Hammarskjöld som haikupoet

”Nattglim, törnros.

Igelkotten gick vakt

kring det sovande slottet.”

Denna scen från det nattliga Uppsala är ett vackert exempel på diktformen haiku, en naturbild som har djupare dimensioner, här genom den association som är naturlig för en svenskspråkig läsare till Törnrosas förtrollade slott. Författaren är långt mera känd för annat än sin poesi. Dikten ingår i en lång serie med självbiografiskt innehåll, som nu är föremål för en kunnig och tilltalande analys av Kaj Falkman, En orörd sträng. Undertiteln anger vad boken handlar om, Dag Hammarskjölds liv i haiku och fotografier.

När Vägmärken kom ut två år efter Hammarskjölds våldsamma död åstadkom den åtskillig förvirring bland läsarna. En andlig dagbok, en självständig och genomlevd bearbetning av de största frågorna i tillvaron, med stöd från kristna mystiker, var inte vad läsarna hade väntat sig från FN:s märkligt handlingskraftige generalsekreterare. De många insprängda dikterna kom orättvist i skymundan.

Hammarskjöld betecknade en grupp bland dem som ”sjutton stavelser”. Ingen fackterm förekommer, men sjutton stavelser är haiku, en japansk diktform för vilken intresset har växt betydligt på senare år. När han skrev serien år 1959 var haiku föga känt i Sverige. I den engelskspråkiga världen förekom redan ett visst intresse, genom Hendersons fortfarande beundransvärda An Introduction to Haiku (som låg på Hammar-skjölds nattduksbord vid hans död) och Blyths rikt och personligt kommenterade översättning i fyra volymer av haiku. Senare, under 1960-talet, skulle intresset blossa upp och idag med internet bli en världsomspännande diktform.

Den koncentrerade formen lockade hos Hammarskjöld fram lusten att återge minnen från hela livet, inte minst uppväxten i Uppsala. Många är konkreta bilder från svenska landskap, medan andra är abstrakta reflektioner. Vissa blandar konkret och abstrakt på ett sätt som egentligen inte hör hemma i den japanska traditionen men där-emot återfinns hos många svenska varianter av haiku.

Vanligen har haiku som sin uppgift att förtäta en stämning, hålla fast ett minne. I Japan ingår den emellanåt i längre prosastycken, sådana som reseskildringar, dagböcker eller andra personliga texter. Någon motsvarighet till denna koncentrerade sammanfattning av ett helt liv finns överhuvudtaget inte.

En lång serie, i detta fall etthundratio, treradingar med skiftande motiv medför lätt en övermättnad hos läsaren. Vissa anspelningar är svårbegripliga, vissa reflektioner mångtydiga. Redan mängden gör ofta läsningen förströdd. Därför är kommentarer, som bryter upp versflödet, av stort värde.

Den rädsla som många uttrycker inför diktanalyser bottnar väl i mötet med misslyckade försök. Hur skulle annars en läsning kunna bli lidande av en bättre förståelse, en ökad känslighet för associationer eller för författarens andliga våglängd? Kanske är motviljan en mental lättja. I varje fall är det högst stimulerande att följa Falkmans diskussioner och därigenom se dikterna i deras ursprungliga sammanhang. Det hindrar ju inte läsarens personliga associationer men kan ge mening åt det som utan förklaring bara förbryllar, kanske irriterar.

Kaj Falkman har som diplomat i Tokyo studerat japansk haiku och har sedermera grundat det svenska haikusällskapet. Dess-utom är han väl förtrogen med Hammar-skjölds gärning. Han har inför jubileet gett ut ett kommenterat urval av generalsekreterarens tal, Att föra världens talan, samt redigerat en volym med essäer kring Vägmärken, under titeln Ringar efter orden. Detta dubbla intresse borgar för en kunnig behandling. Dessutom kan han konsten att presentera sitt ämne med lättsamt behag.

Han har valt ut femtio haiku, många rent självbiografiska, som han kommenterar. På så vis får också läsaren en lättillgänglig framställning av Hammarskjölds personlighet. Sviten är uppdelad i fyra avsnitt, med titlarna ”Från Upsala”, ”Somrar”, ”Fjärran” och ”Hudson Valley”.

Den svenska ämbetsmannamoralen, omutlig och hårt disciplinerad, präglade uppväxten. Här möter avståndet till fadern och framför allt skolpojkens brist på vänner och kamratskap. Denna känslomässiga isolering fortsatte livet igenom, med få undantag. Modern stod för ett ljusare inslag. Naturkänslan visar sig i rikt nyanserade scener från svenska landskap, med en rikedom på namn för växter och insekter (något som gör dem svåra att översätta utan tyngande kommentarer). Skildringarna från fjärran land, främst kring Himalaya, är så komprimerade att läsaren är tacksam för den reseskildring av Hammarskjöld i National Geographic Magazine som Falkman funnit och belyser dessa texter med. Från Hudson Valley, där Hammarskjöld hade ett weekendställe, är dikterna ofta abstrakta reflektioner. Den högspända idealismen uttrycker sig till exempel i den haiku som har gett boken dess namn:

”När gudar spelar

söker de en sträng

som ej rörts av människor.”

Han var en sluten människa, som inte släppte någon nära inpå sig. Det är betecknande att varken släkt eller vänner hade en aning om hans egen diktning. Slutligen mötte han dock en kvinna, en konstnär, skulptrisen Barbara Hepworth, i vars verk han återfann mycket av sin egen idealism. Hon å sin sida såg i hans politiska insats, hans etik, motsvarigheten till sin egen estetik. En intensiv brevväxling uttrycker en sällsynt värme. En av hennes skulpturer blev också, efter hans död, det synliga minnesmärket över honom.

I framställningen avfärdas också ryktena om homosexualitet, en läggning som vid denna tid ju ansågs som skamlig. Hammar-skjöld förklarade att han aldrig skulle ha kunnat tänka sig att ta emot uppdraget som generalsekreterare, om det hade legat minsta sanning i sådana misstankar.

Den djupa beläsenhet som utmärkte honom visar sig här främst i en anspelning på Heidenstam med ”vallfartsårens österland”. Mer komplicerad blir framställningen i en utläggning av begreppet ”öde rymder”, som kopplas till Saint-John Perse, diplomat och poet, vars ord om ”landsflyktens flöjter” och ”exilens furstar” ger diskussionen en oväntad vändning.

Hammarskjöld älskade naturen, särskilt bergen, med en lidelse som man gärna ser som typiskt svensk, beundrade Linné och skrev kunniga naturskildringar. Han var också en hängiven fotograf. Av detta rika material presenteras här trettioåtta bilder, inte som rena illustrationer till dikterna men som stämningsskapande motsvarigheter. Den karga naturen, hav och fjäll, lockade honom särskilt, men här finns också bilder från Sydostasien, buddhor, människor och tempel. Några titlar förekommer dock inte.

Boken är högst tilltalande presenterad, med generöst lättläst typografi och elegant insatta bilder. Den är både en biografisk framställning som får människan Hammar-skjöld att komma oss närmare och en litterär analys som visar betydelsen av en omsorgsfull läsning, understödd av sakkunskap om ämnet.