Kyrkan i samtida skönlitteratur

Vid första påseende skulle man kunna tro, att samtidens skönlitteratur – vi syftar här på den västerländska litteraturen – sedan länge har övergivit temat kyrkan som något förlegat och ointressant.

Vid närmare granskning upptäcker man dock överraskat att motsatsen är fallet och just på senare tid har enskilda verk av förnämlig litterär kvalitet som kretsar kring detta tema dragit uppmärksamheten till sig.

Om man inledningsvis vidgar perspektivet såväl angående ämnet som beträffande det skiftande litterära värdet kan man kanske urskilja olika infallsvinklar under vilka kyrkan kommer i blickfältet för senare tids skönlitteratur.

Infallsvinklar

I en viss genre av litteratur tycks den kyrkokritiska aspekten inta den främsta platsen, givetvis hos de enskilda författarna på helt olika sätt och av olika motiv. Berthold Brecht har tagit upp fallet Galilei och Dramatens föreställning av pjäsen i vintras vittnade om publikens intresse. Rolf Hochhuth framställde i ”Ställföreträdaren” Pius XII:s förmenta attityd gentemot nazismen och inledde en rättegång mot honom inför världen. Medan Gertrud von Le Fort hyllade kyrkans mysterium i sina Hymner till kyrkan kritiserade Georges Bernanos – även han en troende katolik – ytterst hårt samma kyrka i sin berömda En ateists predikan till Therese av Jesusbarnets högtid. Bruce Marshall visade i sina romaner att det stundom t o m under gyllene korkåpor bärs trasiga kläder, och Guareschis figurer Don Camillo och Peppone skildrar med humor det mänskligt sett allt för mänskliga i kyrkan. Återstår slutligen i samma genre ett slags kolportagelitteratur, exempelvis i Roger Peyrefittes Les clefs de St. Pierre där jovialisk pratsjuka blandas med en hel del elakhet.

Vid sidan av denna kyrkokritiska litteratur forns dock även en annan art. Den futurologiska synen på kyrkan står här i förgrunden. I Sverige har Berndt Gustafsson, religionssociolog, tagit upp denna aspekt i sin roman Gunnar Svensson, vatteningenjör (Gummesson 1972). Författaren siar om kyrkans och den kristnes ställning i en framtida teknokratisk världsstat och han skildrar den kristnes andliga identitet i ett eskatologiskt perspektiv.

En ekumenisk futurologi presenteras i den nyss utkomna berättelsen Die Vision des Papstes (Gran, Göttingen 1975). Bakom den pseudonyme författaren Sebastian Knecht döljer sig en känd teologie professor i München som framlägger ett slags profetisk idéroman. En kommande påve anser att tiden för interkommunion har kommit och inleder därmed kyrkornas enhet. Författaren har tydligen inspirerats av Solowjew vars eskatologiska perspektiv han dock (med uppenbar apologetisk tendens) transponerar till en närmare framtid.

En tredje genre finns bland andra hos den italienske författaren Ignazio Silone i hans mästerverk, det historiska dramat Lávventura d´un povero christiano (En fattig kristens äventyr). Protagonist i dramat är eremiten Pietro da Morrone som sedan under namnet Caelestinus V som förste (och hittills ende) påve abdikerade. Silones problematik kretsar kring klyftan mellan ortodoxi och ortopraxis i kyrkan. I en besviken hat-kärlek söker Silone i stället för kompromisser med världens makter något av ”rikets utopi” i kyrkan i enlighet med evangeliets anda. Bitterheten uppfyller honom därför att han inte hittar den i den konkreta kyrkan.

Vid sidan av hela denna litteratur – som givetvis skiftar i konstnärligt värde – tycks det idag finnas en annan art av hög konstnärlig halt och framför allt av en innebörd som träffar något av dagens kritisk-existentiella kyrkofråga. Den sysslar vid närmare påseende inte längre främst med kyrkokritik. Inte heller kretsar den om en futurologisk-eskatologisk syn eller om rikets utopi och bristande ortopraxis. Den syftar i stället på kyrkans samtida inre uppgörelser, på kyrkans och den kristnes andliga hållning mitt i denna situation och inte minst på människans sökande kring denna kyrka.

