Hedenius och kunskapens moral

>När Ingemar Hedenius för femtio år sedan utgav sin essäsamling Tro och vetande, som blev startskottet för en utdragen debatt om tro och vetande, kom detta frontalangrepp mot kristendomen och den svenska teologin överraskande för många. Från och med sekelskiftet hade kristendomen alltmer förlorat sin betydelse i det svenska samhället och under krigsåren hade det spända politiska läget behärskat allas sinnen. Inte heller hade Hedenius tidigare gjort sig känd som motståndare mot kristendomen. Han hade till och med börjat läsa grekiska med avsikt att senare studera teologi, men hade snart bytt fakultet och blivit lärjunge till Uppsalafilosofen Adolf Phalén. Hans lidelsefulla kristendomskritik kan ses som en fortsättning av hans avvisande hållning till såväl den nazistiska som den marxistiska ideologin. Han angriper dem mitt under världskriget därför att de åsidosätter något som han kallar för ”intellektualismens moral”. De kräver en blind tro av sina anhängare och lägger så grunden till auktoritära och förslavande system, som förnekar och avskaffar traditionella humanistiska värden. Efter kriget, när Tysklands nazistiska system hade krossats och det marxistiska systemet i öst ännu inte hade stabiliserat sig, såg Hedenius samma tendens framför allt hos vissa former av religion och kristendom. Han betraktade det nästan som sin ”kallelse” att avslöja den antiintellektualism, som han hittade i politiska och religiösa system.

Vad Ingemar Hedenius försvarade mot sin tids ideologiska system, var en sorts intellektualistisk kunskapsmoral i fråga om människornas trosuppfattningar och kunskap. Man kan nämligen alltid undra, när ens troshållning har en adekvat förnuftig grund och när den endast är en följd av ett yttre eller inre tvång, av en oreflekterad inlärning eller av ens starka viljemotiv och önskningar. Man borde därför fråga sig, under vilka förnuftiga förutsättningar man är (moraliskt) berättigad, att kalla sin trosattityd exempelvis för ”förmodan” eller för ”stark tro” eller för ”orubblig övertygelse”. När Hedenius kräver, att man i vetandets fall måste vara ”wissenschafts-moralisch berechtigt, diesen höchsten Grad des Glaubens zu haben” (”vetenskaps-moraliskt berättigad, att ha denna högsta grad av tro”),1 antyder han att det i grunden rör sig om ett moraliskt problem. Sådana kunskapsmoraliska överväganden är nödvändiga för att kunna acceptera sådana kunskapssystem som försöker uppnå en hög grad av objektivitet, och avvisa ideologiska eller religiösa system, för vilka objektivitet och sanning är av underordnad betydelse.

Kunskapsmoral och ideologikritik

Hedenius tidiga skrift Om rätt och moral2 visar, att hans kritik av ideo-logier och religiösa uppfattningar huvudsakligen skedde utifrån en moralisk impuls. När den politiska debatten i Sverige mitt under andra världskriget fördes utifrån den nazistiska eller marxistiska ideologin, såg Hedenius tecken på att det västerländska rättsmedvetandet hade kommit på glid. Man började överge ”intellektualismens moral”, som utgjorde grunden till västerlandets humanistiska tradition (121). Alla totalitära ideologier strider nämligen mot något som enligt honom var en central beståndsdel i det allmänna rättsmevetandet, nämligen ”föreställningen om att sanningen är ett oomtvistligt värde” (122). Detta betyder inte att man är moraliskt förpliktigad till att under alla omständigheter säga sanningen eller att söka efter och sprida så mycket sanning som möjligt. Det fordras inte ens, att man i alla sammanhang ”förbehållslöst följer intellektualismens sanningskrav” (135). Huruvida en konkret sanning kan anses vara ett oomtvistligt värde, beror på vad för slags sanning det handlar om och vilka värden som står på spel. Endast i en viss speciell mening kan alltså sanningen ses ”som ett oomtvistligt värde, som en prövosten för rätt och orätt” (122).

