Katoliker, protestanter och judar i dagens Spanien

Säkert var det koncilievindar som tvingade fram en förändring av den spanska lagstiftningen på religionsfrihetens område. Innan 1967 fanns visserligen vid sidan om katolska kyrkan diverse samfund representerade i Spanien, men nog så vingklippta när det gällde rörelsefrihet. För varje sammankomst var man tvungen att be om tillstånd, all typ av spridande av litteratur var förbjuden. Nu räcker det med att man inregistrerats i Justitiedepartementet för att gudstjänstlivet skall fungera utan yttre hinder. Genomförandet av lagen föregicks av en segsliten debatt i Cortes där många röster höjdes mot förslaget. En filosofie professor yttrade bl.a. att religionsfriheten skulle för Spanien medföra en push framåt för protestantiska och judiska kretsar med konsekvenser för landets ekonomi och försörjning. Tron skulle hotas och moralen förflackas. Dåvarande biskopen över Kanarieöarna förutsade ett andligt inbördeskrig i Spanien och en annan prelat menade att förlusten av religiös enhet inom kort skulle medföra en dödsstöt mot den nationella enheten med som följd uppkomst av separatiströrelser, inre stridigheter och en återgång till celtiberisk individualism och därmed öppna vägen för utländsk infiltrering i landets inre angelägenheter. I och med den nya lagen har inga av de utmålade ”farorna” inregistrerats, däremot har en dialog mellan den katolska kyrkan och övriga samfund blivit praktiskt möjlig i Spanien. Vad man kan kalla den etablerade national-katolicismen har inte längre många förespråkare inom de troendes led. Fraktioner inom regimen försvarar visserligen denna nationella form av katolsk tro, katolicismen är den spanska statsreligionen och kyrkan har dyrt fått betala 1936 års ”korståg mot kommunismen”. Ironiskt nog är samtliga samfund i Spanien ”libres” så när som på den katolska kyrkan, som för närvarande inget högre önskar än en frigörelse från staten. Religionsfrihetslagen haltar på vissa punkter, under debatt står kravet på obligatorisk närvaro vid ”krigsmans erinran”, en kyrklig akt, även för icke katolska rekryter. Eden som svärs vid fanan innehåller dessutom löfte om att döda, en formulering i strid med mångas samvete. Vägrar man närvara medför detta stränga straff. Man kräver också från de religiösa minoriteternas sida lika juridiskt skydd för icke katolsk make eller maka i blandäktenskap. Viss diskriminering vid tillsättandet av poster inom den offentliga sektorn har också påtalats.

Under mitt besök i Madrid i somras sökte jag upp representanter för några religiösa minoriteter liksom för den katolska kyrkan. I stället för att besöka ett 10-tal samfund koncentrerade jag mig på den spanska evangeliska kyrkan och den judiska kommuniteten, inte minst med tanke på dessas betydelse för det ekumeniska samarbetet. Dessutom tillåter dessa bägge grupper vissa intressanta historiska tillbakablickar. I slutet av artikeln ges några adresser till personer och institutioner som är värdefulla kontaktpunkter för var och en som vill ta pulsen på det religiösa livet i dagens Spanien och som generöst bistått mig med en rad viktiga data för denna artikel. Till samtliga Muchisimas gracias!

En religiös minoritet: Den spanska evangeliska kyrkan

Inkvisition och motreformation är begrepp som intimt förknippas med Spaniens historia. Kom dessa att ta sig så extrema uttrycksformer måste det i rimlighetens namn ha funnits ett Spanien som inte gick i ledband, som måste tyglas, ett Spanien som med Menendez Pelayos terminologi brukar kallas det heterodoxa. Detta det andra Spaniens historia har alltmer tilldragit sig forskarnas intresse. Vi har 1700-talet med personligheter som med risk för liv och egendom introducerade upplysningens ideer, bokhandlare som smugglade in förbjuden litteratur till läshungriga kunder, hemvändande landsmäns berättelser om de nya strömningarna i Europa, oförtröttliga översättare o.s.v.

