Katolsk sociallära och politik

Den katolska socialläran har sedan någon tid rönt en viss uppmärksamhet, framför allt i samband med Sveriges ansökan om inträde i EG. Det kan finnas anledning att se närmare på ett socialt tänkande som länge har haft betydelse inom den europeiska debatten. I fjol offentliggjorde påven Johannes Paulus II sin tredje socialencyklika, Centesimus annus (CA), som har väckt intresse genom sin nyorientering i synen på marknadsekonomin. Den yttre anledningen till CA var firandet av 100-års minnet av den första socialencyklikan som påven Leo XIII offentliggjorde den 15 maj 1891, Rerum novarum, som handlar om den nya, genom industrialiseringen uppkomna, sociala situationen och som därför har undertiteln Om arbetarfrågan.

Men den katolska sociallärans rötter går längre tillbaka i historien. A. E Utz, prof. i socialetik i Fribourg i Schweiz, har i fyra band samlat påvliga dokument från 1500-talet fram till vår egen tid om Den katolska socialläran och dess historiska utveckling.’ Men redan tidigare hade t.ex. Thomas av Aquino (1225-1274) utvecklat en omfattande socialetik och en politisk filosofi.

Här behandlas i en första del några mera grundläggande tankar kring den katolska socialläran som avser att besvara frågan om vilken betydelse den har i ett samtal mellan den katolska kyrkan och samhället/staten.

Kyrkans omsorg

När Leo XIII publicerade Rerum novarum var detta något nytt formellt sett, dvs. ett dokument om sociala frågor med påvlig auktoritet och i en viss stringent form. Efterhand har det kommit flera officiella uttalanden i liknande form. Trots den mera officiella formen ger påvarna här inte någon systematisk framställning av socialläran, utan de tar – under skiftande historiska, politiska och ekonomiska förhållanden – ställning i aktuella frågor. I dessa rundskrivelser söker den katolska kyrkan ”tyda tidens tecken”.2 Och detta har i sin tur en viktig konsekvens: G. Wallraff, prof. i socialetik vid jesuiternas högskola i Frankfurt am Main, har betecknat den katolska socialläran som ett ”system av öppna satser”. Det betyder: den katolska sociallärans syn pa manniska, samhälle, politik, ekonomi skall tillämpas i skilda situationer och tider och under olika politiska förhållanden. Med andra ord hämtade ur CA: den katolska kyrkan tar inte ställning till konkreta ekonomiska modeller, den ”har ingen egen modell att föreslå, utan kyrkan erbjuder sin sociallära som en oumbärlig orientering” (n. 43). För att ta ett exempel: den katolska socialläran har framför allt utvecklats i en diskussion med och som en reaktion på den europeiska utvecklingen. Man diskuterar t.ex. om den sociala marknadsekonomin i Tyskland förverkligar CA:s intentioner. Mycket snabbt har man emellertid betonat att det finns olika marknadsekonomiska modeller som förmår motsvara viktiga delar av den sociala marknadsläran så som den framställs i CA. Den katolska kyrkan menar sig inte ha rätten och kompetensen att bedöma olika marknadsmodeller, utan den katolska socialläran är ett uttryck för kyrkans omsorg om människan och hennes värdighet, om ett samhälle präglat av det allmänna bästa och rättvisa. Hon vill medverka till att bygga ett samhälle med ett mänskligt ansikte.

Människans sociala dimension

Att den katolska kyrkan avstår från att föreslå egna ekonomiska modeller innebär att kyrkan anser att de olika världsliga områdena (politik, ekonomi, samhällets uppbyggnad) inte är föremål för kyrkans kompetens, utan de har sina egna lagar, de kräver saklig kompetens som inte föreligger i kyrkans sociallära. Vad som är rätt finanspolitik måste bedömas av erfarna och kompetenta politiker och ekonomer. Det kyrkliga bidraget ligger på ett annat plan. När man vidtar åtgärder, skall de främja människans värdighet, det allmänna bästa och rättvisa i samhället, även om detta kan innebära en smärtsam process på kortare sikt. Med vilken kompetens uttalar sig då kyrkan i sociala frågor?