Även om sanningen accepteras som ett grundläggande värde, behöver detta inte innebära, ”att endast sanna eller välgrundade påståenden blir tålda i den livsåskådning man omfattar eller vill att andra skall omfatta”. ”Ens livsåskådning kan egentligen vara hur fantastisk som helst utan att för den skull strida mot den intellektuella ärlighetens princip.” Därför kan man enligt Hedenius ”vara doktrinär marxist eller nazist och samtidigt intellektualist”, om man bara tror att ens ideologiska principer är sanna ”i ordets vanliga mening” (132). Avgörande för en intellektualist är, att han verkligen tror, att det han propagerar för, är sant eller åtminstone mer sannolikt än motsatsen. Därför kan någon vara ”ren intellektualist och samtidigt plädera för underkastelse under de makter, som nu angriper den liberala epokens värdegemenskap”. Man kan till och med ”med hjälp av påståenden som man själv tror vara sanna, rekommendera aktiv medverkan” (137).

Det är enligt Hedenius utopiskt att i livsåskådningssammanhang utgå från ett absolut sanningskrav. Alla människor och till och med de mest begåvade filosoferna ”rör sig ständigt med oriktiga antaganden och suddiga tankar, bl.a. i de allra viktigaste frågor” (132). Men så snart ”stora värden står på spel, fordrar vi, att den som fattar beslutet själv skall mena, att de betraktelser han lägger till grund för detsamma är sanna, eller åtminstone sannolikare än sådana betraktelser, som skulle motivera ett motsatt beslut” (135). I sådana allvarliga fall kräver intellektualismens moral, ”att ens tro bör ha samma grad som den sannolikhetsgrad, vilken man inser, att det trodda har” (134).

Som skäl för sin kunskapsmoraliska åsikt uppger Hedenius, ”att människan, om hon skall fortleva, åtminstone icke i vardagslag kan grunda sitt handlande på föreställningar, som hon icke förmodar överensstämmer med verkligheten” (135f.). Vi måste ”välja våra mått och steg efter undersökningar om hur det förhåller sig”. Därför är det nödvändigt ”att förkasta sådana projekt, som inses bygga på misstag om fakta” (135). Det vanliga rättsmedvetandet kräver dessutom ”att man skall vara konsekvent”, vad som ”förbjuder upphöjandet av ett gruppintresse till allmän lag”. Konsekvenskravet står också i motsats till den paradoxala tron, som trots alla tungt vägande motskäl håller något för sannolikt. Samma krav står i synnerhet i motsats till åsikter som legitimerar ideologiska system genom att introducera ett nytt sanningsbegrepp som skiljer sig från det vanliga (136).

Det västerländska rättsmedvetandet kräver alltså enligt Hedenius inte, att det vi tror måste vara sant. Avgörande är däremot, ”att vi bör tro att våra påståenden är sanna och våra resonemang förnuftiga, när vi lägger dem till grund för viktiga beslut”. Därför gäller: ”Man bör icke propagera eller själv omfatta en moral, om man icke tror att de påståenden är sanna, vilka man utger som den ifrågavarande moralens grunder” (132).

Intellektualismens moral och speciella sanningsbegrepp

För att belysa, varför någon, ”som omfattar eller progagerar för en lära om vad som är rätt och orätt, och som själv inser att läran bygger på satser som icke är sanna” handlar orätt (124), hänvisar Hedenius till filosofer och teologer, som inser att den teoretiska grunden för vad de bedömer som rätt eller orätt inte är sann i vanlig mening. De försöker i detta fall rädda sin åsikt genom att introducera en högre kunskapsteori med ett nytt och mycket speciellt sanningsbegrepp.3 Intellektualis-mens moral kräver i detta fall, att ordet ”sann” behåller sin normala och vanliga vardagsbetydelse.

Man får enligt Hedenius alltså inte försvara en politisk, filosofisk eller religiös lära, vars förutsättningar visar sig icke vara sanna i vanlig mening, genom att konstruera ett för denna lära passande nytt sanningsbegrepp. Nazismens ideologi låter sig inte försvaras av att man säger att dess i vanlig mening falska grundantaganden, ändå är sanna i en annan betydelse, nämligen i överensstämmelse med den nordiska rasens anda. Likaledes får inte marxismens i vanlig mening falska grundantaganden göras om till sanna förutsättningar, därför att de gagnar det framtida kommunistiska samhället. Enligt honom överger man intellektualismens princip, när man genom en omtolkning av sanningsbegreppet försöker försvara en livsåskådning eller ideologi, som råkat i konflikt med vetenskapens exakta kunskap (132). Därför vänder sig det intellektualistiska rättsmedvetandets motvilja ”mot sådan politisk predikan, som icke ens själv gör anspråk på vanlig sannfärdighet” (131).

