Heiwa Kinen Koen i Hiroshima – Minnesträdgården fö

Klockan är 11 på förmiddagen den 18 maj 1995. Det är en strålande sommardag, nästan overkligt vacker. På väg till Heiwa Kinen Koen.

Domen

A-bomb Domen, Gembaku Dömu. Domen stod nästan rätt under epicentrum för Bomben, femhundraåttio meter ovanför. Jag vandrar runt Domen. Den står som den gjorde tjugo minuter efter klockan åtta på morgonen måndagen den 6 augusti 1945, fem minuter efter detonationen. Tio minuter tidigare stod här ett stort hus med kupol, ett hus för att främja industriell utveckling. De bärande elementen i kupolen – själva domen – är kvar. Ett nätverk av välvda stålbalkar. En del av byggnaden är också kvar, en ruin för att främja fred.

Den är omgärdad av höga staket. Ingen besökare får komma helt inpå ruinen. Den skall bevaras för alla tider. Den står i en park fylld av grönska. Sprakande färgprakt från blommor och träd. Livligt kvitter från fåglar. När jag för första gången vandrar runt domen ser jag knappast henne och hennes barn. När jag vandrar tillbaka runt domen i motsatt riktning reser hon sig och kommer fram till mig. Inte heller denna gång har jag egentligen sett henne. Hennes tal lät som franska. Jag förstod inte vad hon sade. Hon tar sats igen. Utan att egentligen titta på mig säger hon: ”Kan vi be tillsammans? Kan ni sätta er på bänken?” Hennes pojke är fastspänd på hennes mage, i en sele. Han ser ut att vara kring tre år, ganska stor. Jag ser knappast på henne.

Jag sätter mig på bänken. Hon ställer sig framför mig, vänd emot mig. Hon lyfter vänstra handen och håller den som en fredshälsning, en välsignelse, med handflatan mot mig. Hon säger ingenting. Det gör inte jag heller. Men jag ber för henne och för hennes barn. Hon står alldeles stilla. Jag tror mig märka att hennes läppar rör sig. Tystnaden och stillheten är oerhört intensiv. Det förflyter en minut, kanske två. Sedan tar hon ned sin vänstra hand. Hon lyfter den högra, på samma sätt. Hon säger ingenting. Det gör inte jag heller. Men jag ber för fred på jorden, för försoning och för förlåtelse. Det förflyter ånyo en minut, två minuter. Hon tar ned sin högra hand.

Jag reser mig. Våra ögon möts någon sekund. Hon vill inte prata. Det vill däremot hennes pojke. Han har haft det svårt med tystnaden.

Hon tar ett foto av mig. Jag tar ett foto av henne. Av fotot att döma är hon trettio år. Hon har stora glasögon, faror från näsan ned till mungiporna. Hon tittar inte in i kameran, håller blicken nedsänkt. Hon är klädd i ljusblå jeans och mörkblå kofta. Hon ser allvarlig ut. Hon ser intelligent ut. Hon har inga märken eller symboler för någon religiös rörelse. Hon frågar inte efter pengar.

Hon ville bara be. Några ögonblick. Två främlingar. Hon vänder sig och går. Myebye”, ropar hennes pojke glatt och vinkår ivrigt till mig. Så borde alla främlingars möte vara.

Den T -formade bron över floden Honkawa. Mitt på bron tar jag av till vänster och fortsätter längs det ”vertikala” benet som för vidare in i Heiwa Kinen Köen.

Fredsklockan

Till formen är fredsklockan en traditionell buddistisk tempelklocka. Eller en kyrkklocka. Den slog första gången den 20 september 1946. Den hänger under en klotformad dom som symboliserar universum. Domen vilar på fyra kolonner. Inga väggar. Klockan har en diameter om cirka en meter. Den hänger en dryg meter ovanför golvet. Besökare uppmanas att klämta i klockan. En enorm hammare av trä svingas mot klockans sida. En dov, fyllig ton. Inte vemodig.

Barnen älskar klockan. Skolklasserna med sju-, åtta- och nioåringar stannar länge. Barnen glammar, jagar runt, skrattar. Och de klämtar i klockan. En gång, många gånger. De njuter av att få åstadkomma så mycket ljud med de vuxnas gillande. Det dova metalljudet från klockan följer vandraren i Heiwa Kinen Köen. Svagt vid Cenotafen. Vid museet har det försvunnit i vinden.