För att kunna besvara det måste man förstå den katolska kyrkans syn på sig själv. Vad gäller människans yttersta mål delar kyrkan inte upp verkligheten i en transcendent/övernaturlig och i en världslig/naturlig sektor. Socialläran är en integrerande del i kyrkans människosyn. Också människans sociala dimension är av betydelse för hennes eviga frälsning. Så har den katolska socialläran alltid uppfattats som ett förverkligande och en förlängning av evangeliets budskap till den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten. Med andra ord, den katolska sociallärans krav t.ex. på en rättvis fördelning av jordens tillgångar är en direkt konsekvens av evangeliet: det finns en Gud och Herre, som är en far till alla människor, som är bröder och systrar.

Men kyrkan konfronterar inte evangeliets krav direkt med den sociala och ekonomiska verkligheten. Eftersom den är komplicerad och kyrkan vill tala med alla människor som är beredda att lyssna, konkretiserar hon evangeliets krav i en socialfilosofi och en socialetik. Hon talar om människan som person, om människans värdighet, det allmänna bästa, solidaritet, subsidiaritet, om arbetarens värdighet och arbetets värde m.m. Den kristna tron måste söka ett språk som i princip kan förstås av alla (fides quaerens intellectum). Den katolska socialläran är alltså egentligen en socialfilosofi och en socialetik som är förankrad i den katolska kyrkans människosyn. Ytterst ser hon människan som skapad till Guds avbild och det är detta som ger henne den omistliga värdigheten som person.

Evangeliet i en historisk situation

Det är närmare bestämt kyrkans läroämbete som uttalar sig i sociala frågor av betydelse för människan. Detta behöver en närmare förklaring. Johannes Paulus 11 skriver något överraskande om ”kyrkans Isociallära’ eller `sociala läroämbete”’ (CA, n. 2), och fortsätter: ”kyrkans sociallära är […] i sig ett viktigt evangelisationsinstrument” (n. 54). Det handlar här om en ny tendens i CA. Sedan början av 1960-talet, alltsedan Andra vatikankonciliet, präglas alla officiella kyrkliga dokument om sociallära av närheten till evangeliet, vilket innebär att kyrkans förkunnelse blir tydligare inte bara för den enskilde utan även att kyrkan tydligare ser de strukturer som präglar ett samhälle.

Den förändring som har skett är följande: den katolska socialläran kunde tidigare te sig som ett system präglat av naturrättsligt argumenterande. Naturrätten ansågs emellertid vara alltför stel och orörlig. Kyrkans uttalanden hotade att bli för abstrakta och otidsenliga. Till detta kom att många frågor visade sig vara så komplicerade att det naturrättsliga sättet att närma sig dem inte var till så stor hjälp. Andra vatikankonciliet och pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag innebar att kyrkans uttalanden i sociala frågor knöts närmare hennes egentliga och centrala uppgift att förkunna Guds rike. Samtidigt som man lämnade det naturrättsliga tänkandet övergick man till ett mera aktuellt historiskt och induktivt tänkande. Kyrkliga dokument analyserar hädanefter människans och världens konkreta situation innan man vågar erbjuda något bidrag till en lösning av problemen. Men kyrkans principiella intresse har inte förändrats: att värna om människan och hennes eviga och timliga mål. Hon lever och existerar i ett konkret samhälle, hon har som sin uppgift att gestalta den samhälleliga, den politiska och den ekonomiska verkligheten, så att den tjänar människan.

Kyrkans uttalanden i sociala frågor kan vara av tre typer: a) socialencylika som vänder sig till alla katoliker och – som det numera heter – till alla människor av god vilja; b) studiedokument publicerade av kyrkans centrala eller nationella enheter: t.ex. den nordamerikanska biskopkonferensens dokument om ekonomin (1986), eller den sydamerikanska biskopskonferensens olika dokument; c) den diskussion som förs av socialetiker om den katolska socialläran. När det gäller det sistnämnda, står det klart att deras åsikter och konkreta tillämpningar varierar beroende på deras tillhörighet till det ena eller andra sociala eller politiska lägret.

Katolsk antropologi och dess etiska principer

Det hittills sagda har i huvudsak behandlat vissa formella aspekter i den katolska socialläran. Jag går nu över till att säga något om väsentliga innehållsliga aspekter.

Den katolska kyrkan konfronterar inte evangeliets krav omedelbart och utan förmedling med den sociala verkligheten. Det har man dock delvis gjort i den s.k. befrielseteologin som anser att man kan utläsa sociala imperativ mer eller mindre direkt ur evangeliet, något som kan fungera i den latinamerikanska världen med dess speciella förutsättningar men knappast i en europeisk kontext.

