Informationer

Karismatiska väckelsen

Den karismatiska rörelsen inom den katolska kyrkan började växa fram i USA för snart tio år sedan och har sedan spritt sig över stora delar av världen. Det hittills vanliga mönstret har varit en viss misstro till en början från kyrkoledningens och prästernas sida, bildandet av bönegrupper bland de troende, biskoparnas accepterande av rörelsen och engagemang i den, och dess vidare tillväxt inom ramen för katolsk tro och praxis. I denna rapport skall uppmärksammas två helt olika uttryck för karismatisk aktivitet inom den katolska kyrkan: i Nigeria och vid rörelsens internationella kongress i Rom.

För katolikerna i Nigeria presenterades den karismatiska väckelsen för knappt ett år sedan av ett team från USA som kallats dit av dominikanordens ledare i Nigeria, pater Ebben. Gruppen bestod av fyra präster och en ordenssyster. Deras reserapport är återgiven i jesuiternas månadstidskrift America. Syftet med besöket var att vid stilla dagar såväl som större möten presentera rörelsen för präster, systrar och troende. Trots en utbredd skepsis hos biskoparna och prästerskapet mot det nya hade pater Ebben kommit till slutsatsen att den rätta tidpunkten var inne att göra de nigerianska katolikerna förtrogna med den karismatiska väckelsen. Skälen var två: 1. Den katolska kyrkan i Nigeria har kommit till en kritisk punkt i sin korta historia. I närmare 100 år har missionspräster och ordenssystrar, de flesta från Irland, förkunnat evangelium i landet. Nu står kyrkan inför afrikaniseringens nödvändighet. Man har redan tagit ett stort steg i denna riktning. Majoriteten i biskopsmötet är infödd, och antalet nigerianska studenter i prästseminarierna är anmärkningsvärt stort. 2. De afrikanska katolikerna, inte minst i Nigeria, väntar av religionen hjälp i det dagliga livet. Den kristna tron är för dem en fråga om Kristi makt över deras liv, inte så mycket som för européer och amerikaner något intellektuellt. Därför inträffar det ganska ofta att afrikanska kristna som inte anser sig få hjälp nog av kyrkan vänder sig till någon av de inhemska sekterna och kulterna. De besöker – trots kyrkoledningens förbud – seanser, där kristna och vidskepliga föreställningar blandas i syfte att frambringa helbrägdagörelse.

Det är på denna punkt den karismatiska väckelsen inom den katolska kyrkan kommer ett behov hos de afrikanska kristna till mötes. Man har funnit att det inte räcker med att uppta inhemska religiösa element i liturgin. Vad det i första hand gäller är att peka på Jesus som en realitet i människans liv genom den helige Andes verk. Gruppen från USA for genom landet i sex veckor, medverkade vid prästmöten, reträtter, gudstjänster, konferenser, universitetsföreläsningar; träffade biskopar, präster, ordenssystrar, teologie studerande och troende. I den östra delen av landet, det tidigare Biafra, har kriget medfört djupa motsättningar. Majoriteten av befolkningen t ex i Onitsha är katolsk, men under bönen stötte gruppen på yttringar som närmast kunde betecknas som demoniska. Här gällde det att bedja för människor som blivit besatta av så kallad jo jo. Vid flera tillfällen förekom vid möten med stora människomassor fall av helbrägdagörelse, i Onitsha i närvaro av biskop Arinze. I Benin, där biskop Ekpu redan utsett ledare för samordning av bönegrupperna, förekom tungomålstal. Bland deltagarna befann sig en grupp svarta tillhörande Jesusfolket av vilka många förlorat kontakten med kyrkan. När gruppen avslutade sin rundresa konstaterade den att det nigerianska folket ur evangelisationssynpunkt står på det första kristna århundradets nivå: den direkta förkunnelsen de längtar efter och som också kommer till uttryck i Nya testamentet är budskapet om Guds rike, med åtföljande tecken i form av utdrivande av onda andar och helbrägdagörelse.

Om resultatet av den amerikanska gruppens besök skrev nyligen pater Ebben i ett brev till medlemmarna: Den viktigaste effekten är såvitt jag kunnat se att ängslan och misstron gentemot den karismatiska förnyelsen har försvunnit, särskilt bland de präster och ordensmedlemmar som verkar i Nigeria. – Förnyelsen motsvarar ett djupt behov hos människorna. Många bönegrupper har bildats. Från alla håll kommer förfrågningar. Jag har måst inrätta en boktjänst som skall tillhandahålla informativ litteratur om den karismatiska förnyelsen.