1500-talets spanska ”reformatorer” Ponce, Valera, Reina, Montes, bröderna Valdes var i hög grad samma andas barn – öppna för europeiska strömningar, orädda, men tvungna att lämna Spanien för sina ideer. ”La Contrarreforma” intog helt den spanska scenen. På 1850talet fann en spansk forskare 21 verk av de landsflyktigas hand, efter mödosamt sökande, spridda och bortglömda i olika europeiska bibliotek. Av utomordentlig betydelse var bibelöversättningen till spanska, gjord av Reina och Valera, allmänt känd som la Biblia del OSO; den är fortfarande i bruk i den evangeliska kyrkan. 1800-talet blev, trots dåliga premisser, avgörande för den evangeliska kyrkans etablering i Spanien. Politiken mot oliktänkande var oförsonlig efter Napoleonkriget och riksdagen i Cadiz 1812. I Artikel 12 får intoleransen följande formulering: ”Den spanska nationens religion är och skall vara för all tid den Romersk Katolska Apostoliska, den enda sanna; genom visa och rättvisa lagar skyddar landet denna religion och förbjuder utövandet av all annan.” Detta till trots kom 1834 den första representanten för en evangelisk kyrka till Spanien, utsänd från England, framför allt med uppdrag att predika evangeliet för zigenarna. Vid samma tidpunkt började Bibeln spridas på hemliga vägar, viktiga kanaler blev Irún i norr och hamnarna i Andalusien och den brittiska besittningen Gibraltar. På 1850-talet började små grupper samlas för att studera Bibeln och be tillsammans. Katolska kyrkans auktoritet ifrågasattes i många kretsar. 1861 greps Matamoros, en av de mest kända ledarna för en dylik grupp; han satt fängslad till rättegången 1863 då domen slutligen föll. Den löd på 9 års fängsligt förvar. Påtryckningar från Holland, Frankrike och Schweiz tvingade den spanska drottningen Isabel II att ompröva domen som förvandlades till landsförvisning. Ett straff som nu inte gällde bara Matamoros utan en ansenlig samling ledare. Somliga sökte en fristad i Oran, andra i Bayonne, men de flesta i Lausanne, som snart blev ett centrum där de första spanska evangeliska prästerna fick sin utbildning och dit många spanska familjer började sända sina söner. 1868 i september utbryter den Revolution som tvingar drottningen i landsflykt. General Prim blir statschef och det sägs att han uttalade ett löfte till de evangeliska grupperna ”att fritt få vandra i Spanien med Bibeln under armen.” ”El Colportovismo”, d.v.s. spridandet av protestantisk litteratur, Biblar, undervisning tar ökad fart. Man hyr cafelokaler, kasinon för sina ändamål.

I ett samtal med en av representanterna för den spanska evangeliska kyrkan, Pastor Benito Coruellón, underströk denne hur dessa verksamheter utgjorde själva kärnan för

den folkbildnings- och undervisningsverksamhet som sedan skulle bli ett av denna kyrkas viktigaste verksamhetsområden. Ett utslag för en tradition som går tillbaka direkt på Luther vars fostraromsorg om vuxna och barn är allmänt omvittnad. Hans översättning av Bibeln var ju i hög grad ett uttryck för denna strävan att bibringa just kunskap.

Hade 1500-talets reformationsvindar i Spanien svept i huvudsak bland intellektuella och i vissa aristokratiska kretsar, liksom 1700-talets upplysningsidéer, blev den evangeliska rörelsen under 1800-talet däremot en folkrörelse, underströk vidare min spanske sagesman. Allt sedan dess har den protestantiska rörelsen i Spanien, som under senare delen av 1800-talet skulle splittras och uppgå i skilda moderkyrkor ägnat sig åt ett viktigt socialt arbete och när det gäller den spanska evangeliska kyrkan utan tanke på proselytism. Många mindre bemedlade har satt och sätter fortfarande sina barn i denna kyrkas skolor (en av dessa är El Porvenir i Madrid) oberoende av egen religiös tillhörighet. Relativt få av de katolska eleverna blir senare i livet protestanter.

