Krigets Libanon – ett land utan hopp?<

Libanon som en enhet

De som ägnar sig åt fenomenet Libanon vill först få grepp om betydelsen av den libanesiska bergsbygden, Libanonberget. Det stämmer att man utanför Libanons gränser inte förstått dess betydelse. I verkligheten är berget bara ett av flera olika oberoende geografiska områden i Libanon, ett land vars samhällsstruktur i ovanligt hög grad präglas just av de geografiska förhållandena.

Libanon består dels av en lång bergsrygg som landets hela historia igenom har utgjort en tillflyktsort för förtryckta grupper, och dels av kuststräckan utmed Medelhavet, där hamnstäderna ligger. Dessa båda områden är beroende av varandra. Tillflyktsorterna i bergsbygden har ständigt haft en hög befolkningskoncentration, med behov av nya områden att flytta till. Kuststäderna, som alltid haft största möjliga öppenhet mot omvärlden, har utgjort områden med en omfattande handel och teknisk överlägsenhet i jämförelse med grannländerna. Längs med dessa båda områden löper Bekaa-dalen, landets livsnödvändiga kornbod. Försök att skilja dessa båda områden åt under olika tider har alltid mött motstånd och ett outhärdligt befolkningstryck i bergsområdet, tillika med att städerna har kommit att sakna inland. Städerna utmed kuststräckan ger Libanon en position som ekonomisk och kulturell länk mellan Främre Orienten och Europa och västvärlden och ger landet karaktären av ett service-område för regionen. Bergsområdets karaktär av tillflyktsort för flyktingar har alltid utgjort en anledning till att man behövt bygga upp ett pluralistiskt samhälle, vilket har blivit ett mycket avgörande element för Libanons betydelse för regionen i övrigt.

Det finns mer att säga om de geografiska förhållandena och de följder de fatt i det libanesiska samhället. Under ett par århundraden av sin historia fungerade Libanon som en del av ett större imperium, den antika provinsen Syrien, i vilken landet ingick tillsammans med det nuvarande Syrien, de södra delarna av Palestina (nuv. Israel) och Jordanien. Denna storpolitiska konstallation upprätthölls alltid pga. de administrativa fördelarna för stora riken: Alexanders erövringar, seleukidernas imperium, romarnas och bysantinernas imperium, Ummayad-, Abbasid- och Fatimidkalifaten och det ottomanska riket. En andra linje av handelsstäder sträckte sig parallellt med kuststäderna, nämligen i inlandet i bergsbygden och längs öknens randområde. Dessa städer och kuststäderna levde i ömsesidigt beroende av varandra under de tider, när en stor del av den regionala handeln gick till lands längs karavanvägarna. Det nuvarande Syrien är liksom konfessionellt och etniskt delat, om än i mindre grad. I Syrien har det däremot aldrig lyckats att bygga upp ett öppet och pluralistiskt samhälle, något som Libanon ständigt strävat mot och sporadiskt också verkligen lyckats med.

Även under de blomstrande imperiernas tid tenderade Libanon ofta att skilja sig från resten av den syriska provinsen i sin strävan efter tillräckligt oberoende eller autonomi, just för att kunna bygga ett sådant pluralistiskt samhälle. Stundtals, när spänningarna mellan de olika etniska och konfessionella grupperna varit särskilt starka, har bergsbygden med sin speciella karaktär av tillflyktsort blivit till en fästning, skild t.o.m. från kustremsan och Bekaa-dalen. En sådan period uppkom genom osmanernas beslut 18?2 och varade ända till slutet av första världskriget. Vid det ottomanska imperiets fall åstadkom de brittiska och franska imperialistiska strävandena så allvarliga konflikter att de omintetgjorde försöket att från muslimskt håll bilda en oberoende stat i hela den antika syriska provinsen till förmån för den pan-arabiska nationalismen. De spänningar som under senare år har lett till inbördeskrig och förödande inre svaghet i Libanon stammar från de oförenliga strävandena från dels den libanesiska nationalismen och dels från den pan-syriska eller pan-arabiska nationalismen, som är fylld av besvikelse i den islamska, eller mer korrekt arabiska, delen av befolkningen pga. det post-ottomanska libanesiska samhällets misslyckande att uppfylla sina löften om verklig pluralism och om att landet skulle bli ett service-område för regionen i stort.

