Handikapp och välfärd

När efterkrigstidens största krispaket höll på att knytas ihop framhöll statsminister Carl Bildt, att man trots begränsningen av välfärden måste visa ”ömsinthet” mot de mest utsatta grupperna i samhället. Han nämnde uttryckligen personer med svåra handikapp. Det var den 17 september. Det märkliga var att han någon vecka tidigare hade sagt, att det skall sparas i alla samhällssektorer och att nedskärningar av de offentliga utgifterna också skulle komma att drabba de handikappade.

Den 20 september framträdde ledarna för de fyra regeringspartierna tillsammans med ledarna för den socialdemokratiska oppositionen för att presentera sparpaketets innehåll. Det visade sig att de handikappade inte bara förskonats från försämringar genom en minskning av samhällets insatser. De har i motsats till så gott som samtliga andra grupper i samhället till och med fatt en förbättring. En ny lag om stöd och service som skall ersätta den nu gällande omsorgslagen avses skapa det trygghetsnät som skall säkerställa en människovärdig tillvaro för dem. Reformen kommer att kosta samhället 1,5 miljarder kronor om året.

Historiens nyckfullhet

Historien gör sina tvära kast. Vilka faktorer kan ha bidragit till vändningen i positiv riktning? Det kan till en början ha varit statsministerns insikt att handikappvården är ett adelsmärke för svensk socialpolitik som skall värnas eller åtminstone inte ruckas på. Sannolikt har socialdemokraterna backat upp en utbyggnad av de handikappades rättigheter och välfärd. Och det är säkert att socialminister (och biträdande statsminister) Bengt Westerberg påminde sina kollegor om att de svagaste medborgarnas människovärde måste ta sig uttryck i en omvälvande reform som tryggar deras rätt till en värdig existens.

De partiledare, statsråd och experter som trots det kärva ekonomiska läget drev på utvecklingen av handikappvården kunde basera sina ställningstaganden på två färska utredningar. Dels lade handikapputredningen fram sitt slutbetänkande ”Ett samhälle för alla” (SOU 1992:52) i slutet av juni, dels publicerade psykiatriutredningen i september sitt slutbetänkande ”Välfärd och valfrihet – service, stöd och vård för psykiskt störda” (SOU 1992:73).

Båda utredningarna har haft en parlamentarisk sammansättning med en bred förankring i alla riksdagspartier och landets ledande folkrörelser. Och de har varit eniga i sina centrala ställningstaganden och reformförslag. Det tyder på att Sverige på en mycket känslig punkt, nämligen i synen på människor med funktionshinder som minskar deras självbestämmande och gör dem beroende, fortfarande framstår som en solidarisk värdegemenskap. Särintressena har sina gränser. Krympningen av välfärden ville man inte låta gå ut över de svagaste. Att det ligger kraft bakom orden, och att det den här gången inte stannar vid högtidliga deklarationer, visar den beslutade reformen mitt i en ekonomisk åtstramningsperiod som söker sin like i 30-talets kris. Här presenteras några synpunkter och förslag ur de båda utredningarna.

Reformens innebörd

Handikapprörelsen är en mycket livaktig och välorganiserad del av de svenska folkrörelserna. Den har en hundraårig historia bakom sig. Handikapporganisationerna har i dag sammanlagt ca 450 000 medlemmar i 38 olika förbund och föreningar som under budgetåret 1991-1992 har fått statsbidrag. Knappt 30 av dessa organisationer är företrädda i Handikappförbundens centralkommitte (HCK). Reformen berör givetvis inte alla människor med handikapp, den omfattar endast personer med omfattande funktionshinder. Många är nämligen så svårt handikappade, att de dagligen behöver många timmars assistans för att sköta sina hushållsbestyr, att komma upp ur sängen, ta sig till arbetet och ta sig hem därifrån. Den omvälvande reformen innebär att kommunerna får det ekonomiska ansvaret för 20 timmars stöd och service per vecka för varje person med svåra funktionshinder. Detta sker inom ramen för den befintliga hemtjänsten. Många handikappade är emellertid i behov av utökad assistans som ofta avsevärt överstiger basservicens antal timmar. Den assistansen skall finansieras av socialförsäkringen.