Den första Republiken under Prim blev av kort varaktighet. Restaurationsperioden är en återgång till tidigare svåra villkor för minoriteterna. 1869 förenas de protestantiska rörelserna under ett namn, nämligen La Iglesia Cristiana Espanola, nära den reformerta till sin karaktär, med stöd från Frankrike. Skottland och Schweiz. Den brokiga förekomsten av protestantiska kyrkor i Europa gör emellertid att var och en till slut vill stödja sina egna och evangelisera var och en för sig. Därvid uppstår två evangeliska grenar i Spanien, en under namnet La Iglesia Espanola Reformada Episcopal och 1901 La Iglesia Evangelica Espanola närmast av presbyteriansk karaktär, med stöd från England. Baptister och metodister kommer samtidigt in i bilden. Numerärt utgör de idag den största gruppen, den spanska evangeliska kyrkan räknar bortåt 30 000 medlemmar, den Reformerta är mindre.

Naturligtvis har inflytandet utifrån varit stort på liturgins område, psalmerna är oftast översättningar. Det är därför intressant när pastor Coruellón pekar på en hispaniseringstendens inom den spanska reformerta kyrkan i slutet av förra århundradet då dess förste biskop Juan Bautista Cabrera hämtade modeller för gudstjänstfirandet i det urgamla folkliga mozarabiska missalet, i bruk i Spanien innan romaniseringsprocessen under inflytande från Cluny. 1900-talet innebar en period av absolut religionsfrihet under 2’ republiken på 30-talet, som följdes av allmänt minoritetsförtryck i och med Franco-regimen. En äldre kvinna, änka efter en evangelisk pastor i Extremadura, berättar från 40-talet hur barnen i byn uppmanades av den katolska kyrkoherden att kasta sten på pastorns barn. Släkten som var katolsk hade helt tagit avstånd från den evangeliska familjen. Pastorn hamnade regelbundet i fängelse, framför allt när hans församling utökades med någon ny medlem, för att på så sätt genom skrämseltaktik förhindra ytterligare ”avhopp” från den katolska kyrkan. I och med andra Vatikankonciliet har allt ändrats, säger den spanska pastorskan, den katolska familjen har räckt ut en hand. Jag träffade denna kvinna på ett samkväm i den spanska evangeliska församlingen i Madrid. Och många var det som kunde vittna om liknande svårigheter. Man upplever hur all bitterhet är dessa människor fjärran, hur ogärna de dömer, och framför allt hur kärlek och harmoni råder mellan ”los hermanos”.

Med de nya förutsättningar som finns till dialog i dagens Spanien utgör en minoritet som La Iglesia Evangelica Espanola, med sitt fint utbildade prästerskap och den dynamiska tro som präglar dess medlemmar, en ovärderlig tillgång.

Och att denna dialog finns är ett faktum. Den ekumeniska bibelöversättningen till spanska, som snart är färdig är ett lagarbete mellan medlemmar från olika samfund; den evangeliske pastorn Gabriell Canellas i Madrid är en av auktoriteterna, exeget, utbildad i Montpellier. Den katolska kyrkans ekumeniska arbete leds från el Secretariado Nacional de Ecumenismo som kom till 1965. Man berättar för mig att man regelbundet ordnar föreläsningsserier, i år har representanter för olika religiösa samfund redogjort för dessa i en serie kallad Curso de formación ecumenica. Den 20/6-4/7 företogs en ekumenisk pilgrimsfärd till Taizé, Geneve och Rom. Man vittnar på sekretariatet om djupa band med skilda religiösa minoriteter, samtidigt som man med visst obehag ser Jehovas vittnens och Mormonernas hårt styrda propaganda och betydande segrar. I Spanien finns efter århundraden av katolskt monopol nu efter religionsfrihetslagen grogrund för sekter vars budskap många gånger kritiklöst anammas. I ekumeniska kretsar upplever man här som överallt annars tider av framåtskridande liksom perioder av stillastående och väntan. Denna väntan föder otålighet, missmod hos många, man tycker utvecklingen går långsamt inte minst när det gäller kyrkans sociala förpliktelser och frigörelseprocessen från staten. Avhoppen bland prästerna är oroväckande tecken, steget från kyrkan till kommunismen är inte långt; biskoparna har ett stort ansvar.

