Hellre mammor än poliser

Risken att bli skjuten, särskilt för unga män, är högre i Sverige än i flera andra europeiska länder. Den mediala rapporteringen målar dock upp bilden av att det är gängmedlemmar i förorterna som dödar varandra och att en ”vanlig” svensk inte har någon större anledning till oro.

Polariseringen i det svenska samhället har gått fort. ”Orten”, miljonprogramsförorterna, är i dag ett främmande och hotfullt land för många svenskar, medan den innebär trygghet för många av sina invånare. Till exempel för många av de kvinnor som Alexandra Pascalidou intervjuar i sin bok Mammorna.

Boken består av intervjuer med 20 mammor i olika förorter i Sverige. ”Orten” finns inte bara i storstäderna utan även i Karlstad, Västerås och andra medelstora städer. Hon konstaterar att i alla reportage och all forskning om våldet i förorten har ingen intresserat sig för dessa kvinnor. Men medan fäderna ofta har varit frånvarande, har mammorna arbetat och uppfostrat barnen.

Greppet i boken liknar Svetlana Aleksijevitjs: En kör av röster som belyser både ett visst samhälle i en viss historisk tidpunkt, och hur människorna påverkas av att leva och hantera tillvaron just där och då. En samling röster som talar både om allmänmänskliga känslor och upplevelser och om hur en viss grupp av människor formas av sina livserfarenheter. Enskilda historier kan vara gripande, men det är den sammantagna mängden som belyser samhällsfenomenet.

I det stora hela lyckas Pascalidou bra med uppgiften. Genren kräver att man reducerar långa samtal till kapitel som gör rättvisa åt det som blivit sagt och ger både allmänmänsklighet och ett särskilt livsöde. Helst skall man också få med den sortens kärnfulla uttalanden, som illustrerar ett budskap med några få ord. I boken träffar ögat flera sådana. Pascalidou med sin egen bakgrund som dotter till en förortsmamma får inte bara kontakt med och förståelse för dem som hon intervjuar, hon kan också beskriva dem utan att det blir exotiserande. Det blir bara överraskande och sorgligt att inse till vilken grad Sverige har blivit ett delat land.

Efter några berättelser börjar jag reta mig på att dessa starka kvinnor kallas ”mammor”. I den svenska som jag har lärt mig hänvisar ”mamma” till något mjukt och vänligt. Starka kvinnor i svensk litteratur är ”mödrar”, inte ”mammor”. Men samtidigt är kanske användandet av ”mamma” också en spegel av vårt delade land och delade språk; ord får nya betydelser i nya sammanhang. Jag lär mig att förstå att i förortssvenskan är mamman inte en gullig figur som curlar sina barn till framgång, utan en kämpe, som har mycket att slåss mot.

I boken blir de massmediala ”gängmedlemmar som skjuter varandra” söner, i ett antal berörande intervjuer med mammor vars söner har skjutits till döds. Pascalidou beskriver varsamt de olika uttrycken för den sorg som dessa mammor bär. De har kämpat för sina barn, allt efter omständigheter och förmåga, och de har velat sina barns bästa. Det är också tungt att läsa mammornas beskrivningar av hur polisen verkar ta dödsskjutningarna som något oundvikligt och en naturlig del av förortslivet. ”De här killarna vars vän just blivit skjuten till döds, blev stoppade och kroppsvisiterade av poliser som verkade ha väldigt mycket adrenalin. Jag gick ner och förklarade att de var vänner till min son som bara ville bjuda in till minnesstunden.” Så annorlunda det skulle ha varit, om skjutningen skulle ha skett i någon välbärgad villaförort, menar Pascalidou.

Andra mammors söner sitter inne. Knappast någon av mammorna försöker att bortförklara sina söners brott. Att de har hamnat i dåligt sällskap och att de inte fått den hjälp som flera av mammorna försökt få av skola och myndigheter kommer fram som en förklaring, men inte som något som skulle befria sönerna från deras eget ansvar. Det är bara sorgligt att barnen hamnat i sina destruktiva livssituationer, och mammorna fortsätter att älska dem. Också fängelset kan vara en trygghet, när det gäller en son vars liv rutschat brant nerför: ”Det är sjukt att säga, men jag är glad att han sitter häktad för då vet jag att det inte är min son som ligger död på gatan.”