Varje världslig eller religiös antiintellektualism leder enligt Hedenius till ”ständiga, absolut ofrånkomliga konflikter mellan lära och liv”, mellan det man säger sig tro på och det som man i normalfall lever ef-ter. Vill man undvika dessa konflikter, så måste man inskränka sin tro till att gälla endast sådant, ”som man utan orimlighet kan anta vara sant eller någorlunda sannolikt” (136f.). Intellektualismens princip fordrar, ”att man fördomsfritt besinnar vad man utan orimlighet kan tro vara den sannolika beskaffenheten hos de handlingar man väljer och de mål man sätter” (137). Sina egna val av konkreta värderingar och av mål för sin strävan måste var och en träffa ”efter sitt eget samvete och efter sina egna hedersbegrepp”.

Det kunskapsmoraliska kravet

Hedenius diskussion om intellektualismens moral utgår från ett kunskapsmoraliskt krav, vars bakgrund han förtydligar på följande sätt: ”Vetandet är ofta svåråtkomligt, där man bäst skulle behöva det, och varje människa måste ideligen hålla till godo med bara tro. Men saker kan inses vara mer eller mindre sannolika och även särdeles osannolika. Naturligt är då att avpassa graden av tro efter graden av insedd sannolikhet” (133). Enligt honom borde alltså den kunskap, som man omfattar exempelvis med en svagare troshållning som förmodan eller med en starkare tro eller också med fullständig övertygelse, på ett motsvarande sätt vara rationellt grundad. Man borde alltså kunna ange de förnuftiga skäl som utgör den rationella grunden till ens tro. Om någons tro beror på, att han är påverkad av sin omgivning eller är djupt förälskad, att han fruktar bestraffning eller inte är beredd att ompröva ett tidigare ställningstagande, bedöms sådana faktorer och motiv inte som tillräckliga för vederbörandes tro.

Tyvärr gör Hedenius inte klart, under vilka omständigheter en ratio-nellt grundad tro föreligger. Ännu mindre uppger han kriterier, hur man i sådana fall skulle kunna konstatera den objektiva sannolikhetsgraden, så att graden av ens tro kan anpassas till den. Hedenius förenklar problemet, när han väljer människornas tro angående väderleken som exempel (133). Med en gedigen kunskap om meteorologins rön och efter tillräcklig information om det aktuella väderläget kan man anpassa sin tros styrka angående vädret till den grad, i vilken detta väderläge är sannolikt i objektiv mening. Men till och med i detta fall är inga rön så exakta, att inte en pessimist mera räknar med regn, medan en optimist håller det för mer sannolikt att det blir uppehållsväder.

Eftersom merparten av vår vardagstro dessutom har att göra med att man litar på auktoriteter, kan knappast ”graden av insedd sannolikhet” användas som norm för trons styrka. För att bedöma ett komplext väderläge måste till och med en kunnig meteorolog stödja sig på andra experters teorier utan att alltid kunna pröva dem. Vanliga människor utformar sina trosuppfattningar angående väderleken vanligtvis med hjälp av gamla nedärvda bonderegler, som accepteras som auktoritativa, eller på grund av väderlekstjänstens informationer, som framförs av experter på området. Därför borde man utöka Hedenius kunskapsmoraliska regel att det gäller att ”avpassa graden av tro efter graden av insedd sannolikhet” med tillägget ”eller efter graden av insedd tillförlitlighet hos auktoriteter eller experter”.

