvilja mot sexualiteten. Inte heller tror han på teorierna att hon skulle ha varit homosexuell. Hon hade älskat både en svensk man och kardinal Azzolino. Motviljan mot äktenskapet bottnade, enligt Stolpe, i hennes kvinnosyn. Att vara kvinna var för Kristina detsamma som att vara ofri, osjälvständig, underdånig mannen. Hon måste också som drottning förse landet med en tronarvinge men var, fortfarande enligt Stolpe, dödligt rädd för att föda ett missbildat barn. Tidens medicinska litteratur skilde mellan mannen som var ”het och torr” och kvinnan som normalt var ”kall och fuktig”. En kvinna med ”alltför många varma egenskaper ifrån eldens element”, en ”het” kvinna alltså, skulle enligt de här teorierna inte kunna föda normala barn. Antingen bleve det missfall eller också missbildade barn. Stolpe försäkrar att Kristina var väl förtrogen med denna medicinska litteratur, med rötter i antiken, och att hon måste ha associerat till sin ”heta” mor Maria Eleonora, som fått två dödfödda barn och ytterligare ett som avled efter nio månader. Detta ville inte Kristina utsätta sig för. Därav hennes motiv att avsäga sig tronen.

Publiktillströmningen var så stor att disputationen måste äga rum i universitetets aula. Radion var närvarande vid disputationen och bandade den i dess helhet. Valda delar sändes ut på kvällen. Två olika människotyper stod mot varandra men också två olika vetenskapliga synsätt. Mot Lars Gustafssons källkritiska försiktighet vid tolkningarna och hans krav på vetenskaplig akribi stod Sven Stolpes yvighet och fantasi. Stolpe sade bland annat i sitt försvar: ”Jag har velat ge en bild av en levande, lidande och kämpande människosjäl. För vilken livet är blodigt allvar. Till detta har jag använt just så mycket av idéhistorien som jag hade behov av.” Gustafsson kritiserade vid ett tillfälle Stolpe för att han använt franska källor: ”i Sverige bör man åberopa svenska källor”, varpå Stolpe replikerade att gärna det, men Kristina hade inte ägt en enda svensk bok. Med dylika dräpande repliker fick han förstås auditoriet att skratta. Fejden fortsatte i betygsnämnden, där betyget slutligen blev AB men utan docentkompetens.

I den efterföljande hetsiga tidningsdebatten fick Stolpe stöd av Victor Svanberg, givetvis, men också hovsamt av den andre litteraturprofessorn i Uppsala, Gunnar Tideström, vidare av John Landquist, Gunnar Brandell och Ivar Harrie. Motståndarna, förutom fakultetsopponenten, var främst historieprofessorerna Sten Carlsson och Sven Nilsson, vidare professorn i ekonomisk historia Karl-Gustaf Hildebrand samt Ingemar Hedenius, professor i praktisk filosofi. Hedenius var ateist, medarbetade i Dagens Nyheter och hade redan tidigare kommit i konflikt med Stolpe. Victor Svanberg kallade avhandlingen ”en vetenskaplig bragd”, riksarkivarien Ingvar Andersson meddelade att han ansåg det vara en stor heder för Uppsala universitet att Stolpe valt att disputera där, och John Landquist skrev att avhandlingen ”revolutionerar Kristinaforskningen”. Stolpe var själv inte overksam. I broschyren Metoden Carlsson gjorde han sig löjlig över Sten Carlssons vetenskapliga produktion, citerade valda utdrag som blev ytterst komiska ryckta ur sina sammanhang och slutade med följande drapa: ”Sten Carlsson har enligt de sakkunnigaste granskare illa blamerat sig när han kommit in på litteraturhistoriens, idéhistoriens och den högre psykologiens vanskliga fält […] denne forskare yttrar sig om vad han icke har förutsättningar att begripa: komplicerade litteraturhistoriska, idéhistoriska och religionspsykologiska sammanhang.” Victor Svanberg satte kronan på verket genom en understreckare i Svenska Dagbladet där han bland annat skrev: ”Dunkla, ovetenskapliga och osakliga motiv har medverkat vid skallgången mot Stolpe i Uppsala: ovilja mot en outsider, mot en katolik, mot en temperamentsfull författare och kritiker.” Stolpe återkommer med frenesi och ganska mycket hätskhet till disputationen i sin memoarbok Låt mig berätta under rubriken ”Spektakel i Uppsala”, där han återger sina dagboksanteckningar före och efter disputationen.