Påtryckningar utifrån

Som man kunnat tänka sig har Libanon blivit utsatt för maximalt tryck från utländska intressen, just när landet lider av akut inre svaghet. Naturligtvis reses frågan om vem som har skulden till det nuvarande kritiska läget: de inre problemen eller påtryckningarna utifrån. Svaret måste bli att Libanon lever i en region, där många andra stater också lever under ett extremt tryck, men att Libanons särskilda sårbarhet och det faktum att det görs till offer för alla andras problem har sin grund i landets egen inre instabilitet som samhälle. Men det är ett samhälle av stort värde både för sig självt och för dess grannar, och det är värt en chans att överleva. Därför borde man internationellt göra allt som är möjligt, för att garantera Libanons fortlevnad och konsolidering. Men det är inte möjligt att rädda Libanon eller att häva trycket från de problemtyngda grannarna, om inte libaneserna själva stärker de inre banden i sitt eget samhälle.

De andra arabländerna har gjort Libanon till sin ursäkt för den egna handlingsförlamningen, det gäller att möta problemet med de fördrivna palestinierna. De har väntat sig, ja t.o.m. krävt, att Libanon skall taga hand om problemet å alla arabländers vägnar, och samtidigt har de klandrat Libanon då landet inte har förmått att hysa palestinierna och taga hand om dem. För Israel åter är Libanon en ursäkt för att inte göra något för palestinierna i det egna landet: Israel vill snarare befatta sig med palestinierna utomlands genom att krossa dem i Libanon än att få igång en dialog med dem på hemmaplan. Dessa yttre tryck gör hanterandet av de inhemska problemen än mer svårt, i synnerhet som påtryckningarna numera tar sig uttryck genom verklig militär ockupation från både syriskt och israeliskt håll. Libanon behöver möjligheten att separera de egna interna problemen från de yttre påtryckningarna, samtidigt som libaneserna inte kommer att vara istånd att förhandla med de främmande makterna förrän man uppnått ett minimum av egen sammanhållning. Om man internationellt kunde hjälpa till att skapa en sådan möjlighet för Libanon skulle det vara en tjänst för såväl Israel och arabländerna som för Libanon självt.

Det är viktigt att man förstår att de mest avgörande påtryckningarna som Libanon utsätts för kommer från de andra länderna i regionen och inte från stormakterna i fjärran. Det utgör ingen ursäkt för stormakterna, och det gör dem inte oskyldiga i den tilltrasslade konflikten i Mellanöstern. Men stormakternas påtryckningar utövas mot Libanons grannar snarare än direkt mot Libanon självt. Det vore ytterligare en tragisk orättvisa om stormakterna nu skulle skaffa sig fördelar genom att använda Libanon som en pant i deras inbördes maktspel, men detta tycks mindre sannolikt än att Libanon fortfarande kommer att vara utsatt för påtryckningar från grannstaterna.

Gemensam självförståelse

Officiellt har Libanon sjutton olika erkända religiösa minoritetsgrupper, som var och en har beviljats en proportionell tilldelning av uppdragen i de politiska församlingarna och i statsförvaltningen. Under de åtta år inbördeskriget har varat har man stridit såväl om huruvida den proportionella fördelningen varit rättvis, som om det rätta i att överhuvud taget ha en sådan ordning. De palestinska flyktingarna, som utgör en klart avgränsad grupp och som omfattar många olika konfessionella grupperingar räknas inte till dessa sjutton grupper och skiljer sig dessutom från de övriga genom att de inte själva har valt att leva sitt liv i Libanon. (Andra grupper som är flyktingar från olika oroshärdar i regionen, sådana som de armeniska flyktingarna från massakrerna i Turkiet vid århundradets början eller den stora gruppen av grekisk-ortodoxa och grekisk-katolska kristna som flydde till Libanon när Antiokias syriska provins överlämnades till Turkiet av den franska kolonialförvaltningen strax innan andra världskriget har verkligen inkulturerats i den libanesiska miljön.)