En ytterligare utvidgning av det kunskapsmoraliska kravet blir nödvändig, när det inte bara gäller någon sorts kunskap utan vetande i sträng mening. Vi vet nämligen inte sådant som vi bara övertar från andra på grund av naturlig tillit eller övertygelse om andras trovärdighet och sakkunskap. Att veta är inte detsamma som att man har lärt sig något och inte glömt det. På sin höjd kan man vara övertygad om att det man lärt sig är sant, men man vet det inte utan tillräckliga skäl som garanterar att ens övertygelse verkligen är sann. Hos Hedenius finns inte något svar på, hur det kunskapsmoraliska kravet skulle kunna kompletteras med ett motsvarande krav för äkta vetande. I ett kunskapsmoraliskt krav för vetande borde man fordra, att man inte kallar sin blotta övertygelse, hur fast den än är, och den kunskap, man övertagit från auktoriteter och experter, för ”vetande”. I bägge fallen rör det sig fortfarande inte om något mer än stark tro eller auktoritetstro.

Kunskapsmoralen och bildningsidealet

I essän Bildning, Religion och patetisk tro,4 sätter Hedenius kunskapsmoralen i samband med sitt bildningsideal. Han redogör för de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att någon med rätta kan anses vara en bildad människa. Varken yttre strukturer eller auktoriteter får hindra ”människans utvecklingsmöjligheter” och hennes ”strävan att genom ett högre liv komma till rätta med tillvarons vedervärdigheter” (27f.). En person är bildad, ”inte därför att han vet så mycket utan därför att han reagerar som en bildad människa”. ”Mycket av det lilla vi har lärt oss … i skolan eller senare kan glömmas utan att bildningen kommer på sned.” Däremot är det avgörande för den bildade, att inte ”förlora vissa reminiscenser som tar sig uttryck i bestämda tankevanor och sätt att reagera för nya intryck” (23).

För den bildade är det viktigt att ha ”friheten från naivitet”, att avvisa ”alla kvacksalvare och spiritister” och slutligen att ha en misstro ”mot sina egna intryck och erfarenheter, i den meningen att han är återhållsam mot den naiva människans böjelse att generalisera sådant” (23). Grunden till detta bland människorna utbredda handlingssätt är enligt honom ”inte bara tankelättja och bristande förstånd utan också partitagande böjelser, vettlösa sympatier och antipatier åt olika håll”. Även om man i sitt tänkande kan vara passionerad, får man inte släppa på förståndskravet, nämligen ”att ha en genomtänkt tro, en tro som är hårt dogmatisk i fråga om det självklara och fri och levande i förhållande till det ovissa” (21). Ändå kan det vara så ”att den bildade många gånger tror, när den obildade, t.ex. av tröghet eller rädsla, är skeptisk” (24).

Den bildade behöver varken ha en stor mängd kunskaper om olika områden eller ens alltid kunna redogöra för varför han tänker som han tänker. Viktigt är att han handlar rationellt och med eftertanke. Detta innebär inte att den bildade endast tror det, som han genom eget tankearbete har skaffat sig rationella skäl för, eftersom vår tro till största delen grundar sig på andras auktoritet och vittnesbörd. ”Eftersom nästan all vår tro vilar på vad vi hört av andra och endast en mycket liten del på vad vi själva undersökt, … så gäller det att finna de rätta auktoriteterna.” På grund av den förvirring som finns på detta område, innebär ett förnuftigt val av de rätta auktoriteterna en stor svårighet. ”Ett val är ofrånkomligt, och det är avgörande för vad slags människa man skall bli” (25).

Eftersom man lätt kan gå vilse i sökandet efter de rätta auktoriteterna, fordras av den bildade ”en blandning av sunt förnuft och något som man kunde kalla smak”. Det sunda förnuftets sak är ”att ta det säkra först och det osäkra sedan och samtidigt laga att ens tro inte blir för osammanhängande” (26). Det egna sunda förnuftet kan ”räcka mycket långt när det gäller de religiösa och politiska projekt i samtiden, som varje bildningssökande människa måste ta ställning till; införliva med sin tro eller avvisa” (28). Ändå måste det sunda förnuftet kompletteras med en allvarlig tillit till auktoriteter. ”Denna auktoritetstro får visserligen inte bli lika stark som tilliten till sunda förnuftets truismer, ty dessa truismer vet du ju, och man kan aldrig riktigt veta det som man har övertagit från auktoriteter (vartill kommer att auktoriteterna själva inte alltid vet utan ändrar sig)” (28). Smaken kommer in därför att ens andrahandstro på de rätta auktoriteterna ”bör ändå vara mycket stark, så snart du fått klart för dig vilka auktoriteter som är värda din tilltro” (28).

