Historien som syndabock

Moderna västerlänningar har ett komplicerat förhållande till historien. Vi tycker om att uppmärksamma historiska händelser – se bara på det pågående Columbus-jubileet. Samtidigt tycks en viss misstro prägla vårt sätt att nalkas det förflutna. Det är som om vi förväntade oss att liken skulle välla ur garderoben.
Men vi känner också en berättigad stolthet över vår kultur. Här i vårt Europa har – med accelererande hastighet från tiden för Columbus resa västerut – ett nytt vetenskapligt förhållningssätt vuxit fram, en ny politisk kultur skapats, en ny människosyn formulerats. Genom en lång och mödosam process har tankar om människors lika värde vunnit insteg i medvetande och lagstiftning. På många plan har den europeiska tanken erövrat världen. I långa stycken handlar det om att kristendomens grundläggande tankar influerat vår kontinent och på djupet omformat den. Det är alltså inte så konstigt om vi ställer höga krav på vår egen kultur. Å ena sidan lyfter vi fram egna synder och misstag som skedde för hundratals år sedan, medan vi å den andra kan överse med dagsfärska massmord om de utförts i länder som ligger tillräckligt långt borta: Kina, Kambodja eller Indonesien.
För hundra år sedan fick den som lyssnade veta att Columbus förkroppsligade det bästa i vår civilisation, i dag presenteras han snarare som en representant för kolonialism och förtryck. Vårt behov av rena hjältar och råa skurkar tycks genuint. Men om vår historiesyn blir präglad av stereotyper så förvandlas historien till propaganda.
En positiv självkritik
Historien är inte en syndabock på vilken vi skall lägga dagsaktuella tillkortakommanden. För visst verkar det som om – genom någon underlig psykologisk process – såväl personliga som kollektiva felsteg i nuet gärna överförs till det förflutna? Det är lättare att peka på någon historisk gestalt som ett avskräckande exempel än att göra något åt sitt eget beteende. Hur ofta klagar man inte här i landet över Luther och den glädjedödande pliktmoral som han sägs ha introducerat. Men inte är det väl Luthers fel att jag sitter tyst och trumpen i bussen?
Även om vi ibland kritiserar vårt förflutna för sådant som vi snarast själva är skyldiga till, så finns det ändå något i grunden positivt med vår självkritiska attityd. Utan ett ifrågasättande sinne, utan uppbrottsberedskap och ständiga omprövningar skulle vår kultur vara statisk och steril. Det som på ett säreget sätt utmärker den västerländska civilisationen är en tendens att granska det som tidigare generationer byggt upp. Vi använder våra kulturella byggstenar på ständigt nya sätt. Stenarna är kanske inte så många, men formationsmöjligheterna är otaliga. I grunden är väl detta byggande ett uttryck för den grekisktkristna civilisationens ständiga sökande efter sanningen. Kanske vår besvikelse, som ibland uttrycker sig som ett kulturellt självhat, beror just på de anspråk som vår västerländska civilisation haft. Vi har menat oss ha ett ”uppdrag i historien”, men vi har utfört det uppdraget på ett sådant sätt att ett universellt tvivel har fötts, ett tvivel som drabbat vår kulturs själva rötter.
Det vore orättvist att förneka att vår kultur hävdat viktiga etiska principer: främst tanken att varje enskild människa har ett värde i sig, är unik och omöjlig att kopiera. Det finns anledning att känna stolthet över att viktiga tankefrön från evangeliet kunnat spira i den europeiska myllan. Men vi vet – i dag kanske bättre än tidigare – att människan är ett komplext väsen. Det räcker med att säga Auschwitz eller Tjernobyl och vår kulturs janusansikte blir uppenbart.
Till Amerika kom biskopar, präster och ordensmän på samma skepp som guldlystna nybyggare och järnklädda soldater. Erövrarnas gåvor nyttjades inte minst till att bygga dyrbara katedraler och kloster. Visst fanns det modiga försvarare av indianernas rättigheter som till exempel dominikanbiskopen Bartolome de Las Casas (se Signum 1992:5, s. 150), men där fanns också en hel del prelater som försvarade våld i evangelisationens tjänst och som bejakade tanken att indianerna kunde hållas som slavar.

Privatmoral och samhällsmoral
Genom att kyrkan i så hög grad fokuserat uppmärksamheten vid privatmoraliska frågor, samtidigt som hon ofta tyckts vara blind för kollektiva synder och orättvisor, har hon bidragit till att så ett tvivel på sanningen i sina anspråk. I än högre grad har kyrkans splittring – där på samma ort konkurrerande församlingar slagits om de troende – bidragit till att öppna den tvivlets ask som därefter inte kunnat stängas.
