Historien om Spielrein, Jung och Freud

I slutet av år 1977 fick Aldo Carotenuto, professor och jungiansk analytiker som undervisar vid universitetet i Rom, av en ren slump ta emot en samling brev, dagböcker och dokument. De hade förvarats – också till synes av en ren tillfällighet – i källaren till det hus där psykologiska institutionen i Genève tidigare varit belägen. Dokumenten hade tillhört Sabine Spielrein, en av kvinnorna i den tidigaste psykoanalysens historia. Hon arbetade som läkare i 1920-talets Genève. Barnpsykologen Jean Piaget gick för övrigt ett antal månader i psykoanalys hos henne. Men 1923 återvände hon till sina släktingar i Ryssland varvid dessa papper troligen då blev kvar i institutionens källare.

Professor Carotenuto förstod snabbt betydelsen av sin upptäckt, inte minst av de tjugo breven från och till Freud och ett ännu större antal till och från Jung. Ju mer han läste desto mer blev han intresserad av doktor Spielreins betydelse. I boken A Secret Symmetry (1982) redovisas både brev och dagböcker med en kortare analys. Tyvärr omnämns bara breven från Jung i förbifarten. Främst kan vi följa den dagbok som Spielrein förde under den period hon behandlades av Jung, samarbetade med och hade ett intimt förhållande till honom. Carotenuto söker reda ut deras symmetriska förhållande: Jungs beydelse för Spielrein i sin roll som man, som lärare och som teoretiker; Spielreins betydelse för Jung som kvinna och som teoretiker. Andra psykiatrihistoriker har kompletterat hans bild av detta.

När nu Karsten Alnaes byggt en roman, Sabine (Norstedts 1996) kring denna kvinna, har han tagit sig konstnärens rätt att komplettera historien något. Han håller sig i långa stycken till verkligheten. Han väver främst sin text kring Sabines patologiska barndomsvärld – hon var tidvis helt psykotisk – och mötet med Jung. Vi får också följa hennes senare medicinska utbildning och roll som forskare. Han beskriver hennes fasa över de rykten om utrotning av judar som snart började höras i Ryssland. Hennes familj skulle snart också minska drastiskt och hennes eget liv ändas abrupt. Tillsammans med sina två döttrar sköts hon av tyskarna i synagogan i Rostock 1941.

Alnaes bok är denna höst på väg att översättas till ett tjugotal språk. Det är en väl förtjänt uppmärksamhet, trots eller kanske tack vare att den förhåller sig rätt respektlös till historiska fakta. Den hjälper oss att komma nära en kvinna som djupt påverkade och själv påverkades av psykoanalysen. Samtidigt visar den på den ambivalens som uppkommer när gränsen mellan psykoterapi och vänskap/erotik blir oklar. Vi får goda inblickar i det tidiga seklets intellektuella klimat. Åtskilliga stora namn passerar revy – tidsskildringen är trovärdig. Romantekniskt är boken välskriven även om historiska detaljer är övertolkade eller helt påhittade. Förvisso är fiktionen romanförfattares privilegium, men stundom blir den förvirrande.

Verklighetsbakgrund

Den verkliga Sabine Spielrein föddes i Rostock 1885 som äldsta barn av välutbildade, judiska föräldrar. Både hennes farfar och farfarsfar var högt ansedda rabbiner. I tonåren led hon av vanföreställningar och svåra hysteriska anfall med starkt sexuella övertoner. De oroliga föräldrarna tog då kontakt med det berömda Burghölzlis lasarett utanför Zürich. Professor Eugen Bleuler hade grundat en psykiatrisk forskargrupp omkring sitt intresse för svårt sjuka patienter. Bleuler var för övrigt den som just vid denna tidpunkt identifierat schizofrenin som den speciella diagnosgrupp vi har idag, tidigare kallad dementia praecox.

Vid detta sjukhus hade Jung arbetat sedan år 1900 och undersökte där vanföreställningars psykiska funktion. Vid tiden för Sabines ankomst experimenterade han med vissa associationsförsök. Genom att mäta reak­tionshastigheten på olika ord sökte han identifiera bortträngda känslomässiga komplex. Jung hade lite flyktigt läst igenom Freuds Traumdeutung när den kommit ut år 1899 (Freud ville själv att år 1900 skulle stå som tryckår!). Men boken hade inte gjort särskilt stort intryck på honom.

Den 19-åriga Sabine Spielrein blev den 29-årige Jungs patient. Kanske var hon rent av den första som Jung behandlade med en psykoanalytisk teknik. Hösten och vintern 1904 var hon under intensiv behandling. Uppenbarligen lyckades Jung lindra hennes symtom. Redan i april 1905 skrevs hon nämligen in på medicinska fakulteten och påbörjade sin läkarutbildning. I några år gick hon i poliklinisk behandling hos Jung. Hon disputerade 1911 på en avhandling om det psykologiska innehållet i ett fall av schizofreni.