Brian Moore, en irländsk författare

1972 publicerade Brian Moore, född i Nordirland och idag bosatt i Kalifornien, sin åttonde roman Catholics (London, Jonathan Cape) som i somras utkom även i tysk översättning med titeln Insel des Glaubens (Düsseldorf, Classen). I själva verket är Catholics snarare en större novell vars andliga och konstnärliga betydelse dock vida överträffar volymens blygsamma omfång.

På en liten ö, Muck island, utanför det irländska fastlandet ligger ett gammalt kloster tillhörande S:t Albanorden i vilket abboten och munkarna lever ett hårt liv. Ingen av dem är ung och noviser finns praktiskt taget inte längre. De livnär sig av laxfiske och torkad havstång som de säljer till fastlandet. Klostret motsätter sig Vatikanens senaste anordningar – händelserna utspelas efter fjärde Vatikankonciliet mot slutet av 1900-talet – som i enlighet med den framgångsrika ekumeniska rörelsen kräver, att mässan inte längre firas på latin, att konsekrationen inte längre anses vara det dagligen förnyade undret utan en ren symbol. Enskild bikt har avskaffats och en ekumenisk tacksägelse ersätter den privata bönen. I stället för påven ansvarar en ekumenisk världscentral i Amsterdam i sista hand för kristenhetens ledning.

I en liten bykyrka på fastlandet knuten till klostret håller munkarna regelbundet gudstjänst i enlighet med gammal tro och ordning. Då sker det märkliga: Med bilar och charterflyg börjar folk strömma till den lilla kyrkan: från England och Skottland, från Frankrike och Tyskland, från Amerika, ja t o m från Rom. ”Månader i förväg får man i en omkrets av 50 engelska mil inte längre tag i ett rum eller en säng. Människorna kommer, för att åtminstone delta i en mässa och be rosenkransen.” Mässfirandet flyttas till en kulle, Mount Coom, fem mil bortom byn där en klippa tjänar som altare. ”Det var ett fenomen t o m i pilgrimsfärdernas historia. Inga underverk skedde, hysteri förekom inte, det fanns inte ens en särskild hänryckning. Stämningen var längtansfull … Allt var såsom en gång tidigare.”

Från ordensgeneralen i Rom sänds en ung amerikansk präst, fader Kinsella, med strikta order att genomföra i klostret och på Mount Coom kyrkans nya ekumeniska ordning. När han i en helikopter landar på ön står han inför en svår situation. Kommer han att lyckas genomföra ordensgeneralens föreskrifter om vilkas riktighet han är övertygad?

Hans besök avkortas genom det ogynnsamma vädret och han stannar en enda natt som klostrets gäst på ön. När han lämnar den vet han två saker: att abboten och munkarna i lydnad kommer att foga sig och från och med nu kommer att fira mässan i den föreskrivna ekumeniska riten samt att Roms föreskrifter inte har övertygat vare sig någon enda munk eller abboten. De gör vad som har påbjudits, men de gör det motsträviga och utan övertygelse. Fader Kinsella, den nya tidens barn – och nästan ett porträtt av den hållning och anda som de nyss publicerade Hartfordteserna syftade på – är ändå nöjd med resultatet ty generalens bud har blivit uppfyllt.

Vad fader Kinsella på intet sätt kan veta är något annat vars förståelse undandrar sig honom helt – och här, inte i den yttre uppgörelsen ”hårt mot hårt” ligger romanens djupare och egentliga mening.

Uppgörelsen blir för klostrets abbot till en inre befrielse som han inte längre hade hoppats på. Han som sedan många år inte längre kunde be såsom han inte bara borde utan av allt hjärta längtade efter att kunna göra, han som var rädd för att fira mässan, han återfinner nu och för sina munkar till en inre gudomlig visshet och lugn. Han kommer att leva i Guds nåd intill döden.

Romanens figurer verkar liksom skurna i trä, framställningen av Irlands ödsliga, vackra natur, det stränga språket blandat med humor, allt detta gör denna klassiska novell till ett litet mästerverk som t o m har vunnit Graham Greenes beundran.