Den katolska kyrkan och judarna i Spanien

Ett fascinerande exempel på ekumenik i vår tid är kyrkans dialog med judarna, en företeelse som även inregistreras i Spanien, helt i överensstämmelse med II Vatikankonciliets deklaration ”Nostra Aetate”. Redan 1961 hade man i Madrid grundat föreningen Amistad judeo-eristiana som godkändes av myndigheterna liksom av kyrkan samma år. Många judar hade kommit till Spanien under och efter andra världskriget, då Francoregimen erbjöd en fristad. En ny våg kom från Marocko i samband med landets självständighet. Trots en officiell pro-arabisk politik har regimen gentemot judarna och staten Israel en mycket positiv inställning. Den är ett uttryck för vad spanjoren i gemen känner – den judiska närvaron i allt som rör landets äldre historia och i många fall en etnisk samhörighet. Visserligen fördrevs judarna av Ferdinand och Isabella 1492 men många tog sig troligen rätt snabbt tillbaka på hemlig väg och forskare som Americo Castro och fransmannen Bataillon har påvisat judisk närhet i spansk tanke långt efter 1492. Medeltiden är genomsyrad av judarnas närvaro och än idag minner många städer om deras långa vistelse på den Iberiska halvön. Så La Alcama, Toledos gamla judekvarter, på sluttningen ned mot Tajo, övergivet sedan länge av sina ursprungliga inbyggare. Hit hade de kommit först på 1100talet, efter en lång sejour av ytterst skiftande villkor i Andalusien, med våldsamma pogromer under västgoterna och en guldålder under det arabiska herraväldet. De som redan fanns i Spanien vid arabinvasionen underkastade sig villigt, då de garanterades rätten att utöva sin religion och erbjöds förtroendeposter inom det nyinrättade kalifatet. Dessutom tillkom en stor kontingent trosfränder, som bortdrivits från orienten i samband med förföljelser igångsatta inom kalifatet i Cader. Det blev nu detta samarbete mellan judar och araber och kristna som lade grunden till en kultur, som överglänste allt vad det övriga Europa kunde erbjuda omkring år 1000. Judiska lärde togs i tjänst som översättare och Rabbi Moses ben Henocha uppförde ett centrum i Cordoba för talmudstudier, som rent av slog ut den Gamla skolan i Mesopotamien. I Granada var det judiska inslaget så stort att staden ofta kallades för judarnas stad och Toledo blev deras nya Jerusalem.

I katolska kyrkans regi drivs ett Centro de estudios judeo-cristianos i Madrid, som tillkom strax efter andra Vatikankonciliet. En av eldsjälarna är pater Vicente Serrano som leder centret tillsammans med systrar tillhöriga orden Nuestra Senora de Sión. Centret är en i yttre måtto synkretistisk skapelse med ett kapell där tabernaklets fond utgörs av en öppnad torarulle. Här finns ett förnämt bibliotek kring judisk och kristen religion, föreläsningssalar och ett sekretariat med ständiga kontakter med Israels intellektuella och religiösa värld.

Pater Vicente Serrano understryker under vårt samtal hur viktig kunskapen om vårt gemensamma arv är, hur bristfälligt många gånger just studiet av Gamla testamentet varit vid seminarierna. Idag när mässan innehåller läsningar dels ur Gamla testamentet, dels ur Pauli brev och Evangelierna är det nödvändigt med denna insikt och särskilda seminarier hålls för präster just om hur integreringen av dessa texter kan och bör ske.

