Naturen som spegel

Naturen är människans spegel, inte minst i västerländsk kultur. Landskapet med sina skiftningar av ljus och skuggor, av vild dramatik och upphöjd ro, blir för den romantiske målaren eller diktaren till en bild av hans eget inre tillstånd, av vad Amiel kallade ”själens landskap”. I sitt stora och omskrivna verk Landscape and Memory har Simon Schama visat hur skogen genom tiderna har präglat människors livsstil och föreställningsvärld. I naturens av människan oberoende mångfald läser vi in våra egna mönster och meningar. Allehanda påhittade naturväsen kan bringas att fylla gapet mellan människans rationalitet och naturens obegriplighet. Antikens nymfer och fauner, nordiska vättar och troll ger naturen ett människoliknande ansikte, lockande eller skrämmande. Men också djuren har som bekant försetts med mänskliga drag och på så sätt förts närmare oss själva. I fablernas värld är räven listig och ugglan vis. Djuren har ofta tagits som moraliska förebilder eller varnande exempel. Myror och bin är en bild av flit och samhällsbyggande, småfåglar av det lyckliga monogama äktenskapet, medan åsnan, svinet och ormen står för oöns­kade mänskliga egenskaper.

Som vi vet, kännetecknas vår tid ofta av ett omvänt perspektiv. En dominerande biologisk människosyn söker förklara allt mänskligt beteende utifrån djurens och inte alltid med orätt. Vår DNA överensstämmer till så stor del med de högre djurarternas att likheterna mellan oss och djuren inte enbart kan gälla det kroppsliga utan också måste påverka viktiga delar av det mentala livet. De biologiska grundbehoven är desamma, och vägarna till att tillfredsställa dem följer också likartade mönster. Stora delar av människors liv har förvisso sina rötter i det animaliska, det må gälla våld eller sex, flockinstinkt eller självhävdelse.

Men när man så ivrigt hävdar människans plats som en i raden av högre djurarter, glömmer man ofta en viktig sak. Varken biologerna eller vi själva kan ställa oss utanför naturens ordning och betrakta den i något slags utomjordiskt och objektivt perspektiv. Vår bild av naturen, av djuren och oss själva är utpräglat mänsklig, och just i detta förhållande visar sig den mänskliga särarten. Djuren värnar alla om sin egen arts överlevnad; andra arter är till för att man skall äta dem, frukta dem eller konkurrera med dem på lika villkor. Ingen levande varelse förutom människan har förmågan att överblicka naturens mångfald och se den som en helhet. Perspektivet är därför med nödvändighet också vårt eget. Vår bild av naturen är helt präglad av våra egna erfarenheter och förutfattade meningar. Också dagens biologiskt fattade natur är en spegel av oss själva.

Detta framgår med all tydlighet av TV:s många naturprogram. Deras förekomst är i sig intressant. Medan kulturprogrammen blir allt sällsyntare och allt smalare, avsedda för en liten grupp finsmakare, har naturprogrammen en bred folklig förankring och bästa möjliga sändningstid. Många är också mycket välgjorda, framställda med stor teknisk skicklighet och resultatet av oerhörda mödor. De bästa av dem, som Rich­ard Attenboroughs serier, ger oss också förut oanade inblickar i naturens sofistikerade mekanismer.

Men samtidigt är det så uppenbart att den bild av naturen som presenteras är given inte bara i ett mänskligt utan också i ett kulturellt perspektiv. Jakt och fiske är inte riktigt gångbara, eftersom människan så litet som möjligt bör tänkas ingripa i naturens ordning. Snarare handlar det om hur människan underkastar sig naturens krafter och svårigheter, i forsränning och bergsbestigning. Men också i de rena naturprogrammen, där människan inte alls kommer till synes i kamerans fokus, är det ett mänskligt urval och mänskliga synsätt som dominerar skildringen. Och varför skulle det inte vara så?

Liksom människor i alla tider tilltalas vi av lysande blommor och brokiga fåglar. Vissa djurarter finner vi rara och vänliga, som koalor, delfiner och pingviner. Efter gammalt mönster framställs pingvinerna också som moraliskt förebildliga, eftersom hannarna ”tar ansvar” för sin avkomma. Å andra sidan utnyttjas rovdjuren friskt för sina skrämmande effekter, men de överträffas i sin tur av rekonstruerade dinosaurier. Jurassic Park utnyttjar skickligt vår grundångest, vår inbyggda rädsla inför naturens hotfullhet.

Just detta ligger på något sätt i tiden. Det är uppenbart hur naturprogrammen ofta får karaktären av underhållningsvåld. Vi som följt dem under åren har sett otaliga leoparder riva antiloper, vi har i övermått sett krokodilernas käftar dra med sig sina offer i djupen. TV-annonser utlovar ständigt videoband med ännu större sensationer och med de allra värsta vilddjuren i aktion. Allt detta är en tydlig återspegling av dagens otrygghet och alltmer otyglade aggressioner, detsamma som vi finner i andra våldsfilmer. Den föreställning om naturen som ges oss bekräftar vår bild av samhället som ett allas krig mot alla, där den starkares rätt är den enda rätt som gäller.

Liksom jägaren och fiskaren är kameramannen ute efter ett lovligt byte som skall tjäna hans överlevnad. Han väljer sakkunnigt de delar av naturen som lämpar sig för konsumtion i massmedierna och styrs av mänskliga behov. Inte ens de mest idealistiska ekologer, som anser sig representera naturen gentemot människan, kan övervinna sitt mänskliga perspektiv. Detta bestämmer både varseblivning och värderingar och grundar sig i tidigare generationers erfarenheter och föreställningar. Också för den mest entusiastiske naturälskaren är naturen en spegel av hans eget inre.