Svenskhet är ingenting självklart

Sveriges historia har under det senaste år-tiondet fått en storartad återkomst hos oss. En lång rad böcker har kommit ut med historiska teman, romaner lika väl som faktaböcker, de har fått stor publicitet och har sålts i stora upplagor. Ibland har det kanske varit si och så med den vetenskapliga trovärdigheten, men det är ingen tvekan om att historieintresset har fått en stark skjuts framåt. Någon sammanfattande beskrivning av den svenska historien har däremot inte skrivits på länge. Just därför är Göran Häggs Svenskhe-tens historia värd all uppmärksamhet. Här får vi en samlad bild av det historiska skeendet i Sverige från istiden och ända fram till våra dagar. Det är insiktsfullt och pedagogiskt skrivet, ständigt med intressanta sidoblickar. Hägg har gett oss ett storverk, som i framtiden bör kunna räknas som en klassiker.

Som titeln vill ange beskriver boken den räcka av händelser som har lett fram till det som i dag anses vara typiskt svenskt. Det har varit en lång och komplicerad process, omgiven av konflikter och med många motstridiga aktörer. Själv skriver Hägg i bokens avslutning: ”Ur reformationens kulturkatastrof skapades det som skulle bli en svensk nation. Ur den multinationella stormaktens ruiner steg den svenska frihetstiden. Ur det absoluta bottenläget 1809 reste sig den svenska nationalstaten, och inom det Rest-Sverige som då uppstod växte dagens svenskhet, välfärdsstaten och det mesta som vi tar för självklart.”

Ett av de ständiga problemen för svensk historieskrivning är att landets gränser så ofta

har ändrats radikalt: erövringen av Finland alltifrån 1100-talet och av Skånelandskapen på 1600-talet, koloniseringen av Norrland, skapandet av ett östersjövälde genom de kortlivade baltiska och tyska provinserna, förlusten av Finland 1809 och den knappt sekellånga unionen med Norge. Hägg inser hur omöjligt det är att avgöra vad som skall räknas som svenskt eller ej under tidernas lopp. I praktiken betyder Sverige för honom det område som vid ett bestämt tillfälle lytt under den svenske kungen eller i senare tid under den svenska regeringen. Skånelandskapen kommer inte med i bilden förrän på 1600-talet, vilket säkert irriterar sydsvenska läsare. Detta perspektiv som gett Hägg uppslaget att kalla boken Svenskhetens historia, en titel som jag personligen inte är helt tillfreds med. ”Svenskheten” låter på något vis alltför abstrakt för det myller av konkreta fakta som han breder ut framför oss.

Hägg bryter alldeles med trenden att avpersonalisera historien och enbart göra den till ett spel mellan ekonomiska och politiska krafter. Här finner vi återigen historiska personligheter på gott och ont, alla de som har fört historien framåt och satt sitt märke på den. Han har sin glädje i att upptäcka och berätta om intressanta fakta, inte i att lägga något särskilt politiskt eller ideologiskt perspektiv på historien. Det känns befriande och gör läsningen njutbar.

Hägg tvekar annars inte att ibland avge egna omdömen om personer och händelser, inte minst om de svenska kungarna och deras förehavanden. För det mesta får de underbetyg. Undantag är Johan III och särskilt Karl XIV Johan, som han har stor beundran för. Hägg blandar stort och smått, väsentligt med kuriöst och berättar ibland om sin egen släkts historia. Det är ett sätt att skriva som konkretiserar verkligheten och bara ökar läsvärdet. Inte oväntat spelar språket och litteraturen en stor roll i boken som svenskhe-tens sammanhållande band, men det finns också läsvärda avsnitt om konst, arkitektur och vetenskap. Alltsammans blir till en storartad rundmålning av svensk kultur genom århundradena.

En ledtråd genom boken är framväxten av en svensk nationalkänsla. Som Hägg så riktigt skriver fanns ingen sådan i Sverige under medeltiden. Engelbrektsupproret, som i äldre svenska skolböcker framställdes som ett utbrott av svensk nationalism, hade helt and-ra och långt mer begränsade syften. Den första bilden av en avgränsad svensk nation får vi genom Gustav Vasas brytning med den danske kungen och Kalmarunionen. 1541 års svenska bibelöversättning och med tiden en gemensam katekes och psalmbok sammanslöt mängden av dialekter till ett enhetligt svenskt språk.

Häggs bedömning av Gustav Vasa är annars inte nådig: ”en kallhamrad cyniker med makten som enda mål, totalt hänsynslös mot vänner och fiender.” Ingenting tyder på att han haft någon religiös övertygelse. En katolsk läsare gläder sig åt Häggs framställning av reformationen. I rak motsats till tidigare svenska historieböcker ger han här bilden av en kulturell nedgång, något som han till och med kallar en katastrof. Också i det följande har Hägg föga gott att säga om den lutherska enhetskyrkan eller dess avideologiserade efterföljare i nutiden.