Medan de många grupperna av ortodoxa och katolska kristna – greker, syrier, armeniska ortodoxa och katolska kristna och romerska katoliker – räknas som separata grupper bland dessa sjutton, räknas de få protestanterna, som dock tillhör många olika samfund, som en enda grupp och detsamma gäller de många shia-muslimska sekterna. På grundval av denna indelning kommer de fyra grupper som har störst inflytande i staten – de maronitiska kristna, sunnimuslimerna, shia-muslimerna och druserna – att här särskilt framhävas, medan de övriga kristna ses som en gemensam grupp. Dessutom behandlas palestinierna som en särskild grupp för sig.

En klarsynt libanesisk observatör delade upp de olika konfessionella grupperna i sådana som har karaktären av en stam och sådana som inte har denna karaktär. Som det särdrag som utmärker en stam pekade han ut förföljelsemani. Som sådana slags stammar beskrev han maroniterna, shia-muslimerna och druserna. Palestinierna, som har kommit till Libanon under ett massivt hot och som lever under ett konstant tryck, blev mycket hastigt en sådan stam. De grupper som observatören beskrev som icke-stammar kallade han medborgargrupper, och bland dem fick sunni-muslimerna och den stora grekisk-ortodoxa gruppen de främsta platserna. Men de senare årens händelser har enligt denne observatör drivit också dessa grupper mot en ökande förföljelsemani och ett stamliknande beteendemönster.

Dessa beteckningar var inte menade som nedsättande respektive uppskattande omdömen, då de hot dessa grupper har erfarit mot sin existens eller kulturella integritet har varit mycket starka. Pga. mitt eget intresse för de bekymmer och motsättningar som utgör de dynamiska krafterna i konflikter fann jag dessa beteckningar vara värdefulla, och jag hoppas kunna behandla dessa konflikter på ett omdömesfullt sätt.

Maronitiska kristna

a) De maronitiska kristna har en särskilt stark medvetenhet om sig själva som upphov och bärare av tanken på ett pluralistiskt samhälle, i vilket alla etniska och religiösa grupper har lika rätt och tillgång till statens tjänster. De hävdar att detta är karaktäristiskt för andan i bergsbygden, landets traditionella tillflyktsort. Då de nu innehar den starkaste positionen i staten (fastän under bördan av militär ockupation från grannländernas sida) känner de sig själva som väktare av denna anda, och de tenderar att misstro alla andra grupper som potentiella hot mot den. När bergstrakterna var avskurna från kustremsan och Bekaa-dalen under en period i slutet av den ottomanska överhögheten utgjorde de majoriteten av befolkningen i detta område, och de delade makten tillsammans med den mindre drusiska gruppen. Nu har maroniterna en stark känsla för just de områden som hörde till denna mindre stat som bergstrakterna utgjorde och vilka som inte hörde dit, och man är särskilt benägen att rikta misstro mot de trakter som låg utanför detta område.

