Heideggers svarta filosofi

I oktober 1931, fyra år efter det att Vara och tid publicerades, antecknar Heidegger i en av sina Überlegungen (Överväganden): ”Filosofin handlar aldrig ’om’ något ­– den är alltid för – varat.” Tidigare i år utgavs nr II – XV (den första har försvunnit) av dessa Überlegungen, de svarta vaxdukshäften med filosofiska och politiska kommentarer, som Heidegger skrev ända fram till 1969. Redan innan de tre tjocka volymerna, som sträcker sig från 1931 till 1941, publicerades var diskussionen igång. Ryktet att Heideggers antisemitism framställs oförblommerat och utan mildring under årens lopp ledde till reaktioner världen över, trots att filosofens närhet till nationalsocialismen varit känd sedan länge.

Tio dagar efter det att Heidegger blivit rektor i Freiburg, maj 1933, och hållit sitt ökända rektorstal, ”Det tyska universitetets självhävdande”, gick han med i NSDAP. I rektorstalet beskriver han den akademiska forskningen som en del av ”det tyska folkets andliga uppdrag”. Han uppmanar tyskarna att ställa sig i nationens tjänst – ”arbetstjänst, kunskapstjänst, militärtjänst” – för att ”förverkliga … vår andlig-historiska tillvaros begynnelse”. Ett år senare är Heidegger besviken på nationalsocialismen. Han har dragit sig tillbaka från partimöten och beskriver i sina anteckningsböcker nazismen som ett uttryck för den vara-glömska hans tänkande vill råda bot på. I april 1934 avsäger han sig sin rektorstjänst, men han förblir medlem i partiet ända till andra världskrigets slut. I de nu publicerade anteckningsböc­kerna kan vi följa hur Heidegger resonerade under denna tid och vilka förhoppningar han behöll efter det att han avsagt sig sitt rektorat. Tron att ”endast tyskarna kan tänka och dikta varat på nytt”, som han redan 1931 uttryckte det, var inget han övergav och det kan knappast råda något som helst tvivel om att det var filosofin, det egna ställningstagandet för varat, som ledde honom till politiken. Heidegger beklagar att Vara och tid inte lästes utifrån den grundläggande vara-frågan utan tolkades existentialistiskt, psykologiskt, humanistiskt, subjektivt. Nu vill han tydliggöra att vara-frågan är historisk och, menar han, närmar man sig historien tar man klivet ut i politiken. Varat tilldrar sig i historien som ett antal epoker som filosoferna blottlägger genom sitt tänkande. Metafysiken är varats historia, men det är en historia som döljer vara-frågan, emedan människan endast efterfrågar, undersöker och griper efter det varande. Att ställa vara-frågan är därför detsamma som att ställa frågan om metafysikens slut och att på detta sätt anropa vad Heidegger kallar en andra begynnelse. Denna begynnelse rör sig i historiens djup, den diktas och tänks förvisso av de fåtaliga, men den förbereder ankomsten av ett nytt folk, en ny gudom och ett nytt Tyskland. Kanske kan nationalsocialismen vara den historiska händelse som beseglar metafysikens öde och ställer det tyska folket inför den andra begynnelsen?

Under hösten 1932 skriver Heidegger om hur en ”härlig folkvilja uppstår i ett stort världsdunkel” och noterar under samma år att metafysiken är en ”metapolitik för ’det’ historiska folket [Metapolitik ’des’ geschichtlichen Volkes]”. Peter Trawny, redaktören för utgivningen av Überlegungen, har i sin kommentar, Heidegger und der Mythos der jüdischen Weltverschwörung, visat att Heideggers tilltagande kritik av nazismens biologiska rasförståelse på intet sätt mildrade hans antisemitism. Tvärtom använder sig Heidegger av antisemitiska figurer och fördomar som argument för sin destruktion av varats historia. I en anteckning mitt under kriget påstår han att det är den moderna metafysiken som ger upphov till rastänkandet, men han lägger till att judarna ”redan sedan länge lever efter rasprincipen genom sin räknande begåvning”. Judarnas påstådda räknande blir en retorisk figur som ska skänka Heideggers Seinsgeschichte trovärdighet. På ett mycket perverst sätt implicerar följaktligen Heidegger att det är judarna som möjliggör nationalsocialismen. Och han hävdar mer än så. Det är vad han ser som kännetecken för det judiska, det vill säga rasprincipen och det räknande förnuftet, som är nazismens svaghet som politisk rörelse. Det kan förklara varför Heidegger på fyrtiotalet beskriver sitt angrepp på sin lärare, den judiske filosofen Edmund Husserl, som varahistoriskt. Då filosofisk kritik aldrig handlar om vederläggning för Heidegger utan om att grundlägga ett tänkandes relation till varats historia, handlar kritiken av Husserl om hur, enligt Heidegger, fenomenologin tillhör die Machenschaft, det vill säga det tänkande och den livsform som möter världen som en totalitet av varanden, som matematiskt och ekonomiskt kan beräknas och som utestänger tyskarna, liksom resten av världens folk, från vara-frågan. Att vara för vara-frågan är därför för Heidegger, åtminstone under denna tid, att vara mot judendomen men också mot amerikanismen, bolsjevismen och inte minst mot den kristna kulturen.

