Historiens slut

Varje generation vill visa sin egen betydelse i mänsklighetens historia för efterkommande släkten. Det är kanske inte så märkvärdigt eftersom varje epok har, på något sätt, bidragit till människans utveckling och historiens framsteg. Precis som alla våra föregångare är vi också mycket upptagna med tanken att vi lever i en avgörande tid. Kommunismens sammanbrott och det faktum att vi nalkas ett nytt årtusende utgör, enligt vår egen bedömning, tydliga tecken på vår avundsvärda plats i historien. Politiker talar om en ny världsordning och filosofer spekulerar om betydelsen av allt detta. En ny bestseller i USA och här i Sverige har titeln Historiens slut och den sista människan. Francis Fukuyama hävdar att historien nått sitt slut i vår tid, att de avgörande slagen i mänsklighetens stora drama redan utkämpats, att sanningen äntligen har uppenbarats och att de ideologiska stridernas utgång numera är klar. Liberalismen, demokratin och marknadsekonomin har segrat. För de länder som ännu inte fått del av denna sanning återstår nödvändiga och kanske mycket mödosamma anpassningar. Men utgången är som sagt klar. Kapitalismen har vunnit.

Fukuyama jämför vår generation med de unga veteranerna från det amerikanska inbördeskriget som skildras i Bruce Cattons roman, Grant takes Command ”De hade varit överallt och sett allt, de hade upplevt sitt livs största händelse redan som unga. De hade lång tid kvar att leva. Att finna en mening med framtiden skulle visa sig vara mycket prövande.” Även om vi inte delar Fukuvamas uppfattning att historien tagit slut tyder mycket på att så är fallet. De stora ideologiska debatterna om rättvisa har avtagit och har avlösts av oändliga diskussioner om mycket detaljerade frågor i ekonomisk politik. Vänsterns kris har därför inte bara varit lyckosam. Den har skapat ett ideologiskt vakuum där marknadskrafterna blivit allena saliggörande och där börserna i New York och Tokyo till stor del avgör staternas ekonomiska politik. Och i avsaknad av stora visioner inför framtiden nöjer man sig med att utreda försumbara marginalskattehöjningar och sänkningar.

Denna defaitism präglar också privatlivet. Människornas mål idag tycks vara att säkra välstånd och bevara freden. En nyligen publicerad sociologisk studie i USA över konsumtionssamhällets levnadsvanor har titeln Overload and boredom, leda och stress. Leda eftersom vi inte längre behöver kämpa för vår överlevnad, och stress, eftersom ständig sysselsättning är nödvändig om vi skall glömma det som vi befarar: nämligen att det inte finns någon mening med livet eller något att kämpa för. Med andra ord befarar vi faktiskt att historien tagit slut.

Den kristna uppenbarelsen lär något helt annat. Gamla testamentet framställer Gud som Herre över historien; en historia som kommer att fullbordas när Guds folk äntligen skall räddas och urtidens schalom återställas. Nya testamentet inför en stor nyhet: med Guds människoblivande och påsk i Jesus Kristus har denna sluttid inletts, och i honom har profeternas förutsägelser om det annalkande Guds rike och den nya skapelsen, börjat förverkligas. Det som redan har blivit verklighet i Jesu person skall alltså också förverkligas i resten av mänskligheten. Den sista perioden som nu har inletts är ”kyrkans tid”, eftersom hon numera är platsen för Guds handlande. Det som beskrivs i Nya testamentet är med andra ord mönster för frälsningshistoriens genomförande, som skall fulländas genom Kristi återkomst.

Historieteologi är ett försök att se de stora dragen i Guds handlande i människans historia. Bland kristna har denna historia uppfattats på många olika sätt. Kyrkofäderna hyste tanken på ett jordiskt tusenårsrike före den yttersta domen (chiliasm). Klemens av Alexandria (tc.215) utvecklar teorin att också den hedniska kulturen varit en förberedelse för evangeliet. Eusebios av Caesarea (1339) fascinerades av att inkarnationen varit inledningen till den romerska freden genom kejsar Augustus. Och den helige Augustinus (1430) tecknar i ”Gudsstaten” de två principer, som löper parallellt eller tvinnas in i varandra (också tvärs igenom kyrka och stat): Guds stad och djävulens, kärlekens och avundens civilisation. Gudsstaten upprättas här i tiden men hör egentligen till den kommande eonen och blir uppenbar först efter tidens slut.

Under medeltiden formulerade cisterciensabboten Joachim av Fiore (t 1202) tanken om tiden som tredelad: Faderns epok i Gamla testamentet, Sonens i Nya och en tredje tid, Andens, som skulle snart bryta in med fred och samförstånd. Bland moderna katolska tänkare har Teilhard de Chardin (11955), Hans Urs von Balthasar (11988) och de latinamerikanska befrielseteologerna varit tongivande i modern historieteologi. Var och en har på sitt sätt, och utifrån sina olika horisonter, försökt klargöra sambanden mellan Guds ingripande i historien och de mänskliga strävandena. Andra vatikankonciliet var det första koncilium som behandlade denna fråga utförligt. I sextiotalets framgångsanda ställs det mänskliga framsteget i dess förhållande till Gudsriket: de båda sammanfaller inte men kan inte heller skiljas åt. All mänsklig strävan måste till slut renas i påskens mysterium och i den kommande världen skall alla mänskliga värden, främst kärleken och dess verk, återfinnas i oförvanskad form, vilket ger det mänskliga arbetet dess djupaste motivation.

Den gemensamma kristna övertygelsen genom tiderna är alltså att frälsningshistorien utgör mänsklighetens sanna historia ty den uppenbarar både hennes ursprung och mål. Gud har kommit, Gud år närvarande och skall komma vid tidens slut för an sammanfatta hela skapelsen. Men det är människan som genom sitt arbete utgör denna skapelses spjutspets. Den marxistiska utopin ersatte Gud med människan och proletariatet tilldelades kyrkans tidigare messianska kallelse. Men marxismen och kristendomen har detta gemensamt: en skärpt medvetenhet om rådande orättvisor och tron på en frälsande drivkraft i historien och övertygelsen om alltings upprättelse vid tidens slut.

Om Fukuyama är någorlunda representativ för det framtida politiska klimatet så har utopi och illusion avlösts av cynism och defaitism. Och den triumfalism som kännetecknar hans verk är snarare ett tecken på dekadens och hopplöshet. Kristendomen framhåller evangeliet som den verkliga drivkraften till en äkta och allomfattande befrielse av människan gentemot vårt sekels katastrofala utopistiska mytologier eller cyniska politiska teorier. Denna världen förgår (1 Kor 7:31). I saligprisningarna finns det verkliga utkastet till den värld som består.