Har vi gjort livet till en sjukdom?

Christian Rück: Olyckliga i paradiset – Varför mår vi så dåligt när allt är så bra? Natur & Kultur 2020, 160 s.
Christian Rück: Olyckliga i paradiset – Varför mår vi så dåligt när allt är så bra? Natur & Kultur 2020, 160 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JAN BYSTRÖM

Allt fler svenskar söker vård för nedstämdhet, oro och stressrelaterade besvär. I dag står psykiska diagnoser för hälften av alla sjukskrivningar i Sverige, vilket innebär en fördubbling sedan millennieskiftet. Mer än en miljon svenskar tar antidepressiva mediciner, och medieprofiler talar ut om sina psykiska problem i tidningsspalter och tv-soffor samtidigt som bokhandlarnas hyllor fylls av självhjälpsböcker. Psykiatern och professorn Christian Rück frågar sig vad som är anledningen till denna trend i ett välfärdsland med hög levnadsstandard, välfungerande institutioner och världens bästa arbetsmiljö­lagstiftning. I en välskriven och lärd bok vågar han ta ett föredömligt steg bort från diagnoser och sjukvårdsstatistik till en bredare granskning av vårt samhälle och dess vårdkultur.

Det offentliga samtalet i den här frågan kan ibland upplevas som lite förvirrande, men författaren tar med sig sina läsare på en vandring genom den rätt komplicerade problematiken. Boken är föredömligt kortfattad, och Rück belägger sina resonemang genom en utförlig notapparat, som visar att han inte bara läser vetenskapliga forskningsrapporter.

En av hans huvudpunkter är klargörandet av skillnaden mellan psykisk sjukdom och psykisk ohälsa. Denna distinktion har under senare år grumlats genom att psykiatriska diagnoser, som tidigare nästan uteslutande ställdes inom psykiatrin, nu i mycket stor utsträckning används för att beskriva vanliga reaktioner och känslor som tillhör det mänskliga livet när det är svårt. I boken varnar han för detta och uppmanar läsaren att ”Sluta prata psykiatriska”. Att uppfatta svåra känslor som sjukliga och behandla dem som syndrom eller störningar leder oss in i en återvändsgränd. Om en i det stora hela frisk människa uppfattar sig som sjuk eller ”trasig” finns det en risk att hon ser sig som ett vårdobjekt i stället för att se sig som ett subjekt, som själv (med lite hjälp) kan hantera sina oönskade känslor och lösa sina problem. Vården kan ibland själv bidra till vad man brukar kalla inlärd hjälplöshet, ett förhållningssätt som förminskar människans egna resurser och gör henne till en vårdtagare som konsumerar mediciner och insatser av läkare, psykologer och terapeuter.

Världshälsoorganisationen (WHO) definierar hälsa som ”ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom”. Författaren kommenterar denna definition så här ”Tankarna går till någon som nått Nirvana snarare än till mig och mina medpassagerare som trängs på buss 172 en tidig morgon i februari.” På detta sätt uppmärksammar han oss på en kulturellt förankrad anomali i vårt samhälle, nämligen tron att lycka och bekymmerslöshet är det normala tillståndet för en människa och att lidande är något onormalt och skadligt. Han utvecklar detta i kapitlet ”Har lidandet en mening?” där han resonerar kring den moderna människans uppenbara svårigheter att hantera det lidande som ofrånkomligt präglar livet. Rück använder sig av begreppet meningssystem för att beskriva det som kan hjälpa en människa att se en mening i lidandet och det är glädjande att han uppmärksammar religionernas roll i detta. Han hänvisar bland annat till Evelyn Waughs roman En förlorad värld och beskriver den katolska trons hållning så här: ”Lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa, och även om det moderna livet gjort mycket för att lindra lidandet har inte grundprincipen förändrats.”

Man kanske skulle kunna sammanfatta författarens hållning till lidandet så här: Det västerländska konsumtionssamhället har gått miste om de kulturella och religiösa meningssystem som genom århundraden hjälpt människor att hantera svårigheter och lidande. De förhållningssätt och hanteringsstrategier som tidigare varit inbäddade i människors medvetande har tagits ifrån oss och ersatts av en omfattande vårdkonsumtion.