Ungefär halva boken handlar om tiden från och med 1800-talets mitt och de stora politiska och tekniska förändringar som har skapat det nutida Sverige. Folkhemmets uppbyggnad alltifrån Branting till makarna Myrdal, Per Albin Hansson, Erlander och Palme, 50-talets ”affärer”, miljonprogrammet och vänstervågen, får en fräsch och långt ifrån okritisk behandling. Särskilt uppfriskande är Häggs fräna uppgörelse med skolreformerna alltifrån 1960-talet. Välfärdssta-tens nedmontering alltifrån 1986 är en historia som vi själva står mitt uppe i och får stå som en slutvinjett. Också filmen och nöjeslivet får sin beskärda del, inte bara Ingmar Bergman utan också Povel Ramel, Lennart Hyland och Tage Danielsson. För den läsare som upplevt 1900-talets andra hälft är detta en stimulerande repetitionskurs.

Mycket av det vi uppfattar som traditionellt svenskt har paradoxalt nog uppkommit under 1900-talet. Som Hägg påpekar är bygderomantiken, midsommarfirandet och luciatågen till största delen nyskapelser, som sekelskiftets författare och konstnärer var först med att propagera för. På samma vis är den svenske jultomten som bekant en hybrid skapad av Jenny Nyström. Märkligt nog har just dessa ting blivit till viktiga nationella identitetsfaktorer, som man måste vara förtrogen med för att räknas som riktig svensk.

En så omfattande och innehållsrik bok väc-ker naturligtvis reflexioner, och jag vill här komma med några kompletterande synpunkter. När det gäller Sveriges framväxt under medeltiden vill jag gärna peka på Peter Sawyers bok När Sverige blev Sverige. Enligt Sawyer kan vi inte tala om Sverige som ett sammanhållet rike förrän i början av 1200-talet, då Finland redan kommit med i bilden. Det bekräftar också Häggs uppfattning att det inte fanns underlag för någon svensk nationalism förrän långt senare.

Hägg ger ett rejält utrymme åt den medeltida kyrkan men har kanske inte helt insett dess fundamentala betydelse för det svenska rikets uppkomst och utveckling. Det var kyrkan som från 1100-talet åstadkom den första infrastrukturen genom stifts- och sockenbildning och byggde upp det första kommunikationsnätet genom sina internationella kontakter. Via den kyrkliga organisationen fördes människor med kontinental bildning till Sverige – de första Alvastramunkarna var alla fransmän – och genom utlandsresor kunde unga svenskar lära sig alltmer om den europeiska civilisationen. Vadstena kloster var under ett århundrade Sveriges kulturcentrum.

Om man jämför Ansgars Birka med senmedeltidens Stockholm är detta som att komma till en annan värld. Till struktur, byggnadsskick och levnadssätt hade Stockholm utformats med de kontinentala städerna som förebild. Ett nytt Sverige hade vuxit fram genom en pågående import av andlig och materiell kultur. Katedraler byggdes av invandrade stenmästare, de underbara medeltida altarskåpen i svenska sockenkyrkor tillverkades i Lübeck eller Nederländerna. Med all rätt framhåller Hägg Albertus Pictor som den svenska medeltidens störste konstnär, men det är först på sistone som hans ursprung har blivit klarlagt. Albertus var en tysk målare som kom till Sverige och liksom många andra tyska borgare etablerade sig i Stockholm. Hans verkstad blev en dundersuccé, som har efterlämnat en stor del av vår bästa medeltidskonst, men svensk var han inte. Så många inhemska konstnärer från medeltiden är inte kända till namnet, men man kan nämna den norrländske Haaken Gulleson och hans rörande och charmerande skulpturer, som är så lätt igenkännbara genom gestalternas tunga ögonlock.

Hägg är helt klar över att det ”svenska” brukar ha sitt ursprung utanför landets gränser, men han kunde ibland ha understrukit det ännu kraftigare. Som andra länder i Europas periferi har vårt land varit mera mottagande än givande, men – i likhet med and-ra länder – har det haft en förmåga att omskapa det övertagna efter sina förutsättningar och villkor. Om detta får man mycken information i Mattias Tydéns Tusen år av invandring. Alla de ledande inom svensk kultur i äldre tid har haft någon form av kontakter utanför landet. Louis de Geer, Christopher Polhem, Sergel och Bellman hade alla ”utländsk bakgrund” som det numera heter. Linné och Swedenborg hämtade en stor del av sin inspiration utomlands och Swedenborg slutade för övrigt sina dagar i London. Göteborg byggdes från början av holländare (något som Hägg utelämnar).

