Helgon och syndare

Snart sagt alla människor i den moderna världen har något slags förhållande till ”påven”, vare sig begreppet för tanken till den nuvarande påven, någon av hans föregångare eller själva institutionen. Det är lätt att påvisa att så är fallet: Johannes Paulus II:s resor och ålderskrämpor hamnar på förstasidorna också i svensk dagspress. Bildade människor kan fråga sig om verkligen Pius XII gjorde tillräckligt för att rädda judarna undan nazisterna. En annan person som angår åtminstone en stor del av världens kristna är aposteln Petrus, en av huvudrollsinnehavarna i Nya testamentet. Den katolska traditionen kan sägas ha lagt beslag på honom genom att räkna honom som den förste påven. Påvarna under renässans och barock spelade en viktig roll som bakgrund till Michelangelo och andra framstående konstnärer och därmed för utvecklingen av den europeiska kulturen och konsten. Kort sagt: påvarna angår. Det är också fullt normalt och legitimt att ha olika känslor och åsikter om enskilda påvar i historien.

Därför är det en viktig händelse att det ges ut en svensk översättning av Saints and sinners, en bok från 1997 om påvarnas historia, skriven av Eamon Duffy, välkänd irländsk kyrkohistoriker i Cambridge. Duffy blev känd redan år 1992 med sin The stripping of the altars, där han visade att den medeltida katolicismen i Storbritannien inte alls var förfallen utan tvärtom en stark och kraftfull tradition, och att reformationen innebar ett våldsamt brott mot ett fungerande folkligt och teologiskt system. Duffy skriver också ofta kommentarer i tidskrifter som The Tablet och kan betraktas som en respekterad och modern kyrkohistoriker med en någorlunda progressiv profil.

Saints and sinners skrevs i samband med en tv-serie och sex tv-program och vill ge en översikt av hela påvedömets historia från Petrus till Johannes Paulus II. Duffy förklarar själv i förordet varför han tycker att påvarna är viktiga: ”När jag skrev boken slog det mig i vilken utsträckning påvedömets blotta existens och även dess mest självupphöjande anspråk åter och åter har hjälpt de lokala kyrkorna att bevara något av en universell kristen vision, så att de inte helt fallit ner i trång religiös nationalism eller helt underkastat sig mäktiga sekulära härskares vilja.”

Olof Andrén och Per Beskow har översatt boken till svenska och dessutom uppdaterat den med opublicerat material från författaren under titeln Helgon och syndare. En bok om påvarnas historia på Artos förlag. Den svenska utgåvan i hårt band är mycket väl illustrerad i svartvitt och färg. I den svenska upplagan har översättarna gjort viktiga tilllägg i bibliografin, som är mycket användbar. Kanske med tanke på bristande språkkunskaper bland svenska studenter har bibliografin begränsats till verk på svenska och engelska. Det kanske var synd – det finns svenskar som kan andra språk också.

Duffy skildrar påvarnas världshistoria genom att gruppera dem i historiska perioder. Det gör det lättare för författaren att sätta in påvarna i deras historiska sammanhang. Boken är lättläst och lockande eftersom den inte bara ger en mängd fakta och historiska sammanhang utan också författarens egna, stundom drastiska och stundom humoristiska funderingar om de enskilda påvarna. Boken är verkligen inte skriven som ett torrt och objektivt uppslagsverk. Snarare är den ett påläst men personligt ställningstagande som visar att det inte bara är legitimt utan också nödvändigt att var och en har sin egen syn på de mest angelägna påvegestalterna. Häri ligger både bokens styrka och dess svaghet. Författarens ställningstaganden ansluter sig till välkänd forskning men går ofta utöver vad som kan anses vara så allmänt accepterat att det kan stå i uppslagsverk. Något uppslagsverk i den meningen är denna bok inte.