Maroniterna känner sig hotade av islamisering, återuppbyggandet av samhället under syrisk eller annan muslimsk överhöghet, som skulle påtvinga samhället sharia, den muslimska lagen, enligt vilken muslimerna ensamma utgör samhällets grundstomme och ensamma bär ansvaret för samhället som helhet, medan de övriga folkgrupperna bara är ”dhimmi”, dvs. som grupper som far samhällets skydd men inte kan göra anspråk på de vanliga rättigheterna i samhället. Maroniterna är väl medvetna om att den muslimska hållningen mot främmande grupper som levt i muslimska samhällen har varit betydligt mer human än den hållning många andra samhällen har intagit mot främmande grupper, men de är ändå inte beredda att acceptera en sådan ställning i staten. Under det att de skyddar sig mot detta väntade hot tycks maroniterna i de andra gruppernas ögon själva bygga upp en betydande maktställning för sin egen del. De misstror de andra kristna grupperna i Libanon som människor som vant sig vid att leva under sharia-systemet och som inte kommer att bjuda något verkligt motstånd mot nya försök att upprätta ett sådant system.

Maroniterna har mycket starkt bidragit till utvecklingen av ett modernt libanesiskt samhälle. Det var de som på 1700- och 1800-talen bröt ner den feodala samhällsstrukturen genom att först befria sin bondeklass och föra den till ett högt välstånd och därefter bygga upp en post-feodal handelsmannaklass, som nu har det avgörande inflytandet bland maroniterna. Denna klass far nu mottaga allt det hat som brukar drabba ”bourgeoisien”, särskilt i ett samhälle som Libanon, som fortfarande har enormt stora sociala skillnader och där det inte är maroniterna (vars bondeklass har behållit sitt välstånd) som är fattiga utan muslimerna. Detta gäller särskilt shia-muslimerna i södra Libanon och Bekaa-dalen, som aldrig deltagit i de maronitiska områdenas sociala befrielseprocess.

Under hela sin historia har maroniterna sökt skydd från den kristna västvärlden – bysantinerna, korsfararna och till sist de västeuropeiska kolonialmakterna, särskilt Frankrike. Nu finner de sig själva vara alienerade från arabisk solidaritet och från de andra libanesernas strävanden, fastän de i grunden har samma stamträd som de andra libaneserna. Maroniterna plågas djupt av de andra libanesernas vägran att erkänna eller acceptera de västliga värderingar som de själva har kämpat för under sin historia och som innebär en av de viktigaste framkomstmöjligheterna för hela det libanesiska samhället. (Ironiskt nog uppskattar de andra arabländerna dessa västliga idéer som finns hos maroniterna och i det libanesiska samhället mer än de libaneser gör, som känner sig undertryckta av maroniterna.) Maroniternas västerländska prägel är ett faktum som måste accepteras av de andra, fastän det är maroniterna själva som måste vinna deras accepterande genom sin hållning gentemot de andra.

Det är brukligt att de maronitiska ledarna predikar för de övriga konfessionella grupperna att de måste vara libaneser, att de måste acceptera att de är medborgare i det libanesiska samhället och att de inte skall motarbeta det. Det verkliga provet av det libanesiska samhällets livsduglighet blir om maroniterna själva kan vara libaneser och inte bara maroniter, dvs. om de kan umgås med och lita på de övriga i det libanesiska samhället, genom att respektera dessa landsmäns arabiska prägel och genom att vara verkliga försvarare av den pluralism som de bekänner sig till.

Andra kristna grupper

b) De andra kristna grupperna är de grekisk-ortodoxa, grekisk katolska (melkitiska), syrisk-ortodoxa, syrisk-katolska, armenisk-ortodoxa, armenisk-katolska och de fåtaliga romersk-katolska och protestantiska kristna. De är mindre till antalet än maroniterna och har till stor del varit mer vana vid att fogligt leva i muslimskt styrda samhällen. De uppskattar den pluralism och relativa frihet som de har i det libanesiska samhället och de är mer benägna än maroniterna att se det libanesiska samhället skapat som ett modellsamhälle för de andra arabländerna. De skulle inte vara villiga att återgå till sharia-systemet, men de tenderar verkligen att inte sticka upp hakan alltför långt i muslimska samhällen. Dessa konfessionella grupper är till skillnad från maroniterna vitt spridda i de andra arabiska länderna och de fruktar att maroniterna nu skall gå för långt och förstöra för både sig själva och för alla andra kristna i Främre Orienten.