Grunden till all bildning består enligt Hedenius i inlärda kunskaper som utgör expert- eller auktoritetstrons innehåll. Smaken kommer in, när det gäller att välja de rätta auktoriteterna. Det rör sig i detta fall uppenbarligen inte om något man i egentlig mening vet, så att man skulle kunna redogöra för dess adekvata eller tillräckliga skäl. Hedenius antyder till och med ”att vi kan hålla mycket för sant utan att ha rationella skäl” (PT s. 21). Ingen kan kräva av oss att vi ständigt måste redogöra, varför vi tänker på ett visst sätt. Samtidigt ger Hedenius inte något tillfredsställande svar på frågan, hur vi kan rättfärdiga denna vår auktoritetstro, som hela bildningen vilar på. Vad kan anses vara ett självklart kriterium för våra val av de ”rätta auktoriteterna”?

Lidelsefull tro och intellektuell moral

Hedenius bildningsuppfattning leder honom till en kritisk inställning till den lidelsefulla trosattityd som han kallar för ”patetisk tro”. Visserligen frågar han sig om den patetiska tron inte hör till livets intressantaste fenomen (44). Han önskar till och med att ens försanthållande och ens lidelse för sanningen gick hand i hand, så att man innerst inne har den uppfattning som man ger till känna i sitt yttre beteende. Men han ser en fara däri, att man kan bli ”ett av den patetiska trons offer” (45). Sådana beter sig nämligen lidelsefullt, utan att ha en motsvarande försanthållande tro. Samtidigt kan deras beteende inte förklaras som uttryck för dumhet eller hyckleri. Sådana människor kan ”vara uppriktigt entusiastiska och ställa till uppträden för saker, som de i grunden inte har införlivat med sin personlighet”. De saknar ofta varje insikt om sin egen psykologi, och ”vad som avslöjar dem inför den fördomsfrie iakttagaren är just bristen på verklig äkthet mitt i all entusiasmen”. ”De tror själva att de håller för sant vad de predikar, fastän det inte är fallet.” Även om Hedenius kan tillskriva sig själv en patetisk tro så känner han inga sympatier för dessa den patetiska trons offer (jfr 46). De verkligen bildade utgår däremot ”från vården av den försanthållande tron, som just är eftertänksamhetens sak, och låter det patetiska regleras därav” (47). Bildningens mål är en harmoni mellan dessa skikt i karaktären. För den patetiska trons offer däremot, är eftertänksamhet och inre klarhet underordnade den patetiska tron. För dem ”är en viss patetisk tro utan vidare given: genom yrket, nationaliteten, det politiska partiet eller kyrkan, och sådana personer känner det ofta som en uppgift att rätta den försanthållande tron därefter”. I detta fall är ”ett halvt hysteriskt predikament, som brukar kallas trons kamp”, ”raka motsatsen till varje harmonisk levnadsvisdom” (47). Eftersom ”vår enda ankargrund” är den försanthållande tron, ”kan den patetiska trons offer inte utföra sina prestationer någon längre tid utan stöd”. Antingen tröttnar människorna på det som den patetiska trons företrädare uttrycker eller så blir de själva offer för den patetiska tron och detta är ”ett stort nederlag för den inre människan”. Ty ”att ärligt se och förstå och efter mogen eftertanke sätta in hela sin kraft på något som inte är illusioner, det är människoandens största seger” (50).

Enligt Hedenius finns trots allt, både hos bildade och obildade, hos religiöst oskyldiga och hos många enkelt helhjärtade kristna, ”mängder av patetisk tro, som inte är tvetydig” (50). I stället för att bannlysa all patetisk tro borde det vara ”riktigt som en regel, att jag bör hålla för sant det jag tror patetiskt och att mina stora förhoppningar bör vara förenade med åsikten, att det jag väntar mig åtminstone har någon sannolikhet för sig” (50f.). Detta ideal, som enligt honom är ”ett slags rationalism” (50), kan också utformas som den intellektuella moralens maxim: ”att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant” (35).