Visserligen verkar romanens story beträffande kyrkans framtida utveckling helt utopisk. Helt visst kunde man också göra invändningar mot Moores syn på lydnaden i den katolska kyrkan. Också katoliker kan och skulle säga nej till trons förvanskning t o m när den kommer från överordnade och utbreder sig i kyrkan. Men kanske syftar författaren i grund och botten på något annat, nämligen på en tillit till kyrkans synligt-osynliga mysterium som den troende katoliken bevarar trots och mitt i all förvirring rörande tro och kyrkoordning.

Oavgjort blir däremot i romanen, om det är lydnadens egenvärde som fridsstiftande faktor som här framhålles (Oboedientia et pax) eller om det förutsätts, att denna sanning ändå skall segra genom egen inneboende kraft.

Sett i detta ljus har denna roman en andlig innebörd som för utomstående kanske verkar svårförståelig, ja t o m chockerande. Den kan dock inte undgå att göra intryck på läsaren på grundval av sin konstnärliga halt och den djupa mänsklighet som den återspeglar.

Mario Pomiglio på spaning efter det femte evangeliet

Av helt annan art är Mario Pomiglios senaste roman Il quinto evangelio (Milano, Rusconi 1975) som sedan februari inom fem månader har utkommit i sex upplagor. Fortfarande står den på den italienska bestsellerlistan.

Det rör sig om en djup och engagerad idéroman som kanske inte är lättläst men som vittnar om författarens kritiska känsla för tidens frågor.

Mario Pomiglio föddes 1921 i Orsogna, nära Chieti i Abruzzerna, läste litteratur i Pisa och är idag bosatt i Neapel. Hans hittills publicerade romaner är L’ucello nella cupola, Milano 1954; 11 testimone, Milano 1956; La compromissione, Firenze 1965; 11 cimetero cinese, Milano 1969.

Storyn bakom vilken romanens ide döljer sig är oväntad och originell. Peter Bergin, en amerikansk officer och vetenskapsman, inkvarteras mot krigsslutet i en övergiven prästgård i Köln bredvid en bombad kyrka. Här hittar han några manuskript med anteckningar från en före detta kyrkoherde och med citat ur ett ”femte evangelium” samt ett utkast till ett drama ”Den femte evangelisten”. Bergin är agnostiker och tydligen skildras i honom samtidens människa i hennes skepsis mot allt religiöst och kristet. Något senare förflyttas han till Verona där han i en kyrka hittar ett epitafium från år 860 tillägnat en viss ärkediakon Pacificus, översättaren av ett femte evangelium. Bergins vetenskapliga nyfikenhet väcks, men han vet ännu inte, att denna upptäckt kommer att ta hans liv till fånga.

Efter krigets slut återvänder han till USA, undervisar i historia och gör omfattande forskningsresor till Europa. I tyska, italienska och franska arkiv söker han efter spår av detta femte evangelium. Han hittar dokument och texter författade av mystiker och teologer, brev med citat, bekännelser och folklegender som alla tycks förutsätta ett sådant femte evangelium. Han bliv berömd genom publiceringen av sina forskningsresultat och får en professur för kristendomens historia vid ett amerikanskt universitet. Tillsammans med några begeistrade lärjungar fortsätter han sina efterforskningar under drygt 20 år. Det som förvånar honom är framför allt ett faktum: i varje århundrade har det funnits människor, heliga och kättare, rebeller och i kyrkan djupt förankrade kristna, troende och icke-troende som liksom han själv ägnat sitt liv åt upptäckten av detta femte evangelium.

Han hittar inte det eftersökta femte evangeliet. Men det som en gång började av rent historisk nyfikenhet och filologiskt intresse blir mer och mer till ett existentiellt religiöst och andligt äventyr, där Bergin erfar ”något som liknar Guds nödvändighet.”

Romanens huvuddel består av den ”dokument”-samling som Bergin ägnade sitt liv åt (inramad av två brev till sekreteraren för den romerska Bibelkommissionen: det första i början av boken där Bergin berättar sitt yttre och andliga sökande och ber om hjälp för sitt arbete, det andra i slutet där Bergins sekreterare meddelar professorns bortgång). Givetvis har romanförfattaren hittat på dessa ”dokument” för att på ett mångfacetterat sätt belysa denna aldrig sinande längtan i kyrkan efter ett femte evangelium.