I Rom anordnade den karismatiska rörelsen inom den katolska kyrkan ett möte i pingstas med drygt 10 000 deltagare, varav 13 biskopar och över 700 präster från omkring 60 länder. Mötestema var ”Försoning och förnyelse”, och ledare den amerikanske lekmannen Ralph Martin, en av den katolska pingströrelsens ”fäder”.

Mötet i Rom är det största hittills inom den katolska karismatiska rörelsen, sett ur det internationella deltagandets synpunkt (i USA har möten med större deltagarantal hållits). Man utgår från att drygt 600 000 katoliker tillhör olika karismatiska grupper världen över. Det är emellertid svårt att få en helhetsuppfattning av rörelsen, och antalet engagerade katoliker kan vara betydligt större. Karakteristiskt för medlemmarna är en omedelbar andlig upplevelse som tillika utgör initiationsrit vid upptagandet i gruppen (andedopet). Där yttrar sig denna upplevelse framförallt i återupptäckten av de andliga nådegåvorna tungomålstal och helbrägdagörelse. Dessa utgör höjdpunkterna i gruppgemenskapen, som i övrigt präglas av en bönestil med både svärmiska och traditionellt kristna former. Dessutom – och det är inte minst viktigt – präglas den katolska pingströrelsen av medlemmarnas övertygat kyrkliga engagemang.

Pingstens gudstjänster var höjdpunkter på mötesprogrammet. På pingstdagen deltog mötesdeltagarna i påvemässan i Peterskyrkan. Deras ihållande hallelujasång vid påvens inträde bragte åtskillig förvirring i den latinska introitus som Sixtinska kapellets gosskör sökte uppstämma. I fortsättningen visade det sig emellertid att deltagarna behärskade den gregorianska koralen med samma säkerhet som de egna rytmiskt schvungfulla sångerna. Vid annandagens mässa förekom tungomålstal under kommunionen och olika slag av acklamationer bland deltagarna. Några helbrägdagörelser kunde inte iakttagas under mötet – här hade Vatikanen i förväg bett om en viss återhållsamhet – men ämnet helbrägdagörelse behandlades i en av de arbetsgrupper som samlades under mötet.

Stämningen i Vatikanen inför karismatikernas möte kan sägas ha pendlat mellan glädje och skepsis (enligt Herder Korrespondenz). I ärkebiskop Benelli vid statssekretariatet har rörelsen hela tiden haft en varm förespråkare. I sitt anförande vid mottagningen för deltagarna på annandagen betecknade påven den karismatiska förnyelsen som en chans för kyrkan och uppmuntrade uttryckligen åhörarna i deras arbete. Han erinrade emellertid också om att läroämbetets uppgift i kyrkan inte bara är ”att inte utsläcka Anden”, utan också ”att skilja mellan andarna”. Påven nämnde följande tre kriterier: Det som gör anspråk på att vara den helige Andes gåva får inte motsäga den autentiska trosläran. Nådegåvornas betydelse måste ses mot bakgrunden av deras funktion för det gemensamma bästa i kyrkan. Avgörande är slutligen att kärleken tar sig uttryck i handling. Påven uppmanade till regelbundet deltagande i eukaristin och bruk av botens sakrament.

En massiv kritik av karismatikerna framfördes under mötet av förre abboten i San Paolo fuori le mura, G. Franzoni. Han anklagade dem för ”farligt baksträveri” eftersom de drar sig undan det politiska ansvaret för världen i övrigt och flyr in i ”en tom spiritualism”. Några av den karismatiska rörelsens präster tillbakavisade denna anklagelse och pekade på de sociala aktiviteter som karismatiska grupper och församlingar varit engagerade i. Kritik riktades också mot rörelsen av en av dess medlemmar sedan dess början, professor William Storey vid Notre Damuniversitetet, USA, som numera har lämnat rörelsen. Han förebrådde den först och främst för dess fundamentalistiska inställning till bibeln. Även här bemötte mötesdeltagare kritiken med hänvisning till att amerikanska och europeiska grupper inom rörelsen har träffats och tagit upp bibelfrågor ur kritisk exegetisk synpunkt.