Hedenius ”betraktelser över den försanthållande tron och vad dess vårdande betyder för vår andliga hållning” (42) utmynnar i tesen ”Vad en person tror på det försanthållande sättet kan sålunda konstateras säkert, bara när hans bleka eftertanke – denna egendomliga funktion som nästan alla har inom sig och som i mycket hög grad liknar ett innersta samvete – får arbeta ostörd av starkare själsrörelser” (43). Här tar Hedenius inte hänsyn till alla hindrande faktorer och borde därför kompletteras med tillägget ”och när vederbörande lyckas genomskåda sina ofta inte helt medvetna motiv, sina vanligtvis oreflekterade livsåskådningsmässiga paradigm och de tvångsmässiga impulser som utgår från hans eller hennes psyko-sociala omgivning”. Först under denna förutsättning kan det föreligga en äkta övertygelse om något, som innebär ”att det finns en sorts eftertanke hos mig, som i lugna stunder avvisar påståenden som skulle strida mot denna övertygelse” (43).

Tankens frihet som moraliskt ideal

I fråga om den intellektuella moralens princip avgränsar Hedenius i sin senare essä Att välja livsåskådning5 sin egen hållning i livsåskådningsfrågor mot andras. Från livsåskådningsdebattens synpunkt tycks han vilja bedöma en rad personer som andligen inte helt friska. Det gäller sådana som har harmoni och inre konsekvens, men saknar sensibilitet på det intellektuella eller emotionella planet. Andra kan sakna harmonin, även om de eventuellt har en viss sensibilitet. Skillnaden mellan dem och sådana som på det andliga planet är vid full hälsa leder till en distinktion mellan moraliska krav och ideal (183–184). Moraliska krav, som säger ”Du bör”, förpliktar alla som kan efterleva dem. Ett ideal däremot, som säger ”Du borde, om du kunde”, är så svårt att uppfylla, att det inte kan vara krav för alla. Endast de andligen helt friska kan tillgodogöra sig ett sådant ideal.

Ett moraliskt ideal är enligt Hedenius principen om tankens frihet i fråga om livsåskådningar, nämligen ”att ingen auktoritet har rätt till mitt bifall innan jag själv har underkastat dess utsagor prövning och funnit dess anspråk berättigade”. Principen innebär ”föresatsen att välja själv, utifrån mitt eget förstånd och samvete och utifrån den insikt jag kan ha, om vad som är möjligt att välja” (165). För att principen om tankens frihet skall kunna användas i verkligheten, måste man anta, ”att utgången av mitt förhållande till livsåskådningsfrågan kan bli en annan, om jag förbereder mig med eftertanke och studier, än om jag inte gör det” (168). Dessutom måste det förutsättas ”att själva insikten om innebörden och konsekvenserna av principen om tankens frihet kan inge en del människor en föresats att följa denna princip och att åtminstone vissa av dessa människor, i varje fall de själsligt friska, också följer principen, om de sålunda föresätter sig att göra det” (169).

Principen om tankens frihet utesluter inte att man låter sig undervisas. Eftersom ”mitt val av tro är en fortgående, aldrig avslutad process, i vilken jag tar hänsyn till ständigt nya erfarenheter och kunskaper om livet” (166), måste en mängd kunskaper inhämtas genom undervisning av personer som vet mer än jag. ”Ju friare jag är, desto större behov av sådan undervisning (genom andra personer, som vet mer än jag) har jag därför” (166). Trots all gemenskap med likasinnade, säger principen om tankens frihet, ”att tro eller otro är en privat angelägenhet, i just den meningen att den enskilde måste välja efter sina förutsättningar, inte efter andra personers” (166). Samma princip om tankens frihet för också med sig, att man skulle kunna frigöra sig exempelvis från den kristna religionen, om denna inte på ett förnuftigt sätt låter sig försvaras i vår tid. Det som blir kvar av hela den västerländska traditionen är ”kravet att välja själv och ha modet att vara ensam med sin tro” (167).