Den 12 oktober är det på dagen femhundra år sedan Columbus nådde den nya världen. Samma dag öppnas den fjärde latinamerikanska biskopskonferensen (CELAM) i Santo Domingo, Dominikanska republiken. Mötets betydelse understryks av att påven, trots sviterna efter sin sjukdom, ämnar närvara. De föregående latinamerikanska biskopskonferenserna ägde rum i Rio de Janeiro (1955) och Medellin, Colombia (1968) med uppföljning i Puebla, Mexico (1979). Det hittills mest betydelsefulla av dessa möten har varit det som ägde rum i Medellin, där den postkonciliära kyrkans pastorala profil formades på ett hoppingivande sätt. Den konkreta kyrkan i Latinamerika sades bestå av främst fattiga människor och kyrkans uppgift kunde inte vara att ”rädda deras själar” och strunta i deras kroppar. Den sociala dimensionen med dess många inbyggda orättvisor fick inte negligeras.
Kyrkans smärta och stolthet
Kyrkan i Latinamerika har på olika sätt sökt förbereda sig inför biskopskonferensen i Santo Domingo. I det arbetsdokument som mejslats fram inför CELAM-mötet av många instanser – och med sedvanliga strykningar och tillägg av kurians experter – talar kyrkan ett tydligt språk. I inledande paragrafer slås fast att kyrkan måste stå på de fattigas sida, konkret och strukturellt: Den antropologiska utgångspunkten måste vara vår kontinents faktiska människor: människor som är förminskade i sin mänsklighet på grund av elände, förtryck och orättvisa, som är illitterata, hemlösa, arbetslösa, utan hälsa eller hopp. Texten tar även upp smärtsamma aspekter av det koloniala arvet: Det krävs mod att inse att, i det koloniala förflutna, evangelisation innebar kulturellt stöd för en erövringsprocess, med uppenbara konsekvenser för de folks liv, samexistens och kultur som bodde där. Samtidigt är kyrkan givetvis stolt över att evangeliets budskap nått också denna kontinent och burit frukt.
Grupper utan socialt ansvar
En kritisk och konstruktiv granskning av det som varit och vilja till omprövning är, som vi sagt, utmärkande för den västerländska civilisation som också de latinamerikanska folken mer eller mindre kommit att bli en del av. Men om evangelisation för femhundra år sedan ”innebar kulturellt stöd för erövringsprocess” så kan man fråga om inte samma såå sker också i dag. En fundamentalistisk frikyrklighet med rötter i USA har sedan några decennier invaderat Latinamerika (jfr Signum 1992:5, s. 162). Framgångarna har varit stora, något som inte minst tidningen Dagen ofta framhåller med tillfredsställelse. Denna glada framgångskristendom, som står lika långt från katolsk tro som katakomberna står från Disneyland, har dock en mindre glättig sida. Bristen på genomtänkt sociallära, den extremt individualistiska attityden, i kombination med fundamentalism och allmän neoliberalism, gör dessa samfund till bundsförvanter med diktatoriska regimer. (Det vore oärligt att inte erkänna att det också finns katolska rörelser och personer – såväl i Latinamerika som på annat håll – som på motsvarande sätt låtit sig utnyttjas av orättfärdiga makthavare och som ännu inte integrerat kyrkans sociallära i sitt tänkande.)
Guatemala är det mest skrämmande exemplet. Där skedde under främst 1980-talet massavrättningar på katolska kateketer och troende under den protestantiske generalen Rios Montts regering. Oberoende bedömare räknar med att cirka hundrafyrtiotusen människor dödats eller försvunnit i detta land. Också i andra länder har nordamerikanska religiösa och parareligiösa grupper låtit sig utnyttjas av dubiösa regimer. Risken är uppenbar att alla dessa små och inbördes splittrade religiösa grupper på längre sikt kommer att öppna kontinenten för sekularisering och individualism, på kortare sikt för den vulgär-liberala kapitalismens rovdrift liksom för ett kulturellt krossande av vitala beståndsdelar av den latinska kulturen. Det är ur ekumenisk synpunkt viktigt att de väckelsekristna missionärerna intar en mer självkritisk attityd. Måhända kommer de då att inse att också deras evangelisation ”innebär ett kulturellt stöd för en erövringsprocess”. För den katolska kyrkan har det tagit lång tid att officiellt vidgå sin skuld – även om åtskilliga lokala biskopar, präster och ordensmedlemmar sedan första början tagit ställning för de infödda och deras rättigheter. Det vore väl om de nya sekterna lärde av misstag i historien och med kritiska ögon frågade sig vad deras evangelisation på sikt kan komma att leda till.
Naturligtvis kan inte en enstaka biskopskonferens som CELAM revitalisera en hel kontinent, men om kyrkan vågar se kritiskt såväl på sin roll i historien som sin uppgift i nuet så har ett viktigt steg tagits.
Självhat är något destruktivt eftersom det leder till låsningar. Rannsakan är något konstruktivt eftersom den lockar fram lösningar. Ytterst är det ju så att endast den som försonats med sitt förflutna-som lösts från sin skuld – kan ha ett levande förhållande till nutid och framtid.