Ett förhållningssätt till hur människor tidigare hanterat svårigheter och lidande kan vi se i flera stoiskt färgade ordspråk och talesätt som ”Bit ihop!”, ”Kommer tid så kommer råd.” och ”Trägen vinner”. Medvetenheten om att lidandet är en del av livet, möter vi också i den gamla barnabönens ord: ”Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår” eller i Lina Sandells älskade psalm ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. I katolsk spiritualitet har lidandet en så självklar plats att vi ofta inte ens reflekterar över det. Vi är vana vid att se ett krucifix över altaret och stationerna på Jesu korsväg utmed kyrkans väggar. Det finns också en stark tradition i den enskilda bönen att förena sina egna lidanden med Kristi lidande och att offra sin smärta till honom. Det irländska talesättet Offer it up har till och med varit föremål för vetenskaplig uppsats som publicerades i tidskriften Irish Psychologist 2004. Titeln är intressant: ”’Offer it up’, and psychological acceptance: Empirical evidence for your grandmother’s wisdom?” Författarna tillhör terapiriktningen Acceptance and Commitment Therapy (ACT) som Rück också hänvisar till i sin bok.

Efter att ha läst Christian Rücks bok kan jag som katolik göra den här reflektionen: Den viktiga frågan om lidandets plats i den enskildes liv kanske har kommit lite på undantag i nutida spiritualitet. Det djupt personliga perspektivet och frågan om hur man med Guds hjälp kan lära sig att leva med sitt lidande borde kanske få lite mer plats i kyrkans liv. Här finns ju en rik tradition att falla tillbaka på, exempelvis uttryckt i Teresa av Avilas bön ur Oremus 2008:

Inget får skaka dig,
inget förskräcka.
Allting ska klarna.
Gud är densamme.
Vänta och vaka
allt ska du vinna.
Den som har Gud kan
ingenting sakna.
Gud ensam räcker.

 

Jan Byström är leg. psykoterapeut (KBT), teol.kand. Verksam inom primärvården i Uppsala.

Ur Signum nr 8/2020, s. 54–55.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Christian Rück: Olyckliga i paradiset – Varför mår vi så dåligt när allt är så bra? Natur & Kultur 2020, 160 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JAN BYSTRÖM

Allt fler svenskar söker vård för nedstämdhet, oro och stressrelaterade besvär. I dag står psykiska diagnoser för hälften av alla sjukskrivningar i Sverige, vilket innebär en fördubbling sedan millennieskiftet. Mer än en miljon svenskar tar antidepressiva mediciner, och medieprofiler talar ut om sina psykiska problem i tidningsspalter och tv-soffor samtidigt som bokhandlarnas hyllor fylls av självhjälpsböcker. Psykiatern och professorn Christian Rück frågar sig vad som är anledningen till denna trend i ett välfärdsland med hög levnadsstandard, välfungerande institutioner och världens bästa arbetsmiljö­lagstiftning. I en välskriven och lärd bok vågar han ta ett föredömligt steg bort från diagnoser och sjukvårdsstatistik till en bredare granskning av vårt samhälle och dess vårdkultur.

Det offentliga samtalet i den här frågan kan ibland upplevas som lite förvirrande, men författaren tar med sig sina läsare på en vandring genom den rätt komplicerade problematiken. Boken är föredömligt kortfattad, och Rück belägger sina resonemang genom en utförlig notapparat, som visar att han inte bara läser vetenskapliga forskningsrapporter.

En av hans huvudpunkter är klargörandet av skillnaden mellan psykisk sjukdom och psykisk ohälsa. Denna distinktion har under senare år grumlats genom att psykiatriska diagnoser, som tidigare nästan uteslutande ställdes inom psykiatrin, nu i mycket stor utsträckning används för att beskriva vanliga reaktioner och känslor som tillhör det mänskliga livet när det är svårt. I boken varnar han för detta och uppmanar läsaren att ”Sluta prata psykiatriska”. Att uppfatta svåra känslor som sjukliga och behandla dem som syndrom eller störningar leder oss in i en återvändsgränd. Om en i det stora hela frisk människa uppfattar sig som sjuk eller ”trasig” finns det en risk att hon ser sig som ett vårdobjekt i stället för att se sig som ett subjekt, som själv (med lite hjälp) kan hantera sina oönskade känslor och lösa sina problem. Vården kan ibland själv bidra till vad man brukar kalla inlärd hjälplöshet, ett förhållningssätt som förminskar människans egna resurser och gör henne till en vårdtagare som konsumerar mediciner och insatser av läkare, psykologer och terapeuter.

