Lars Gyllenstens teologiska värld

Lars Gyllensten har i sin senaste bok Så var det sagt samlat ett urval essäer, artiklar, inlägg från de senaste åren av allmänt intresse. Detta personliga urval ger en inblick i hans tankevärld som författare. Han skriver om böcker, diktning och diktares frihet, om kristendom som språk och bild och om utbildning, vetenskap och politik. Utan tvekan är den mellersta delen, dvs. när han kommer in på kristna trosfrågor den mest intressanta. DN framhöll i en anmälan träffande: ”Här kommer läsaren närmast Gyllensten själv, här möter man ’en lidelsefull personlighet’ – för att låna ett uttryck från författaren – i full aktion.” I kapitlet ”Varför inte kristendom?” påpekar Gyllensten i ett slags ”apologetik”: ”Att jag visst tror att kristendomen har en framtid, att jag alls inte tror att den skall dö ut […] att jag är övertygad om att det krävs ett idogt och lidelsefullt och också riskabelt och ogaranterat religiöst arbete […] för att kristendomen skall kunna bli en verkligt levande och befruktande kraft.” Emellertid måste man också ta ad notam hur han flera gånger betonar: ”Jag är inte kristen” och vid tillfälle tillägger han ”och inte på väg att bli det”. Hans ärlighet måste tas på allvar. Vad ligger då bakom denna paradox?

Gyllensten bekänner: Sedan jag var i tonåren har religionernas världar och inte minst kristendomen fascinerat mig ”och jag har mer eller mindre ständigt sysslat i min läsning och i mitt skrivande med tillhörande ärenden”.

Och han tillfogar: Det är ”i de religiösa språk- och idévärldarna som vi möter de mest djupgående, mest engagerade och de mest givande brottningarna med människornas i alla tider allvarligaste frågor – och meningen med livet, om hur vi skall kunna stå ut med lidanden och död, om vårt ansvar för varandra och för oss själva, om gränserna för vår förmåga och om vårt beroende av krafter utanför det blott och bart mänskligas räckvidd, om skuld och oskuld, om leda och förtvivlan och driften att förkasta sig själv och tillvaron och om hängivelsen och förtröstan, om tvång och förnedring i denna värld och om dess storhet och härlighet”. Och i bokens inledning påpekar Gyllensten beträffande religionernas myt- och tankevärldar, inte minst de kristna – när de är som bäst – hur det berett honom ”ett storslaget nöje att klättra i dessa magnifika katedraler av ord och tanke och [stimulerat honom] att försöka få en överblick över deras arkitektur”.

Onekligen inspireras Lars Gyllensten som knappast någon annan svensk författare av kristendomens och religionernas stora teologiska och mystika tradition: kyrkofäderna med Augustinus och Origenes i spetsen, den nyplatonske mystikern Gregorios Palamas, men också Ishä Upanishad och så många andra. Men man bör inte glömma det som han en gång skrev till Signums redaktion med anledning av en artikel om Lapptecken – Livstecken och som fortfarande tycks ha sin aktualitet: ”Jag har också grubblat över […] var skillnaden ligger mellan mig och en troende […] Jag antar att en väsentlig skillnad mellan mig och en kristen är, att för en kristen är uppenbarelsen, gudomens ingripande genom Kristus, en realitet – medan detta för mig är en teoretisk konstruktion, som jag tycker mig kunna förstå och förstå nödvändigeten av om man överhuvudtaget skall komma till tro, men som jag inte erfarit och knappast heller tror mig om att kunna erfara. Augustinus framhöll ju nådens nödvändighet och verkan” (sju Trim 1977:4).

Om jag inte misstar mig berör Gyllensten här ett problem som på ett grundläggande sätt har präglat inre bara hela den moderna tiden utan också dess teologi, nämligen förhållandet mellan tro och vetande. Katolsk teologi har under de senaste århundradena in i våra dagar brottats med detta problem i något som vi kallar en fundamentalteologi och en trons analys, en analysis fidei, rörande trons inre motivation. Frågeställningen har varit: hur kan trons trovärdighet fastställas och klargöras för moderna människor? Guds uppenbarelses verklighet och sanning kan och bör granskas genom förnuftet. I synnerhet sedan upplysningstiden har betydande tänkare och teologer som exempelvis Maurice Blondel, Pierre Rousselot, Karl Rahner, Hans Urs von Balthasar och många andra sysslat med frågan: Hur kan kristen tro framställas även för icke-troende på ett sådant sätt att de åtminstone kan ana eller hypotetiskt anta den som en meningsfull verklighet och sanning? Kristna religionsfilosofer och teologer är övertygade om att tron är öppen för förnuftets granskning samtidigt som de har hållit fast vid att människans samtycke till Guds handlande i uppenbarelsen förutsätter och kräver Guds nåd och hjälp i själva trosakten och för ”trons ögon” (Rousselot).

På ett överraskande sätt kommer Lars Gyllensten i Augustinus spår till ett liknande resultat. Emellertid anser han sig sakna denna nåd och tror sig knappast hinna erfara den. Därför blir uppenbarelsen för honom – enligt egen utsago – en ”teoretisk konstruktion”.

Jag tror att Gyllensten därmed berör ett annat problem i dagens kristna teologi. Den har alltid hållit fast vid två grundläggande tankar: å ena sidan anser den sig kunna säga något om Gud och hans räddande handlande med oss människor. Men å andra sidan är den medveten om Deus semper major, om att Gud alltid är större än våra utsagor. Därför har kristen teologi i varje tid och i varje ny kultur försökt formulera trosutsagorna i enlighet med gällande betingelser och problemställningar. Var gång en ny tidsepok varseblivs i människornas medvetande skärps detta problem.

Ideligen efterlyser Gyllensten därför en ny teologi. ”En ny syn på Kristus krävs om kristendomen skall kunna få gensvar i vår tid […] så som den tidiga kristna teologien var ytterst radikal, djärv och nyskapande, när den lyckades uttolka det kristna budskapet så att det passade in i den tidens tänkande.” Givetvis borde detta krav preciseras närmare. Men utan tvekan träffar Gyllensten därmed något som kristen teologi är medveten om. Helt nya problemställningar ansätter kristen tro: Kristendomens förhållande till världsreligionerna, trons inkulturation i en ny kultur (eller i nya kulturer), en ny skapelseteologi, mångfaldiga etiska frågor och mycket annat. Onekligen är behovet av en kreativ teologi som öppnar nya perspektiv akut. Genom ett sådant sökande efter nya lösningar och svar kan kristen tro bli levande och kraftfull.

I detta perspektiv är Lars Gyllensten visserligen inte på väg till en kristen tro men som författare är han på ett helt ovanligt sätt på spaning i teologiens värld med dess höjder och djup.