av BARBARA TÖRNQUIST-PLEWA
Mitt i det brinnande rysk-ukrainska kriget ställer sig många av oss frågor som: Varför är det så få ryssar som protesterar mot Putins regim? Kan vi hoppas på förändringar i Ryssland som leder till krigets slut?
Michail Sjisjkins bok Krig eller fred försöker ge svar på dessa frågor. Sjisjkin – en rysk, internationellt erkänd och mångprisad författare, bosatt sedan 1995 i Schweiz – deklarerar att han med sin skrift vill ”öppna upp Ryssland för västliga ögon”. Bokens innehåll visar emellertid att det också handlar om författarens egen uppgörelse med Rysslands historia och nutid. Texten är en historisk-politisk essä, men dess ton är mycket emotionell och fylld av författarens förtvivlan och skam över vad som händer i Ryssland. Den skrevs redan 2019 (med vissa tillägg i den nu utkomna svenska översättningen), men är högst aktuell.
Sjisjkin hävdar att Ryssland bara kan förstås om man känner till landets historia. Därför sammanfattar han den för läsarna samtidigt som han hårt driver tesen att de historiska erfarenheterna har lett till framväxten av en slavmentalitet hos ryssarna. Utvecklingen i denna riktning tog, enligt honom, fart när mongolerna under 1200-talet erövrade stora delar av Rus. Under sitt hårda och hänsynslösa styre skolade de in sina ryska undersåtar i underkastelse och lydnad. De skapade ett vertikalt maktsystem som sedan kopierades av de ryska tsarerna. Det mongoliska arvet och det östortodoxa Rysslands distansering från den latinska världen skapade, enligt Sjisjkin, ett civilisationsgap mellan Ryssland och väst. Det ryska samhället har inte påverkats av den romerska rätten, renässansens humanism och inte heller nämnvärt av upplysningen, det vill säga de idéer som ledde till uppkomsten av rättsstaten, individualismen och medborgerliga rättigheter i väst. Privat egendom i västerländsk, rättslig bemärkelse har i princip aldrig existerat i Ryssland utan var ett slags nyttjanderätt som tsaren kunde ge sina undersåtar som ersättning för deras lojalitet och godtyckligt ta bort. Detta maktsystem i vilket staten, enligt Sjisjkin, agerar som ockupationsmakt gentemot sina medborgare övertogs senare av bolsjevikerna när Sovjetunionen skapades. Det ryska folket har således aldrig i sin historia levt i en demokrati. Den kommunistiska diktaturen ersattes av en skendemokrati som resulterade i anarki och misär under 1990-talet för att sedan övergå i en maffialiknande stat. Ryssarna, poängterar författaren, har under århundraden varit statens slavar och levt i rädsla. De som opponerade sig fick plikta med sitt liv. Självbevarelsedriften fick folk att underkasta sig och lyda, vilket enligt Sjisjkin, ledde till att ett naturligt urval främjade de passiva, rädda och anpassningsbara. Han konstaterar: ”Annars hade de och deras efterkommande inte överlevt vare sig tatarer eller kommunister.”
Sjisjkin kritiserar västerlänningar som odlar myter om den ”ryska själen” och det mystiska ”ryska ödet”. De inser inte att detta egentligen handlar om fatalism hos en slav som aldrig kunnat kontrollera sitt öde. Ryssarnas slavmentalitet gör också, enligt författaren, att de kan manipuleras till att vara beredda att dö för imperiet. Slavarna kompenserar sin förnedring med känslan av deras härskares imperiums storslagenhet.
Sjisjkin är skoningslös i sin dom över ryssarna och det ryska samhällets tillstånd i dag. Ryssland beskrivs som ett land där korruptionen inte är ett normbrott utan en norm. Ingen litar på något och lögnen är allenarådande. Det är dessutom en aggressiv stat som attackerat sin granne, för hybridkrig mot väst och även hotar världen med kärnvapen. Det sistnämnda kommenterar han beskt: ”I kärnvapenepoker kan man alltid fördubbla insatsen. Det är inte den starkaste som vinner, utan den som är beredd att löpa linan ut. Det är den oskrivna regeln i ryska fängelser. Nu tvingas hela världen leva enligt den här lagen.”
Författaren hyser inte mycket optimism i fråga om den framtida utvecklingen i Ryssland. ”Om en människa föds och växer upp i ett fångläger sitter taggtråden kvar i hennes själ”, skriver han. Slavar tar inte ansvar för sitt liv utan överlämnar det till sin herre. Putin kan mycket lätt ersättas med en annan slavfångvaktare. Sjisjkin ser bara två ljus i den mörka tunneln. Den ena är den lilla minoritet av det ryska folket som inte accepterar sakernas tillstånd. Denna grupp som alltid har funnits i Ryssland består huvudsakligen av intellektuella och konstnärer. De har ingen chans att störta Putin, men genom sitt skapande kan de visa världen att det finns ett annat Ryssland och därmed åtminstone ett litet hopp för framtiden. För att förändras måste dock Ryssland, enligt Sjisjkin, förlora kriget mot Ukraina. Det behövs ett nederlag, liknande Tysklands i andra världskriget, för att ”avputinisera” landet och få slut på ryssarnas imperieillusioner. Han sätter således sitt andra hopp till Europa – att det förstår att ett fullt och oupphörligt stöd till Ukraina är lika med försvaret av europeiska värden som frihet och demokrati, och det är därför som Ukraina inte får förlora. Bokens sista kapitel heter ”Brev till Europa poste restante” och är en hyllning till Europa som tack vare Ukraina håller på att hitta sig själv igen efter det sista årtiondets gräl och försvagning. Det är en passionerad kärleksförklaring till Europa, framförd av en östeuropé som vet att uppskatta frihet och demokrati, eftersom han har erfarit motsatsen. Kapitlet är en text som verkligen berör och jag skulle vilja rekommendera alla att läsa den liksom hela Krig eller fred. Boken liknar inte Sjisjkins mycket uppskattade romaner Venushår eller Erövringen av Izmail. Liksom dessa bevisar den dock att Sjisjkin är en värdig arvtagare till de stora ryska författarna, särskilt de som är kända för sin samhällskritik – Herzen och Tolstoj. Bokens titel anspelar onekligen på Tolstojs berömda roman.
Barbara Törnquist-Plewa är fil. dr i slavistik och professor i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 8/2023, s. 55–56.