Världshälsoorganisationen (WHO) definierar hälsa som ”ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom”. Författaren kommenterar denna definition så här ”Tankarna går till någon som nått Nirvana snarare än till mig och mina medpassagerare som trängs på buss 172 en tidig morgon i februari.” På detta sätt uppmärksammar han oss på en kulturellt förankrad anomali i vårt samhälle, nämligen tron att lycka och bekymmerslöshet är det normala tillståndet för en människa och att lidande är något onormalt och skadligt. Han utvecklar detta i kapitlet ”Har lidandet en mening?” där han resonerar kring den moderna människans uppenbara svårigheter att hantera det lidande som ofrånkomligt präglar livet. Rück använder sig av begreppet meningssystem för att beskriva det som kan hjälpa en människa att se en mening i lidandet och det är glädjande att han uppmärksammar religionernas roll i detta. Han hänvisar bland annat till Evelyn Waughs roman En förlorad värld och beskriver den katolska trons hållning så här: ”Lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa, och även om det moderna livet gjort mycket för att lindra lidandet har inte grundprincipen förändrats.”

Man kanske skulle kunna sammanfatta författarens hållning till lidandet så här: Det västerländska konsumtionssamhället har gått miste om de kulturella och religiösa meningssystem som genom århundraden hjälpt människor att hantera svårigheter och lidande. De förhållningssätt och hanteringsstrategier som tidigare varit inbäddade i människors medvetande har tagits ifrån oss och ersatts av en omfattande vårdkonsumtion.

Ett förhållningssätt till hur människor tidigare hanterat svårigheter och lidande kan vi se i flera stoiskt färgade ordspråk och talesätt som ”Bit ihop!”, ”Kommer tid så kommer råd.” och ”Trägen vinner”. Medvetenheten om att lidandet är en del av livet, möter vi också i den gamla barnabönens ord: ”Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår” eller i Lina Sandells älskade psalm ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. I katolsk spiritualitet har lidandet en så självklar plats att vi ofta inte ens reflekterar över det. Vi är vana vid att se ett krucifix över altaret och stationerna på Jesu korsväg utmed kyrkans väggar. Det finns också en stark tradition i den enskilda bönen att förena sina egna lidanden med Kristi lidande och att offra sin smärta till honom. Det irländska talesättet Offer it up har till och med varit föremål för vetenskaplig uppsats som publicerades i tidskriften Irish Psychologist 2004. Titeln är intressant: ”’Offer it up’, and psychological acceptance: Empirical evidence for your grandmother’s wisdom?” Författarna tillhör terapiriktningen Acceptance and Commitment Therapy (ACT) som Rück också hänvisar till i sin bok.

Efter att ha läst Christian Rücks bok kan jag som katolik göra den här reflektionen: Den viktiga frågan om lidandets plats i den enskildes liv kanske har kommit lite på undantag i nutida spiritualitet. Det djupt personliga perspektivet och frågan om hur man med Guds hjälp kan lära sig att leva med sitt lidande borde kanske få lite mer plats i kyrkans liv. Här finns ju en rik tradition att falla tillbaka på, exempelvis uttryckt i Teresa av Avilas bön ur Oremus 2008:

Inget får skaka dig,
inget förskräcka.
Allting ska klarna.
Gud är densamme.
Vänta och vaka
allt ska du vinna.
Den som har Gud kan
ingenting sakna.
Gud ensam räcker.

 

Jan Byström är leg. psykoterapeut (KBT), teol.kand. Verksam inom primärvården i Uppsala.

Ur Signum nr 8/2020, s. 54–55.