Hembiträdets äreminne

Den svenska jungfrun beskrevs vetenskapligt ingående redan 1978 av Kerstin Moberg i avhandlingen Från tjänstehjon till hembiträde – En kvinnlig låglönegrupp i den fackliga kampen 1903-1946. Studia Historica Upsaliensia 101. Nu har hembiträdet hedrats av Eva Alexanderson med ett porträtt målat med stor kärlek, mycken känslighet och god synskärpa. Bilderna är i början suddiga och överlagrade av tidernas damm men de klarnar långsamt till en serie framställningar, ett helt porträttgalleri föreställande den ena jungfrun efter den andra- ibland knappt urskiljbara från varandra – allteftersom minnet gör anhalt. Galleriet börjar redan på 1910-talet, då författarinnan föddes i en förhållandevis välbärgad familj som bodde i ett av de ”finare” områdena i Stockholm och slutar först 1991 när hon fick säga adjö till den sista trotjänarinnan i raden i Råcksta kapell. Sparkplats för jung frun, är bokens titel. Den kräver förvisso sin förklaring: en arkitektonisk finess som innebär att det inrättades ett litet utrymme mellan golvet och köksskåp och bänkar, vilket medgav en bekvämare arbetsställning för den som skötte disk, bakning, matlagning och andra sysslor i köket. En förbättring av arbetsmiljön med andra ord. Boken har utgetts av Carlssons förlag som för övrigt under senare år publicerat en rad kvinnohistoriskt intressanta verk: Ingrid Segerstedt Wiberg, Utkastad och fri – Minnen 1945-SS, Inger Ekbom, Den kvinnliga fredstanken – Fredrika Bremer och andra i kamp för fred, Lena Eskilsson, Drömmen om kamratsamhället – Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad.

Hembiträdenas rättsliga och sociala förhållanden har utretts av Kerstin Moberg i hennes nämnda avhandling. Ända fram till 1926 löd hembiträdena formellt under den så kallade tjänstehjonstadgan från 1833. Grunden för denna var en lagstiftning mot lösdriveri, men den gällde anställda inom jordbruk och hushåll både på landsbygden och i städerna. Arbetsgivaren hade full bestämmanderätt över omfattningen av arbetet men även en viss förpliktelse till sjukvård och omsorg om de anställda. Vissa delar av stadgan förändrades under årens lopp. 1858 inskränktes husbondens rätt att aga tjänstefolket. Endast pojkar under 18 år och flickor under 16 tilläts utsättas för fysiskt våld. När tjänstehjonstadgan upphörde att gälla infördes ingen ny lag som reglerade hembiträdenas arbetsförhållanden förrän 1944, då hembiträdeslagen trädde i kraft.

Att ta anställning i hushåll på landsbygden eller i staden var den enda försörjningsmöjlighet som stod till buds för otaliga kvinnor under 1800-talet och långt in på 1900-talet. Det är svårt att finna exakta uppgifter om hur många dessa jungfrur var. Enligt folkräkningssiffror från 1930 uppgick antalet husligt anställda till 205 000. Det utgör en fjärdedel av alla förvärvsarbetande kvinnor. Att arbeta som jungfru var i allmänhet ett genomgångsyrke. Flickorna började när de slutat skolan och var 14–15 år gamla och fortsatte tills de var 25–30, då de gifte sig eller tog anställning i fabrik, butik eller på kontor. De flesta kom från arbetarhem eller var döttrar till hantverkare eller småbönder. Den lön som hembiträdena uppbar varierade i början av seklet mellan 15 och 30 kronor i månaden. Kerstin Moberg citerar en intervju som Kerstin Hesselgren utförde för 1908-års emigrantutredning: ”Vi får tjäna en månad för ett par kängor som knappt hålla mer än en månad ut, innan de måste lagas, och fyra till fem månader för en ylleklänning, det är inte mycket en då kan få över.” Hembiträdena bodde som regel hos arbetsgivaren. Ibland fick de dela rum med en arbetskamrat, ibland med en dotter i familjen. Några hade sin sovplats i köket. ”Yrket hade ringa anseende”, konstaterar Kerstin Moberg.