Katolsk profil

Hans Urs von Balthasar, en av vår tids stora katolska tänkare, fyllde förra månaden 70 år (f i Luzern 12 aug 1905). Han låter sig knappast inordnas i de sedvanliga kategorierna ”progressiv” och ”konservativ”. Enklast kan han betecknas som ”katolsk”, såväl med tanke på universaliteten och öppenheten som med tanke på engagemanget och troheten i förhållande till den katolska kyrkan. Han tillhör inte de stora kyrkliga aktörerna. I Andra Vatikankonciliets namnregister återfinns han inte, hans insats är i första hand forskarens och författarens. I djup och bredd söker hans produktion sin like.

Urs von Balthasar började sin bana som filosof, och yrkesfilosofens grepp om ämnet har sedan kännetecknat honom under alla år. Han disputerade 1928 i Zürich för filosofie doktorsgraden med ämnet Det eskatologiska problemets historia i den moderna tyska litteraturen. Följande år inträffade en avgörande vändpunkt i hans liv: han deltog i en 30 dagars reträtt hos jesuiterna enligt Ignatius av Loyolas Andliga övningar. Upplevelsen fick konsekvenser för hela hans fortsatta liv och tänkande. Han inträdde i jesuitorden, läste filosofi i Pullach vid München 1931-33 och teologi i Lyon 1933-37. Under denna tid får han viktiga impulser genom kontakten med två medbröder i Jesu sällskap, Erich Przywara och Henri de Lubac. Den förstnämndes lära om analogia entis blev utan tvivel en av grundpelarna i hans kommande författarskap. I Lyon får han av Henri de Lubac, ledande inom ”la nouvelle theologie”, impulsen att börja arbeta med de grekiska kyrkofäderna. Filosofen har blivit teolog. Efter studieåren hos jesuiterna ingår han i redaktionen för Stimmen der Zeit. 1940-48 är han verksam som studentpräst i Basel.

Under 40-talet engagerar sig von Balthasar i det praktiskt kyrkliga arbetet samtidigt som han upptar fruktbärande kontakter med en rad internationellt kända teologer, bl a Karl Barth. Han upptar Adrienne von Speyr, läkare i Basel, i den katolska kyrkan. Hon övertygar honom om att han borde grunda ett sekularinstitut, en religiös gemenskap för människor i yrkeslivet. Det blir ett krävande beslut för von Balthasar. Det innebär bl a att han måste lämna jesuitorden, vilkens ignatianska anda betytt så mycket för honom. Han grundar ett förlag i Einsiedeln, ”Johannesförlaget”, och ägnar sig åt sitt sekularinstitut ”Johannesgemenskapen” som dess ledare. En storartad teologisk produktion följer, men trots detta var han under en lång tid bortglömd. Han var inte ens närvarande vid konciliet. Först vid sin sextioårsdag fick han erkännande genom hedersdoktorat i en rad europeiska städer, och 1967 blev han medlem av den internationella påvliga teologkommissionen.

Urs von Balthasars författarskap kan indelas i tre grupper böcker och tidskriftsartiklar. Den första under 1930-talet behandlar religionsfilosofiska problem. Den andra hör till 1940 och 50-talen; här tar han upp de grekiska kyrkofäderna och deras kamp mot dåtidens nyplatonska filosofi. Med boken Kosmische Liturgie. Das Weltbild Maximus des Bekenners (2 uppl 1961) har han satt sin prägel på hela den nutida patristiken. Det stora problemet för honom blir förhållandet mellan den absoluta gudomen och den föränderliga världen. Den tredje gruppen, omfattande systematisk-teologiska verk från omkring 1960, ät den mest omfångsrika och utan tvivel viktigaste. Här kan nämnas Herrlichkeit. Eine theologische Ästhetik (hittills fem band 1961 ff) och The theology of Karl Barth (1971).

Inget av von Balthasars verk finns utgivet på svenska. Endast enstaka artiklar har funnit sin väg till svenska publikationer, t ex Reform eller aggiornamento (Credo 1967 s 58 ff). En översikt av hans viktigaste författarskap ges i KIT 1973 s 121 ff.

Eire

Kyrkogångsfrekvensen bland katolikerna i Irländska republiken är troligen högst i världen. Enligt en religionssociologisk undersökning om irernas religiösa vanor som gjordes 1973 och 1974 på uppdrag av landets biskopsmöte går 91 % av katolikerna i mässan varje söndag och c:a 25 % i ytterligare en gudstjänst per vecka. Undersökningen publicerades i Dublin 20 augusti under rubriken Religiös praxis på Irland. Ytterligare undersökningar skall göras beträffande förhållandet mellan religiös tro och vardagsmoral m.m.

