av PER HÖJEBERG
Finns det en plats för homo- och bisexuella och transpersoner i en kristen församling? Är deras deltagande villkorat? Frågan är aktuell i många kristna samfund. I en vetenskaplig rapport undersöks detta av universitetslektorn i socialt arbete vid Malmö universitet Charlotta Carlström. Det är en undersökning baserad på intervjuer med 29 personer i det frikyrkliga Sverige. Metoden är fenomenologisk. Det är informanternas levda erfarenheter av ett trosliv i en frikyrkoförsamling som analyseras. ”Hur navigerar de i att förena sin kristna identitet med sin sexualitet och/eller identitet som queer, icke binär eller trans?”
Författarens syfte är alltså inte en teologisk reflektion över frikyrkornas förhållande till hbtq. Trots detta ges en saklig och informativ överblick över olika tolkningstraditioner inom frikyrkligheten vid hanterandet av frågan om hbtq, där skiljelinjerna inte alltid går mellan samfunden, utan även mellan olika typer av bibelsyn och tolkningstraditioner i samfunden. Equmeniakyrkan beskrivs som det mest bejakande samfundet, där vissa församlingar erbjuder äktenskap för samkönade par. Informanterna tillhör åtta olika frikyrkosamfund, men det övervägande antalet tillhör antingen Equmeniakyrkan eller Pingströrelsen.
Av informanterna har en lämnat sin relation för att leva mer i överensstämmelse med sin församlings syn på homosexualitet, av de övriga menar de flesta att de i sitt böneliv fått en bekräftelse på att Gud vill att de skall leva i sina relationer och att till och med deras Gudsrelation stärkts sedan de accepterat sin sexuella läggning eller könsidentitet. ”När jag accepterade mig själv blev det lättare att be”, uppger en av informanterna. Hälften av informanterna har dock lämnat sin församlingsgemenskap eller blivit uteslutna. Några har övervägt att övergå till ett samfund med en mer bejakande inställning men funnit att den karismatiska miljön väger tyngre än församlingens negativa inställning till hbtq.
Carlström beskriver ingående den process informanterna gått igenom, från förnekande och skam till en acceptans av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Det är genomgående att denna process beskrivs som en andlig pånyttfödelseprocess: bönen och Gudsrelationen stärks. De känner sig bekräftade av Gud och säkra på att det är hans röst de hör när de får denna bekräftelse på att de har gjort rätt val.
Alla informanter har känt en brist på inkludering i sin församling och majoriteten anger att det förekommer omvändelseförsök och andeutdrivning, även om ingen blivit utsatt för det i mer formell form utan enbart genom förbön och handpåläggning.
Författaren sätter in detta i en karismatisk-teologisk kontext, där kampen mellan Gud och djävulen är ytterst påtaglig och rädslan att bli straffad av Gud stor.
För de flesta har det inte gått att förena en enkönad relation med uppdrag i församlingen, då de anses vara dåliga förebilder. Utstötningsmekanismerna verkar inte förvånande vara minst i Equmeniakyrkan men finns även där.
Författaren sätter på ett övertygande sätt in informanternas berättelser i en samhällsvetenskapligt/fenomenologisk analysmodell och ser ett mönster i dessa exkluderingar. Hon ser ett stort mått av tystnadskultur och vilsenhet i frikyrkoförsamlingarnas sätt att hantera frågor kring hbtq. Författarens slutsats är att tystnaden kan vara ett maktmedel för att inte tvingas att gå med på en förändring.
Charlotta Carlström använder sig av en rad analysbegrepp, tagna från en lång räcka av forskare inom främst det fenomenologiska fältet. Det gör att hon på ett sedvanligt akademiskt sätt kan följa upp informanternas beskrivningar av sin belägenhet och sätta in dem i ett större analytiskt sammanhang. Svagheten är att analysapparaten stundtals blir något spretig. Analysbegreppen är intressanta och relevanta, men lite för många. Stundtals för författaren även in informanternas berättelser lite väl lättvindigt i sina diskurser. Detta till trots är rapporten välavvägd och vilar på en solid vetenskaplig grund. Författaren lyfter på ett både finkänsligt och analytiskt sätt fram dessa 29 levnadsöden, som knappast är unika i det kristna Sverige. Hon konstaterar i rapportens avslutande kapitel att ”det talas mycket om hbtq i kristna miljöer, men hbtq-personerna själva blir väldigt sällan hörda”. Med denna välskrivna och lättlästa rapport avhjälper författaren detta något. Den är väl värd att läsas, inte minst av själasörjare i olika samfund. Den finns tillgänglig på Malmö universitets hemsida.
Per Höjeberg är fil. dr i historia vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 8/2023, s. 58–60.