Två hem eller inget

Soulsångaren Marvin Gaye kom på 1960-talet ut med hitlåten ”Wherever I lay my hat (that’s my home)”. För en kringflackande artist kan hemmet säkert vara varhelst hatten hängs upp, men annars är det nog få förunnat att känna på det viset. Att flytta från ett ställe till ett annat, från sitt eget hemland till ett nytt, kan vara en hård prövning. Särskilt om det sker ofrivilligt. Integration är en uppgift som kräver sin man. För den som lever utomlands på mer eller mindre permanent basis uppstår frågan om hemmet ligger här, där borta – eller på ingendera platsen. Var känner man sig hemma egentligen? Denna fråga löper genom Gabriela Melinescus senaste roman Hemma utomlands. Hon kom till Sverige från Rumänien på 1970-talet och ger läsaren en inblick i tillvaron som ”dubbelhemortad”, som hon kallar det. Det ordet finns ännu så länge inte upptaget i Svenska Akademiens ordlista, men det är inte omöjligt att det införs så småningom. Att vara ”dubbelhemortad” innebär att ha två hem – alternativt inget alls.

Melinescu har blivit omnämnd som en litteraturens Chagall och Hemma utomlands påminner definitivt om Chagalls målningar. Romanen har karaktären av en dagbok med surrealistiska fragment. Författarinnan leder in läsaren i en labyrint där drömmar, minnen, naturporträtt, filosofiska djupdykningar och händelser ur vardagen avlöser varand-ra. Hon har ett synnerligen rörligt intellekt med en livlig fantasi. Stilen påminner om när små stenar kastas ut i vattnet med ringar av sidospår och associationer. Melinescu tar olika flyttfåglar till hjälp för att illustrera den kluvna tillvaron som ”dubbelhemortad”. Tranan representerar balans och dubbelhet på samma gång, göken symboliserar ensamheten och tiden. Koltrasten, som stannar i Sverige över vintern, beskrivs också. Den står för det annorlunda i Melinescus värld.

Mitt i vardagslivet i Sverige, kommer minnen från kommunismens Rumänien upp, minnen som leder till reflexioner över kärlek, bön, tid och evighet. Ur religiös synvinkel är det värt att notera hur bönen blir en utväg i en annars ateistisk kultur. Gabrielas mor lärde henne att be: ”Det enda sättet att behärska tiden är att be, sa hon. Vi kan inte tävla med tiden utan att bli krossade. Vi måste bli vänner med tiden för att känna mening med livet. Det är nödvändigt att lära sig be på samma sätt som man andas, med Herrens namn” (s. 129).

Boken kretsar kring Karl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm, som författarinnan ger ett fräscht och annorlunda perspektiv på. Högerextrema grupper har numera lagt beslag på gamla svenska kungars dödsdagar. Den 6 november i fjol blev det bråk i Norrtälje när nationaldemokraterna ville hylla Gustav II Adolf. Den 30 november var det dags för nationaldemokratisk ungdom att tåga genom Stockholms gator med Karl XII:s staty i Kungsträdgården som slutmål. Enligt deras ideologi representerar dessa kungar det ursvenska och rena. Sverige vore ett så mycket bättre land om politikerna bara förde en vettig migrationspolitik i vad som anses vara nämnda kungars anda. Man gör möjligen klokast i att ignorera dessa extrema rasistiska yttringar. Historiker och gemene man har trots allt en mer sansad syn på Sveriges historia. Karl XII-statyn är för de flesta symbolen för stormaktstiden, med ambitioner som en gång för alla hör till det förgångna. För somliga är den dessutom förmodligen nästintill ovidkommande, eftersom det inte var särskilt väl beställt med historieundervisningen i skolan under senare delen av det gångna århundradet. Mot denna bakgrund är det fascinerande att ta del av Melinescus alternativa tolkning. Hon går ofta och gärna till statyn och känner till och med igen sig i kungen – fast av helt andra skäl än rasisterna förstås.

Exakt hur hon ser på Karl XII och på tillvaron i Sverige är dock inte glasklart. Melinescu förknippar Karl XII med det irrationella i flera olika betydelser, vilket lämnar fältet öppet för olika tolkningar. Å ena sidan framställs det irrationella som ett karaktärsdrag i främmande kulturer: ”Det sägs att kungen med fingret i luften evigt varnar för ryssarna. Men det är mer än så. Han samlar mod åt andra för erövringen av det irrationella” (s. 13–14). Här anar läsaren en viss kritik mot den svepande generaliseringen att människor från andra länder skulle vara oförnuftiga och konstiga till naturen. Är främmande kulturer verkligen så förnuftsvidriga och ologiska? Å andra sidan beskriver Melinescu Karl XII själv som irrationell, utan att explicit precisera om detta är en positiv eller negativ egenskap. När hon jämför Karl XII med Emanuel Swedenborg verkar det irrationella vara något fördelaktigt: ”De står för det irrationella, för det som står i intim förbindelse med en poetisk skaparkraft” (s. 170). Samtidigt anar jag att hon syftar på Karl XII:s stundom okloka och oförklarliga krigföring genom Polen och Ryssland.

Romanen kan rekommenderas, den stimulerar verkligen fantasin. Den är dessutom tankeväckande, eftersom den provocerar läsaren att bestämma sig för vem som är mest irrationell – Karl XII eller de som har honom som sin idol?