Klockren kulturgärning

Den turkiske författaren Ahmet Hamdi Tanpinar torde vara ett okänt namn för de flesta svenska litteraturläsare; i likhet med de flesta andra turkiska författare är han tidigare inte översatt till svenska annat än i korta stycken i svåråtkomliga tidskrifter. En och annan mycket minnesgod läsare av Orhan Pamuk kanske dessutom kan erinra sig att den turkiske Nobelpristagaren nämner Tanpinar i förbigående i en av essäerna i samlingen Andra färger (2010).

Det är med andra ord inte bara ännu en bok som ges ut i en beundransvärd satsning av det lilla Skåneförlaget Nilsson när de ger ut Tanpinars stora roman Institutet för tidsinställning av alla ur utan en kulturgärning som görs i det att en viktig författare som tidigare inte funnits tillgänglig i svensk översättning nu presenteras i en dessutom mycket kompetent direktöversättning från det turkiska originalet, signerad Claire Kaustell.

Tanpinar (1901–1962) var under sin livstid verksam som lärare och litteraturhistoriker förutom som författare. Tanpinar uppehöll under ett antal år en tjänst i turkisk litteratur vid Istanbuls universitet och författade förutom sina skönlitterära verk (poesi, prosa och översättningar, de flesta publicerade postumt) en historia över den turkiska litteraturen under 1800-talet, läst än i dag.

Tanpinar var som sagt både poet och prosaist, och den roman som nu föreligger i svensk översättning är otvivelaktigt hans mest kända verk. Institutet för tidsinställning av alla ur publicerades i Turkiet 1962 och har sedan dess intagit en särställning som klassiker i den turkiska 1900-talslitteraturen. Det är en roman som vunnit ständigt nya läsare och uttolkare, och det är med stor glädje man nu noterar att den på ett professionellt och övertygande sätt översatts till svenska av Claire B. Kaustell, som tidigare bland annat översatt Mehmed Uzun från turkiska till svenska.

Institutet för tidsinställning av alla ur är uppbyggd som en fiktiv självbiografi, lagd i munnen på Hayri Irdal, en varmhjärtad men ofrivilligt komisk antihjälte som kan föra tankarna till såväl Gontjarovs Oblomov som Joseph Hellers Yossarian (Moment 22); en person som samtidigt som han är rea­listiskt beskriven blir en sorts symboliskt språkrör för tendenser i tiden.

Romanen är indelad i fyra avsnitt av varierande längd, och hela romanen har en uttalat cyklisk struktur. I det första avsnittet möter vi Hayri Irdal efter det att det famösa institutet lagts ned, vilket blir en anledning för honom att skriva sin självbiografi. Läsaren förflyttas sedan till Hayris barndom i ett traditionellt kvarter i Istanbul under 1900-talets första två decennier, i ett hem där klockor och ur på ett lustigt sätt kommer att prägla den unge Hayris uppväxt tillsammans med en rad färgstarka original; den rike Abdüsselam Bey, den outgrundlige Seyit Lutfullah samt urmakaren Nuri Efendi, hos vilken Hayri blir anställd som urmakarlärling.

I avsnitt två har historien flyttats fram till tiden strax efter första världskrigets slut. Hayri Irdal är nu en vilsen ung man som har olika tillfälliga arbeten och konfronteras med nya färgstarka personligheter. Efter en rättslig process döms han till rättspsykiatrisk vård och får gå i psykoanalys hos den märklige doktor Ramiz, som grundar ett psykoanalytiskt sällskap där Hayri Irdal blir medlem. I en annan förening för andeskådande, spiritistiska föreningen, möter Hayri andra personer som kommer att göra honom sällskap i framtiden.

I avsnitt tre har det blivit 1920-tal. Hayri Irdal möter den driftige levnadskonstnären Halit Ayarci, och tillsammans grundar de Institutet för tidsinställning av alla ur, ett byråkratiskt institut som har till uppgift att se till att alla klockor i landet går rätt. Institutets personal ska enligt stadgarna gå som urverk, de har anställningar men inga arbetsuppgifter, och man strävar efter att anställa de mest oerfarna sökande. Institutet väcker motvilligt myndigheternas gillande och blir framgångsrikt. För att skaffa institutet en föregivet historisk legitimitet författar Hayri Irdal en fiktiv biografi över en påhittad 1600-talstänkare, Ahmet Zamani Efendi, som utpekas som institutets andlige fader.