Endast ”de som har den fulla hälsan” och som vågar ”döma själva, emedan både harmonien och sensibiliteten fordrar detta”, kan tillgodogöra sig den fria tankens ideal även i livsåskådningsfrågan (184). Harmonin innebär ”en klarhetsvilja, som arbetar på lång sikt och har sina principer inom sig själv” (184). Sensibiliteten kan beskrivas som ”en förmåga att förstå och ta intryck, som är något större än det vanliga bland människor i samma miljö” (165). Sådana som har den fulla hälsan väljer sin livsåskådning inte på grund av vissa viljemässiga eller emotionella motiv (186) utan på grund av den intellektuella moralens maxim (192). Den som håller fast vid principen om tankens frihet är i livsåskådningsprocessen på samma gång den som dömer och den som svarar. ”De olika alternativen till tro eller skepsis gör ju anspråk på att accepteras av mig, och sålunda står jag till svars inför deras krav. Samtidigt kan ingen annan döma i denna sak, utan jag måste göra det själv” (191).

Även om man i denna livsåskådningsprocess enligt Hedenius i viss mån också är sin egen lagstiftare, är det en viss lag som måste vara en nödvändig förutsättning: ”Tankens frihet tål inte något godtycke, ty i grunden är den en strävan att skipa rättvisa efter regler, som jag själv har valt och därför vill respektera” (191). Varje totalt godtycke inskränks därigenom att man måste vara konsekvent för hälsans skull och för att inte förstöra sin harmoni. Därför blir logiken – ”om man tar detta ord i dess vidaste betydelse och alltså tänker på hela mängden av förnuftets metoder att avgöra vad som är sant eller falskt” – ändå den yttersta domaren (193). Något sådant accepteras av alla i det vanliga livet, där det intellektuella samvetet frågar ”Men är det nu verkligen på det här sättet?”. Ingen normal människa hänvisar i detta fall till tankens frihet, eftersom ett totalt godtycke skulle leda till kaos. Man kommer alltså enligt Hedenius aldrig riktigt förbi logiken, även om den tycks lägga band på tankens frihet och skulle kunna ses som den fria tankens tvångströja.

Hedenius bedömer många människors ambivalens, när det gäller den intellektuella moralens maxim, med rätta som djupt ologisk. Ambivalensen visar sig i att de i vardagslivet och i vetenskapliga sammanhang håller sig till det som de uppfattar som sant, medan de på livs-åskådningsplanet ofta föraktar den logiska konsekvensen och undandrar sig den intellektuella moralens samvetsfråga, om det verkligen förhåller sig på ett visst sätt (193f.). De är medvetna om att de utan den intellektuella moralens maxim i vardagslivet skulle råka illa ut. Men har man en gång insett betydelsen av den intellektuella moralens maxim i vardagen och vetenskapen och avvisar samma krav i livsåskådningssammanhang, måste detta verkligen bedömas som en allvarlig brist på andlig hälsa. I kunskapssammanhang finns alltså enligt Hedenius helt inkonsekventa handlingsmönster, som vittnar om en allvarlig andlig sjukdom och som går stick i stäv mot den intellektuella moralens maxim. Något liknande föreligger också, när en människa trots riktiga teoretiska insikter inte följer dem i sitt praktiska handlande.

Tankens frihet och människans konkreta situation

Hedenius tankar kring den intellektuella moralens maxim och kring tankens frihet som ideal är på det hela taget korrekta. Alltför lätt kan nämligen en yttre påtryckning, den egna kulturkretsens inflytande eller en inre bindning till en person osv. bli en tvingande orsak till att man tror eller är övertygad om något. Likaledes kan ens voluntativ-emotionella motiv vara grunden till att acceptera något, som man egentligen inte har några adekvata skäl för. Därför ”fordras sensibilitet för att ha samma mottaglighet för logiken även i fråga om politik, reli-gion och filosofi” som när det gäller vardagslivet. Även i dessa fall måstejag ha ”vissa förnuftiga skäl för min nuvarande ståndpunkt” och vara beredd ”att ändra mig, när helst nya skäl talar för det”. ”Själva mitt samvete arbetar just genom att ta och ge skäl, och särskilt sådana skäl som kan tala för hur det verkligen förhåller sig.” Om jag däremot på något plan ”försöker intala mig, att det är så eller så därför att jag vill att det vore så” och därför lägger bort logikens krav, så ”skyr jag att riktigt stå till svars för om det är så” (193). ”Lättsinne i fråga om den intellektuella moralen går ut över hälsan” (194).