Dessa grupper har på ett avgörande sätt bidragit till skapandet av de grundläggande ideal som bär upp det fria och pluralistiska Libanon. Särskilt har de grekisk-ortodoxa kristna ägnat sig åt att utarbeta principerna för ett sådant idealsamhälle. En romersk-katolik, Michel Chiha, var den mest betydande upphovsmannen till de grundläggande tankarna bakom detta libanesiska ideal. Och den lilla armeniska minoriteten har visat sig som en särskilt effektiv politisk kraft i Beirut, där ett förvånansvärt stort antal av stadens mindre affärer tillhör dem.

I en anda av världsvid, växande entusiasm bland de kristna och allmän sympati i Främre Orienten för den palestinska saken genomförde de kristna i Libanon kring 1970 ett företag som de själva förstod som ett slags korståg: att bygga upp det pluralistiska samhället i nära samarbete med palestinierna som en förebild för den sekulära, konfessionellt obundna stat i hela Palestina som de hoppades skulle ersätta den judiska, konfessionellt bundna staten Israel. Deras i grunden generösa ingivelse bedrog dem. Den gav ett sken av legitimitet åt palestiniernas utnyttjande av Libanon som bas för militära attacker mot Israel. Därmed utsattes också deras egna, särskilt de utarmade shia-muslimerna i södra Libanon, för de förkrossande israeliska hämndräderna. Man förstod inte betydelsen av det speciella trauma som judarna genomgått, de som under en så lång tid av sin historia har varit syndabockar och offer för det mest fruktansvärda våldet i de föregivet pluralistiska västeuropeiska staterna. Detta avledde den libanesiska uppmärksamheten från den civilisatoriska funktion som det samhälle, som de ville bygga upp, skulle få till nytta för hela Mellanöstern.

Redan från början var maroniterna skeptiska mot en plan som skulle utsätta Libanon för sådana militära hämndaktioner som man sedan lidit under, och de andra kristnas korstågsidé åstadkom splittring mellan maroniterna och dem. Misslyckandet med det företaget har nu lämnat de andra kristna förvirrade och osäkra på sig själva, utan förmåga att se någon framkomlig väg för det libanesiska samhället och i ett tillstånd av utbredd oro, i vilket de ser faror vart de än vänder sig: faror från maroniterna, faror från palestinierna, faror från Israel och från västvärlden. De uppfattar sig själva som en del av arabvärlden, men de upplever vrede och fiendskap från Libanons muslimer och från arabländerna runt omkring dem.

Druser

c) Druserna har likt maroniterna sökt skydd i bergsområdena, där den svårtillgängliga terrängen har skyddat dem från muslimernas vrede, vilka betraktade dem som heretiker. Under 1600-talet, under emiren Fakhreddin II som byggde upp ett vidsträckt och betydelsefullt land – mycket större än det nuvarande Libanon – skapade och bebodde druserna en stat med jämlikhet och rättvisa, vilket maroniterna uppfattar som något typiskt för bergskulturen och som de ser som sin egen skapelse. Också druserna menar sig ha skapat denna politiska ide med bergskulturen som grundval, och de är mycket förbittrade över att uppleva sig själva utestängda från jämlikhet i det libanesiska samhället. De var en minoritet (även om de utgjorde den styrande gruppen) även i den lilla stat som bergsbygden utgjorde, och är nu en än mindre minoritet, fastän en blomstrande sådan och väl medveten om sin värdighet och historiska betydelse.