Ingen har före publiceringen av Heideggers Schwarze Hefte kunnat förneka hans närhet till nationalsocialismen och samtidigt bli tagen på allvar, men vad som nu står bortom allt rimligt tvivel är att Heideggers filosofi är ett politiskt projekt, ytterst syftande till att tillintetgöra metafysiken, som enligt honom utmärker såväl judendomen som nazismen. Heidegger beklagar sig över nazismens kulturpolitik, som han ser som ett exempel på allt tänkandes förvandling till propaganda och iakttar närheten mellan amerikanism, bolsjevism och nazism, men han hävdar samtidigt: ”det är i grunden ett judiskt fenomen” att använda sig av ”kulturen som maktmedel”. Frågan är förstås vad denna antisemitism får för konsekvenser för dem som närmar sig Heidegger utifrån helt andra politiska principer. Heideggers tänkande kan inte placeras i giftskåpet, inte bara därför att så många judiska och antinazistiska tänkare, såsom Hannah Arendt, Paul Celan, Jacques Derrida, Emmanuel Levinas, Karl Löwith och andra, påverkats av honom, utan även därför att hans filosofi redan blivit historia och bildat skola. Eberhard Jüngel kunde knappast ha skrivit Gott als Geheimnis der Welt utan Heidegger. Hans-Georg Gadamers hermeneutik hade inte funnits. Rainer Schürmann lyckades kanske bäst att vända Heidegger mot Heidegger själv i sin vackra bok Le principe d’anarchie. Men det går inte att förneka att Heidegger var en politisk tänkare som ämnade övervinna det han såg som en judisk-hellensk kultur. Han tillhörde, och fortsatte att tillhöra, det Armin Mohler benämnt den konservativa revolutionen, även om Heidegger menade att begreppen revolutionär och konservativ var otillräckliga för att beskriva den omvälvning av varat som hans tänkande förberedde.

Heideggers ställningstagande för varat är ett krig mot det varandes rotlöshet. Men det räcker inte att rota sig i nationen. Det är nationen och folket som ska grunda sig i varat, bara så kan metafysiken övervinnas. Man måste, skriver Heidegger i en anteckning, filosofera sig ut ur filosofin. Tänkandet måste bli dikt, kanske rentav teogoni. De mytiska figurer som kännetecknar hans verk livet ut, som den siste guden, de kommande gudarnas ankomst, relationen mellan värld och jord, återkommer på var och varannan sida i Überlegungen. De är retoriska grepp och mytiska bilder som ytterst visar att Heidegger menade allvar med att filosofin måste bli diktande för att metafysiken ska kunna övervinnas. Detta diktande öppnade dock inte någon ny varatilldragelse. Flykten från det han föraktfullt benämner Historie, det vill säga räknandets och den empiriska verklighetens historia, men självfallet också hungerns, medlidandets och de verkliga behovens historia, ledde honom inte in i någon Geschichte, den tid där varat tilldrar sig. Han förblev i den moderna världens mörkaste historia. Han förblev i helvetet.