Ett sätt att visa uppskattning av en bok av detta slag är därför att rikta uppmärksamheten just mot författarens ställningstaganden och diskutera dem. Särskilt intressanta blir de när de gäller de påvar som angår moderna människor mest, varav några nämndes i början av denna artikel: Petrus själv, grunden för hela den katolska kyrkans tradition av enhet genom gemenskap med biskopen av Rom, och några framstående och omstridda påvar från 1800-talet och framåt som Pius IX, han som genomdrev dogmen om påvens ofelbarhet och förlorade påvens världsliga makt; Pius XII som anklagas för att ha tigit om judeförintelsen; och den nuvarande påven Johannes Paulus II.

Beträffande aposteln Petrus ansluter sig författaren till den vanliga tesen att det inte fanns någon enskild ledare av den romerska kyrkan före mitten eller slutet av 100-talet, då det så kallade monarkiska episkopatet skall ha uppkommit. Enligt denna tolkning är det inte riktigt i sak att kalla Petrus Roms förste biskop. Läsaren bör kanske vara medveten om att detta inte är någon absolut sanning utan helt enkelt en vanlig teori. En annan minst lika legitim och väl underbyggd teori (Enrico Cattaneo sj, i I ministeri nella chiesa antica. Testi patristice dei primi tre secoli, Letture cristiane del primo millennio 25, 1997) föreslår en annan modell. Den går ut på att kyrkan leddes av ett presbyterium, det samlade prästerskapet, som normalt utgjordes av de äldste, ”presbyterna” i det grekiska ordets egentliga betydelse, och att en av dess medlemmar innehade det yttersta ansvaret och fungerade som ordförande eller ”inspektör”, det så kallade episkopé-uppdraget, välkänt också från det samtida antika samhället. Därför kallades han episkopos samtidigt som han räknades till presbyterna. Det är svårt att inom ramen för det antika samhället föreställa sig ett helt kollektivt styre utan någon som ledde diskussionerna och tog på sig det yttersta ansvaret för att besluten verkställdes. En sådan struktur skulle förklara varför de äldsta texterna inte alltid skiljer på episkopos och presbyter så som man senare skiljer på biskop och präst: en episkopos var en presbyter med ett särskilt uppdrag. Här finns det utrymme för flera olika rekonstruktioner, och Duffy väljer en av dem.

Vad som däremot är ganska säkert är att Petrus inte grundade den kristna kyrkan i Rom: det fanns kristna i Rom innan Paulus kom dit, och det är inte troligt att Petrus kom till Rom före Paulus. Men detta var nog de äldsta kristna generationerna lika medvetna om som vi är idag. Petrus och Paulus räknades inte så mycket som grundare utan snarare som själva grunden för den romerska kyrkan genom att bägge apostlarna hade dött som martyrer i Rom. Många lokalkyrkor i östra Medelhavsområdet räknade en apostel som sin grundare, men ingen annan stad kunde visa upp så mycket som två apostlagravar. Det var innebörden av Petrus martyrium snarare än kronologin som gjorde att man räknade honom som den förste ledaren för den romerska kyrkan.

Till skillnad från alla andra apostlar vet man en hel del om just Petri grav. Utgrävningarna på 1940-talet under högaltaret i Peterskyrkan frilade ett 100-talsmonument som byggdes på den plats där de tidigaste kristna generationerna i Rom menade att Petrus hade begravts. Trots arkeologernas entydiga vittnesbörd hävdade epigrafikern Margherita Guarducci att några ben i en oregelbunden uthuggning i monumentets ena sida var Petrus egna ben. Duffy skriver att benen låg ”nedanför muren”: här brister han i precision på ett sätt som är naturligt när man går utanför det egna forskningsfältet och bara refererar vad andra skrivit.

