Stort och spännande om islam i Sverige

En bok med en titel som denna väcker naturligtvis nyfikenhet och intresse. Har islam verkligen funnits i Sverige så länge? Att skriva om islams historia i Sverige är självklart angeläget, liksom det är angeläget att skriva om andra minoriteters historia. Boken ger vid en första anblick intrycket att vara mer eller mindre heltäckande och ta upp de mest väsentliga händelser och utvecklingslinjerna. I mycket blir man som läsare också glad att så sker, och att det finns så mycket att säga om en så viktig och stor religiös minoritet i Sverige.

Bokens titel anger att islam ska ha funnits närvarande i Sverige under åtminstone 1 300 år. Så är kanske också fallet på ett eller annat sätt, om inte alltid direkt så i åtminstone indirekt. Det har alltså åtminstone funnits kontakter mellan den muslimska världen och det som i dag är Sverige under 1 300 år. Berättelsen tar med andra ord sin början någon gång under vikingatiden, och religionsvetaren Simon Sorgenfrei redogör för diverse olika arkeologiska och andra vittnesbörd från den tiden. Här blir det föga förvånande svårt att leda i bevis att det alltid skulle ha varit direkta kontakter. Mynt och andra föremål kan ju mycket väl ha transporterats långa sträckor och med många mellanhänder innan de hamnat i svensk jord. Men likväl kan man se att det funnits olika former av kontakt mellan det som i dag är Sverige och den muslimska världen redan från vikingatiden och framåt.

Framställningen går så vidare till att omtala förbindelser med den muslimska världen där källorna är mer tillförlitliga och tydliga, och där olika personer och grupper träder fram på ett avsevärt mer påtagligt sätt. Av uppenbara skäl blir berättelsen ibland något svepande, men inte desto mindre intressant. Kontrasten blir därför ganska stor när den historiska redogörelsen kommer fram till mer modern tid, vilket upptar merparten av bokens innehåll. Här snålas inte med vare sig detaljer eller namn på personer som författaren inte kan låta bli att nämna. Vi får möta både invandrade muslimer, men också några av de svenskar som valt att konvertera till denna religion. Det redogörs för vem som kände vem, och hur olika släktskapsband såg ut. Materialet blir levande också genom de många illustrationerna i form av både fotografier och kopior av tidningsartiklar.

Sorgenfrei stöder sig till stor del på intervjuer och memoarer, och det är naturligtvis intressant att få komma så nära några av de personer som själva minns islams första, i­bland något stapplande, steg mot att etablera sig som minoritetsgrupp i Sverige. Så låter han exempelvis Didar Samaletdin och hennes roll för islam under 1900-talet få ett relativt stort utrymme. Hon är en oerhört intressant person, och väl värd att uppmärksammas när man skriver islams historia här i landet. Redan som 27-åring fick hon år 1970 en framträdande ledarposition, även om det också visade sig att det inte var helt okomplicerat för en ung kvinna att leda en stor och vid det laget mycket heterogen grupp. Kanske hade det varit möjligt att också i andra delar av boken ta upp mer om frågor som berör kvinnors och mäns olika roller och positioner i islam och i resten av samhället, och hur detta har diskuterats både inom och utanför gruppen av muslimer i Sverige. Även om frågan berörs också i senare avsnitt av boken, så kunde det möjligtvis ha gjorts lite mer av detta. Dessa frågor har ju engagerat många under senare tid, alltifrån diskussioner om burkaförbud till massmedialt uppmärksammade kampanjer som hijabupproret år 2013. Möjligtvis ligger en sådan infallsvinkel en bit utanför bokens syfte. Ändå menar jag att berättelsen hade blivit något mer intressant om den också hade fått innehålla några fler aspekter som belyst det avtryck islam gjort och gör i Sverige.

Några sådana ansatser finns i den första delen av boken, där man rör sig på relativt säker mark och kan anlägga ett perspektiv som blir en återblick. Att ta upp islams inflytande på svenska arkitekter som exempelvis Ferdinand Boberg känns inte särskilt kontroversiellt, även om det förvisso förtjänar att omnämnas. Men det känns som om bokens författare inte velat se på mer nutida historia på riktigt samma sätt. All historieskrivning är någon form av urval och tolkning, och det kan ju vara så att det är svårt att göra motsvarande tolkningar på företeelser som är mer nära i tid eller rent av samtida.

Religionsdialog där företrädare för islam är involverade i samtal och samarbete med andra religioner omnämns i boken. Här omtalas flera dialogprojekt, där imamer och andra muslimer möter bland andra biskopar från Svenska kyrkan och rabbiner från såväl Stockholm som Malmö. Även projektet Guds hus i Fisksätra tas upp och beskrivs. Det ges alltså några goda exempel på när det har fungerat väl med dialog över religionsgränserna. Vad jag saknar i denna framställning är några viktiga exempel, som Kista folkhögskola, den enda muslimska folkhögskolan i Sverige, inte nämns med ett enda ord i detta sammanhang. Nog skulle det vara värt att i denna kontext säga åtminstone ett ord om att Kista folkhögskola är fadderfolkhögskola åt den nybildade judiska folkhögskolan Paideia? Detta samarbete har pågått under flera år och är så stabilt att det med all sannolikhet kommer att fortsätta under lång tid framöver.

Ett avsnitt som är intressant vad gäller islam i Sverige är folkbildningen (även om den muslimska folkhögskolan inte nämns) och hur den utvecklats här. Sorgenfrei tar sig tid att utforska detta ämne, och det är bra och intressant. Så ägnas relativt stort utrymme åt det muslimska studieförbundet ibn Rushd, vilket givetvis är relevant och riktigt. I samband med detta diskuteras eventuella kopplingar till islamism och Muslimska brödraskapet. Detta är naturligtvis av stort intresse och förtjänar att lyftas fram. Tonvikten läggs emellertid på just den kritik som förts fram, inte på vad som också kan ses som viktigt, nämligen att islam blivit en del av ”Folkbildningssverige”. Också här saknar jag ett grundläggande perspektiv som tar upp de avtryck som islam gör och gjort på den svenska kulturen och det svenska samhället. Att vara en del av den svenska folkbildningstraditionen är, menar jag, ett stort steg i integrationen. Därför skulle detta ha kunnat belysas och diskuteras lite mer fylligt för att en läsare skulle ha fått mer behållning av boken.

Boken Islam i Sverige de första 1300 åren är intressant, och den fyller en funktion för de läsare som vill veta mer om hur islam har kommit att bli en av de största religiösa minoriteterna i Sverige. Den är inte heltäckande, men det kan inte någon bok av detta slag förväntas vara. Det avsnitt som kommer att hålla längst för tidens tand är förmodligen det som handlar om islams etableringshistoria. Med stor inlevelse och många detaljer beskrivs där hur en ytterst liten grupp av muslimer organiserar sig. Genom främst invandring, men också genom att några svenska konvertiter ansluter sig, växer gruppen och kan så småningom räknas till en del av det svenska samhället och kulturen. Med tanke på att det år 1930, när den sista folkräkningen vid vilken människor ombads att ange sin religiösa tillhörighet, fanns mellan 2 och 11 personer som definierade sig som muslimer har det hänt mycket på kort tid. I dag, nästan 90 år senare, görs det uppskattningar som säger att det finns omkring 800 000 muslimer i landet. Att skriva islams historia i Sverige är inte en liten uppgift, men denna bok är absolut värd att läsas av den som vill veta mer om islam i Sverige under 1 300 år.

Hedvig Larsson är teol.dr i religionshistoria vid Uppsala universitet.