Minnesord över Leif Carlsson

Låt mig börja med några personliga ord om Leif, som jag lärde känna för drygt 50 år sedan vid besök i den katolska menigheten i Uppsala. Leif hade blivit katolik vid 17 års ålder. Studenterna samlades i föreningen Academicum Catholicum som utgjorde en liten men mycket dynamisk grupp med pater Josef Gerlach som inspiratör.

Leif var osedvanligt begåvad och utvecklades tidigt. Han slutade skolan vid 15 års ålder för att året därpå ta studenten som privatist och fortsatte direkt till Uppsala universitet. Redan som 19-åring blev han filosofie magister, strax innan han ryckte in till militärtjänst. Han valde flygvapnet och var stolt över att bli reservofficer och så småningom avancera till major. Han deltog med själ och hjärta i repövningar där han satt i någon hemlig ledningscentral utanför Boden. Försvarsfrågan låg honom nära livet ut.

Redan vid 24 års ålder blev han filosofie licentiat. Han avstod däremot senare – till sin professors besvikelse – från att försvara sin doktorsavhandling, som handlade om latinsk promotionslitteratur på 1600-talet. En orsak kan ha varit att han då redan fått intresse för politik och journalistik och att det var där han ville förlägga sin livsgärning, hellre än i den akademiska världen.

Pater Gerlach, som var ensam ansvarig för den katolska kulturtidskriften CREDO, sökte stöd och hjälp bland de intellektuella konvertiter som kom till kyrkan efter andra världskriget. Leif blev 1953 engagerad som redaktionssekreterare och två år senare blev han redaktionsmedlem tillsammans med Gerlach och Sven Stolpe, fram till 1959. Men redan 1957 hade han börjat som redaktionssekreterare i Svensk Tidskrift, högerpartiets månadstidskrift, under sin gode vän Erik Anners ledning. Leif skulle under årens lopp skriva många läsvärda artiklar i den tidskriften i de mest skilda ämnen och gav prov på stor beläsenhet och en sund kritisk förmåga.

Den skulle han få utveckla vidare i Svenska Dagbladet, som anställde honom 1962. Åren 1969–1981 var han chef för kulturavdelningen under den kanske mest krävande tid man kunde tänka sig, inte minst för den som hade sina sympatier åt det konservativa hållet. Leif lyckades hålla huvudet kallt och använde sig av ironi i stället för att hänge sig åt elak polemik. Det tog kanske bättre, även om hans ironi ibland var så elegant att den missförstods.

Samtidigt anlitades han flitigt som ledarskribent, där man snabbt lärde sig att känna igen honom på den ibland lite sirliga stilen och användning av älsklingsord som ”förvisso” eller fraser som ”icke förty desto mindre”.

Hans känsla för rätt och rättvisa kom fram inte minst i diskussionen om medicinsk etik. Han var under många år medlem i Svenska läkaresällskapets etiska delegation.

Här blev hans katolska övertygelse till hjälp. Han var aldrig rädd för att bekänna sin tro, utan att därför känna behov av att flagga högt med den. Han var aldrig påträngande i religiösa sammanhang och hade stor respekt för andras åsikter, även om de låg långt ifrån hans egna uppfattningar eller ideal.

Nu står vi här för att ta avsked av Leif, som nu möter sin Herre och Skapare, något som vi ju alla skall göra en gång. Jag brukar säga att jag inte tror att det går att få rättvisa i den här världen, varken för sig själv eller för andra. Och när jag en gång står inför Vår Herre så vill jag inte ha rättvisa, utan barmhärtighet.

Det höll nog Leif med om, helt och hållet. Han såg inte vad som skrevs i Svenska Dagbladet efter hans död. Fina ord. Men en sak skulle han nog reagerat mot, den rubrik som talade om ”En man utan svek”. Det skulle han tyckt ha varit en otillbörlig överdrift. Vår Herre vet om våra förtjänster men också om våra brister, och dem kan vi inte skyla över eller skylla ifrån oss.

Han såg inte på sig själv som ett helgon, och det var han väl inte heller. Men hans tro var levande och den omfattade en övertygelse om Guds förlåtande godhet och ett kärleksfullt och faderligt mottagande när tiden var inne för honom.