88,4 % av republikens manliga och 93,3 % av republikens manliga och 93,3 % av dess kvinnliga invånare går i kyrkan varje vecka. 3 % går en gång i månaden, likaså 3 % går vid enstaka tillfällen. Det är också 3 % som uppger sig praktiskt taget aldrig gå i kyrkan. Gifta par går oftare regelbundet i kyrkan (93 % av makarna går varje söndag) än ogifta personer (87 %).

Även bruket av sakramenten har en anmärkningsvärt hög frekvens. Drygt 2/3 av landets katoliker går till kommunionen minst en gång i månaden, och närmare hälften går till bikt lika ofta. När det gäller inställningen till den nya liturgin uppger 83 % att de gillar mässan på modersmålet. Beträffande predikans innehåll gick meningarna starkt isär. Omkring 1/3 av de tillfrågade ansåg att en utläggning av evangeliet var det bästa; en annan tredjedel ville att predikan skulle handla om aktuella moralfrågor. 1/4 av katolikerna önskade en utläggning om de kristna grundprinciperna. En ytterst liten minoritet uttalade sig till förmån för politiska predikningar. Slutligen kan nämnas att 97 % av de irländska katolikerna uppgav att de beder åtminstone en gång om dagen. Nordirland omfattades ej av undersökningen.

Som jämförelse med de 91 % irländska katoliker som går i kyrkan varje söndag kan nämnas 2,4 % för Svenska kyrkan (Svenska kyrkans årsbok 1975 s 164). För de svenska katolikerna finns endast en uppgift från Storstockholm för två år sedan, där den söndagliga kyrkogångsfrekvensen låg på knappt 20 %.

Taizé

En ”Gudsfolkets dag” i Taizé anordnades 17 augusti inom ramen för de sedan 1970 hållna internationella ungdomsmötena. Det var första gången som den reformerta brödragemenskapen inbjöd vuxna deltagare till Taizé. Bland talarna och gästerna kan nämnas kardinalerna Julius Döpfner av München och François Marty av Paris, biskop A. Le Bourgois av Autun, hjälpbiskop E. Tewes, München, och Kyrkornas världsråds generalsekreterare Philip Potter. Ämnet för denna ”Gudsfolkets dag”, där omkring 5 000 vuxna och ungdomar från olika kyrkor och länder deltog, var försoning. Därmed ville man markera anknytningen till det pågående heliga året i den katolska kyrkan och dess tema Försoning och förnyelse.

Enligt en artikel i Rheinischer Merkur 15 augusti av Max Thurian, reformert teolog och medlem av brödragemenskapen i Taizé sedan dess start för 35 år sedan, därtill dess förbindelseman med Vatikanen, söker man genom sammankomsterna i Taizé tränga allt djupare in i frågan om kyrkans dimensioner. Här har man direkt kunnat anknyta till det ungdomskoncilium som hölls i augusti förra året och där tre tankelinjer kunde skönjas i belysningen av ämnet Gudsfolket: 1. Insikten tränger sig fram hos allt flera unga – genom resor, tankeutbyte med andra, sammankomsterna i Taizé – att de inte står ensamma; de tillhör ett folk, kyrkan, som sträcker sig över hela jorden. 2. I detta folks tro är en stor rikedom förborgad som det gäller att hjälpa människorna att upptäcka. 3. Gudsfolket, kyrkan, är Kristi kropp. Detta har understrukits av såväl ungdomskonciliet i Taizé som Andra Vatikankonciliet.

Själv betraktar jag ungdomskonciliet, skriver broder Thurian, som en del av den breda ekumeniska strömning som är typisk för detta århundrade. ”Om frågan om försoning och om sökandet efter gemenskap med kyrkan inte hade ställts i förgrunden i Taizé, skulle tanken på ett ungdomskoncilium aldrig ha uppstått.” ”Vad som faktiskt intresserar oss är gemenskapens realitet och inte de tvister som har söndrat de kristna.”

Kardinal Döpfner uppmanade i ett tal på ”Gudsfolkets dag” de unga att omsätta de gemensamma upplevelser de haft i Taizé i tjänst åt kyrkan och församlingarna.