Spielrein hade starka teoretiska intressen. Den 29 november samma år lade hon fram sina tankar om den aggressiva destruktionen som en egen drift – ett biologiskt grundbehov som var tätt sammankopplat med sexualiteten. Hon presenterade dessa djärva teser vid det starkt mansdominerade psykoanalytiska onsdagssällskapet. De möttes i Freuds våning på Berggasse 19 i Wien. Freud förhöll sig artig, men skeptisk. Året därefter gifte hon sig med Paul Sheftel och bildade familj. Så publicerade hon ytterligare ett antal arbeten och var sedan kliniskt verksam på olika ställen i Europa, i Berlin, München, Lausanne och Genève. När hon återvänt till Moskva startade hon det ryska psykoanalytiska sällskapet. Men långsamt drogs snaran åt. Psykoanalysen förbjöds, hennes judiska familj decimerades, bröderna försvann under mystiska omständigheter. Hennes man dog. Ensam fick hon ta på sig allt mer ansvar. När tyskarna anlände till Sovjet tilltog judehatet, men hon drev sin läkarpraktik vidare. Sabine sågs sista gången tillsammans med sina två döttrar, i ett tåg med judar som med hugg och slag drevs genom staden. De arkebuseras i en synagoga år 1941.

Alnaes bok är en bred skildring av denna kvinnas liv. Den är tragisk och gripande. Samtidigt illustrerar den på ett intrikat sätt hur välkända teoribildningar – både Freuds och Jungs – färgas av personliga erfarenheter, erotiska faiblesser och dolda lojaliteter. Alnaes bok ger en dynamisk och i ordets rätta bemärkelse spännande skildring av ett mycket märkligt kvinnoöde.

46 brev från Jung till Spielrein finns bevarade, men problemet är att Jungs arvingar inte har givit sitt tillstånd att citera ur dem. Det är inte svårt att gissa skälen till denna vägran. Spielreins dagbok och brev ger en tämligen entydig bild. Jung svek sin professionalitet och nyttjade mer eller mindre medvetet den unga Sabines känslomässiga beroende av honom. Deras relation drog han sig ur på ett nesligt sätt vilket förorsakade Sabine Spielrein lidande. Samtidigt tycks stora delar av hans teori ha sitt upphov i samspelet och samtalen med henne. Psykoanalytikern Bruno Bettelheim spekulerar över om inte Jung upptäckte sin egen Anima (kvinnliga komponent) eller Skugga (en oberäknelig entitet i psyket som utgör ett slags motpol till medvetna tendenser) just via Sabine; ”boken tyder på att alla [Jungs] centrala begrepp kan ha haft sitt ursprung hos Spielrein”. (Bettelheim Minnen och tankar 1991, 74.) Bettelheim överdriver förvisso när han försöker visa hur Carotenuto inte tillräckligt beaktat Jungs egen roll i Spielreins lidande.

Teori, praktik och moral

Jung klarade alltså inte av relationen till denna unga, begåvade kvinna utan inledde en sexuell relation, helt förkastlig enligt läkarpraxis. När denna kärlek blev känd, uppträdde Jung enligt Bruno Bettelheim (och för övrigt även enligt prof. Johannes Cremerius – utgivare av Spielreins samlade skrifter) helt skurkaktigt. Han skrev ett hotelsebrev till Spielreins mor. När Spielrein spred obehagliga rykten om Jung som älskare skyndade han sig att säga upp sig från Burghölzli – kanske ett tecken på något bakomliggande.

Redan i det andra brevet i Jungs/Freuds omfattande brevväxling, från oktober 1906 finns Sabine indirekt med i resonemangen. Jung visade redan från början stark tvekan till Freuds teori att sexualiteten skulle ligga bakom alla neuroser. Han föredrog en mer allmän libidoteori. Kanske är det som om Jung ville förneka sin egen relation till Spielrein genom att så starkt gå emot Freuds fokusering just på sexualiteten. Utan namns nämnande skriver Jung senare till Freud för att få råd. Han visar att han har en anonym patient (Sabine) som har fantasier om att få barn tillsammans med honom. I dagböcker kan vi se hur Sabine fantiserade om att kalla detta barn för Siegfried. Hon ville så slå en brygga mellan sina två idoler – Freud och Jung.

I det antisemitiska Wien låg det i Freuds intresse att inte låta psykoanalysen bli en intern judisk företeelse varför det var centralt att Jung blev ledare. I ett berömt brev skriver Freud ”om jag är Moses så är du Josua som skall föra vår vetenskap in i det förlovade landet”. Kanske var det detta som gjorde att inte Freud i sina brev tidigare sökte klargöra det moraliskt och psykiatriskt sett problematiska i Jungs förhållande till Spielrein. 1909 blev förhållandet mellan Spielrein och Jung känt för Jungs fru. Hon skrev då ett anonymt brev till Spielreins föräldrar, varnade dem och bad dem sätta stopp för detta. Men innan detta skett ställer Sabine till en skandal inför Freud och Jungs kollegor där hon offentligt sade sig vara Jungs älskarinna.