Visserligen har Sverige sedan länge i många avseenden varit ett föregångsland i fråga om handikappvård. Men tillgänglighet till en personlig assistent som skall fungera som den handikappades förlängda arm och som förstärker hennes autonomi i syfte att säkerställa hennes integritet har varit begränsad. Hittills har många handikappade fått leva i stor otrygghet. De har t.ex. ibland inte vetat om och när hemtjänsten kom. Det är sådan ovisshet som skapar otrygghet som reformen skall förändra. Eftersom regeringen och den socialdemokratiska oppositionen har behandlat och lagt fram ett enhälligt förslag torde inte längre något stå i vägen för ett riksdagsbeslut. Förslaget förtjänar att bli lag, och därmed förpliktande.

På halva vägen

Den etiska grundsyn som bär upp reformen består i att rörelsehindrade och utvecklingsstörda, blinda och döva, språkstörda och neurosedynskadade, trafik- och polioskadade, och många andra, skall kunna komma och delta i samhällets olika verksamheter. Det är en viktig del av handikappreformen som med hjälp av den nya omsorgslagen kommer att genomföras. Handikapputredningen har prioriterat ytterligare några områden där det finns stora risker för diskriminering och hinder för funktionshindrade. Till dessa områden hör kultur, medier och läromedel, möjlighet att ta sig till byggnader och miljöer, och att resa och ha telekommunikationer.

En av handikapprörelsens hjärtefrågor, nämligen den om lagstadgat arbete på lika villkor för de handikappade, måste skjutas på framtiden. Reformförslaget innebär att handikappade inte längre skall få missgynnas vid rekryteringen och i karriären i arbetslivet. I så fall skall domstol upphäva arbetsgivarens beslut och döma ut skadestånd.

Reformarbetet måste alltså fortsätta. De handikappades behov passar ofta inte in i mallen för moderna, rationella och effektiva servicesystem. De finner sig inte tillrätta i en värld som styrs av marknadskrafter. Det de behöver som motvikt är stödet av en personlig assistent. Detta stöd är en rättighet och måste därför förankras i lagen. Men lagskärpningar är inte alltid en garanti för att de handikappade skall få möta verkligheten på sina villkor. Någon måste övervaka tillämpningen av lagen. Handikapputredningens förslag om en handikappombudsman bör därför snarast bli verklighet.

Det glömda folket

Bland de svaga grupperna i samhället är de psykiskt långtidssjuka kanske den socialt mest utsatta, och den politiskt minst intressanta. De har en gång i tiden, för inte så länge sedan, varit det mest gömda och därför också glömda folket. Med hjälp av psykofarmaka höll man kvar dessa personer i den slutna vården på låsta mentalsjukhus. Nu har de hamnat i andra diket, i enlighet med tidens många andra tvära kast, och blivit ”avinstitutionaliserade”. De förväntas bo i egen lägenhet, laga sin egen mat och betala sin egen hyra. Man tillskriver dem en kapacitet som de inte har.

Resultatet har ofta blivit utanförskap och ensamhet. De utskrivna längtar tillbaka, kanske inte till det traditionella mentalsjukhuset men till den gemenskap som trots allt gav ett mått av trygghet. Den nämnda psykiatriutredningen säger med eftertryck, att medicinen bara kan göra den avsedda verkan, om den ges inom ramen för det sociala rum som alla, de psykiskt långtidssjuka a fortiori, behöver för att kunna utvecklas. Det är detta sociala rum som så ofta saknas när nöden är störst, både för de psykiskt sjuka, för handikappade med andra funktionsbrister, och för en stor del av oss vanliga medborgare som tror att vi kan klara oss på egen hand.