Kullen till de okända döda

Kullen till de okända döda. Uppförd som en tidigare japansk begravningskulle med en kejserlig gravplats från Momoyamaperioden (1568-1600) som förebild. En mjukt välvd kulle. Gräs växer på den. Aska efter tiotusentals människor. Alla okända. I en stängd krypta under kullen. Blomsterfång framför staketet. Ruskor med färggranna pappersstrimlor i mängd likaså.

Nu en grupp äldre människor. Medelåldern är kanske sjuttio år. En volontärguide pratar. Hon var kanske tjugofem år Dagen 0. Hennes hår är vackert vitt. Det lyser i solen. Hon talar stilla. Gruppdeltagarna lyssnar med intensiv uppmärksamhet. Ansiktsdragen är spända. Det är nästan absolut tyst. När tystnaden bryts är det därför att någon snyftar eller stönar. Alla gråter, var och en på sitt vis.

Så är det just nu, denna dag den 18 maj 1995. En dag vilken som helst. Helt annorlunda är det på Bondagen, Bon-helgen. Det är den dag, den tid, då de döda återvänder till sina familjer för en dag. Det är en glädjens dag. I Hiroshima särskilt glad eftersom så många då kommer tillbaka. Då dansas det, då sjungs det. Då skrattas det.

Barnens fredsmonument

Sasaki Sadako var just född Dagen 0. När hon blev tio år bröt leukemin ut. Hon bestämde sig för att hon skulle vika tusen pappersfåglar, tranor med långa ben, halsar och näbbar. Fågeln har sedan lång tid förknippats med långt liv. Särskilt den japanska tranan, tsuru. Sadakos klasskamrater fick vika de sista av de tusen fåglarna. Barn vallfärdar till fredsmonumentet. Tusentals pappersfåglar ligger på sockeln runt monumentet till minne av Sadako och alla andra barn som dött av Bomben. Ljusa och glada färger enbart. En explosion av glädje.

Det är en mellanstor klass nioåringar, kanske tjugo elever. Vita mössor med skärm och skolans emblem. Vita skjortor. Mörkblå jackor, kortbyxor och kjolar. Vita sockor. Vita gymnastikskor. Fyra flickor har famnarna fulla av pappersfåglar.

Alla står i en halvcirkel framför monumentet. Där ligger redan tusentals pappersfåglar. Läraren försöker få barnen att koncentrera sig. Nu är alla i ordning. De tar fram ett häfte. De läser unisont. Det är svårt att stå stilla. När denna klass kom skulle just en annan klass lämna. Barnen i den klassen sprang omkring runt monumentet och läste på hälsningskorten som är fästade vid de stora famnarna av pappersfåglar. Vinden förde deras glada röster i alla riktningar.

De blåvita nioåringarna trampar i marken. De vill göra detsamma. Läraren är allvarlig. Han ställer sig framför barnen med ryggen mot monumentet. Han håller sitt häfte framför sig. Sidan åtta. Han börjar sjunga. Barnen fyller i. De sjunger med stor inlevelse. Ansiktena lyser. De kan sången utantill. Deras ansikten speglar glädje.

Lärarinnan börjar tala. Hon pekar på monumentet. Det är igen svårt att stå stilla. Många skruvar på sig. De tittar i smyg på varandra. Men de är tysta, nästan.

Fröken träder åt sidan. De fyra flickorna med alla pappersfåglarna träder fram. De vet inte riktigt hur de skall bete sig. De tittar på fröken. Fröken har förklarat för dem många gånger hur allt skall gå till. De har övat. Men det var hemma i klassrummet. Nu är det allvar. Alla tittar på dem, klasskamraterna, kringstående. Många kameror klickar, inte bara reseledarens. De står stilla en stund. Ansiktena är spända. Så tycks de komma ihåg vad de skall göra. Ett steg till framåt, på ett led. Långsamt och högtidligt som nioåringar med de framsträckta händerna och armarna fulla av pappersfåglar. De lägger fåglarna vid monumentets sockel. De återvänder till ledet i den ordning som nioåringar kan.