Vad som i själva verket döljer sig hos Pomiglio i detta sökande efter ett förlorat (eller hemlighållet) evangelium är i grund och botten ett ytterst aktuellt dubbelt problem.

Det första skulle man kanske kunna inringa med tanken kristendomen och världen på spaning efter Jesu sanna ansikte. Det femte evangeliet är en metafor. Den betyder ingenting annat än den längtan och törst efter att hitta evangeliets autentiska sanning som uppenbaras gång på gång under historiens lopp. Vi besitter den aldrig slutgiltigt, vi är alltid på väg för att fördjupa vår insikt i evangeliet och för att förverkliga dess budskap. Varje tid ställs på sitt sätt inför denna uppgift. Bergin anar detta i sitt brev i början av romanen: ”Det femte evangeliet, vare sig det är en legend eller en verklighet, är ett uttryck för hoppet, det är ordet som förnyar sig, en sanning som sprids, det symboliserar nödvändigheten, att varje generation måste upptäcka sitt evangelium eller arbeta sig till det; det är andan som man söker.” Det rör sig alltså inte om ett apokryfiskt evangelium utan om upptäckten av evangeliets inre och existentiella sida. Så står detta femte evangelium i grund och botten för Kristus själv. En legend som anförs bland ”dokumenten” säger därför: ”Man säger, att evangeliet utvidgas med en vers varje gång ett helgon föds.”

Bergins sekreterare, Anne Lee, till sekreteraren av den påvliga Bibelkommissionen efter professorns bortgång:

… Visst är det femte evangeliet även historien om en lång heresi. Men samtidigt är den också historien om kyrkans grönskande gren, gång på gång beskärd och på nytt blomstrande; den är också Rikets eviga utopi; den är också signal att anträda vägen framåt som Kristi ord oupphörligt ålägger oss. Sökandet efter ett verkligt och gripbart femte evangelium har inte bara givit anledning att slå vad om något omöjligt som Ni i grund och botten tycks säga. På samma gång har det också medfört behovet – förfluget kanske eller visionärt – att nå en visshet för att finna ett hopp.

Romanen framställer liksom i en lång upptäcktsfärd genom hela kyrkohistoriens höjder och djup denna tanke. Helgon som har förnyat kyrkan och rebeller, svärmare och enkla kristna, troende och icketroende har i sitt sökande brottats med denna verklighet. Evangeliet är en samvetenas revolution och under alla tider återstår uppgiften att göra det trovärdigt genom att aktualisera i kyrkan och inför världen dess budskap om Kristus.

Men det finns i romanen även ett andra problem som kretsar kring förhållandet mellan evangeliet och kyrkan.

Sökandet efter ett femte evangelium under kyrkohistoriens lopp är inte minst en ”historia om en heresi århundraden igenom”, ty nästan alltid har orosandar och andra som stått på gränsen mellan rättrogenhet och kätteri åberopat sig på det femte evangeliet. Det är inte att undra på, att kyrkans ledning vidtog stränga åtgärder för att stoppa dessa ideer och strömningar.

Men samtidigt dolde sig bakom detta sökande inte sällan en autentisk kristen längtan och en kallelse att förnya kyrkan. Den kyrkliga förnyelsens historia är därför ofta en historia av kättarrörelser, liksom heresiernas historia ofta är en historia som uppenbarar kyrkans tröghet mot tidens andliga törst och mot människor som Gud hade kallat för att visa nya vägar till kyrkans förnyelse.

Så ligger i Pomiglios roman tillika något provokatoriskt som berör kyrkan. Alltid är kyrkan – frälsningens universella sakrament – utsatt för frestelsen att stelna i dogmatism och formalism, i en anda av kompromisser med världen som glömmer evangeliets kompromisslöshet, i en autoritarism som förvanskar kyrkans djupaste uppgift att enbart tjäna evangeliet och överföra det till en levande verklighet i världen.

Jesus har kommit för att kasta eld på jorden så att den skulle brinna. Vid sidan av helgonen var det inte så sällan rebeller och heretiker som lade ris på brasan för att kyrkan på nytt skulle tändas.

Onekligen har Mario Pomiglio i sitt Femte evangelium givit prov på, att ett kristet och kyrkligt tema också idag kan bli ämne för en fascinerande idéroman.