Katolikerna i England efter Andra Vatikankonciliet

De engelska jesuiternas tidskrift The Month har i årets april- och majnummer innehållit en rad kritiska granskningar av utvecklingen i den engelska katolska kyrkan efter konciliet. Genomgående framhåller kommentarerna hur föga förberedd denna kyrka var för vad som komma skulle. Det teologiska nytänkande som kom att sätta sin prägel på konciliets beslut och dokument, hade nästan helt utvecklats på kontinenten.

Engelsk katolicism var teologiskt konservativ, och detta gäller på olika sätt om de tre grupper kyrkan utgjordes av. De gamla katolska familjerna kunde med heder se tillbaka på hur de genom århundraden av förföljelser bevarat tron. Deras historia gjorde dem inte benägna till omprövningar och nyansatser. Den största gruppen var de irländska invandrarna och deras ättlingar. De viktorianska städernas proletariat hade i prästerna funnit sina beskyddare och talesmän, och den framgångsrika kyrkliga missionen inom denna befolkningsgrupp är ett kapitel i 1800-talets kyrkohistoria, som alltmer börjat uppmärksammas. Den tredje gruppen var konvertiterna, som spelat en relativt stor roll i den engelska katolicismen. Även om John Henry Newman kan räknas som den moderna katolicismens verklige lärofader, var de flesta konvertiter kyrkligt konservativa. Evelyn Waugh förutspådde, när konciliet utlystes, förvirring och kaos, och vädjade: ”The same again, please!” Och kardinal Heenan lovade när han avreste till Rom att de troende inte skulle behöva frukta några förändringar i liturgin.

50-talets katolska befolkningsexplosion

En av orsakerna till att denna kyrka inte syntes ha något behov av nyorientering var att den befann sig i ett skede av snabb tillväxt. Andelen katolska vigslar av samtliga giftermål ökade år från år, liksom relationen mellan katolska dop och födelsetalet. Nettoinvandringen från Irland var betydande, men också antalet konvertiter. Hur många katoliker fanns då i England? (England och Wales hör kyrkligt samman, medan Skottland och Nordirland, som båda har ett starkare katolskt inslag, är utanför bilden.) Den officiella katolska statistiken, baserad på församlingarnas siffror, uppgav 1958 3,5 milj. Samma år tillskapades Newman Demographic Survey under ledning av A E C W Spencer. I avsaknad av offentlig konfessionsstatistik beräknade Spencer på grundval av förrättningssiffror och migration den döpta katolska befolkningen i England. Denna uppskattning slutade drygt två miljoner högre än den kyrkliga statistiken. De två miljoner som saknades i församlingsböckerna föreföll ändå att ingå äktenskap i kyrkan och att låta döpa sina barn.

Nusituationen

Newman Demographic Survey upphörde att fungera 1964, men tio år senare framlade Spencer en rapport för Pastoral Research Center om Demographic Change in the Catholic Community of England and Wales 1958-1973. Denna offentliggjordes i förkortad form i The Month april 1975. Spencers rapport har för oss ett tvåfaldigt intresse: dels för den katolska utvecklingen i England, dels också för metoder att uppskatta antalet katoliker i Sverige. Inte heller här finns någon pålitlig konfessionsstatistik och långt ifrån alla katoliker finns i församlingarnas kartotek och böcker.

Siffrorna visar mycket tydligt hur den katolska tillväxten i England kulminerade i början av 60-talet. 1961 ingicks 12,8 % av alla äktenskap i katolsk ordning, varefter andelen stadigt sjunkit till 9,5 % 1972. Samtidigt blev blandäktenskapen vanligare. T o m 1962 var majoriteten av katolska

vigslar mellan två katoliker. 1972 var endast fyra katolska äktenskap av elva rent katolska. Av alla som gifte sig var 1961 9,7 % katoliker som ingick katolskt äktenskap; 1972 var samma andel 6,5 %.

Tendensen för barndop går i samma riktning. Räknar man dop av alla barn under sex år var relationen katolska dop/födda åren 1961-63 16 %. 1972 var samma siffra 13 %.