Bland de intervjuade finns också mammor vars barn har tagit sig vidare, studerat, och landat i typiska medelklassjobb. ”En halvtimme varje lördag satte jag dem här på soffan och hade möte om det som är viktigt i livet”, berättar den ensamstående städerskan Habibo. Men utan en stark mamma verkar korsandet av förortens gräns vara närapå en omöjlighet.

Två av kvinnorna berättar om sina initiativ för att öka lugnet i sina förorter genom att organisera nattvandringar. Delailah Moghrabi berättar kort om Gottsundamammornas erfarenheter. Det är en grym beskrivning av polisvåld. ”Det har vi också på film. Men vi vet att det aldrig kommer att leda någonstans. Även om vi har bevis.” Hennes beskrivning ger en inblick i vad som händer när samhället utanför förorten med maktmedel försöker att disciplinera ungdomar som lever i förortsvärlden, med knappast något framtidshopp. Pascalidou själv anmärker att när hon pratat med en del unga män är de övertygade om att de inte kommer att leva längre än till sin 25-årsdag.

Det är många av mammorna som konstaterar att är just i sin förort som de känner sig hemma, och att de inte kan tänka sig att flytta någon annanstans. För dem finns tryggheten i förorten och omvärlden upplevs som kall eller direkt hotfull: ”Jag har ju svårt att gå och varje dag när jag går till affären kommer folk och frågar om de kan hjälpa mig. Så jag kan inte bo någon annanstans än i Alby när jag blir äldre.” ”Man känner sig bara trygg i typ Tensta och Kista – där det inte finns några vita män som sliter i slöjan.” Vissa mammor som har haft råd att flytta någon annanstans har gjort det, medan andra tvekar. Mantha Kasagiannis är socialarbetaren som valt att stanna kvar för att ge sina barn det fina med orten: tolerans, mångfald, kamplust, mindre prylfixering, samtidigt som hon är orolig för att de kan hamna snett i livet eller bli offer för våldet på grund av samma omgivning.

Det är oroväckande att många av mammorna refererar till hur annorlunda livet i förorten var för bara tio, femton år sedan. Det handlar inte bara om att det dödliga våldet har ökat, utan också om att det svenska samhället och livsvillkoren har blivit hårdare, och möjligheten att ta sig bort från förorten till någon annanstans har blivit mer avlägsen. Segregeringen har ökat snabbt. Att det som upplevs som ett farligt område av vissa svenskar är ett område med hemkänsla för andra och att det också är tvärtom, pålar fast staket som delar samhället.

Pascalidous egen text finns, förutom i en kort introduktion till varje intervju, endast som en kort inledning och ett efterord, där berättelserna sätts i ett samhällsbeskrivande sammanhang: hur ekonomisk ojämlikhet och rasism uppstår och upprätthålls och hur utvecklingen mot mer polariserade samhällen sker i både Europa och USA. Hon presenterar utvalda fakta om klyftan mellan genomsnitts-Sverige och orten: medellönerna, det statliga stödet till medelklassen, andelen behöriga lärare i skolorna, diskrimineringen på arbetsmarknaden, barnadödligheten. De patriarkala strukturerna, som få av mammorna benämner, även om intervjuerna innehåller klara beskrivningar av dem, lyfter Pascalidou också upp. Texten är både faktabaserad och personlig, med återhållen vrede.

Både utifrån mammornas berättelser och Pascalidous samhällsbeskrivning kan man sluta sig till att våldsproblemen i förorterna inte löses genom fler poliser. Enligt Pascalidous avslutning kan de endast lösas om avstånden i samhället krymps. Pascalidous bok är en ögonöppnare för att visa hur stort avståndet har blivit och hur det upprätthålls. Den visar också att livet i förorts-Sverige i hög grad upprätthålls av mammor. Slutsatsen blir, att för en hållbar samhällsutveckling måste förorten ihoplänkas eller snarare ihopläkas med samhällskroppen, och att mammorna bör vara nyckelpersoner i den processen. Alltså behövs, hellre än fler poliser, mer makt åt och möjligheter för mammorna.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.