Därom vittnar också Eva Alexandersons bok. ”Tjäna – det är ett vackert ord som handlar om det sammanhållande bandet människor emellan, att vara för varandra, att vara till för varandra. Men ord förvanskas, förvandlas, mister sin innebörd, blir till något föraktat. Gå i tjänst under, hos, tjänstefolket, tjänarna – tjäna. Det är att underkasta sig, visa sin svaghet, visa upp strupen som valpen.”

Vad tänkte tjänstefolket? Folket från den pinnen på samhällsstegen tänkte inte, ansågs det. De hade heller inget språk. Bara fraser. Och den person de var hade de lärt sig utplåna. Att bli deras språkrör framstår som Eva Alexandersons egentliga syfte med denna bok. Därtill använder hon en mycket lyrisk prosa. Stundom övergår den redan täta konstprosan i mer bunden form, i dikter där tjänarna talar. Som i de tidigare böckerna framträder också här den stora förmåga Eva Alexanderson äger att måla med orden. Vi får se miljöer och människor framför oss. Tydligt igenkännes detta stildrag från den självbiografiska barndomsteckningen från 1955, mig som liten är. Där skildras delvis samma erfarenheter och tid som i ”Sparkplats”. ”mig som liten är” omfattar 15 ”tavlor” som kan liknas vid en korsväg. Barnet står för Kristus på hans lidandes väg. Varsamt låter hon läsaren ledas på minnets vanskliga väg tillbaka till den utsatta, såriga, ensamma barndomen i bild efter bild.

Det förekommer en intressant reflexion över minnets natur i ”Sparkplats”: ”Att uppsöka den barndom som inte längre finns, eller något förflutet överhuvud taget, det är farligt det. Vi flyr till det vi minns som vi minns det. När vi nalkas är det inte längre som vi minns. Och ändå – vi minns inte fel. […] vi kan aldrig finna en tillflykt i det förflutna. Annat än i minnet; som är vårt egnaste egna och aldrig kan till alla delar delas med någon annan människa.”

Ett annat kanske mindre uppenbart syfte med ”Sparkplats” är att söka utreda den efterhängsna frågan vad det var som egentligen inte var bra därhemma. I bokens inledningskapitel beskrivs hur det var tjäle ända ner till botten och familjen var oförmögen att vara barnens mittpunkt och grogrund i den ökenliknande kalla våningen. När barn inte kan is isen att tina söker de sig dit där det känns varmt. Det förstod en del av jungfrurna, ”de som hade mor i sig”. Det kunde inte sägas om alla men om många. För de utsatta barnen i många familjer kunde hembiträdet bli den enda värmekällan i tillvaron.

En sådan viktig person får sin bild i det klarast lysande porträttet av Maria. Hennes ursprung var ett barnhem där hon levde sitt liv tills den tid kom då hon måste ut och tjäna. ”Jag blir liten”, skriver författarinnan och låter oss följa med på den snabba resan i tiden från neonljusens till gaslyktornas Stockholm. Vi blickar ut i skymningen och ser en liten mörk figur närma sig. Barnet sitter i fönstersmygen. Jungfrun står bakom. Det är lyktgubben som växer och växer allteftersom han med sin stav tänder den ena lyktan efter den andra och han antar till sist en gudomlig dimension. Maria hör till kretsen kring denne märklige lykttändare, farbror Flodberg. Ljuset bär hon med sig och det känsliga barnet får genom henne sin del av Flodbergskretsens mystik. Maria var ljus fast hon kom ur namnlöshetens mörker. Hon fick bära den lilla in i ljuset. Maria försvinner ur familjens liv men inte den aning om det gudomliga ljuset som hon lämnat i det lilla barnet en gång. Långt senare stöter författarinnan på boken om Flodbergskretsen, Gud -och intet mer. Man märker hur Eva Alexanderson upphöjer dessa anonyma till oumbärliga medmänniskor.

”Vi som är födda i början av seklet, hur svårt är det inte att vara grensle över två epoker. Vi är kluvna tvärs igenom.” Hela porträttgalleriet är målat mot klassamhällets bakgrund. Fruarna visste inget om demokratins genombrott och det gjorde inte pigorna heller. ”De behandlade inte varandra som varandra utan som andra.” Ur ett nästan 80-årigt tidsperspektiv ser vi nu slitskadorna och den misär som tjänarna oftast tåligt utstod. Eva Alexanderson har räddat en betydelsefull del av kvinnohistorien åt eftervärlden, när hon tecknar äreminnet över den svenska jungfrun, levande, personligt och medmänskligt.