Har kyrkan gjort bort sig?

Talet om institutionernas kris har inte precis nyhetens behag. Om de samhälleliga institutionerna knakar i fogarna, om känslan av minskad insyn och medbestämmanderätt och därmed ökad missanpassning hos den enskilde blir allt tydligare, blir det naturligtvis en huvudfråga för makthavande och politiker i allmänhet hur denna olust bland gräsrötterna skall hanteras. Just nu diskuteras en rad lösningsförsök, alla med det gemensamma draget, att man vill uppvärdera den mindre, för den enskilde överskådliga gemenskapen, i vilken han kan känna samhörighet och påverka de beslut som närmast gäller honom.

Inom samfunden finns det en analog utveckling. Spänningarna är större ju mer genomorganiserad struktur respektive kyrka har. Bakom t.ex. Svenska kyrkans problem ligger dock troligen inte känslan av bristande medinflytande på det lokala kyrkopolitiska planet, eftersom denna organisation har en sådan hävd att den nära nog identifieras med övrig kommunalpolitik. Bakom de låga besökssiffrorna vid söndagens huvudgudstjänst, där kyrkan framträder mest ”rakt” och specifikt kyrklig, torde ligga en avsaknad av ”togetherness” som har sin grund i den nämnda uppfattningen av ”statskyrkan” som en av övriga samhälleliga institutioner.

Men det är säkerligen inom den katolska kyrkan som spänningen institution – gemenskap blivit mest akut. Det vore alltför enkelt att skylla våldsamheten i konflikten på andra Vatikankonciliet, som helt visst varit en katalysator i mångt och mycket. För vem vågar påstå att polariseringen inte skulle ha blivit ännu häftigare om inte konciliet hade hållits? Ännu för några år sedan pågick debatten med stormstyrka, och de flesta föreställde sig att den egentliga frågan gällde kyrkans strukturer. Nu har energin tagit slut och de stridande parterna dragit sig tillbaka för att slicka sina sår. Under tiden ökar likgiltigheten bland många i kyrkfolket. Ungdomen, vars pånyttfödda intresse för andliga ting är väldokumenterat, vänder sig åt annat håll. Bland dem som fortfarande hämtar inspiration ur kristna källor tycker man sig skymta en ny kristen gemenskap i form av små grupper, som samlar ansvariga människor ur alla samfund. Det sammanhållande bandet är då inte formell kyrkotillhörighet (eller avsaknad av sådan), utan gemenskapen i inspiration och inriktning. För dem som kämpar för samma mål, blir formella bindningar ointressanta.

Om problemen inte uppfattas som brännande för den katolska kyrkan i Sverige, så beror detta möjligen på, att dess verksamhet aldrig har försiggått i annan form än den lilla gruppens. Ännu torde det knappast vara fallet, att den engagerade katoliken bara på grund av församlingens storlek inte kan komma i personlig kontakt med sin kyrkoherde eller lära sig känna igen de regelbundna kyrkobesökarna.

Vilken lösning dessa frågor än kommer att få på det konkreta planet – och det må vi för tillfället lämna därhän – så belyser den inomkatolska utvecklingen skarpt några av de teoretiska förutsättningarna för meningsutbytet som måste formuleras och bearbetas, om man skall komma till samförstånd och därigenom lämna bakom sig de kraftförödande inre tvisterna och på nytt vända sig utåt, från kyrkligt navelskådande till vittnesbörd inför den omgivande ”världen”.

Få begrepp har använts i så många betydelser som ”kyrka”. Redan en utredning om vad man menar med kyrka skulle väsentligt sanera debatten. Vi är naturligtvis överens när det gäller innebörden i uttrycket ”att gå i kyrkan”. Men vilka föreställningar ligger bakom följande talesätt, som en och samma debattör och skribent kan använda i samma andetag: ”kyrkans agerande (uppfattning, inställning)”, ”kyrkans framtid”, ”kyrkans grepp om folket” eller ”kyrkans som Guds folk”? Med de sista två uttrycken menas ju inte att kyrkfolket har kopplat ett grepp på sig självt. Det är naturligtvis frågan om kyrkan i två bemärkelser: dels den officiellt agerande hierarkin, dels totaliteten av dem som i samma tro och sakramentsgemenskap bekänner sig till Kristus. För de flesta är kyrka kanske detsamma som en diffus syntes av en kultur stadd i utdöende.

Utan tvekan får den eftertridentinska ”ämbetskyrkan” ta på sig sin del av ansvaret för denna begreppsförvirring. Vi har blivit vana vid att kyrkan står för detsamma som kyrklig organisation, kyrkobyggnader och kyrkans tjänare, ”kyrkans personal” för att låna ett uttryck från Maritain. ”Lekman” har definierats rätt och slätt som en kyrkomedlem i avsaknad av ämbetsbärarnas utrustning och fullmakter. Det senaste konciliet har härvidlag åstadkommit att perspektivförskjutningen rättats till. Kyrkan – det är jag, skulle var och en av oss med visst fog kunna säga.