Här följer några synpunkter, som dels återger fundamentala övertygelser, dels de viktigaste principerna som utgör liksom övergången från evangeliet till synen på människan och till den sociala verkligheten.

a) Den religiösa dimensionen och den sociala dimensionen i människan och hennes värld ses i en nära enhet. – När människan planerar och bygger och gestaltar sin värld är detta inte något världsligt i den meningen att detta ligger utanför Guds värld. Att bygga upp och gestalta en människovärdig och människovänlig värld är en aspekt av Guds rikes dynamik. Konsekvensen är att förkunnelsen av tron och arbetet för rättvisa inte får vara åtskilda från varandra utan alltid måste vara nära förbundna med varandra. De utgör två sätt att leva och att förkunna tron.

b) Den mänskliga personens värdighet. -Att vara skapad till Guds avbild är den främsta utsagan om människans värdighet. Detta har fått ett sammanfattande uttryck när man säger att människan är person. Som person har människan en relation både till Gud och till andra människor. Denna dubbla relation definierar hennes väsen, hon blir människa genom att hon förverkligar sig denna dubbla relation. Därför intar kvinnan och mannen den främsta platsen i den sociala ordningen. Den sociala ordningen är för människan inte något godtyckligt utan hennes värdighet blir konkret verklighet i gemenskap med andra människor. I den sociala utvecklingen står människan som person i centrum.

c) Människans principiella rättigheter. – Alla människor äger vissa grundläggande rättigheter just därför att de är människor. Dessa rättigheter är medfödda och inte tillerkända eller förlänade av samhället eller staten. Dessa rättigheter är av avgörande betydelse för ett liv i gemenskap och skall förverkligas i samhället. De måste främjas och skyddas av samhällets institutioner.

Ansvarsfördelning

d) Kärleken och rättvisan utgör en enhet. – Kärleken måste uttrycka sig och ta form i handlingar och strukturer, i ett rättvist samhälle, som respekterar den mänskliga personens värdighet. Kärleken kan inte nöja sig med att ge allmosor.

e) Optionen för de fattiga, ett principiellt ställningstagande till förmån för de fattiga. – Uttrycket har präglats i diskussionen med befrielseteologin men tankegången är äldre. Med de fattiga menas här inte bara de som är fattiga i ordets bokstavliga mening utan alla som lider under den ekonomiska utvecklingen, de som lider under vanmakt och förtryck på grund av sin svaga ställning i samhället. Detta grundläggande ställningstagande är i evangeliets anda, och präglar den katolska socialläran från allra första början. Redan Leo XIII:s rundskrivelse Rerum novarum handlade om den utsugning som arbetarna utsattes för under den begynnande industrialiseringen. Man har ibland sagt med en viss rätt, att medlidande med de fattiga och svaga är den katolska sociallärans egentliga grundmotiv.

f) Att främja det allmänna bästa: bonum commune.-3 -Att åstadkomma och främja det allmänna bästa är målet och meningen med hela samhällsprocessen. Det allmänna bästa är summan av alla villkor i det sociala livet (politiken, ekonomin, kulturen) som möjliggör för kvinnor och män att leva ett fullvärdigt människoliv. Vidare är det allmänna bästa den konkreta ordning som skall råda i ett samhälle, de regler och institutioner som är nödvändiga för att åstadkomma just det allmänna bästa. Med det allmänna bästa menas dessutom statens huvudsakliga uppgift. I den betydelsen är det allmänna bästa den goda politiska ordningen i ett samhälle. Men staten skall inte ta hand om alla uppgifter i ett samhälle. Det finns betydelsefulla uppgifter inom ekonomi, politik, kultur, och religion, som skall handhas av grupper av människor i ett samhälle. Det allmänna bästa är i denna mening mer än summan av allas välbefinnande, eftersom det dessutom uttrycker att väsentliga värden bara kan nås i gemenskap: att människan förverkligar sig som människa i gemenskap.