Det kan nämnas att Taizé kom att tjäna som plattform för ingående samtal mellan kardinalerna Döpfner och Marty om ett närmande mellan det västtyska och det franska biskopsmötet. Man beslöt att förbindelserna mellan de båda ländernas katolska biskopsmöten skulle ”både fördjupas och breddas”.

Argentina

Kyrka och stat i Argentina har kommit i ett spänt förhållande till varandra under Maria Estela Perons årsgamla regim. Under denna tid har enligt den västtyska katolska nyhetsbyrån KNA de katolska ledarna och troende särskilt haft svårigheter med två rörelser, båda i viss mån omhuldade eller skyddade av de makthavande: Umbandakulten och andra sekter med inslag av magiska riter och katolskliknande ceremonier, och ”Argentinas antikommunistiska allians”.

Sekterna har haft en särskild beskyddare i regeringens ”starke man”, socialministern Lopez Rega, som för ett par månader sedan tvingades lämna landet och slå sig ned i Spanien. I julas organiserade han en TV-sänd gudstjänst som förrättades av ”Amerikanska apostoliska ortodox-katolska kyrkans” ”ärkebiskop-primas”. Regas förbindelser med dessa bisarra sekter anses gå tillbaka på ett besök i Brasilien där han enligt bilder i pressen knäböjde inför en av den s k Umbandakultens överstepräster. Man hoppas att dessa egendomligheter skall upphöra nu när Regas har lämnat landet.

Allvarligare har övergreppen varit från ”Argentinas antikommunistiska allians”. Medlemmar av denna politiska extremiströrelse satte i början av året eld på flera kyrkliga byggnader i Bahia Blanca, bl a salesianernas ordenshus, och dödade pater Carlos Dornak. Försöket att under vapenhot bortföra en ordenssyster misslyckades, men de tvingade fem präster och två systrar att lämna Bahia Blanca. Myndigheterna har sedan fortsatt på denna linje. I Cordoba lät polischefen genomsöka flera kyrkor och häkta präster. I Tucuman bröt polisen sig in i flera prästgårdar i sökandet efter guerillamedlemmar. Biskoparna uttalade sin djupa oro över förfarandet.

I påskas tog landets två kardinaler, elva ärkebiskopar och 120 biskopar upp den tilltagande radikaliseringen och våldsmentaliteten i predikningar och herdabrev. Man fördömde också den florerande korruptionen. Därmed visade den katolska kyrkan med all tydlighet att den inte står till förfogande som statens villiga och undergivna tjänarinna. Utvecklingen mot en tydlig självständighet från kyrkans sida har också på sistone understrukits genom ledarskiftet på Buenos Aires ärkesäte. Påven Paulus VI har beviljat den avskedsansökan som ingetts av den åldrige ärkebiskopen Antonio Caggiano, Argentinas primas, och till hans efterträdare utsett Juan Carlos Aramburu. Caggiano anses i första hand ha sett kyrkans uppgift i Argentina som ett värn om ordningen och de bestående egendomsförhållandena. Aramburu är mera en förespråkare för försoning och moderation. Omedelbart efter sitt tillträde gjorde ärkebiskop Aramburu ett uttalande där han fördömde den antikommunistiska alliansens övergrepp, våldet och myndigheternas försök att hindra den kyrkliga verksamheten.

Tanzania

Den katolska kyrkan i Tanzania intar ur många synpunkter en särställning i afrikansk kristendom. Landets president är katolik, inte bara till namnet, utan i praktiken. Drygt en fjärdedel av invånarna är katoliker, och kyrkan är i hög grad afrikaniserad och självständig. Den är livligt engagerad i ”ujamaa”, den form av afrikansk socialism som tillämpas i landet, inte minst i experimentverksamheten i byarna. Ändå är kyrkans situation långt ifrån oproblematisk. Nedanstående framställning är tagen ur ”Die katholischen Missionen” nr 5, 1975.