Hela klassen står nu i ett halvcirkelformat led, med ansiktena mot monumentet. Fröken säger någonting. Sedan bryter jublet loss, dämpat, men ändå. Nioåringarna störtar fram. Hälsningarna läses, kommenteras. De olika fangen av fåglar jämförs. Rösterna är ivriga. Vinden för deras glada röster i alla riktningar.

Den tomma graven

Cenotafen. Den tomma graven. Ingen är begravd där. En välvd båge av ljusgrå granit. Fyra meter hög. Tio meter lång. Vilande på fundament i vattnet. Bågen vill vara som den enkla hyddan i det gamla Japan och som det enkla skydd som människor gjorde åt sig Dagen 0 och därefter. Under bågen står kistan. Svart sten. Den innehåller omkring tvåhundratusen namn. Namnen på människor som dött som en följd av Bomben. Nya namn tillkommer men i avtagande takt. Inskriptionen lyder: ”Låt alla dessa själar vila i frid. Ty vi skall inte upprepa det onda.” Den kan också läsas: ”Låt alla dessa själar vila i frid. Ty detta misstag skall inte upprepas.”

Framför finns två rökelsekärl och ett avlångt fat för blommor, en meter långt, kanske två.

De kommer med sina lärare. Tjugofem skolbarn, pojkar och flickor. De är femton år. Finniga pojkar, fräkniga flickor. Sprudlande av ungdom. Jäsande av liv. De har alla samma klädsel, flickorna som pojkarna. Vit skjorta. Mörkblå slips med skolans emblem. Grå byxor för pojkarna, grå kjol för flickorna. Vita sockor. Vita skor. Lärarinnan är enkelt men strikt klädd. Så även guiden. Läraren är mycket informellt klädd. Hans uppträdande är däremot mycket formellt. Han tar sin uppgift synnerligen allvarligt. Hans ansikte uttrycker högtidlighet. Lärarinnans likaså. De är bägge unga, kanske trettiofem år.

Eleverna ställer sig på tre rader, vända mot Cenotafen. Raka rader. Raka ryggar. Fötterna ihop. Händerna vid sidan. I den vänstra handen en vit blomma. Fullständigt tysta. Inget flin, inget fnitter, inget tissel, inget tassel. De tittar rakt fram. Deras ögon vilar på Cenotafen och på kistan.

Lärarna står mittemot varandra. Mellan Cenotafen och klassen.

Två flickor stiger fram. Lärarna tittar på dem intensivt, allvarligt. Flickorna bugar djupt mot Cenotafen. De har vardera ett papper i handen. I tur och ordning läser de med hög och fast stämma. Tre minuter, fyra minuter, vardera. De bugar sig djupt mot Cenotafen. De stiger tillbaka in i raden.

Hon stiger fram från bakersta raden. Hon håller en stor ruska av pappersstrimlor i alla färger. Den är nästan lika hög som hon själv. Hon stannar framför Cenotafen. Hon bugar djupt. Hon lägger pappersruskan tvärs över blomsterfatet. Hon rättar upp ryggen. Hon bugar djupt mot Cenotafen. Hon stiger tillbaka in i ledet.

Lärarna stiger fram. Ställer sig framför klassen, vända mot Cenotafen. Alla står stilla en stund. Alla bugar sig, djupt, mot Cenotafen. Länge.Så gör många av de kringstående. Jag är blott en i en stor skara. De har stått på tre rader. Raka rader. Raka ryggar. Fötterna ihop. Händerna vid sidan. De har varit fullständigt tysta. Inget flin, inget fnitter, inget tissel, inget tassel. De har tittat rakt fram. Deras ögon har vilat på Cenotafen med kistan.

Fyrtio minuter. En klass bland tusen, tiotusen, hundratusen. Denna dag kanske tjugo. Inte ålla i fyrtio minuter. Alla minst fem minuter. De kommer från Abashiri i norr, till Kagoshima i söder. De kommer från Okinawa, från Iwo Jima, från Saipan, från … Alla kommer de hit i vart fall en gång. Sedan decennier.

Jag dröjer mig kvar när de har vandrat iväg. Efter några ögonblick kommer parkpersonal. Blomsterbordet förbereds för nästa klass, nästa grupp. Man tar en del av blommorna, man tar pappersruskan. Det finns många minnesstenar att smycka i Heiwa Kinen Köen.