När det därför är tal om en kyrkans kris, så är det helt visst och säkert också en strukturell kris: hur skall ämbetet uppfattas och utövas, hur skall den dolda lekmannapotentialen utnyttjas, hur skall maskineriet oljas bäst? Men denna utveckling kommer att tvinga fram sin `egen lösning när den väl kommit igång. Det är huvudsakligen en fråga om ändamålsenlighet, analog med vanlig företagsadministrering.

Men den egentliga kyrkokrisen är en de kristnas kris, en kris i tron. För dem som var vana vid kyrkan som en sorts ikonostas mellan det Absoluta och människan, ett perpetuum mobile höjt över kulturernas uppgång och fall, kom den katolska enhetskulturens oförmodade sammanbrott som en chock. Antingen lämnar man besviken och bitter alltsammans eller också sluter man sig samman i drömmar om en svunnen glans och rogivande latinskt mummel.

För dem som insett att tron och kyrkan är dynamiska storheter återstår olika vägar.

Den lättaste av dessa vägar är resignationens. Hur lätt är det inte att finna exempel på kyrkans kompromissande med världens makter under sin tvåtusenåriga historia? Har evangeliet egentligen någonsin fått en rättvis chans? Vore det inte bäst att radikalt bryta med hela denna eländiga historia och börja om igen på nytt, från nollpunkten?

Men håller man i minnet att kyrkan också i fortsättningen kommer att utgöras av människor kan man lätt avfärda alla illusioner om att lyckas. Jesus, som borde ha vetat bättre, omgav sig från början med feglingar och förrädare. Paulus’ brev är en enda passionerad vädjan till kamp mot kompromisser av alla slag. Alla gestalter som på något sätt satt sin prägel på kyrkohistorien i positiv riktning har fört en kamp mot sin tids och miljös älsklingsidéer. Ett slagord från maj 1968 i Paris löd ”il faut inventer l’eglise”. Om man hade försökt förverkliga det skulle man snart nog inse sitt övermod.

Sekterismens väg kan alltså undvikas av rent historiska skäl. Vad återstår?

En holländsk studentpräst, som från sin utgångspunkt kunde överblicka situationen tämligen väl, karakteriserade nyligen läget på ungefär följande sätt: ”Förr i världen hette det: ‘Bed och arbeta!’ Felet nuförtiden är att alla vill antingen be eller arbeta.”

Vad han menade var, att valet idag tycks stå mellan rastlös aktivism och världsfrånvänd pietism.

Aktivisterna identifierar Jesu budskap med socialt och ekonomiskt framåtskridande och ser inte, att Gud inte väntade till Kristi tid med att proklamera alla människors frihet, jämlikhet och broderskap: det förkunnas redan på bibelns första blad. Jesus omfattar redan denna elementära anständighet som en självklar förutsättning, men går djupare och längre: han vill inte befria oss från kapitalism eller kommunism, utan från de starkare bojor som håller alla fängslade: egoismen, främlingskapet och döden, som ingen mänsklig ideologi kan ge det sista ordet om.

Pietisterna berusar sig på den ljuva känslan av att leva i en ark, räddade undan denna världens syndaflod. Kan de inte hålla sig helt undan politiken så ser de åtminstone till att hålla vattentäta skott mellan vardagens nödvändiga onda och själens högtidsstunder.

Att vilja vara kristen i kyrkan med bevarad trovärdighet är inte det lättaste. Visserligen kan man då åtnjuta en viss good-will i form av helgon, lysande gestalter, lärdom, kultur, en och annan social encyklika. Men ofta är det snarast besvärande, och det inte bara på grund av fördomar. Det innebär att man måste bära bördorna av de alltför mänskliga sidorna och att lida av dem.

Och, för att fullfölja begreppsanalysen, vad menas med ”trovärdighet”, ett av nutidens mest älskade honnörsord? Kan kyrkan någonsin bli trovärdig för någon som inte tror på dess specifika uppdrag? Ja, möjligen som välgörenhetsinrättning eller medarbetare i den revolutionära processen, men då måste man samtidigt tillstå att dess hittillsvarande historia oftast varit föga uppbygglig.

Allvarligt talat är det så att kyrkan gjort bort sig alltifrån första stund. Om kyrkan fortfarande är trovärdig, då är det av den anledningen att hon trots allt fortfarande existerar, och trots att dess förutsedda tillkortakommanden mycket väl kunde ha fått dess grundare på andra tankar. Det går inte att leva på ren inspiration, tråkigt nog. Karismerna skulle snart nog vara utlämnade åt godtycket. Ingen uppgift kan i förstone te sig så intressant som att älska sin nästa. Och inget företag är i längden så litet givande och så heroiskt.

Om det inte vore så hade inkarnationen varit obehövlig.