Den mycket beundrade pluralistiska stat som de drusiska ledarna byggde upp under 1600-talet var feodal. Druserna lämnade feodalismen på ett annat sätt än maroniterna. Såsom invånare i bergsbygden deltog deras bönder i de maronitiska böndernas frigörelseprocess under 1800-talet, och som en liten kämpande elitgrupp åtnjöt de hur som helst en högre social ställning. De stora feodala familjerna har förblivit inflytelserika i det drusiska samhället, men de har accepterat nödvändigheten av att inneha sin ställning mer pga. skicklighet och ansvarskänsla än pga. ärvd sedvanerätt. Detta gäller särskilt Joumblattfamiljen under ledarskapet av Kamal Joumblatt (mördad 1977), under vars tid det sociala ansvaret ledde till att man fördelade familjeägd jord och kämpade för de fattigas och egendomslösas sak (till större delen muslimer, särskilt shia-muslimer och givetvis palestinier). Slutligen intog man också en ledande roll i inbördeskriget. Druserna och Joumblattfamiljen lever i betryck i Libanon och känner t.o.m. själva sin existens hotad. En av regionerna med ständiga militära oroligheter är just Shuf-området, det drusiska centralområdet strax syd-öst om Beirut. Joumblatt-familjens sociala idealism är en nödvändighet i det libanesiska samhället, men de och deras grupp har nu en mycket reducerad röst.

Shia-muslimer

d) Shia-muslimerna är ättlingar till grupper som alltid har varit motståndare till kalifatets centralmakt och till andra centralistiskt styrda välden. Såväl Syrien som Libanon har såsom utpräglade stamområden varit grogrund för sådana anticentralistiska krafter inom islam. Shia-sekterna har sitt fäste i södra Libanon, som varit skådeplats för de hårda striderna mellan palestinier och israeler – särskilt sedan 1970, samt i Beiruts slumområden och i Bekaa-dalen. De är vid sidan om palestinierna den uppenbarligen mest fattiga gruppen i Libanon. Deras ledare under 1970-talets första hälft, imamen Musa-al-Sadr, som hade en stark utstrålning, vann stor tillgivenhet och respekt även hos andra grupper i Libanon som talesman för de egendomslösa. Som en del av sin aktivitet byggde han upp en i huvudsak halvmilitär milis, kallad amal, inte för att angripa det libanesiska samhället utan för att skydda byarna i södra Libanon mot de israeliska hämndräderna. Denna milis blev givetvis invecklad i det libanesiska inbördeskriget. I krigets efterdyningar försvann imamen under oförklarliga omständigheter i Libyen, när han var på väg till Rom för att träffa Paulus VI. Hans socio-religiösa rörelse representerade en av de hitintills mest seriösa försöken att lyfta fram islams andliga rikedomar mitt i vår tids värld i ett område med mycket pressande problem. Var man än åker i shia-muslimska områden i Beirut eller i södra Libanon ser man imamens bild i fönstren, på husväggar och som stora oljemålningar hängande över gatorna. Hans folk känner sig som föräldralösa utan honom och hans anda fortsätter att vara en viktig kraftkälla för dem.

Shia-muslimerna i södra Libanon är till stor del tobaksodlare, men till skillnad från andra tobaksodlare i resten av världen är dessa mycket fattiga. Också i Bekaa-dalen finns dessa tobaksodlare, men de har ingen egen jord, eftersom landet ägs av ett mycket litet fatal familjer. Det libanesiska politiska ledarskapet har blivit en missräkning för shia-muslimerna, eftersom de har fatt en vald ledning som inte representerar deras intressen, och från vilken imamen och hans efterföljare effektivt har utestängts. Pga. allt detta är de den mest missnöjda gruppen i det libanesiska samhället. Utbildning hör till de förmåner som till stor del har förvägrats dem, vilket resulterat i att deras ledarskap inte är särskilt starkt. Om mer rättvisa förhållanden skulle införas, skulle de kunna lämna ett av de viktigaste bidragen till det libanesiska samhällets välstånd och pluralism.