Några minuter har gått. Där kommer den. Nästa klass. En liten klass. Kanske endast tolv ungdomar. De är väl tretton år gamla. En mycket annorlunda ceremoni. Kortare. Mindre formell. Kanske inga skratt men leenden syns. Fotot av klassen tas med Cenotafen som bakgrund. Klassen går vidare. Parkpersonalen kommer ånyo.

De döda från Korea

Korea. Över Honkawa-bron. Där står minnesmärket till de döda från Korea. Rest först 1970. Bristande intresse från japansk sida. Inre motsättningar bland koreanerna. Decennier i efterhand. Dessförinnan inget att minna om de tusentals koreaner som dog Dagen 0. Många av dem tvångsinförskaffade arbetare till rustningsindustrierna i Hiroshima. Av alla som dött anges tio procent vara koreaner. En lång text på koreanska på minnesstenen. Översättning till japanska och engelska på sidostenar. Bland annat detta: ”This monument was erected in the hope that the souls of our compatriots, brought to misery through force, will be able to rest in peace. It is also an expression of our demand that the A-bomb tragedy will never be repeated. We pray, of course, for the solace of those lost souls longing for their homeland but killed on foreign soil. However, we also pray that the plight of the Korean survivors, poorly understood even today, will emerge into public awareness and that reasonable assistance for these survivors will be provided immediately.”

När en parkvakt kommer förbi ber jag honom att ta ett foto av mig vid den koreanska minnesstenen. Han accepterar villigt. Han är kanske 75 år. På hans fråga om jag förstår japanska blir svaret: ”Knappast, blott mycket litet.” Han börjar tala. Det pågår länge. Han talar med stor inlevelse. Han verkar att berätta krigets historia, kanske vad han själv upplevde. Hans berättelse för ända fram till dagens händelser. Han talar om ”sarin”, den gas som använts vid attackerna några veckor tidigare på tunnelbanan i Tokyo. Han tystnar. Jag tackar. Han lämnar.

De döda från alla länder far besökaren själv minnas. Krigsfångarna från England, Holland, USA: tvåtusen, kanske fler, kanske färre. Ingen levande vet.

Fredslågan

Fredslågan har brunnit sedan augusti 1964. Två starkt stiliserade händer, förda samman. Vikta utåt i nittio grader från armarna. Handflatorna öppna, insidan uppåt, längst ut böjs fingrarna uppåt. Lågan brinner mellan händerna. Den skall släckas när alla kärnvapen försvunnit från jorden. För tre dagar sedan genomfördes ett underjordiskt kärnvapenprov i Kina. Det skedde bara några timmar efter undertecknandet av avtalet om förlängning utan tidsbegränsning av förbudet mot spridning av kärnvapen (Nuclear Nonproliferation Treaty). I Geneve pågår förhandlingar om totalförbud mot nukleära prov. Inga förhandlingar förs om total avveckling och skrotning av befintliga arsenaler av kärnvapen. Japan har beslutat att skära ned sitt ekonomiska hjälpprogram till Kina som protest mot kärnvapenprovet.

Fredsminnesmuseet

Heiwa Kinen Shiryokan, fredsmuseet består av två byggnader. Den första innehåller dokumentation om Japan i allmänhet och Hiroshima i synnerhet under detta århundrade. Den andra skildrar Bomben och dess omedelbara verkningar.

Dokumentation i bild, text och rekonstruktioner. Hiroshimas roll under Japans många krig efter öppnandet mot omvärlden efter 1850-talet berättas. Montrar skildrar hur Hiroshima under anfallskriget mot Kina 1894-95 de facto fungerade som Japans huvudstad. Hiroshima var hemstad för femte armen. Flera montrar skildrar dennas deltagande i krigen.

Manchuria-”incidenten”, Manshu Jiken. I september 1931 kom det till skottlossning i dåvarande Muleden – nuvarande Shenyang – mellan japanska och kinesiska styrkor. Det blev upptakten till upprättandet av det japanska lydriket Manchukuo, Manshu Koku. En neutral text. ”Fighting broke out”.