1968 kunde den katolska kyrkan fira 100-årsminnet av de första missionärernas ankomst till Tanzania. Sedan dess har kyrkans självmedvetande tagit sig uttryck i en långt gående afrikanisering. Av de 26 stiften och andra kyrkliga förvaltningsområdena leds idag endast fem av en icke-afrikansk biskop. De fem prästseminarierna är fullsatta, ett ytterligare under byggnad. Den katolska lekmannarörelsen anses vara den bäst organiserade i hela Afrika. Av landets 14 miljoner invånare är enligt biskop Sangu av Mbeya 31 % katoliker, 14 % kristna av annan bekännelse, 28 % animister och 26 % muslimer. Det bör emellertid framhållas att fördelningen av katolikerna över landets olika delar är mycket ojämn. I fem stift är 50–80 % av befolkningen katolsk; i sex stift, däribland Dar es Salaam, mindre än 10 %. Många områden har muslimsk majoritet. Vissa stammar håller fast vid sin gamla stamreligion och har ej haft någon beröring med kristen mission.

Åsikterna om behovet av missionärernas fortsatta insats går isär. I Moshis stift är över hälften av invånarna katoliker. För två år sedan hävdade en amerikansk missionär att området inte längre kunde betraktas som missionsområde: biskopen är tanzanier, de flesta kyrkoherdar är infödda. Inga ytterligare missionärer bör sändas dit, skrev han i sin rapport. En tid därefter påpekade biskop Sipendi av Moshi i en artikel att det på varje präst i stiftet går drygt 5 000 katoliker, mer än i något annat stift i landet. ”Faktum är att Moshis stift inte har tillräckligt med präster, och inte heller kommer att få det inom överskådlig tid,” skrev han. ”Därför behöver vårt stift i lika hög grad som förr missionärer som arbetar hand i hand med vårt inhemska prästerskap.”

Kyrkan och ujamaa har aldrig stått i något motsatsförhållande till varandra. Redan 1953, alltså långt före landets självständighet 1963, hävdade biskoparna i ett herdabrev att ”det mål som föresvävar oss alla är ett självstyrande land”. 1972 fastslog biskoparna att ”ujamaa är det traditionella sättet att utöva gemensam styrelse, där den ene delar den andres glädjeämnen och svårigheter alldeles som i en familj, hela tiden på så sätt att var och en gläder sig över sina rättigheter och känner det ansvar som vilar på honom”.

Kardinal Rugambwa av Dar es Salaam lade dock till en varning: ”Det ankommer på oss som är medborgare i detta land att främja och värna om vår ujamaatradition och inte låta den bli något som i själva verket är en främmande importvara utan något gemensamt med vår genuina ujamaatradition även om den kallar sig så.” På kyrkligt håll är det många som ser likheten mellan ujamaas och evangeliets krav. Biskop Mwoleka av Rulenge till exempel, som lever i en ujamaaby och deltar i dess arbete. En rad präster betjänar katolikerna i dessa byar, och ordenssystrar verkar i dem som socialarbetare och sjuksköterskor. Många katoliker är engagerade i politiken.

Kritik mot den tanzaniska socialismen har emellertid inte fattats på katolskt håll. Många anser att Nyereres TANU-parti har fått för stor makt och att ujamaarörelsen strängt taget syftar till att göra evangeliet onödigt i vardagslivet: religionen blir en privatsak, något rent andligt. Man pekar också på misslyckandet med tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper till ujamaabyar, trots att experimentverksamheten i dem enligt Nyerere skall vara frivillig.

En annan allvarlig farhåga bland många kristna i landet är de kineser som presidenten kallat dit för färdigbyggandet av landets järnvägsnät. Deras närvaro aktualiserar marxismens roll i samhällsuppbyggnaden. Många studenter har Maos verk i sina bokhyllor. En studentpräst i Dar es Salaam skrev i sin årsrapport: ”Marx och Kristus kämpar om den tanzaniska ungdomen. Bägge utlovar ett rike där intet ont forns. Bägge kräver tro och fordrar beredvillighet att ta en risk, och bägge gör i teorin anspråk på att äga det goda budskapet för de fattiga.”

Etiopien

Den ortodoxa kyrkan i Etiopien, vars ställning i hög grad berörs av det senaste årets politiska omvälvningar, synes befinna sig i en krissituation. Neue Zurcher Zeitung hänvisar 10 augusti till två uttalanden i den etiopiska pressen som lämpligen kan tas som utgångspunkt för ett försök att belysa situationen. I en ledande artikel ställde den amhariskspråkiga dagstidningen ”Addis Semen” nyligen frågan vilken roll religionen kan spela i det socialistiska samhället och betecknade religionen som en kvarleva från den feodala ordningens tid. Den engelskspråkiga tidningen ”Ethiopian Herald” tog upp samma tema ett par dagar senare och kritiserade ”de ytliga kristna begravningsceremonierna” i den socialistiska staten. Hittills har dylika nålstick endast varit enstaka händelser. Den ortodoxa kyrkan har emellertid på senare tid fått se sig utsatt för växande kritik – utan tvivel en följd av dess månghundraåriga samröre med den härskande klassen, ett samröre som kyrkan nu med möda söker lösgöra sig från utan att med säkerhet veta vilken väg den bör slå in på.