Antalet första kommunioner och konfirmationer per år har legat tämligen konstant sedan slutet av 50-talet. På grundvalen av tidigare dopsiffror har Spencer beräknat hur många barn i den aktuella åldern som deltar i dessa kyrkliga förrättningar och funnit att 70 % går till första kommunion, 65 % konfirmeras. På samma grunder antar han att endast 60 % av de katoliker som gifter sig, gör det i kyrkans ordning.

I fråga om äktenskapen är det en faktor som inte omfattas av tillgänglig statistik. Det finns uppenbarligen ett stort och sannolikt ökande antal äktenskap som ”konvalideras”, dvs som, fastän inte ingångna i katolsk ordning, giltigförklaras av kyrkan.

Den största nedgången har skett i antalet konversioner. 1959 var det nästan 14 000, 1972 knappt 4 000. En del av nedgången hänger väl samman med att konversioner i samband med äktenskap tidigare var relativt vanliga. Större delen av nedgången torde emellertid inte ha denna speciella bakgrund.

Den vanskliga konsten att extrapolera

Med utgångsvärden i det sena 50-talets förrättningssiffror menade sig Spencer kunna räkna fram en katolsk befolkning i England som var 60 % större än den ”officiella”. Vid denna tidpunkt skulle endast en obetydlig del av katolikerna, ca en kvarts miljon, avstå från de kyrkliga förrättningarna. Med hjälp av antalet dop, konvertiter, in- och utvandrare och döda, skulle en extrapolation ge en ökning på ytterligare en och en halv miljon till 7,1 milj. katoliker 1972. Om man däremot räknar på befolkningsunderlaget för de sakramentala akterna, skulle antalet katoliker i början av 60-talet varit 5,5, milj. för att därefter minska med en miljon till 1972. Skillnaden mellan dessa två siffror är enligt Spencer det antal katoliker som förlorat kontakten med kyrkan. Dessa skulle 1972 vara 2,6 milj., tio gånger så många som 1959, och sedan 1967 ha ökat med en kvarts miljon om året.

Det har inte saknats kritiska röster om Spencers beräkningsmetoder. Den officiella statistiken visar en något annan bild. För 50-talet registrerar den en ökning av antalet katoliker i England med en fjärdedel, för att 1964 nå strax över 4 milj., och därefter ligga tämligen konstant vid denna siffra. Spencer redovisar i en tabell en beräkning enligt ”A-D-C Crude Cohort Method” utan att ange basvärdena. Denna visar en jämn ökning till en stabilisering 1972-73 på 5,4 milj. Opinionsundersökningar som efterfrågar religion, finner genomgående 10–11 % katoliker, vilket stämmer bäst med senast anförda beräkningen. Spencers extrapolerade sju miljoner förutsätter att miljontals katoliker uppger annan eller ingen religion vid Gallupundersökningar, vilket inte förefaller särskilt sannolikt.

En annan av uppsatserna i The Month handlar om de katolska skolorna. I USA har de senaste tio åren utmärkts av en kraftig minskning av antalet katolska skolor och deras elever. Så inte i England. 1974 var antalet elever i drygt 3 000 katolska skolor 940 000 mot 775 000 tio år tidigare. (Labour Party delar som bekant inte alls sina svenska partivänners uppfattning om konfessionella skolor.) På grundval av dopstatistiken uppskattas 62 % av de katolska barnen i England gå i katolsk skola, en andel som hållit sig ganska konstant. Hotet mot de katolska skolorna ligger inte i minskad efterfrågan, utan i vikande kallelser till de ordnar som försörjer dem med lärare.

Spencer diskuterar inte alls vilken roll förändringar i pastoral hållning och praxis kan ha spelat för nedgången i förrättningssiffrorna. Prästerskapet kanske inte lika självklart som tidigare uppmanar alla nominella katoliker att gifta sig i kyrkan eller låta döpa sina barn, att sända sina barn till första kommunion eller tid konfirmation. Intressant i detta sammanhang är att antalet dop i åldern 1–13 år inte visat någon nedgång, utan legat konstant vid drygt 7 000.

