av KATRIN ÅMELL
Våldtäkter är tyvärr ett billigt och effektivt vapen i de militära konflikter som pågått under flera decennier i Demokratiska republiken Kongo, även kallad Kongo-Kinshasa. Gynekologen Denis Mukwege (f. 1955) har genom byggandet 1999 av Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo kunnat hjälpa cirka 50 000 drabbade kvinnor genom kirurgiska operationer efter våldtäkterna. Successivt har Mukwege även fått medarbetare, ofta tidigare våldtäktsoffer, som genom insatser psykologiskt, socialt, ekonomiskt och juridiskt har kunnat hjälpa de drabbade kvinnorna till ett värdigt liv. Detta holistiska arbete har blivit känt utanför Kongo och inspirerat till liknande initiativ. 2018 tilldelades Denis Mukwege Nobels fredspris tillsammans med den yazidiska kvinnan Nadia Murad, som själv överlevt IS sexuella fångenskap. Panzisjukhuset har flera kopplingar till Sverige, eftersom det stöds ekonomiskt av bland andra PMU (Pingstmissionens utvecklingssamarbete), Läkarmissionen samt Sida. Mukwege har också besökt Sverige flera gånger. I skrivande stund (oktober 2023) meddelas att han kandiderar till presidentvalet i Kongo-Kinshasa den 20 december för att, efter att ha vårdat sjuka i 40 år, söka rädda sitt hemland från ett mycket korrupt system.
Boken Kvinnors styrka har försetts med ett förord av krigskorrespondenten Magda Gad, där hon beskriver sina möten med författaren och hans arbete. De inledande kapitlen bär en självbiografisk prägel, även om Mukwege betonar att boken inte är en självbiografi. Tvärtom är det kvinnornas liv som står i centrum. Ofrånkomligt är ändå att författarens eget liv flätas samman med händelseutvecklingen i Kongo och dess följder, som inte minst drabbat kvinnorna. Kopplingen till Sverige inleddes redan vid Denis Mukweges dramatiska födelse, då han var mycket nära att dö men räddades genom ett rådigt ingripande av en svensk missionär (Majken Bergman). Han framhåller sin mors starka inflytande både i fråga om sin attityd gentemot kvinnor och sitt val av livsväg. Tvärtemot nedärvda, patriarkala traditioner ville nämligen modern ge sina barn en jämlik uppfostran, vilket bland annat innebar att Denis fick lära sig utföra samma sorts sysslor som sina äldre systrar. Detta väckte ett visst uppseende, men lade grunden till hans förståelse av kvinnors villkor. Modern uppmuntrade honom också senare att utbilda sig till läkare och gynekolog. Hans far var en bland de första pingstpastorerna i östra Kongo. Själv har han gått i faderns fotspår och blivit avskild som pastor i det kongolesiska pingstsamfundet Cepac.
Kongo har kallats ”världens våldtäktscentrum”. I boken beskrivs ingående de mest extrema ytterligheterna av sexuellt våld till följd av krig, exploatering, socialt sönderfall, korruption med mera, men Mukwege framhåller att problemet alltid har funnits och är universellt, även om de kulturella förhållandena växlar. Mönstret går igen överallt där kvinnor ses som ”ägodelar”, vars värde mäts i ”heder”. Omständigheterna kring våldtäkterna varierar. Många exempel finns på sexualförbrytelser, där ockupationsmaktens soldater anser sig ha fri tillgång till civilbefolkningens kvinnor. Gruppvåldtäkter som vapen i krigföring är annorlunda, eftersom de är organiserade för att göra största möjliga skada och terrorisera fiendebefolkningen. I Kongo begås även våldtäkter av socio-ekonomiska skäl. Landet är mycket rikt på mineraler exempelvis coltan, kobolt, tantal och tenn, mineraler som ingår i våra mobiltelefoner och batterier. På grund av korruptionen har regeringen förlorat kontrollen över dessa naturtillgångar och plundrare kan därför smuggla ut mineralerna ur landet, under förutsättning att lokalbefolkningen fördrivs från områdena. Här är våldtäkterna ett effektivt vapen. Det har konstaterats att dessa ökat i områden där mineraler finns.
Enligt Mukwege är första steget i kampen mot sexuellt våld att man talar om det. I ett par kapitel låter han därför några av offren, som han räddat, träda fram och berätta vad de utsattes för. Dessa skildringar är förfärliga, och man måste ta paus från läsningen gång på gång. Ofta handlar det om gruppvåldtäkter där kvinnan är fastbunden eller instängd någonstans. Gärningsmännen nöjer sig inte med penetrering utan söker också skada kvinnans underliv på olika sätt till exempel genom att sticka in en kniv eller avlossa skott mot könsorganen med ett skjutvapen. Varje kvinna behöver genomgå flera operationer efter dessa våldsdåd och lidandet fortsätter ändå därefter men på ett mentalt plan. Dessutom blir de våldtagna ofta utstötta från sin bygemenskap, när de efter behandlingen vid Panzisjukhuset försöker återvända hem. Det är här som de holistiska insatserna behövs.
Att våldtäkterna tillåts fortsätta som de gör i Kongo beror på att de inte är belagda med straff. Det finns inget rättssystem som kan hindra dem. Via bland annat Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och FN söker Mukwege ändra på detta så att våldtäkt som vapen i krigsföring ska utgöra en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten, en folkmordshandling. Men problemet med FN:s resolutioner är att det tar tid innan de leder till handling och att vissa länder är skeptiska mot dem. Dessutom har Mukwege inte något enhälligt stöd i sitt hemland. Han har av regeringen uppfattats som en fiende och utsatts för flera mordförsök. De som då försvarat och beskyddat honom har varit kvinnorna med sin samlade styrka.
Boken är skriven i en berättande stil med associationer och utifrån ett stort personligt engagemang, vilket å ena sidan gör den lättillgänglig, men å andra sidan har medfört upprepningar och alltför många detaljer. Personligen skulle jag ha föredragit en något stramare struktur med färre antal sidor. Innehållet är tungt och svårartat, men just därför är boken angelägen som dokumentation. Den gnutta hopp som ändå förmedlas ligger i titeln och i författarens egen erfarenhet av Kvinnors styrka.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 8/2023, s. 57–58.