Denna vilsenhet har bl a tagit sig uttryck i fullständig tystnad från kyrkoledarnas sida inför de stora omvälvningarna: varken avrättningarna i november förra året i samband med den drastiska omsvängningen av inrikespolitiken eller förstatligandet av jordegendomarna och inskränkningen av rätten att äga fastigheter har kommenterats, trots att bägge de sistnämnda ingreppen drabbat kyrkan hårt. Sålunda har experter uppskattat den ortodoxa kyrkans ekonomiska förluster genom bortfallet av arrendeavgifter och hyror till omkring 3 miljoner etiopiska dollar. 11 september 1974 gjordes verkligen ett officiellt uttalande från kyrkligt håll: patriarken av Addis Abeba, Abuna Teophlos, överhuvud för landets c:a 10 miljoner ortodoxa troende, förklarade att Gud välsignar ”de militära styrkornas revolutionära rörelse i landet”. Det är ungefär från denna tid som stat och kyrka kan betraktas som åtskilda i Etiopien. I artikel 22 av det i augusti 1974 publicerade utkastet till författning heter det: ”Bland etiopier görs ingen åtskillnad på grund av härkomst, förmögenhet, religion eller stamtillhörighet.”

Den revolutionära rörelsens företrädare talar inte om religion, utan fastmer om ”filosofi”, nämligen den mer eller mindre marxistiska filosofi som man antagit. Den tas fram så gott som dagligen i de kommentarer som ges i den statliga radions sändningar och i informationsministeriets pressorgan. Någon antikyrklig kampatmosfär råder dock inte, ännu mindre kristendomsförföljelse. Typisk för situationen torde följande yttrande av utbildningsminister Haile Gabriel Dagne vara: ”Militärregeringen är inte emot kyrkan. Den är för massorna. Eftersom massorna älskar sin kyrka, kan regeringen aldrig vara emot kyrkan.” Detta är så mycket mindre nödvändigt som det lägre prästerskapet öppet har deklarerat sin villighet att medverka aktivt till förnuftiga sociala reformer. Några av dem har till och med låtit sig entusiasmeras så av militärens revolutionära iver att de – som religionsforskaren Friedrich Heyer i Heidelberg påpekat – ”har sjungit det socialistiska Etiopiens lov på liturgins traditionella versmått”.

Liknande tankar framfördes vid ett möte för prästerskapet med ämnet ”Kyrka och Socialism” nyligen. Inför 80 kyrkoledare från hela landet uppmanade dem militärrådets chefsideolog, major Atnafu Abate, att glömma de religiösa tvistefrågorna. Med hänvisning till uttalanden av kända teologer hävdade han att såväl bibeln som koranen understöder den etiopiska revolutionens mål. Konferensen resulterade i en resolution på 45 punkter, vari bl a framhölls kyrkans beredvillighet att använda sina förkunnelsemöjligheter för att göra den nya ideologin begriplig för folket och betona den kristna jämlikhetstanken.

Sistnämnda tanke har åtminstone delvis aktualiserats i praktiken. Jämte de fem kyrkliga högtidsdagar som hittills gällt som nationella helgdagar har militärregeringen nu som en gest åt landets 12 miljoner muslimer också inrättat tre islamiska högtidsdagar; den första av dem, profetens födelsedag, firades 25 mars i år i Addis Abeba i närvaro av bl a höga regeringsrepresentanter. Syftet med denna åtgärd torde i första hand vara att försöka minska klyftan mellan det ortodoxa överskiktet och de islamiska befolkningsgrupperna. De sistnämnda är alltjämt orepresenterade i de mera ledande befattningarna inom finans och förvaltning.

Den tilltagande sekulariseringen i städerna jämte de uttryck för personlig och teologisk rivalitet som kan iakttas inom den ortodoxa kyrkans hierarki försvårar lösningen av problemen. Den förutvarande statskyrkan har hamnat mitt i revolutionens spänningsfält. Det är idag oklart vilken väg den kommer att ta i framtiden.