Flera andra svagheter i Duffys skildring av fornkyrkan beror på att han bygger på förlegade teorier eller missförstår forskningsresultat, som exempelvis i bilden av hur de första församlingarna (tituli) i Rom uppstod. Duffy är övertygad om att det var ganska sent som det uppkom en central ledning i den romerska kyrkan och hävdar därför att den från början var organiserad i flera församlingar i privathus (s. 22). Detta är en teori som lanserades 1918 av Johann Peter Kirsch men som aldrig har kunnat bevisas. Denna församlingsindelning är nämligen belagd först på 300-talet, efter slutet på förföljelserna. Den nämns systematiskt av antika källor först i slutet av 400-talet och under 500-talet. Teorin att denna indelning verkligen skulle gå tillbaka till de första århundradena passar bra i Duffys hypotes att det inte fanns en utan flera lokalkyrkor i Rom och att det inte fanns någon central ledare för den romerska kyrkan. Men man vet egentligen förvånansvärt litet om var och hur de kristna samlades i Rom före kejsar Konstantin. Vad man vet beror på hur slumpen eller andra omständigheter har bevarat eller utplånat spåren av det förflutna. Man vet ganska mycket om var de kristna begravde sina döda sedan den romerska kyrkan omkring 200 e.Kr. började organisera sitt eget begravningsväsende under jord, där dessa gravar också kunnat bevaras för eftervärlden. Detta material har bevarats endast tack vare den mjuka berggrunden i Rom. Men före 200 begravdes de kristna i Rom ovan jord, och deras gravar är försvunna. Det är därför först från början av 200-talet som man också vet var de romerska biskoparna begravdes. Men det behöver inte betyda att det inte fanns några biskopar dessförinnan. Man skall för övrigt inte glömma bort att det fanns en rad enkla jordgravar från det första och andra århundradet e.Kr. omkring den grav på Vatikankullens sluttning där man tror att Petrus begravdes. En del forskare tror att det var Petrus första efterträdare som begravdes där. Det kommer man aldrig att kunna bevisa: det finns inga inskrifter.

För hela den fornkyrkliga perioden följer Duffy huvudsakligen andras handboksframställningar. En del klavertramp är då svåra att undvika, som när han hävdar att påven Damasus (366–384) tog upp och gravsatte martyrernas kroppar på nytt (s. 52). Romersk lag förbjöd tvärtom öppnandet av gravar ännu på 500-talet, och först på 600-talet börjar man öppna helgongravarna för att flytta relikerna till kyrkor inne i staden.

Duffys styrka ligger i senare perioder. Därför är det naturligt att bläddra fram till den moderna tidens mest kända och omdiskuterade påvar. Beträffande Pius IX (1846–1878), som ofta skildras som reaktionär på grund av sitt motstånd mot modernismen och mot Italiens enande, ger Duffy en överraskande medkännande bild av denne påves ljusa och engagerade sidor och förklarar väl hans hårda reaktioner. Duffy påpekar också på ett riktigt och balanserat sätt att det ökända fördömandet av modernismen i ”Syllabus” bara var en sammanfattning av tidigare påvars dokument.

Av Pius XI (1922–1939) ger Duffy en förvånansvärt hård bild, trots att denne påve med sin borgerliga bakgrund och sitt stora intresse för teknik och vetenskap på många sätt kan ses som en modern påve. Endast under Pius XI:s sista år beskriver Duffy honom som ”profet”. Hans efterträdare, den omdiskuterade krigspåven Pius XII, skildras i ett rättvist och balanserat porträtt som förklarar påvens uttalanden mot nazismen och motiven bakom dem. Duffy lyfter också fram Pius XII:s uppmuntran av modern bibelforskning i det viktiga dokumentet ”När Guds Ande blåser”, på latin Divino afflante spiritu.

Bilden av den nuvarande påven Johannes Paulus II (vald 1978) är så subjektiv som var och en av oss kan och måste vara om en gestalt som är en del av vår vardag. Här kan man därför inte säga om Duffy har rätt eller fel, man kan bara påpeka en del detaljer. Duffy beskriver Johannes Paulus II som en centralist och att han därför gör motstånd mot biskopskonferenserna, som innebär att delegera ansvar och beslut regionalt. Men skälet till den nuvarande påvens återhållsamhet när det gäller biskopskonferenserna är inte centralism utan snarare ett medvetet försvar av den enskilde biskopens suveränitet i det egna stiftet. Ingen biskop är därför tvungen att lyda sin biskopskonferens om inte påven vill. Det såg man nyligen i de nya riktlinjer för hur biskopar skall handskas med präster som begår sexövergrepp, utfärdade av USA:s biskopar. Riktlinjerna blir bindande för enskilda biskopar endast om de godkänns av Vatikanen.