Någon universitetskarriär blev det alltså inte, vilket Stolpe förmodligen aldrig hade väntat sig. I stället försörjde han sig som lektor vid läroverket i Mjölby. Som redan framgått med all önskvärd tydlighet var han en ytterst stridbar person. Den intellektuella fejden var hans livsluft.

En annan sida av hans personlighet är hans kvickhet, hans sinne för det komiska i tillvaron, ibland gränsande till det burleska, och hans förmåga att berätta roande anekdoter ur livet. Böckerna Låt mig berätta och Låt mig berätta mer är utmärkta exempel på detta.

Den heliga Birgitta

Den heliga Birgitta har som bekant blivit föremål för många vetenskapliga skrifter och uttolkningar, inte minst under det nyss förflutna jubileumsåret 2003. När Sven Stolpe grep sig verket an med volymerna Birgitta i Sverige och Birgitta i Rom, bägge från 1973, gjorde han det delvis i polemik mot den negativa bild som Henrik Schück hade tecknat i sin stora svenska litteraturhistoria. Schück hade förvisso inget sinne för mystik. För honom är Birgitta ett hysteriskt fruntimmer, som levde osunt, späkte sig och vistades i skumma rum. Dessutom hade hon blivit änka, och Schück utgår från att den sexuella avhållsamheten bidrog till att ge henne hallucinationer. Hans slutsats är att hon kunde ha sluppit alla syner, om hon bara hade levt ett sunt och förståndigt liv.

Tor Andræ hade sett Birgitta som en myndig, bondsk matrona och Strindberg som en härsklysten, emanciperad kvinna, just den sorts kvinna som han inte kunde tåla. Stolpe konstaterar att Birgittas föräldrar båda tillhörde mäktiga släkter, att hon var en aristokratisk kvinna med utvecklad estetisk känsla och starkt intresse för politiska, kyrkopolitiska, juridiska och samhälleliga problem. Hon var väl medveten om sin feodala härkomst men hade samtidigt en ovanlig social medkänsla med fattiga, sjuka, utstötta och prostituerade. Stolpe kan visst kritisera Birgitta. Han säger sig vilja tränga igenom de fromma legenderna och nå fram till den riktiga bilden av människan Birgitta. Men samtidigt framhäver han hennes originalitet och andliga betydelse. Enligt Stolpe var Birgitta framför allt en profet, inte en mystiker, och hon har ingenting gemensamt med brudmystiken. ”Till det mer sympatiska med Birgitta hör hennes realistiska insikt om existensen av mystikens kungsväg – men också att denna väg inte är bestämd för henne. Hon betraktar sig själv som en enkel löpare som bär en stor Herres budskap och har uppdrag att framföra detta till människorna. Gud använder henne, trots alla hennes mänskliga brister, i sin tjänst. Det enda betydelsefulla för henne är att budskapet blir överlämnat, inte att budbäraren skulle vara en fullkomlig människa.” Han noterar också att hon gång på gång engagerar sig i stora projekt. Att få kungen och svenska hovet att leva mer moraliskt och att få påven att flytta från Avignon tillbaka till Rom är de två mest kända exemplen samt givetvis att stifta den nya klosterorden och få den stadfäst av påven. Denna orden skulle vara en del av hennes uppdrag att rädda Sveriges själ. Enligt Stolpe bidrog den tidiga förlusten av modern till att hon hela livet sökte efter en modersgestalt. Hon fann Maria som den fullkomliga modern, en medlerska som kunde bota världen genom moderligheten. Klosterorden skulle därför vara orienterad efter Maria: hennes ödmjukhet, lydnad och självförglömmelse skulle stå som ideal. I Birgittas uppenbarelser liknas vid flera tillfällen både Gud och Kristus vid en mor.