Trawny spårar ett manikeistiskt drag i Heideggers filosofi: det varande ställs mot varat, Historie skiljs från Geschichte, tänkandet ställs mot filosofin, diktandet mot kulturen, nöden mot behovet, men Trawny noterar inte hur dessa dikotomier hamnar i ett särskilt ljus om man tolkar dem utifrån Heideggers begreppspar Einmaligkeit och Ewigkeit. Det eviga rör inte Geschichte, som med sitt ontologiska allvar bara sker en gång, utan Historie, denna räknandets och de mänskliga behovens tid som bara tickar på och visar vad Heidegger föraktfullt kallar för människans djuriskhet. Evigheten tillhör på detta sätt den metafysiska människotyp som Heidegger benämner det historiska djuret. Det är den varelse som bosätter sig i den historiska utveckling som Heidegger är rädd för aldrig ska ta slut utan fortsätta i all evighet och som stänger sig själv för den förändring av varat, som bara kan ske en gång, för ett specifikt folk vid en specifik tidpunkt i en specifik värld. Varat är exklusivt. Det har ett hemland och ett folk. Heidegger distanserar sig på detta sätt explicit från den kristna teologin och den katolska tankens allmängiltighet, som han ser som ett slags utspädd platonism. Sanningen är inte gemensam, demokratiskt given åt vem som helst, utan tillhör ett kommande folk som de fåtaliga anropar.

I Vara och tid lägger Heidegger ut den mänskliga existensens mening utifrån hennes till-döden-varo, och i Vad är metafysik? radikaliseras denna ändlighetstanke, när han hävdar att inte bara tillvaron, utan varat självt, är ändligt, ställt inför intet. I Überlegungen drar Heidegger denna tanke till sin spets genom att hävda att varat tilldrar sig einmal, en gång, och utesluter all form av evighet. Det finns ingen rest som blir kvar. Inget dröjer över sin död. Den spöklika karaktär som verkligheten har kommer ur metafysiken, ur det faktum att vi saknar värld och grund. Om man beaktar de religiösa och mytiska termer, som Heidegger använder sig av för att dikta uppkomsten av ett nytt fosterland för dem som han benämner de ankommande, varats ungdom eller varats väktare, det släkte som ser att Dasein är själva kampplatsen för varats tilldragelse, så kan man notera att han talar om gudar, världar och inte minst om jorden. Men himmelriket saknas. Om Heidegger angriper filosofin och metafysiken för att låsa oss vid varandet, stänger han själv varat för all transcendens. Det anklagade redan Hans Urs von Balthasar honom för på trettiotalet i Apokalypse der deutschen Seele: ”Andens transcendens över världen vänder sig för Heidegger in i den transcendens som världen möjliggör. Transcendens och i-världen-varo är ett och detsamma.”

Varat föregår därför såväl gudarna som människorna för Heidegger. Varat skänker existens och möjliggör en värld genom att grunda ett rum. På detta sätt beskär den andra begynnelsen, och den sista guden, den oändlighet som platonismens och kristendomens evighet för med sig. I stället för att varje ting extatiskt ställer frågan om varat och därmed leder utanför sig självt, rentav utanför varat, grundas världen för Heidegger genom att varat tilldrar sig som gudarnas, människornas och sanningens horisont. Kanske reflekterar också Heideggers tänkande hur han själv låste in sig i en mytisk konstruktion, en fantasi om historiens utveckling, som inte varslade om en ny guds ankomst utan tvärtom visade hur Heidegger satt fast i sin egen vara-historia. Karl Barth har i Kirchliche Dogmatik påpekat att myten först och främst är en teogoni, det vill säga en berättelse om gudarnas tillkomst. I det mytiska tänkandet, menar Barth, finns det alltid ett öde som föregår och härskar över de gudomliga principerna, på samma sätt som varat är makten som möjliggör såväl gudarnas som människornas tillvaro i Heideggers filosofi. Följdriktigt varnade inte heller Heideggers gudar för vad uppgörelsen med vad han såg som en urspårad judisk-hellensk kultur kunde leda till.

Kanske blundade ändå Heidegger för sin egen insikt att det historiska djuret är mer än ett historiskt djur, nämligen ett evighetsdjur, som ställer frågor och hyser hopp som vida överskrider gränserna för det vara-historiska tänkandet just genom att ge det historiska, ontiska, livet, metafysisk betydelse. Theodor W. Adorno beskrev Heideggers filosofi i Egentlighetsjargongen som en fetischering av döden, en vägran att bjuda motstånd mot livets ändlighet. På detta sätt var Heideggers filosofi trots allt radikalt antieskatologisk. Men om allting inte bara sker en gång utan i kraft av evigheten, så går det knappast att skilja den ontiska historien (Historie) från det ontologiskt historiska (Geschichte). I sådana fall uppenbarar varje enskilt skeende sin egen absoluta och singu­lära tran­scendens och pekar på det ligger utanför varat, nämligen den värld som Platon en gång kallade det goda.

Mårten Björk är doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.