Man kan för övrigt notera att Duffy inte lyckas förlåta den nuvarande påven hans ”antikommunistiska känslor” och känner sig tvungen att förklara påvens åsikter med hans uppväxtmiljö. Det hör till bilden av denna bok som ett av många möjliga ställningstaganden – antikommunism behöver inte bara höra ihop med traumatiska barndomsupplevelser.

På samma sätt kan man ifrågasätta om Johannes Paulus II verkligen har en ”upphöjd, enslig och hierarkisk syn på påveämbetet” (s. 419). De miljontals ungdomar som vallfärdar från hela världen, också Sverige, för att möta påven under världsungdomsdagarna brukar berätta om en annan upplevelse av påven. Under den senaste världsungdomsdagen i Toronto i år kallade de påven ”farfar”. Många biskopar kan vittna om att den nuvarande påven till skillnad från sina föregångare alltid äter lunch tillsammans med gäster i ett slags ständig dialog och lyssnande. Påven beskriver gärna sig själv som en ”synodpåve”, och hans 24 år i Rom har präglats av ständiga möten med både enskilda och folkhav. På kyrkans verkstadsgolv framträder påvens roll på ett annat sätt än i teologers och kyrkohistorikers principdiskussioner om maktstrukturer.

Till författarens subjektiva ställningstaganden får man kanske räkna åsikten att åren efter det andra Vatikankonciliet (1962–1965) inte har ”åstadkommit de förändringar som man en gång hoppades på” (s. 419). Duffy förklarar inte närmare vem som hoppades på vad. Opinionen och önskemålen var delade både före och under konciliet och är det naturligtvis än idag. Och apropå konciliet är det också en ganska banal dagspressliknande bedömning att Johannes Paulus II valde att saligförklara (varför den osvenska och svårbegripliga termen ”beatificera”?) den ”snälle” konciliepåven Johannes XXIII (1958–1963) och den ”reaktionäre” 1800-talspåven Pius IX tillsammans för att ”förhindra att konciliära krafter skulle vinna poäng från Johannes beatificering” (s. 418). Detta bortser från vad alla kännare av Johannes XXIII väl känner till: denne ”framstegsvänlige” påve hade en unik mänsklig värme, enkelhet och utstrålning men var inte alls så ”progressiv” som man ofta får höra. Johannes XXIII drömde själv om att avsluta konciliet med att saligförklara Pius IX. Ingen motsättning alls mellan dessa bägge saligförklaringar, alltså.

Sammanfattningsvis ligger bokens styrka och svaghet i att författaren ger en högst personlig och passionerad bild av varje påve. Det är hans bild och inte allas, en av flera möjliga röster, men väl underbyggd och dokumenterad och skildrad med ett patos som visar också läsaren hur viktigt allt var som hände under just den påven och hur han hamnade i händelsernas mitt. Boken är mycket välskriven och kan läsas av alla. Dess svaghet ligger i att den uttrycker åsikter som inte är självklara sanningar och därför blir mindre användbar som uppslagsverk och för uppsatsskrivande studenter. Dessa kan dessutom råka riktigt illa ut, om de för vidare några av de rena faktafel som har påpekats ovan.

Ytterligare faktafel: 80 utlandsresor hade den nuvarande påven gjort 1997, när bokens första upplaga kom ut, inte 2002 – påven genomförde 16–19 augusti sin 98:e resa. När Troskongregationen gav ut sitt omdiskuterade dokument Dominus Jesus om Kristi roll gentemot andra religioner som frälsningsvägar var det australiern Edward Cassidy som ledde Rådet för kristen enhet, inte tysken Walter Kasper. Johannes Paulus II bröt inte lårbenshalsen när han halkade i ”regnet” utan snarare i ”duschen”. Tydligen har engelskans ”shower” lett på villovägar. Slutligen förkunnas påvevalet med orden ”jag förkunnar för er en stor glädje”, som på latin heter nuntio vobis gaudium magnum, inte gaudiam magnam.