Vari ligger då huvudsyftet med denna dialog mellan kristna och judar? Problemställningen är inte ny, vägar till insikt har öppnats inte minst genom Danielous författarskap och kardinal Beas sinnelag, redan på ett tidigt stadium. Vi vet att allt är en kontakt som kan ske på skilda plan; genom många beröringspunkter på det rent mänskliga, ty för bägge grupper är kärleken till nästan det primära, men även på det religiösa, ty både judar och kristna lever i en väntan på fullkomningens tid, då Messias skall komma respektive återkomma. Den inställning som Marcus Ehrenpreis ofta gav uttryck åt, nämligen att Messias först kan komma när världen ser bättre ut, är en utbredd tanke bland judarna, liksom Ehrenpreis’ redan på 40-talet uttalade uppfattning om Kristus som en av de stora profeterna och moralisterna. Judarna intresserar sig alltmer för det sociala budskapet i Kristi undervisning. Bönen har vi gemensamt, till en Gud som är befriaren. Han befriade sitt folk från träldomen i Egypten och genom Kristus fördes människan från döden till livet. I bägge fallen ett steg i påskens ursprungliga betydelse (pessah hebr. = steg). Vi ber till en Gud som lyfte människan till en identitet, han gav sitt folk en identitet, han gjorde Israels barn till ett Guds folk, och mänskligheten till det nya förbundets folk i och med Kristus. Vi ber till en Gud som stigit in i människornas historia. Vi ber om förlåtelse och vi får förlåtelse, vi firar bägge vår Yom Kippur och vår Teshuvá. Påsken blir förbindelselänken, årets största högtid blir tecknet på djupet i denna dialog. På judiskt håll finns samma vilja till ekumenik, i Madrid är Baruj Garzón Serfaty, församlingens rabbin, en av stöttepelarna; tyvärr var han sjuk under mitt besök i Madrid, men jag fick snabbt klart för mig att hans roll är av utomordentlig betydelse.

Församlingen i Madrid består av omkr. 3 000 medlemmar, det officiella namnet är Comunidad hebrea. Här finns familjer av släkterna Cohen, Sibony, Benchimol, Bendahon, Serfaty, typiskt sefadiska namn, men det finns också judar från öststaterna, även om dessa snarare dominerar i Barcelona. Många av dessa familjer ägnar sig åt privat företagsamhet, den yngre generationen är alltmer högskoleutbildad. I april i år inbjöd centret för judiskkristna studier professorer från Israel och från Spanien att tala över ämnet ”Människan i biblisk tanke och i judisk och kristen filosofi och teologi”.

Här några av ämnena för föreläsningarna: ”Jesu syn på människan”. ”Människa och samfund i de nya judiskkristna relationerna.” ”Västerlandets judiska och kristna rötter”. ”Den judiska synen på jämlikheten mellan människorna och dess följder för världen av idag.” ”Den kristna närvaron i Israel”.

En av professorerna från Israel sägs i samband med ett besök på Prado-museet ha lyft på sin kalott inför ett porträtt av Isabella den katolska och med glimten i ögat sagt: ”Majeste, je suis revenu!” Många är det som kan instämma i hälsningen. En moské håller på att byggas i Madrid, i miniatyr återupprättas ett Spanien från tiden före 1492. Denna gång är kyrkan mogen att uppskatta minoriteterna, förföljelsernas tid är förbi – dialogen är i full gång.

Adresser till personer och institutioner som omnämns i artikeln:

Secretariado Nacional de Ecumenismo. Alfonso Xl, Madrid 4, T. 222 15 63

Centro de Estudios Judeo-Cristianos. Hilarion Eslava 50, Madrid, T. 243 12 51

Comunidad Hebrea. Balmes 3, Madrid

Iglesia Evangélica Espanola. Calatrava 25, Madrid