Avsnitt fyra är en kort final, där institutet får avläggare i andra länder över hela världen, samtidigt som det kritiseras för att vara onödigt. Storslagna planer på en byggnad för institutet stäcks av beslutet om nedläggning, och institutets personal får i stället arbeten i en evig avvecklingskommission.

Institutet för tidsinställning av alla ur är en roman som kan läsas på flera olika plan. Det centrala, universella temat i romanen tycks vara människans oförmåga eller ovilja att vara i fas med sin tid. På ett annat plan är det en symbolisk, milt ironisk allegori eller parabel över turkiska moderniseringssträvanden under 1900-talet, och både personer och institutioner i romanen kan tolkas som olika fenomen i den turkiska historien; den hopplöst föråldrade alkemin kan tänkas representera det lika hopplöst föråldrade Osmanska riket, bakom spiritisterna kan man ana reaktionärer och bakåtsträvare under den ungturkiska tiden (1908–1923), medan psykoanalysen tycks representera ett västerländskt, importerat tankegods, delvis svårbegripligt men samtidigt lockande. Även persongalleriet kan tolkas symboliskt; den förnäme Abdüsselam Bey i sitt magnifika palats kan kanske tolkas som en nidbild av någon av de sista sultanerna, och hans arv blir också föremål för en mer än symbolisk arvstvist. Här och där anar man också anspelningar på den turkiske landsfadern Atatürk själv, som exempelvis när grundarna av institutet vill skapa en egen, delvis fiktiv, historia.

Som en genomgående symbol i romanen kan man se Hayri Irdals fadersärvda golvur Den Välsignade, tillverkad under en tid då klockor gjordes efter mänsklig förebild. I porträttet av denna klocka (!) anar man kanske Tanpinars egen vacklan mellan ett korrupt förflutet och en delvis konstlad nutid.

Men för den stora majoriteten svenska läsare blir nog de flesta symboliska anspelningar i denna sinnrika nyckelroman svårförståeliga eller rentav obegripliga, och Institutet för tidsinställning av alla ur är lyckligtvis mer än en utstuderad allegori för de invigda. Tanpinar har en flödande fantasi och en förmåga att skapa färgstarka karaktärer som kan föra tankarna till våra egna gudabenådade fabulerare Hjalmar Bergman eller August Strindberg.

Till romanens svagheter hör i första hand en viss utförlighet och sirlig mångordighet som kan fresta otåliga läsares tålamod. Det finns onekligen en och annan transportsträcka i romanen, med en hel del sidospår som det kan vara svårt att passa in i helheten. Språket i romanen kan också bjuda visst motstånd; trots att den är skriven på 1960-talet är språket delvis arkaiserande, med många gamla ord och begrepp från den osmanska, gamla turkiskan, något som mycket väl kan vara en avsiktligt ironisk blinkning till läsaren från en författare som på detta sätt vill illustrera oförmågan – eller oviljan – att slaviskt anpassa sig till sin egen tid.

En stor eloge skall ges till översättaren, Claire Kaustell, som med denna översättning inte bara överfört Tanpinars prosa till svenska utan gjort det på ett sätt som bevarar originalets lite arkaiska och omständliga karaktär. Ett veritabelt kraftprov för en översättare! Det är bara smärre tekniska invändningar som kan riktas mot den fina översättningen; stavningen av turkiska namn förefaller exempelvis väl överförenklad; det görs till exempel ingen skillnad i boken på s- och sje-ljud, vilka i turkiska skrivs s respektive s med en cedilj.

Det är också en fin utgåva läsaren får i sin hand. Boken är försedd med ett välbehövligt personregister, en översikt över de viktigaste årtalen i den turkiska historien och några kortfattade ordförklaringar. Mats Andersson har skrivit ett mycket instruktivt förord som placerar in Tanpinars roman i ett större sammanhang. Detta förord hade dock mått bra av ytterligare en sakkunnig granskning; på ett ställe påstås det till exempel att förföljelserna under första världskriget drabbade greker och syrianer förutom armenier, vilket är fel. Armeniernas lidande är väl dokumenterat, medan de övriga minoriteternas är efterhandskonstruktioner. En onödig plump i en annars välredigerad bokutgåva och en påminnelse om att inte bara författare, utan också redaktörer och förläggare måste vara i fas med sin tid och dess kritiska kunskap.

Mats Müllern är doktorand i turkiska språk vid Uppsala universitet.