Stolpe uppehåller sig också utförligt vid de uppenbarelser som han kallar stor litteratur, främst ”Golgata”. Han drar den slutsatsen att Birgitta var en ovanlig kvinna med en ovanlig kallelse, som hon trots alla motgångar förblev trogen. Hon var saklig, realistisk, ägde en god hälsa, jämvikt och stor viljekraft. ”I hennes största uppenbarelser brusar en storm, lever ett våldsamt temperament, som måste utkämpa en hård kamp med sig själv”, skriver han och karakteriserar henne som ”en själ i brand” och ”en lågande själ” och konstaterar att hennes uppenbarelser har fortsatt att utöva inflytande långt in i vår tid, inte minst inom kons-ten. Det tydligaste exemplet där är ju uppenbarelsen om Jesu födelse i Betlehem.

Under de senaste åren av sitt liv ägnade sig Sven Stolpe åt att skriva en selektiv svensk litteraturhistoria, där han tecknade ytterst personliga porträtt av de författare som han ansåg vara värda att gå till eftervärlden: August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Carl von Linné, Carl Michael Bellman, Erik Axel Karlfeldt, den heliga Birgitta, givetvis, samt presentationer och analyser av Vasatidens och stormaktstidens kulturliv.

Den flitigaste mannen i Sverige – men inget geni

Sven Stolpe hade en närmast överväldigande produktion bakom sig när han avled år 1996. Till bilden av honom hör också hans kolossala läshastighet. I Låt mig berätta påstår han i ett av kapitlen att han regelbundet läste två böcker per dag och dessutom åtta dagliga tidningar. Varje vecka tillkom fjorton tidskrifter. Den snabbläsningsteknik som han till-ägnat sig var, enligt honom själv, nödvändig för att han skulle få tid att fördjupa sig i de verkligt väsentliga böckerna, dagligen och stundligen: det grekiska dramat, Platon, Dante, medeltidsmystikerna, den tyska humanismen, det franska 1600-talet, Shakespeare, den engelska 1800-talslyriken, Ibsen samt givetvis Nya testamentet.

Frankrike blev hans andliga fosterland. Han upphörde egentligen aldrig att jämföra den skröpliga svenska kulturen med rikedomen i den franska. Hans mål var att höja det svenska folkets andliga nivå, att vara ett skallande samvete, men han skaffade sig också många fiender. Harry Blomberg karakteriserade honom år 1948 sålunda: ”Hela hans typ är osvensk. Hans språk och rörelser är hastiga och distinkta. Under de tjugo år som han retat galla på människor i tre kungariken – svenskt rekord efter Strindberg? – är den bild som publiken gör sig av hans person reducerad till tre penndrag: lätt snabb och o-öm … Lätt och snabb betyder i Sverige nästan alltid: lättsinnig, ytlig, ostadig.” En kritiker formulerade sig på följande sätt om Stolpe: ”Det finns något i hans konstitution och ambition som förefaller den realistiske svensken främmande. Han har ett katolskt hjärta, som fladdrar litet för eteriskt i vårt kyliga Norden.” Vid sidan av de slagfärdiga, kvicka och polemiska dragen i hans karaktär utmärktes han enligt mångas vittnesbörd av charm, värme och stor förmåga att lyssna på andra. Han hade en orubblig övertygelse om de andliga värdenas viktiga plats, och denna övertygelse förde han ständigt till torgs, gärna i docerande ton. En viss böjelse för hjältedyrkan kan man spåra, särskilt hos den unge Sven Stolpe. Hjälten blir under intryck av bland andra Einar Billing och Nathan Söderblom gärna ett skapande geni men också en profet och en karismatisk diktare.

Man får inte heller glömma hans omfattande föreläsarverksamhet i folkbildningens tjänst, först ute i landet i olika föreningar, sedan kanske framför allt i TV. Han hade en karismatisk genomslagskraft och en förmåga att driva sina åsikter med stor intensitet och charm.

Efter pensioneringen bosatte han sig i Värmland, ett landskap och en befolkning som han trivdes väl med. Värmlänningarna är, enligt Stolpe, ”endera mytomaner eller också är de poeter”. I likhet med Söderblom hade han en enorm arbetskapacitet och ett avundsvärt litet sömnbehov. Det egna författarskapet skötte han under tidiga morgnar och hade sedan resten av dagen till förfogande för läsning och korrespondens. Om sig själv konstaterar dock Sven Stolpe: ”Jag är den flitigaste mannen i Sverige, den som arbetar hårdast – men jag är inget geni.”