När det gäller den gustavianska tiden har jag en mera positiv bild än Hägg. Naturligtvis kan man diskutera Gustav III:s egna insatser, men det står klart att det kring honom och hans hov blomstrade en europeisk kultur, under tyskt, franskt och italienskt inflytande, av ett slag som inte tidigare setts i Sverige. Den gustavianska konsten och arkitekturen ger fortfarande anledning till nya studier och utställningar. Tyska tonsättare som Kraus och Vogler (som komponerade det välkända ”Hosianna”) framförs nu på nytt. Visst var större delen av tidens diktning alltför högtflygande för vår smak, men Bellman och fru Lenngren har en friskhet som vi inte möter i äldre litteratur och som inte har upphört att inspirera senare generationer. Skimret över Gustavs dagar är inte bara fiktion.

När det gäller 1800-talet går Hägg nästan helt förbi några av de viktigaste kulturströmningarna. Folkrörelserna, både frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, hade en anglosaxisk bakgrund (både brittisk och amerikansk) och bröt därmed århundradets tyska dominans. Den lutherska kyrkans högtidliga och tunga retorik konfronterades med en ledigare och folkligare stil och med sånger som snabbt vann popularitet. Det allt starkare anglosaxiska inflytandet under 1900-talet har inte enbart sin grund i emigrationen utan också i impulser som nådde Sverige redan i början av 1800-talet. Hägg nämner den framstående predikanten Carl Olof Rosenius men inte hans inspiratör, den engelske metodistpredikanten George Scott, som inbjudits till Stockholm av den brittiske indu-st-rimannen Samuel Owen. För lång tid framåt satte frikyrkligheten och nykterhetsrörelsen en tydlig prägel på det svenska samhället, och många inom den tog aktiv del i politiken. Kristdemokratiska partiet skulle inte existera utan denna bakgrund.

När det gäller svenskt 1900-tal visar Hägg på spänningen mellan den omtalade bygderomantiken med dess naturdyrkan å ena sidan och å andra sidan urbaniseringen och den moderna stadsbildens framväxt. Men denna spänning fick en konkret följd som är mycket svensk och vore värd mera utrymme: de svenska stadsbornas dragning till landsbygden, känslan av att det enkla livet på landet är så mycket friskare och bättre än stadslivet. Detta går i sista hand tillbaka på Rousseau, och redan den gustavianske diktaren Leopold manar: ”Min son, hav bygden kär, var känslig för naturen. Man hårdnar under konstens band.” Många stadsbor har i den lantliga miljön sett ett förlorat paradis att återvinna, åtminstone under sommarlovet.

De svenska städernas bostadskvarter var förvisso osunda ännu i början av förra århundradet, och längtan efter luft och ljus (som i Strindbergs ”Esplanadsystemet”) var helt begriplig. Barnen borde inte vistas i städerna på sommaren, menade många. Inte minst gjorde arbetarrörelsen ansträngningar för att de för några veckor skulle komma till en barnkoloni, ett ”kollo” av det slag som Cornelis Vreeswijk har odödliggjort om inte precis idealiserat. Kolonistugorna med sina täppor i städernas utkanter och 30-talets sportstugor fick ännu mera lantliga efterföljare när alltfler gamla torp blev lediga och kunde tas över av semestrande stadsbor. Här blomstrar verkligen den svenska naturromantiken och idealiseringen av lantlivet, stimulerad av barnböcker alltifrån Sörgården till Astrid Lindgrens böcker om Bullerbyn. Tanken att man mår väl av att för en tid byta stadens komfort mot vattenpump på gården, vedspis och utedass är helt främmande för större delen av Europas befolkning och får sägas vara något typiskt svenskt.

Häggs bok gör det klart för varje uppmärksam läsare att Sverige och svenskheten inte är några entydiga och konstanta begrepp. Vad som var fosterländskt i min barndom är i dag totalt passerat. Ingen sjunger mera de lovsånger till Sverige och dess hjältekungar som var standard i svenska skolor för ett halvt århundrade sedan. Sedan dess har en ny Sverigebild byggts upp, inte heller den särskilt realistisk: bilden av det enastående föregångslandet med ett politiskt och moraliskt budskap till världens länder. Det är en tro som ännu behåller sitt grepp: höger- och vänstergrupper förenas i en övertro på Sverige som en entydig storhet och i en ingrodd misstänksamhet mot Europa och världssamfundet. Nationalismen består, även om innehållet växlar.

I verkligheten befinner sig Sverige liksom förr i en oupphörlig förändring, denna gång genom invandringen och den kulturella mångfalden, den allt större internationella rörligheten och världsomspännande nätverk som tv och internet. Samtidigt har folkhems-idyllen sargats genom morden på Olof Palme och Anna Lindh och genom en tilltagande brottslighet, ibland med utländska förtecken, och på många håll går förändringen i rasande fart, på gott och ont. I slutet av detta århundrade kommer Sverige helt säkert att ha blivit något annat än det vi ser i dag, och dagens frågor kommer att ha bytts mot andra. Liksom andra länder är Sverige en pågående process som inte känner något slut. Det är en insikt som står allt klarare för oss om vi ser oss tillbaka i vår egen historia, gärna med Göran Hägg som guide.