En jämförelse med Church of England

I vissa hänseenden innebar 50-talet för Church of England en tid av institutionell stabilisering. Andelen anglikanska äktenskap låg fast vid 50 % av samtliga, prästkallelserna var relativt talrika, tillbakagången i kyrkobesök och påskkommunikanter upphörde tillfälligt. Däremot minskade under samma decennium andelen anglikanska dop i förhållande till födelsetalet från 67 % till 55 %.

Under 60-talet har däremot kurvorna för anglikanska och katolska förrättningar löpt parallellt. De anglikanska dopen och vigslarna var ung. fyra gånger så många som de katolska; 1970 49 resp. 41 % av födslar och giftermål. Konfirmationsfrekvensen förefaller att ha sjunkit något snabbare i Church of England. 1970 var de anglikanska konfirmationerna knappt dubbelt så många som de katolska. Bilden är densamma för kyrkobesök och kommunikanter. Det årligen räknade antalet anglikanska påskkommunikanter minskade mellan 1956 och 1970 från 2,35 till 1,8 milj. Vid den senaste räkningen av antalet katolska mässbesökare en vanlig lördag/söndag var antalet två miljoner, vilket är några hundratusen fler än det genomsnittliga antalet anglikanska gudstjänstbesökare.

Data och tolkningar

Det är svårt att få fram tillförlitliga data, när offentlig statistik inte finns. Spencers räkneövningar kan ge uppslag för en bättre uppskattning av den katolska befolkningen i Sverige, men illustrerar också begränsningen i de använda metoderna. Ett förhållande framträder tydligt: den snabba, nästan krisartade expansionen i England på 50-talet har förbytts i en helt annan typ av demografisk kris. Tolkningarna är vanskligare. Många är väl benägna att sätta omsvängningen i samband med den oro och osäkerhet som kännetecknat kyrkan efter konciliet. Men själva vändpunkten förefaller att komma redan 1961, då konciliet knappast kunnat avsätta några spår.

Tillbakagången inom Church of England har konservativa kyrkomän på liknande sätt velat tillskriva den radikala inne-teologin alltsedan Robinsons Honest to God. Men omsvängningen kom 1958, fem år före biskopens skrift.

Däremot kan man givetvis konstatera att den samhällstillvända teologin fundamentalt misslyckats med vad den lovade att åstadkomma: göra kyrkan socialt ”relevant”.

En korrekt sociologisk tolkning är självfallet inte en rätt teologisk tolkning. Allt fler röster, också bland sociologer, varnar kyrkan för den intensiva sociologiska exponeringen, som lätt leder till att religiös tro och praxis förstås uteslutande i sociala kategorier. Å andra sidan har mycket av den tyngst vägande kritiken mot inne-teologin kommit från sociologer som sett sig missuppfattade och sin vetenskap missbrukad.

En uppsats ”On Politicized Clergy” av William R Garret i Journal for the Scientific Study of Religion dec. 1973 avslutades på följande tänkvärda sätt: ”Socialvetare har en tid yrkat på att teologer var i behov av data framtagna av socialvetenskaperna. Om nu, efter det man brukat socialvetenskapliga informationer och perspektiv, den organiserade religionen finner sig ha blivit ledd blomsterstigen till fördärvet av radikaliserade socialvetare och politiska demagoger, då kommer avfallet från ett sådant fiasko att förgifta förhållandet dem emellan såväl som resp. vetenskaps rykte för framtiden. Sålunda har teologer och socialvetare, genom beslut och genom misstag, kommit till en punkt där båda har en hel del att vinna – eller att förlora – i den sluträkning som markerar den definitiva upplösningen av den radikala teologin.”

Man behöver inte dela denna skoningslösa dom över den nyare teologin för att bejaka slutsatsen att teologin också framgent är beroende av socialvetenskapen.