g) Subsidiaritet.4 – Subsidiaritetsprincipen är en kompetensregel som slår fast vems ansvar det är att förverkliga det allmänna bästa. Det som kan åstadkommas av enskilda människor skall staten inte ta över. Därför försvarar subsidiaritetsprincipen de fria initiativen och de små gruppernas kreativitet i ett samhälle. Ett samhälle skall byggas nerifrån och uppåt. Enligt subsidiaritetsprincipen är en federalistisk uppbyggnad av samhället med långt gående självförvaltning att föredra framför ett centralstyrt system. Vidare skall samhällets alla aktiviteter till sin struktur vara subsidiära, dvs. de skall vara en hjälp (subsidium) till att göra det möjligt för människan att leva i gemenskap. Staten skall säkerställa den goda ordningen för allas väl. Vidare kan subsidiaritetsprincipen inte betraktas som något självändamål, och den är inte heller någon ursäkt för brister i samhället eller för små gruppers egoism. Den vill främja fria initiativ och mångfalden i utvecklingen av samhället. Subsidiaritetsprincipen får alltså inte helt enkelt översättas till ”den lilla världen” eller civil society. Beträffande familjen så finns en lång tradition som räknar familjen till de fria grupperingar som både skall skyddas och stödjas av samhället enligt subsidiaritetsprincipen.

h) Solidaritet.5 – Solidaritetsprincipen är den andra principen av stor betydelse. Den katolska socialläran har kallats för solidarism för att avgränsa den från liberalism å ena sedan och kollektivism å andra. Med solidaritet menas att foga ihop samhället till något som är solidum, en fast enhet. Meningen är att det mänskliga samhället är mer än summan av vissa gemensamma intressen. I och genom det mänskliga samhället blir människan fullt ut människa. Att leva solidariskt i gemenskap med andra ingår i definitionen av människa. I solidaritetsprincipen ingår tre olika förpliktelser: 1. enskilda och grupper sinsemellan; 2. enskilda och grupper gentemot helheten; 3. helheten gentemot enskilda och grupper. Det betyder att varje medlem av en gemenskap är ansvarig för dess allmänna bästa och vice versa är varje gemenskap ansvarig för den enskildes välbefinnande. Den enskildes och gemenskapens välbefinnande är ömsesidigt beroende av varandra. Vi sitter alla i en och samma båt.

Solidaritetspricipen far emellertid inte övertolkas: den förnekar inte att det finns berättigade särintressen, den uteslutar inte att olika intressen står mot varandra. När det kommer till konflikt kräver solidaritetsprincipen antingen gemensamma spelregler som fungerar eller grundläggande gemensamma värderingar. Dessa s.k. socialprinciper beskriver varken en konkret eller ideal ordning i samhället, utan de vill ge riktlinjer och orientering.

CA – några aspekter på marknadens och statens roll

Här följer en kommentar till CA:s syn på den kapitalistiska marknadsekonomin mot bakgrund av det nyss sagda. För att förstå CA:s ståndpunkt måste man komma ihåg att den katolska socialläran i CA har övergivit sin tidigare åsikt om en tredje väg mellan kapitalism och kollektivism. I valet mellan kapitalism och kollektivism anser CA att den kapitalistiska ekonomin som modell under vissa villkor bättre står i samklang med den katolska sociallärans syn på människan. Erfarenheten från de forna öststaternas sammanbrott har också varit av betydelse för ett sådant ställningstagande. CA påpekar bl.a. den bristande effektiviteten i det planekonomiska systemet, en brist som inte enbart var ett tekniskt problem utan som snarare måste uppfattas som en konsekvens av att man kränkte den mänskliga rättigheten att ta privata initiativ, rättigheten att äga privat egendomen och att använda sig av sin frihet inom den ekonomiska sektorn (n. 24). Och CA frågar: ”Kan man efter kommunismens misslyckande säga att kapitalismen har segrat som socialt system och att kapitalismen bör vara målet för de länder som nu strävar efter att återuppbygga sin ekonomi och sitt samhälle? […] Svaret är naturligtvis komplicerat” (n. 42), fortsätter CA mångtydigt. Det som är nytt för den katolska socialläran i CA är utan tvekan den positiva synen på den kapitalistiska marknadsekonomin som modell. Den betecknas som det ”effektivaste sättet att använda resurser och att möta behov”. Detta positiva omdöme omfattar också den fria företagsamheten, den fria marknaden, och den privata egendomen och den fria mänskliga kreativiteten inom ekonomin, som den kapitalistiska modellen möjliggör (n. 42). Det positiva omdömet omfattar vidare företagens roll, konkurrensens och vinstens betydelse (n. 35). Vidare ställer sig CA positivt till den kapitalistiska organisationsformen för produktion av varor, till lönearbete och till marknadsanpassade produktions- och konsumtionsbeslut.