Sunni-muslimer

e) Sunni-muslimerna bär med självförtroende identiteten av ett folk som naturligt utgör den viktigaste kulturen i Mellanöstern. De är vana vid att utgöra samhällets ledarskikt. Det är följaktligen en stor möda för dem att anpassa sig till ett pluralistiskt samhälle och än mera svårt att finna sig själva vara en underlydande klass.

Sunni-muslimerna är en av de mest solida och stadgade grupperna i det libanesiska samhället och de har en ledartradition som har ärvt de bästa idealen av alla de muslimska regimer som har styrt Libanon, inklusive det ottomanska imperiet. Denna ledning förlorade i stort sett kontrollen över sunniternas göranden och låtanden under inbördeskriget. Muslimernas deltagande i kriget och bildandet av muslimska milisgrupper ägde rum utan medverkan av de traditionella ledarna och inte under deras ledning och dessa ledare har fatt kämpa för att inte bli utmanövrerade från sin ställning. Nu när inbördeskriget tycks ha nått en slutpunkt står de muslimska styrkorna oordnade inför israelernas massiva militära operationer och sunniternas traditionella ledare tycks åter få situationen i sin hand. Dessa är mycket kvalificerade och har arbetat med stort tålamod för att balansera situationen och behålla sitt inflytande. Utan att ge avkall på sitt stöd till de egendomslösa palestinierna bekräftar dessa ledare åter sitt stöd för försöket med ett pluralistiskt Libanon och i sina halvofficiella publikationer menar man att det var ett allvarligt misstag från muslimsk sida att alliera sig med de beväpnade palestinska styrkorna för att återtaga en mer dominerande roll i det libanesiska samhället. De tycker nu att de har förlorat och måste omgruppera sig för att finna sin plats i det pluralistiska samhället.

De libanesiska sunniterna har goda skäl att försöka finna sin plats i det pluralistiska Libanon. Deras talang och tradition att spela en viktig roll i samhället bör få ett lämpligt utlopp. De lever i Libanon och är nu medvetna om att den libanesiska staten lär bestå under överskådlig framtid. Strävan efter att finna ett sätt att leva i ett pluralistiskt samhälle är mycket utbredd bland sunniterna, också långt utanför Libanons gränser. Muslimer, som traditionellt har utgjort majoriteten i de samhällen där de har levt, lever i dag som minoriteter inte bara i Libanon utan också i sådana västländer som Storbritannien med sin stora pakistanska minoritet (i Storbritannien finns det fler muslimer än metodister) och USA. Religionsfrihet och jämlikhet mellan de olika medborgargrupperna finns också inskrivet i de flesta muslimska länders konstitution i arabvärlden. Men i inget annat land har sunniterna så starka skäl och så många möjligheter till att, i trohet mot sina religiösa traditioner, visa sig trofasta ett pluralistiskt samhälle. Detta är också en teologisk uppgift, som skulle kunna vara en hjälp för hela den muslimska världen.

Palestinska flyktingar

f) De palestinska flyktingarna i Libanon, av vilka många fortfarande lever i flyktingläger, är nu politiskt och militärt mycket hjälplösa sedan deras ledare utvisats. De som har lyckats att flytta från flyktinglägren under de många år de bott i landet blir nu utsatta för massiva hotelser, inklusive mord på slumpvis utvalda palestinier som skumma grupper utför, vilket leder till att man tvingas tillbaka till redan överfulla läger. I flyktinglägren i södra hörnet av Beirut är de franska och italienska trupperna i den internationella fredsbevarande styrkan det enda skydd de kan lita på. Palestinierna ser i allmänhet sig själva som flyktingar och blir också av andra betraktade på så sätt, också i detta tillflyktens land. I deras flyktingläger finns nu många libaneser, shia-flyktingar från slagfälten i söder och andra utarmade libaneser, både muslimer och kristna, som nu lever under lika stora faror som palestinierna själva bara genom att befinna sig i dessa läger. Många av dem tycks tillsammans med palestinierna ha varit offer både för de massiva bombningarna och tillintetgörelsen av flyktinglägren utanför Tyrus och Sidon under den israeliska invasionen och för massakrerna i flyktinglägren i Beirut. För dem som under den israeliska ockupationen levde i trakterna kring Tyrus och Sidon finns det inget skydd som är jämförbart med det som gavs av den internationella fredsbevarande styrkan kring Beirut. De är hänvisade till att ligga lågt och att ställa in sig hos Israels och Haddads styrkor, en farlig slags förnedring för ett folk att bli utsatt för.