Naturligtvis är det oförnuftigt att hålla något till en viss grad för sannolikt (subjektiv sannolikhet), utan att ha några tillräckliga skäl för att det verkligen är sannolikt i motsvarande grad (objektiv sannolikhet). Har man däremot skäl för att något verkligen i en viss grad är sannolikt, är det lika oförnuftigt, att inte hålla detta i motsvarande grad för sannolikt. Ändå tycks Hedenius inte ha sett hela problemet med den intellektuella moralens maxim. Även en roulettespelare som vet att svart och rött har samma chans varje gång (objektiv sannolikhet), håller det, efter att kulan femtio gånger har hamnat på rött, ofta för mer sannolikt att den nästa gång kommer att hamna på svart (subjektiv sannolikhet). Inte ens i detta enkla fall återspeglar alltså vår troshållning alltid ”graden av insedd sannolikhet”. Dessutom saknas ett omfattande objektivt kriterium för vilka skäl som i en konkret situation skulle vara objektivt bättre än andra och vilka som kan anses vara tillräckliga för vetandet. Mycket tyder på att det inte finns något entydigt kriterium, som gör en sådan objektiv sannolikhetsavvägning möjlig. Åtminstone på empirins plan förblir det mesta öppet för ett inflytande från subjektiva tyckanden, känslor och motiv. Den intellektuella moralens samvetsfråga ”Är det nu verkligen på detta sätt?” tycks inte kunna besvaras i alla fall.

Hedenius har inte heller beaktat att idealet om tankens frihet har sin stora betydelse endast i vissa sammanhang, medan den i andra sammanhang inte är användbar. Naturligtvis är det oumbärligt för en vuxen och mogen människa, att pröva de åsikter och tankar som hon övertar från andra eller åtminstone att få klarhet om auktoriteters och experters trovärdighet. Men i början av det mänskliga livet finns inte principen om tankens frihet utan barnets totala instinktiva förtroende. Om dessutom elever och studenter alltid skulle ställa den intellektuella moralens samvetsfråga ”Är det nu verkligen så, som läraren eller professorn säger eller som det står i läroböckerna?”, skulle undervisning snart inte vara möjlig. Också Hedenius var därför tvungen att medge att principen om tankens frihet inte behöver utesluta en inlärning, som förutsätter en testimoniell tro på personer, som vet mer än jag. Men han uppger inga objektiva kriterier, på vilket sätt jag skall få klarhet om, huruvida någon annan verkligen vet mer än jag och hur jag skall bedöma två motsatta experters utlåtanden. Eftersom alla människor är benägna att lyssna till sådana ”auktoriteter”, som de har en emotionell bindning till, eller till sådana ”experter”, som säger det de vill höra, är även i detta fall allt öppet för subjektivt godtycke.

Hedenius hade inte heller helt rätt i att en människas dåliga karaktär framför allt visar sig däri, att hon överger den intellektuella moralens maxim, när det – som i livsåskådningssammanhang – inte längre ’kostar’ något (193). Vanligtvis överger nämligen människorna den intellektuella moralens maxim, när det på livsåskådningsplanet börjar ”kosta” något. En människas karaktär visar sig nämligen, när hon för sin intellektuella morals skull väljer att bli utstött ur en gemenskap, att förlora sina supportrar, att inte bli en uppskattad och i tidningen lovprisad propagandist. Människans goda karaktär visar sig, när hon för sanningens skull kan medge sina misstag och erkänna sig ansvarig för sina handlingar. Det kan kosta väldigt mycket för en människa, såväl att sluta använda Gud som ett lugnande medel som att acceptera Gud såsom något absolut större än hon själv är.

Noter

1. I. Hedenius, ”Überzeugung und Urteil”, i Theoria 10 (1944) 170.

2. I. Hedenius, Om rätt och moral, Stockholm 1941, 1963.

3. Hedenius angriper här professor Fredrik Böök, som medger att de bekanta myterna om raser och nationalandar är osanna ur vetenskaplig synpunkt, men som siar om ”en högre kunskapsteori”, som skall ställa frågorna i annan belysning; jfr Böök; SvD 24/11 1940.

4. I. Hedenius, Tro och vetande, Stockholm 1949, 17–52.

5. I. Hedenius, Tro och livsåskådning, Stockholm 1951, 152–218.