Till Spielreins mor skrev Jung att han övergått från rollen av läkare till vän när känslorna slöt upp. Detta brev finns kvar: ”Jag släppte på läkarrollen eftersom jag inte tagit betalt. En läkare håller i sär detta […] ty han tar betalt för sitt besvär. Detta pålägger honom de nödvändiga begränsningarna. Därför vill jag föreslå, att om Ni vill att jag skall hålla mig strängt till min roll som läkare, bör Ni betala mig ett arvode som rimlig kompensation för mina besvär. På det sättet kan Ni bli absolut säker på att jag under alla omständigheter skall respektera min plikt som läkare […] mitt arvode är 10 franc per konsultation.”

Att påstå att hans läkarroll inte hade moraliska gränser om han inte fick betalt är helt oursäktligt har kliniker framhållit. Visserligen låter han Freud senare höra sin ursäkt. Till denne skriver han att hans handlande varit tarvligt, ”Scheufterei”. Men för Sabine blev deras relation till ett livslångt trauma. Föräldrarna hade inte ens vetat om att Jung skulle ha arvode annat än i gåvor. I Sabines liv blev förhållandet till Jung diffust och ambivalent. Hon skriver bland annat till modern ”Mor säger att det är omöjligt att jag och min vän kan förbli vänner när vi redan skänkt varandra vår kärlek. Den rena vänskapen kan mannen inte tåla i längden. Är jag god mot honom, då vill han ha kärlek, är jag hela tiden kall, då tröttnar han på historien. Det gjorde det så svårt för mig, ack så svårt” (21 sept. 1909). I dagboken framskymtar att hon en gång slagit till Jung, en annat gång haft med sig en kniv som hon hotat honom med. Alnaes menar att Freud först relativt sent förstod vidden i det spel som Jung drogs in i. Enligt Creme­rius var Spielreins kärlek som mest eruptiv och stark våren och vintern 1908–1909. I brev till Freud skriver hon att hon älskat Jung i fyra, fem år.

När Jung insåg att en skandal var under uppsegling kanske detta bidrog till att han bröt han upp från Burghölzli och öppnade privat praktik. Det är av kuriöst intresse att Jungs vägran att tillstå sexualiteten som en viktig komponent i utvecklingen av neuroser kanske delvis varit grundade på bortträngning av egna impulser eller minnen av dem. Att en teoretisk stridsfråga har personliga grunder är ju vanliga fenomen i alla humanvetenskaper.

Och upphovsrätten?

Det intressanta är att Freud undviker att hänvisa till Spielreins skrift på femtio sidor från 1911 när han publicerar sina tillägg till sina teorier i slutet av 1920 i böckerna Jenseits der Lustprinzip och 1930 Das Unbehagen in der Kultur. Spielreins dödsinstinkt nämns bara i en fotnot. Jungs tankar om Anima och Animus liksom hans begrepp Skuggan har alltså med stor sannolikhet också sin grund i samtalen med och relationen till Sabine. Kanske blev han i mötet med henne medveten om att dolda sidor inom den egna personligheten tycktes leva sitt eget liv – ungefär som Dostojevskij gestaltat det i romanen Dubbelgångaren. Men Jung kallar dessa krafter för Skuggan.

De psykologiskt mest trovärdiga partierna syns mig dialogerna mellan Jung och Sabine, särskilt de som förs i början av deras relation. De mest tragiska och skrämmande är upplevelserna av det växande hotet från den antisemitiska propagandan och Alnaes beskrivning av judarnas väntan på den kommande utrotningen. Det kulturella arv som Jung och Freud skänkt oss genom sina modeller kommer länge att stå sig som tolkningsnycklar av personer, litteratur och kulturella skapelser – alldeles oavsett deras uppkomsthistoria och halvt ero­tiska bakgrunder. Genom Alnaes bok får vi en ovanlig inblick i vad som kunde hända med en brådmogen intellektuell kvinnlig förmåga i det tidiga 1900-talets patriarkala Europa. Uppenbart måste det finnas en mängd andra erfarenheter dolda under svågerpolitik, hierarkiskt tänkade och könsstereotypier. Kanske kommer de fram så småningom. Vetenskapssociologi och vetenskapshistoria har stora marker att plöja.

Man måste akta sig för att förkasta Jungs eller någon annans teori bara på grund av upphovsmannens personliga livsföring. Trots allt tycks Jungs kliniska blick ha hjälpt en svårt störd människa.

De kritiker som irriterat sig över Alnaes slarv med källorna har sannolikt rätt. Det hindrar inte att boken ur ett allmänkulturellt perspektiv är viktig.

Författaren är professor i religionspsykologi vid Uppsala Universitet.