Praktiskt taget alla fraktioner i Libanon har någon gång varit palestiniernas vänner. Men palestiniernas ledare i Libanon har inte agerat vist. Man höll fast vid fantasier om militär återerövring av land från Israel istället för att arbeta på en politisk lösning och återupprättelse på legal väg. Många libaneser hävdar att det var palestinierna som orsakade inbördesstriderna i Libanon, ett påstående som man kan ifrågasätta. Hur som helst insisterade palestinierna på väpnade, militära operationer mot Israel från libanesiskt territorium och i samband med Kairo-överenskommelsen 1969 tvingade de andra arabländerna Libanon att acceptera upprättandet av självständiga palestinska militära styrkor i Libanon. Det var mer än det libanesiska systemet kunde tåla. Det var i det sammanhanget inbördeskriget bröt ut och de palestinska ledarna lät – om än i början med stor tvekan – sina styrkor bli inblandade i inbördeskriget, vilket bidrog till nedbrytandet av de ordnade förhållandena i Libanon.

Men nu, i efterdyningarna av förstörelsen av städerna och förhärjandet av landets södra del och dödandet av omkring 20 000 libanesiska civilpersoner (exklusive palestinierna) i samband med Israels invasion 1982, har de flesta folkgrupperna i Libanon endast ont att säga om de palestinska flyktingarna. Det gäller även de som varit deras allierade. Att palestinierna har ”stulit landet” är ett vanligt uttryck, även om det finns kvar medlidande för palestiniernas belägenhet i förhållande till Israel. Folk talar öppet om att ”motivera” palestinierna att emigrera någon annanstans, till andra länder.

Det är lätt förståeligt att libaneserna, både myndigheterna och hela samhället, hyser denna väldiga förbittring mot palestinierna. De har förpliktelsen och ansvaret att som värdar skydda dessa flyktingar, som så länge varit präglade av problem och oro, men nu också blivit så hjälplösa. Det kommer att krävas en lång läkningsprocess innan de libanesiska myndigheterna och samhället åter kommer att uppfylla detta ansvar, särskilt som de under syriernas och israelernas ockupation har så svårt att överhuvudtaget göra sin auktoritet gällande i något avseende alls i sitt land. Libanon har under trettiofem hårda år gjort mer för palestinierna än något annat arabland, och känner sin gästvänlighet och sitt skydd grovt missbrukat. Det ursäktar på intet sätt den nuvarande brutaliteten mot de palestinska flyktingarna, men visar att ansvaret för palestiniernas skydd främst ligger på ett internationellt plan, till dess att man på civil basis åter kan nå enighet mellan flyktingarna och Libanon.

Palestinierna är en halv miljon människor och kan bli en farlig kraft om de inte integreras i samhället och om de på obestämd tid berövas uppehälle, utbildning och övriga livsmöjligheter. Detta har endast väckt mycket litet förståelse i Libanon. Standardsvaret på frågan om palestinierna åter kan bli en fara för det libanesiska samhället är, att de har blivit slagna och inte längre utgör något hot. Detta är att missbedöma Libanons egna intressen. Att undertrycka folk med våld är ingen slutlig lösning på de sociala problem som flyktingarna för med sig. En halv miljon utarmade människor kan inte i längden hållas i ett förnedrande förtryck utan att de likt orosmoln med tiden tornar upp sig till full storm.

Övers. Ulf Jonsson