”Incidenten” på Marco Polo-bron i Beijing, Rokökyo fiken. En sammanstötning mellan kinesiska och japanska styrkor i juli 1937. Inledning till ytterligare ett sino-japanskt krig. Senare i juli 1937 ockuperade japanska styrkor Beijing. En neutral text. ’ War broke out”. För några dagar sedan var premiärminister Murayama på officiellt besök i Beijing. Som första japanska premiärminister besökte han Marco Polo-bron. Murayama uttalade ”regrets” för vad som hänt under kriget. Ord som ”ursäkt”, ”be om förlåtelse” har ännu inte passerat några officiella japanska läppar men en livlig debatt pågår i Japan under dessa dagar om just sådana ord, sådana handlingar. Femtio år efter krigets slut. Femtio år efter Dagen 0 i Hiroshima.

Nanking – Den södra huvudstaden – i Kina intogs av japanska styrkor i december 1937. Montern säger följande: ”The occupation of this important city cheered the j apanese people, who considered the war raging in China a holy crusade. Hiroshima’s residents celebrated with a lantern parade.” Foto av paraden med jublande människor på Hiroshimas gator. På monterns nedre del har ett tillägg klistrats på: ”In Nanking, however, Chinese were being massacrated by the Japanese army.” Därefter några rader om hur många som ”massakrerades”. Texten anger att antalet döda enligt kinesiska uppgifter var trehundratusen. -Jag erinrar mig generalen Nagano, justitieminister i regeringen Hosokawa, tidigare chef för de japanska självförsvarsstyrkorna, SDF, fieitai. Han förklarade i november 1993 att det aldrig hade varit någon massaker i Nanking. Uppgifterna om en sådan var helt enkelt ett påhitt. Proteststormar i hela Sydostasien, inklusive Japan. En hårt ansatt Nagano bad om ursäkt i TV och avgick. Men liknande pin~ samheter har förekommit efteråt.

I dokumentationsmuseet står en förminskad kopia av A-bomb Domen. På såväl insida som utsida finns kopior av brev skrivna av borgmästare i Hiroshima. Brev har skickats som protest efter varje kärnvapenprov sedan 1950-talet. Jag räknar till cirka femhundraåttio protestbrev. Det senaste är daterat den 7 oktober 1994 och är adresserat till regeringen i Kina. Snart kommer ytterligare ett brev att sättas upp, protesten till regeringen i Kina för kärnvapenprovet den 15 maj 1995.

Många montrar beskriver hjälparbetet under efterkrigstiden för de överlevande, hibakusha. Inga montrar beskriver hur offren i decennier har kämpat för att fa skadestånd från japanska staten för sitt lidande. Inga montrar berättar om hur de överlevande har haft svårt att anpassa sig i samhället. Inga montrar berättar om hur koreanska överlevande och efterlevande kämpar för ersättning.

Montrar visar ohyggliga scener med halvt döda människor med brännskador, sårskador, synskador … En kopia i naturlig storlek av Bomben, Skinny Boy, cirka två meter lång. Bilder av flygplanet som fällde Bomben, Enola Gay. Delar av planet finns i Smithsonian Museum i Washington. En häftig strid rasar inom och mellan Japan och USA om hur minnesutställningen i Washington skall framställa Bomben.

En mur. En svag skuggbild i muren. En hopkrupen människa. Allt som finns kvar.

Montrar med foton av personer som besökt museet. Johannes Paulus II, foto och monument. Moder Teresa, långt brev. Intendenten för USS Arizona Memorial, Pearl Harbor, Honolulu. På grunt vatten ligger hon där, USS Arizona. Kanontornen står delvis ovan vatten. Olja läcker fortfarande ut och bubblar upp till vattenytan. Slagskeppet träffades av flera bomber. Söndagen den 7 december 1941 klockan åtta på morgonen. Hon sjönk omedelbart. Nästan hela besättningen följde med. Omkring tvåtusen man, från amiralen till yngste matrosen. De vilar där ännu. En krigskyrkogård. Diagonalt ovanför skeppet har uppförts en vit, långsmal minnesbyggnad. Inte alldeles olik Cenotafen.

USS Arizona, Pearl Harbor, den 7 december 1941. A-bomb Domen, Gembaku Dömu, den 6 augusti 1945. Början och slutet. Eftermiddag klockan 17. Tillbaka genom Heiwa Kinen Köen. Av oändligheten blott sex timmar. Av allvar, förnedring, glädje, respekt, sorg, värdighet: en oändlighet.

1995-05-31

Författaren är professor i arbetsrätt i Lund