Marknadens frihet och ansvar

Den kapitalistiska marknadsmodellen kan ge människan en större chans till frihet. Den ger även utrymme för allas samverkan till det gemensamma bästa. CA rättfärdigar därmed emellertid inte den realt existerande kapitalismen som kan uppträda i form. av en urholkad social marknadsekonomi. Detta framgår tydligt av den realistiska analysen av kapitalismens negativa följder för världsekonomin och kritiken mot de västliga industrisamhällena. Trots detta är CA:s ställningstagande i grunden positivt, men det förses med tydliga villkor. Å ena sidan erkänner CA således den kapitalistiska marknadsekonomin, men å andra sidan spar den inte på kritik mot den. CA anser att den kapitalistiska marknadsekonomin (i motsats till den kollektivistiska) ger människan möjlighet att tillsammans med andra i frihet och ansvar verka för allas väl och att den är effektiv. Men samtidigt framhäver CA kapitalismens djupgående brister och dess konsekvenser. Det kapitalistiska systemet kan rättfärdigas därför att det ger människan frihet på det ekonomiska området liksom på många andra områden. Den avgörande produktionsfaktorn är – enligt CA – förutom kapitalet i dag alltmera människan själv, dvs. hennes kunskap, hennes förmåga att skapa solidariska organisationer, att uppmärksamma andra människors behov och att kunna tillfredsställa dem (n. 32).CA ser det som positivt att det kapitalistiska systemet ger utrymme för den fria mänskliga kreativiteten i företagen, på marknaden och genom den privata egendomen. Vinsten i ett företag har därför en berättigad funktion. Men CA tilllägger omedelbart att de mänskliga och moraliska faktorerna i ett längre perspektiv är lika avgörande som företagens överlevnad. Ändamålet med ett företag är nämligen inte bara att det går med vinst utan att det skall finnas till som en gemenskap av människor som strävar efter att tillfredsställa sina rättmätiga behov, och som utgör en särskild grupp som tjänar samhället i stort (n. 35).

Den kapitalistiska marknadsekonomins brister

Den fria marknaden har sina brister. Visserligen frigör den individens kreativitet och möjliggör medbestämmande och deltagande av många i den ekonomiska processen, med detta garanterar inte att alla kan delta i marknaden. Detta inte på grund av tekniska brister utan det handlar här om den kapitalistiska marknadens egna konsekvenser, som därför blir en ständig utmaning till reformer. Den fria marknaden är i princip likgiltig för människans behov, den bedömer inte efter innehållsmässiga kriterier, den reagerar bara ”när det är frågan om behov som är möjliga att betala och kan översättas i köpkraft och för resurser som låter sig marknadsföras till ett tillfredsställande pris” (n. 34). Många kollektiva och kvalitativa behov kan marknadskrafterna inte tillfredsställa, därför att de undandrar sig marknadskrafternas logik. Marknadskrafterna rymmer dessutom risken att marknaden blir en ”avgud”: ty det finns ting som till sin natur aldrig kan bli en ren handelsvara (n. 40). Vidare finns det mänskliga behov som det inte finns utrymme för på marknaden, som t.ex. unga och äldre människors behov, sjukas och handikappade människors behov. Det finns människor med dålig köpkraft som inte har tillgång till den fria marknaden, och det finns mänsklig arbetskraft som inte köps av företagen. Hit hör också miljöfrågorna. Miljön har inte något pris på marknaden, tvärtom hotar marknadskrafterna att sänka den s.k. gränsmoralen.

På en ännu mera grundläggande nivå än utbytet av värden och varor som kan köpas och säljas […] finns det någonting som tillkommer människan på grund av att hon är människa och att hon som sådan har en enastående värdighet” (n. 43). Detta ”någonting” som tillkommer människan är hennes värdighet och att hon blir människa genom att i gemenskap med andra bidra till det allmänna bästa. CA diagnosticerar vidare att det finns en betydande alienation i de västliga samhällena. Även om den marxistiska analysen av alienationen var fel, så är alienationen och förlusten av mening med livet en påtaglig verklighet i de västerländska samhällena. Konsumismen är ett tecken på det. ”Inget ekonomiskt system rymmer i sig kriterier för ett korrekt urskiljande av nya och högre former av mänskliga behov som bör tillfredsställas, till skillnad från nya och konstlade som hindrar människan att mogna” (n. 36). CA nämner i detta samband överkonsumtionen som en form av alienation – som baksidan av den kapitalistiska marknadsekonomins glänsande medalj. Människorna dras in i ett nät av falsk och ytlig tillfredsställelse i stället för att få hjälp att erfara sin personlighet på ett äkta och konkret sätt.

Alienation förekommer enligt CA inom själva arbetslivet, när detta är organiserat på ett sådant sätt, att det skall inbringa största möjliga avkastning och vinst utan att man bryr sig om huruvida arbetaren respekteras som människa. När arbetaren inte deltar i en solidarisk gemenskap utan blir isolerad i ett nätverk av relationer som är präglade av nedbrytande konkurrens och ömsesidig alienation, då blir han betraktad endast som medel och inte som mål (n. 41).

Trots kritiken mot den kapitalistiska marknadsekonomin intar CA en positiv hållning till denna på villkor att den kapitalistiska marknadsekonomin kontrolleras på ett demokratiskt sätt för att tygla och tämja den och värna om viktiga humana värden. Detta utgör enligt alla bedömare den centrala tanken i CA. CA riktar sig alltså mot kapitalismen som en metod syftande till att värna om kapitalets absoluta dominans i ägandet av produktionsmedel och jord i former som strider mot det mänskliga arbetets frihet och värdighet. Som alternativ föreslår CA inte socialismen, ”eftersom den i verkligheten inte är något annat än statskapitalism” (n. 35). CA föreslår ”ett samhälle med fritt arbete, företagsamhet och medbestämmande. Ett sådant samhälle står inte i motsats till den fria marknaden men kräver att den marknaden på ett tillbörligt sätt kontrolleras av samhälle och stat, som en garati för att hela samhällets grundläggande behov beaktas” (CA, n. 35).

En återhållsam inställning till statens roll i samhället

Som framgår av subsidiaritetsprincipen har staten en viktig roll i det mänskliga samhället. Den skall inte ersätta eller kväva människornas initiativ, utan mojliggöra dessa. Den skall dessutom aktivt skydda och värna människornas och de små enheternas vitala livssfär. Men den katolska socialläran har generellt sett snarare en skeptisk inställning till statligt ingripande. I detta samband nämner CA ”den s.k. välfärdsstaten […] eller `vårdssamhället’, som man också säger” (n. 48). Statliga ingripanden kan vara berättigade utifrån trängande behov för det allmänna bästa (n. 48), eller som ett försök att avhjälpa nöd och behov genom att undanröja mänskligt ovärdiga former av fattigdom och umbäranden (n. 48). Men CA konstaterar att ”funktionsstörningar och brister i vårdsamhället är ett resultat av en felaktig uppfattning om vad som är statens uppgift. Också på detta område måste subsidiaritetsprincipen respekteras: en högre nivå skall inte ingripa i interna angelägenheter på en lägre nivå och beröva den senare dess kompetens. I nödfall skall den högre ge stöd åt den lägre och därigenom hjälpa den senare att koordinera sin versamhet med samhällets övriga versamhet med det allmänna bästa” (n. 48). Och CA fortsätter i sin kritik mot välfärdssamhället: ”Om välfärdsstaten ingriper direkt på ett sätt som berövar samhället dess ansvar går mänsklig kraft förlorad och utvidgas den offentliga sektorn på ett orimligt sätt, vilket leder till att den mer präglas av byråkratiskt tänkande än av omsorg om de behövande, vilket dessutom medför en omfattande kostnadsökning” (n. 48).

Den katolska socialläran utvecklar inte egna ekonomiska modeller, den tar inte ställning till om t.ex. die sociale Marktwirtschaft i Tyskland eller den amerikanska ekonomin mer eller mindre motsvarar CA:s intentioner. Det är snarare så att man ur flera ekonomiska modeller kan vaska fram det som mer eller mindre fungerar enligt den katolska socialläran. Den inbjuder till ett samtal med kompetenta representanter för olika samhällsmodeller för att – om mojligt – bidra till att människorna far en ökad chans att fullfölja sin bestämmelse så som den katolska kyrkan har formulerat den i sin sociallära. Den katolska kyrkan anser att detta ingår i hennes uppdrag.

Noter

1 Se art. ”Sozialenzykliken”, i Staatslexikon, 7:e uppl., 1988, band 4, s. 1250 ff.

2 Se Johannes XX111, Encykl. Pacem in terris (1963).

3 Se Vat. 11, Pastoralkonst. om kyrkan i världen av idag Gaudium et sees n. 74.

4 Se Pius X1, Encykl. Quadragesimo anno (15 maj 1931) n. 79. ,

5 Encykl. Pacem in terris n. 32.